Weekend med maken
Nya jobbet maken har skaffat sig innebär ju en hel del tid hemifrån. Ibland blir längtan för stor och man får göra avsteg från vardagslivet som trots allt måste gå vidare. Detta innebär i praktiken att hustrun bad jobb om lite ledigt, köpte biljett och satte sig på tåget till avkroken Melle i Ruhrområdet i Tyskland. Kunde väl bli lite trevligt... Inte bara att träffa mannen i mitt liv igen utan även att åka tåg. Oftast blir det bara kortisar till Kastrup och då typ ståplats precis innanför dörrarna.
Dag 1
Det blir alltid äventyr av mina resor, alltid råkar jag ut för något. Den här gången hade jag ju planerat in en liten stunds jobb och sedan iväg. Men någon tyckte annorlunda och försåg mig med en migränaktig huvudvärk från kl 4 på morgonen. Ombestämde mig ganska snart när jag stapplat ut i badrummet, yr och förvirrad av skallebangen som plågade mig till det yttersta. Mail till jobb: Vaknade med huvudvärk, har en lång resa framför mig, tar en pilla och vilar hemma tills den gått över. Och vad hade jag gjort för nytta egentligen, kanske två timmar på jobb och sen stress iväg. Inte ett dugg, fick istället glädjen att krama min "lille" kille innan han försvann till skolan. Men oj, nu kunde jag ju äta frukost - kaffe, rostat bröd och en Sydsvenska. Gammal visserligen eftersom jag inte ville ta mig tid med att fördjupa mig för mycket i allt elände som händer i världen. Men vem sa att jag behövde läsa? Gårdagens pyssel låg ännu olöst... Att jag sen fick avstå apoteket och laddning av jo-jo fick vara så. Går att fixa på annat sätt. Tog bilen direkt till Hyllie, parkerade den prydligt på Emporia för sonen att hämta senare. Jag avstod att springa till tåget, skulle ändå inte hinna med 10:00 tänkte jag och lufsade i blåsten och regnet med risken att missa tåget i Köpenhamn pga stormen. Men nähä, 10-tåget hade inte kommit in ännu och jag kunde lugnt kliva på när det strax dök upp. Ingen ståplats idag, nu ska jag inte av på Kastrup, tänkte jag och slog mig ner bredvid en rökare. Att han var rökare var inte att ta miste på. Lukten och hostan och hela uppenbarelsen. Så detta säger jag till er rökare utan att skämmas över att säga vad jag tycker: Ni är äckliga! Ni luktar unket och inpyrt och ni är fula med ert stripiga hår, feta hy, missfärgade tänder och gula fingrar. Ni är vidriga med er egoistiska attityd att ni har gjort ett val och det är er sak. Nej, det är inte bara er sak, det drabbar alla oss andra som inte alls är intresserade av att dela ert vedervärdiga missbruk. Och ni kostar pengar i vården för ni råkar ut för sjukdomar ni själva har åsamkat er. Där är inte mycket plats och pengar till dem som är sjuka ofrivilligt. För kom aldrig och säg att ni inte känner till riskerna! Jag kunde ha rest mig och satt mig någon annanstans, men då hade någon säkert trott att jag var rasist. Fortfarande i kölvattnet av huvudvärk på avvägar orkade jag inte ta de anklagande blickarna det kunde inneburit, så jag satt kvar, teg och led. Tur eländet gick av på Kastrup...
Jag tycker ju om att vara ute i god tid, och det blev lite sightseeing på Köpenhamns Centralstation. Jag fick ju inhandla det enda jag glömt i min gediget packade väska - en iPhoneladdare. Det blev så fånigt... Jag laddade luren under natten, men valde att inte ta den laddaren. Det låg ju en i bilen, bättre att ta den, den är typ lite "över". Men kom jag ihåg den? Nä, där ligger den fortfarande och skrattar åt mig. Visst maken hade men jag ville inte överhuvudtaget riskera att inte ha batteri nog i luren om något skulle hända. 150 Dkk fattigare och jag hade en laddare.
Man tröttnar på att valsa runt på en station och se dum ut. Efter en liten stunds tidningsläsning på en bänk vid nergången till perrong 6 åkte jag ner till just perrong 6. Stod där i godan ro, lite kyligt men ändå skönt med lite luft. Men ve och fasa! Där kom en hel skolklass med ungar i 10-12-årsåldern! Måtte de inte också vara på väg till Hamburg... Alltså, hur kunde detta nu hända?! Och var satte de sig? I samma vagn med bara en dörr mellan oss! Måste ändå säga att det är ganska välisolerat för de störde inte nämnvärt. Dörren höll liksom nivån nere - nivån jag kunde registrera men också ignorera. Värre var det då med blondinen mittemot. En ung tös i 20-årsåldern som inte verkade särskilt organiserad. Den stackars pojken som hade gångplatsen bredvid henne fick resa sig mer än en gång för hon skulle än hit än dit. Och bordet jag så lägligt slängt upp mitt korsord på fick jag dela med två flaskor vatten och en stor påse morötter! Då ljudnivån i vagnen annars var låg och behaglig så stack detta ut kan jag säga. "Är här hästar inne?!" Tur man själv hade musiklurar med sig...
Färjan Rödby-Puttgarden innebar en del lugn och ro. Man får ju då inte stanna kvar på tåget, även om jag hade tyckt att det hade varit guld att ha hela tåget för mig själv. Tyst, tomt... Men färjan var också tyst och tom, hittade ett bord för fyra bara till mig själv, med damrummet precis bakom mig. Det var strategi ska jag erkänna. Brukar inte vara intresserad av att ränna på dass varken på flygplan eller tåg, alla kan ju se vad man tänker göra. Precis som om jag var ensam om att kissa och bajsa... Men ändå... Här hade jag hela kärringtoan för mig själv! Men 45 minuter går fort och rätt som det var var det dags att gå ner på tåget igen. Vilken tur, där stod det ju! Men går man inte ut på samma ställe som man gick in så blir det liksom bakvänt och då går man åt fel håll trots att det finns tydliga pilar som talar om åt vilket håll ens stol ligger. Varför gör man fel trots att man läser?! Troligen för att man tror att man har läst rätt för att man vet hur det ska vara och då har man ändå inte riktigt läst. Eller så har hjärnan registrerat skylten från andra hållet och spelar upp den sekvensen för mig bara för att retas... Nåväl, två timmar och en morot senare fastnade jag i fredagsrusningen på Hamburg Hbf. Men en tågstation är egentligen inte svårare än en flygplats att hitta rätt på, det är bara utomhus. Från perrong 5 till perrong 14 tog inte lång tid, var bara lite trångt.
Sista etappen, nästan. Hård stol och bakåtåkning till Osnabrück, sen boskapstransport (typ Pågatåg) till lilla Melle. Och vem stod på parkeringen om inte Mannen i mitt liv! Så underbart att se honom igen. Puss och kram och sen blev det middag på en liten mysig restaurang maken tittat ut tidigare i veckan. Men vad hände där? Jo, ett sällskap om 15 personer inkl yngre förmågor, och bestick for och flög hit och dit. Efter moget övervägande beslöt vi oss för att byta bord till ett med en halvvägg emellan. Vad gör man inte för lite lugn och ro...?
 |
| Dags igen |
 |
| Etapp 1 - Malmö-Köpenhamn |
 |
| Etapp 2 avklarad - väntar på Etapp 3 |
Dag 2
Åh nej, inte idag igen... Huvudvärk! Tråkig början på en dag vi tänkt njuta tillsammans. Gjorde ett försök att bota den med hjälp av frukost, men det hjälpte inte riktigt. Sista pillan - svälj! Inte mer att be för. Envisa j-a huvudvärk, lämnade kvar en punkt bak på vänster geniknöl och vägrade lämna skallen. Men envis som jag är så blev värken ignorerad med hopp om att den skulle drivas ut så småningom. Och efter en biltur till Osnabrück med tillhörande parkeringsletning så var den glömd.
Osnabrück, ja. Maken hade läst sig till att det var just i Osnabrück som fredsavtalet efter 30-åriga kriget skrevs. Den staden måste man ju se, tyckte vi. Så när vi väl hittat en parkeringsplats så blev det ett par timmars lufsande runt i ovan nämnda stad. Kärnan var inte särskilt stor, så det var enkelt och mysigt. Lite oplanerat blev det en del shopping, utöver fönstershopping faktiskt. Maken kom ut med en keps och en liten handväska (manbag) och jag en större handväska. Min gamla handväska börjar bli till åren, har gått sönder lite i handtagen, lagad en gång. Men byta ut något man tycker om är inte så lätt, så jag har klamrat mig fast vid den länge nog. Men ska den bytas ut så ska det vara mot något man bara vet vad när man får syn på det. Så blev det idag... Men inte bara shopping har åtnjutits. Jag fick mig lite religion till livs också, kändes bra eftersom det inte bliv någon mässa i veckan. Osnabrück har en jättevacker domkyrka, och den gick vi in i. Maken, som trots en önskan för några år sedan att konvertera till katolicismen, var dock inte riktigt i sin vanliga bekväma miljö även om han ville tro det. Halvdöv som han är så pratar han ganska högt, och det passar liksom inte riktigt i en kyrka där man håller mässa. Så när han pratat länge nog om smurfar så lämnade vi den tysktalande prästen och hans korgossar och mässbesökare och fortsatte strosa runt i den lilla staden. Det började suga i kaffetarmen och vad kunde då passa bättre än ett kafébesök för en kopp kaffe och en kaka. Vi avverkade en rejäl regnskur medan vi satt därinne och myste. Inte så illa planerat! Men Osnabrück var inte helt avklarat därmed. Nej nej, en liten runda i kvarteren runt domkyrkan och över torget med handel och vandel med blommor, kött och fisk - och falalfel. Det faller aldrig fel...!
Borta bra men hemma bäst. Den här gången fick hemma vara hotellet. Ja, det är ju hemma för maken, han som har sitt tillfälliga boende här lite längre än jag. Så det blev lite mys med varsin mugg kaffe, lite surf, lite telefon innan maten. Och som kvällen innan blev det Tomatillo, med sin mysiga atmosfär, goda service och fina mat. Men ve och fasa, full aktivitet i hotellobbyn! Någon tyckte det passade med mingel för halva Melles befolkning, så lobbyn var så packad med folk att man fick plöja sig fram och flytta på en del personer som redan blivit lite runda under fötterna. Men ut kom vi ju så klart. Schnitzel fick ligga på tallrikarna den här gången. Det tog ett tag den här kvällen, verkade som att de skulle slakta grisen först. Men det sägs ju att om man får vänta på sin mat så betyder det att kocken gör ett ordentligt jobb. Men visst undrar man lite när vi kom först och alla andra som fyllt på restaurangen fick sin mat först. Kunde verkligen vi vara de enda som beställt schnitzel...? Men den som väntar på något gott... Sen blev det inte mer gjort den kvällen. Trötta och slitna efter lite dålig sömn natten innan så gick vi och knoppade ganska meddetsamma. Men sova? Nja, det gick inte så bra. Det minglande folket tyckte de kunde hålla låda som de ville och det gjorde de. Det sprangs och ropades i korridoren, bankades och visslades från och till hela natten. Allt annat än rogivande på ett hotell som annars var ganska välisolerat.
 |
| Utsikt från vårt fönster |
 |
| Shoppingrunda i Osnabrück |
 |
| Domkyrkan i Osnabrück |
 |
| Sett på promenad |
 |
| Här var man ju bara tvungen att fika |
 |
| Säg hej till publiken |
 |
| Skojigt hantverk |
Dag 3
Maken somnade med huvudvärk och vaknade med huvudvärk. Gissa vem som fick sitta ensam i restaurangen och äta frukost…? Inte hela världen, det var jag och ett äldre par – ni och jag mot världen, tänkte jag och smusslade ner ett par bullar och ett wienderbörd i mina fickor för att förse maken med lite till livs. Det togs tacksamt emot tillsammans med en kopp koffeinfritt frystorkat kaffe. Det där med koffeinfritt var ju då inte helt frivilligt kan tilläggas., men smakmässigt var det ingen större skillnad.
En grå och regnig söndagmorgon – vad göra? Tåget tillbaka hem till Sverige skulle gå kl 14:57 och det fanns en hel förmiddag och en hel eftermiddag att ta död på fram till dess. Bilmuséet? Det hade vi ju pratat om. Men ingen av oss hade direkt lust. En promenad då? Alltså, man glömmer ju vilket land man inte är i – Sverie. I Tyskland finns ingen allemansrätt, man kan inte bara kliva ut i skogen och inbilla sig att det är helt ok att vandra runt där. Ta bilen och köra… vart? Nä, man kan stanna på rummet och bara ha mysigt och koppla av också. Så det gjorde vi, för det tyckte vi lät som en bra idé. Och det var det… Men tiden går fort när man är lycklig, och till slut var det ändå dags att ta farväl. Maken släppte av mig där han hämtat mig ett par kvällar innan, Melle centralstation. Där satt vi och småpratade och njöt av varandras sällskap de sista skälvande minuterna innan jag påbörjade den långa resan tillbaka till Sverige.
Ja, ännu längre skulle den bli. Första lilla turen delade jag tågvagn med bl a en pappa med två flickor varav den ena var 2-3 år gammal. En precis perfekt ålder för att prova hur högt man kan skrika utan anledning innan man åker på en snyting. Pappan skulle inte göra det, det var rätt uppenbart. Men jag… Som tur var tog den resan bara 15 minuter, sen skulle det bli ett stort tåg till Hamburg. Den här gången skulle jag få en kupéplats. Trodde nästan kupéer var extinkta vid det här laget. Intressant tänkte jag, men det beror ju på vem man får dela med. Och här blev det till att dela med – en hel barnfamilj med TRE flickor i åldern 3-8 år. Hur kan man dra två nitlotter på så kort tid!? Ljudvolymen var däremot något lägre här, och det var tur, annars hade jag väl åkt fast för barnmisshandel. Missförstå mig rätt nu, jag har själv barn och älskar barn. Men numera är jag en sån som älskar barn på avstånd. Mina är stora och jag har inget minne av att de var så högljudda eller besvärliga. Och då flög vi ändå till Turkiet när de var 2 resp 7 år. Men mina barn var nog väldigt snälla, jämfört med andras ungar… Hur som helst, den minsta ligisten lyckades både tafsa mig på knäna och sparka mig på smalbenet innan jag tog mina grejor och ställde mig in korridoren vid dörren fast det var 15 minuter kvar innan tåget skulle stanna i Hamburg. Vad gör man inte för att slippa elaka dvärgar som har myror i kroppen och inte kan vara still en sekund? Men innan dess såg jag till att skaffa lite matsäck till resten av resan. En tjej med fikavagn kom förbi utanför kupén och hon tittade åt mitt håll när jag med trånande ögon tittade på hennes vagn. Bara så inte tillfället skulle passera förbi nickade jag åt henne och hon stannade och sålde en salamimacka till mig. Det i kombo med två klementiner och en flaska vatten som redan låg i väskan och sökte sällskap av lite bröd så kände jag mig rätt förberedd för resten av resan. Och den kunde blivit intressantare än någon kunnat ana.
Tåget stannade och folk gick av. Så även jag, även om jag tyckte det var ovanligt litet antal avstigande för Hamburg Hbf. Och oj vad Hamburg krympt... Men det stod ju Hamburg på skylten. Ja, med tillägg ja - Herburg eller nåt liknande. Nej, det kunde ju inte vara rätt... Tågdörrarna stod fortfarande öppna och det såg så inbjudande ut. Ska jag...? Nej, då kan ju folk tro att jag är förvirrad och korkad. Det är nu eller aldrig - gå på tåget eller stanna på perrongen som är alldeles för liten för Hamburg. Det var bara att bita i det sura äpplet - ja, jag är förvirrad och dum. Och tur var det, för det var verkligen fel. Och jag var inte ensam om det heller. Tillbaka upp på tåget kom ett franskt par som erkände att de var just det, och då kunde jag haka på. Men tåget var visst lite sent... Insåg precis att det började bli ont om tid. Fransmännen hade ännu mindre tid och stod och trampade nervöst. Jag får aldrig veta om de hann... Jag skulle själv från perrong 12 till perrong 8, och det hann jag på mina 8 minuter. Det enklaste när man går på ett tåg är att gå på rätt vagn utifrån, annars blir det förvirrande och trångt därinne. Men när en tysk ropar "EINSTEIGEN" så gör man det. Går på, alltså. Så det var inte förrän jag gick av tåget i Puttgarden som jag fick veta om jag satt i rätt vagn eller inte. Enligt mina medresenärer var det rätt vagn, och jag kom inte längre och jag insåg att jag hade tågets absolut sista plats... Och vad bäst var - inga elaka dvärgar i hela vagnen! Det värsta som drabbade mig var en dam med ett svårt fall av nästäppa. Det var den längsta snytning jag hört någonsin. Men det var allt. I övrigt var det bara att luta sig tillbaka och bry sig om ingenting. Den enda som avbröt mig i mina tankegångar var den tyska tullen, som skickade in sin representant i tåget vid ett uppehåll i Oldenburg strax innan Puttgarden. Inga bekymmer för min del, jag uppskattar verkligen att de finns och gör sitt jobb. Det ena jag behövde göra var att titta på legitimationen som visades fram, peka ut mitt bagage, min jacka samt försäkra att jag inte hade knark eller vapen med mig. Det är ju inte bara godtrogenhet som gör att de låter blir att rota igenom ens väska. De är tränade i att se om folk ljuger eller inte. På andra sidan sundet strax utanför Rödby kom nästa tjänsteman - danska gränskontrollen. Då fick jag visa passet! Det var bara att tacka min lyckliga stjärna för att jag överhuvudtaget hade passet med mig, känns inte så prioriterat om det inte handlar om att flyga. Ska aldrig tänka i de banorna igen...
Så småningom kom man då hem till Sverige. Det blev lite senare än nödvändigt, eftersom jag ännu en gång var förvirrad. Kom av tåget i Köpenhamn, hängde på alla som gått av, uppför en trappa. Hmm, hur kommer jag in i den stora väntsalen där jag kan köpa biljett till Sverige? Att gå ner samma väg var inte ens lönt att försöka, alla skulle upp, ingen skulle ner. Ja, bara jag då... Nej, det blev att gå över gatan och nerför en trappa där istället, bara för att komma tillbaka ner på den perrongen jag just lämnat. Alltså, jag hade ju bara kunnat gå rakt fram och skitit i trappan... Och medan jag gick mot väntsalen stod ett tåg till Sverige där med dörrarna öppna och hånlog åt mig, nästan som att det sjöng för mig. "Du kan inte åka med, du har ingen biljett, nananananaanaa..." Men hem kom jag, och sonen stod där och väntade med min bil utanför tågstationen på Hyllie. Sonen - den andre mannen i mitt liv...
 |
| Så kan man roa sig på väg från frukost |
 |
| Inget solur direkt... |
 |
| Gata i Melle |
 |
| Och bilen fick stanna kvar |
Musik: I Drove All Night med Roy Orbison
Mare Mare med Anders Glenmark
