Reality - Juli som gått

Juli 2019

Jag tog ett djupt andetag för att vakna till.  Luften var frisk och ännu oanvänd och fyllde mina lungor med nya möjligheter.  Natten hade ännu inte lämnat över till gryningen, det var bara dofterna och den försiktiga gryningskören som avslöjade att morgonen var på väg.  Det var fortfarande mörkt och dimman låg tät över fälten.  På enstaka ställen skingrade den sig en aning och skapade en förvrängd verklighet med sina grå slöjor mot allt det mörka.  Trädtopparna verkade sväva fritt och buskarna liknade vildsvin där ute på ängarna.  Jag var ganska ensam på vägen, bara några enstaka bilar gjorde mig sällskap på min lilla resa genom gryningen denna tidiga lördagmorgon.  Min egen musik strömmade ut ur högtalarna och fångade mig i både tid och rum.  Jag skulle inte så långt, bara 5 mil längre norrut.  Vi hade bestämt en mötesplats, och även om jag visste var den låg så var ju inte detta en väg jag körde ofta.  Jag tittade på klockan och insåg att jag skulle vara där på exakt utsatt tid, och hoppades att de andra inte skulle vara tidiga.  Jag vill inte att andra ska behöva vänta på mig, även om jag inte är sen, sådan är jag.  En telefonsignal avbröt mina funderingar.  Nej, jag var inte sen.  De andra var sena och mötesplatsen blev ändrad.  Den upplysta men tomma bensinstationen vi först hade avtalat försvann bakom mig och jag och fortsatte genom dimman ytterligare någon mil.  Den nya mötesplatsen låg tyst och öde.  Jag slog av motorn och lät kupén fyllas av min bästa musik. Morgonljuset hade börjat tränga fram och för varje gång jag öppnade ögonen och tittade i backspegeln efter ett par lyktor som kunde vara mina så verkade det ha blivit ännu lite ljusare.  Och där satt jag och väntade på mitt livs älskade, ljuset i mitt liv, min själsfrände, roten till allt mitt goda och vackra.  Och när han äntligen kom, smög jag mig in i hans famn och andades in doften av honom, lyssnade in hans trygga röst, kysste hans mjuka läppar.  Han var tillbaka!  Och han skulle fylla min ekande tomhet med sin närvaro, skingra min längtan.  Min väntan var över, min älskade var hemma.


Ja, så var alltså min vecka som gräsänka slut.  Huset hade varit tomt, men allt gått i sin vanliga trall med arbete och trädgårdspyssel.  Sonen, som ett par veckor tidigare kom och sa ”hej då, nu flyttar jag i tre veckor” kom tillbaka en vecka tidigare än planerat.  Tack och lov för det, annars hade det blivit riktigt trist.  Inte för att man märker av honom så mycket, då han antingen sover eller jobbar eller träffar kompisar, men lite kvällsmys vid middagarna hade vi i alla fall.  Hans tillfälliga flytt hade sin grund i att han och kompisarna vaktade ett hus när föräldrarna där åkte på semester.  Men tre veckor instängda i ett hus, typ Big Brother fast utan TV-kameror, kan ju bli påfrestande, så när dottern/kompisen i det huset ville ha egentid sista veckan så var det bara att flytta hem igen. Välkommen hem, little one!


Semestern var snabbt avverkad, tack vare (eller på grund av kanske i det här fallet) sonens student. Men att tillbringa sina dagar på sitt arbete är inte hela världen så här i sommartider.  Bara att köra in till Malmö och ha nästan hela E6 för sig själv är i det närmaste en euforisk känsla.  Visst finns det ett och annat nöt även nu, men inte jämförelsevis som under full styrka.  Inne på jobb sitter vi mest och spånar och dummar oss, jobbar gör vi väldigt sporadiskt.  Förutom då hela internet släppte och gjorde oss nerkopplade i en och en halv dag.  Vad göra?!  Det slutade med att vi fick koppla ur våra datorer, ta våra viktigaste saker med oss och installera oss i semesterlediga rum hos ett systerföretag rakt över gatan.  Hallå – seriöst?!  Tala om att känna sig dum där man kom kånkande på datorer, tangentbord, kalendrar, telefoner och annat skröfs!  Ring- ring, ja hallå, hallå ja, det är nittiotalet som ringer, välkommen tillbaka!  Tack för det, Televerket!  Jag brukar inte gnälla, men det blev lite ett rågat mått och som ett tjurigt barn som inte fått sin vilja igenom talade jag om för chefen vad jag tyckte och tänkte om lösningen.  Det blev ju att döda budbäraren lite, så en liten ursäkt med en förklaring på tankegångarna var på sin plats faktiskt.  Men jag hade rätt i tankegångarna: Om vi löser ett sånt här megaproblem på egen hand och klarar oss med det så hamnar vår supportbiljett längst
ner i högen.  Vi måste tala om att vi är till råttorna och inte kan jobba alls!!  Och efter att Egypten ringde och sa att de inte kunde hjälpa oss därifrån (no shit?!) så blev det en akutläkare från en lokal datavårdcentral som fick rycka ut – till slut!  På tredje dagen uppstod internet från de döda…  Jag klappar mig lite på axeln där, för nu kommer vi förmodligen att få laptops.  Ja, hej, nittiotalet, kul att du ringer.  Men hejdå, ring inte igen!  Lönar sig att ryta till.  Raourrr…


Och när jag inte har suttit på kontoret och nött skrivbordsstolen så har jag nött kyrkbänken istället. Så jag har ägnat mig åt det som är så i ropet just nu: Jag har bett på arbetstid!  Eller, jag har gjort mer än så – jag har lämnat kontoret för att gå till kyrkan (vad ska jag göra, där är inga kvällsmässor på hela sommaren!).  Vad ska jag göra nu?  Ska jag anmäla mig själv…?  Nej, det tänker jag absolut inte göra!  Jag har stämplat ut när jag har åkt iväg, så arbetsgivaren betalar inte för mina religiösa övertygelser.  Däremot tror jag att arbetsgivaren betalar för rökarnas pauser, tror inte de stämplar ut för sitt missbruk.  Och om man ser till hela dagen så är de borta från sina skrivbord längre än jag…


Lediga tiden hemma ägnas mest åt goda böcker i loungemöblemanget.  Min lilla guldkant på tillvaron.  Där kan jag sitta och läsa och äta glass, och titta på trafiken i området.  Diverse fåglar flaxar förbi, ekorrarna har bråttom som vanligt, men igelkotten är bara ute på lugna promenader. Vinden tar fatt i parasollen och hotar att förvandla den till Mary Poppins paraply.  Häromdagen höll jag på att förvandlas till Mary Poppins…  När sådant inträffar skickar man sonen till Svågertorp för att inhandla 50 kg parasollfot så den lilla ”shadowmakern” slutar vandra över stenläggningen.  Ja, ett surrogat har jag ju haft så klart, något annat hade varit omöjligt.  Men det räckte inte riktigt till… Hur som helst, att sitta i timmar och läsa låter ju mysigt, men det går inte att hålla på med hur länge som helst.  Ibland får man klippa gräs och rensa ogräs också.  Vårt lilla gräs har varit i uruselt skick, men nu börjar det piggna till.  Dressjord, gräsfrön, gödsling, klippning och bevattning har gjort susen, och nu ser det riktigt grönt och tätt ut på det stora hela.  Lite punktbehandling krävs på söder- och västersidan, men östersidan lämnar en hel del övrigt att önska.  Mossan har vi gjort oss kvitt, men den hade redan hunnit kväva gräset under sig.  Spännande fortsättning följer…!  Och min hårda beskärning av hortensiorna har både fått utdelning och inte.  Utdelningen har bestått i tätare och grönare buskar med inslag av blommor, men några har krympt och bara producerat blad.  Kanske nästa år.  Jag ska ge dem lite mer kärlek och omtanke i höst…  Men mina hortensior är lite busiga. De klär ut sig på foton.  För ett par år sedan lade jag ut en bild på en av dem på FB och fick till svar av en vän som ändå är duktig på allt vad trädgård heter: ”Åh, vilken vacker pelargon!” Och när maken var i Norge fick också han en bild av en av de få blommorna som poppat upp i år.  Kommentar: ”Det var en vacker ros”.  I rest my case…


Antalet körskolor som drivs svart har ökat markant, heter det i nyheterna.  Körlärarna är inte rätt utbildade och verksamheten tvättar pengar.  Det förklarar ju en hel del…


Och i Umeå har ett plan fullt av fallskärmshoppare störtat.  Tragiskt… Det nästan lika otäcka är att Svenska Fallskärmsförbundets ordförande heter Humla i efternamn.  Insekten som inte kan flyga men gör det ändå…  Det bor humlor i många av oss.  Vi tar sats och hoppar, det får bära eller brista.  Vi flyger med klumpiga kroppar, slår oss fram i livet, kämpar oss fram till målet.  Det går inte, men vi gör det ändå…


Kram
Spirit

Pelargon, ros, eller... hortensia

50 kg fot

En kompis som hade vägarna förbi en varm sommardag

Det bor en humla i oss alla...

Inspiration - I natt jag drömde

Två flugor i en smäll

Det är varmt nu om nätterna, så varmt att det är svårt att sova.  Det är ju i sig självt trist, men det för i mitt fall med sig att jag drömmer mer.  Så den här natten blev det två separata drömmar, den ena lite klarare än den andra.

Vi börjar i dotterns lägenhet, för den drömmen kom först.  Här spökar verkligheten, för jag har i ett svagt ögonblick lovat att vara gnagarvakt under tösens semester.  Men hur kan man säga nej till "Mamsen..."  Lite vånda har jag väl över detta eminenta uppdrag, och det tog sig uttryck i natt:  Jag - och även resten av familjen, både levande och döda - skulle ta hand om gnagarna, två kaniner och två marsvin.  Det blev ju kalabalik, eftersom vi hade vår stora svarta schäfer med oss.  Denna gudasnälla sprallgök till skyddshund löpte ju amok på dotterns vardagsrumsgolv bland kaniner och marsvinsburar, och hur det gick med gnagarna fick jag aldrig riktigt veta.  Maken skrek åt hunden att han skulle sluta jaga djuren och jag fastnade i tanken över att hunden och sonen verkade vara ett och samma väsen...  Jag fattade aldrig varför maken kallade hunden vid vår sons namn...

En av gnagarna.  Det ÄR faktiskt en kanin...

Sen var vi på semester. Där var en massa människor, precis som något slags slutet sällskap.  Vi befann oss någonstans vid brofästet i Malmö, och hotellet sades ligga så vackert under brofästet (hur nu det gick till).  Även fast jag bodde i Malmös omnejd och hade sett bron från de flesta vinklar så var det ändå stort att få uppleva den på så nära håll i nattens ljus.  Jag har en facebookvän som i verkligheten är så fascinerad av Öresundsbron, och jag har ibland skickat bilder till henne på den.  Det tänkte jag göra även den här gången.

Under bron i Malmö...

Bild från internet

Inspiration - I natt jag drömde

Fisk lite här och var

När jag drömde den här drömmen så kändes den klar och tydlig och jag tyckte att den nog blir lätt att komma ihåg.  Jag minns det mesta, men känslan av den är i stort sett borta.  Bara för att jag ska kunna skriva drömmarna här så brukar jag anteckna stödord inför kvällen då jag har tid och ork.  Men klockan fyra på morgonen, yrvaken och utan glasögon så blir det vad det blir när man försöker plita ner stödord i mobilen.  Jag tänkte att det kommer väl aldrig att ens vara läsbart.  Så illa var det förvånansvärt nog inte, så vi gör ett försök.

Den här drömmen var en rejäl blandning.  Jag har en make som älskar att fiska, jag hade ett barndomshem som jag saknar, en av mina bästa chefer tänker jag på ibland, och nyheterna hade ett inslag av fiskestopp av torsk.

Min fd chef Eva fanns med hela drömmen igenom - hon och några gamla kollegor, gissar jag.  Jag vet inte vad hon gjorde, jag bara minns att hon var där och jag minns hennes röst.  Vi befann oss i mormors gamla hus, och där låg fisk lite överallt.  I slutet av ledstången när man kommit upp på övervåningen balanserade 125 kg fisk i en helt vanlig djup tallrik.  De var filéade men skinnet var kvar, så de påminde väldigt starkt om torsken som landade i plastbackarna på nyhetsinslaget.  Någon hade till och med börjat hälla ströbröd över filéerna så de skulle kunna stekas.  Men fisken var oätlig.  Vi hade 125 kg fisk och den var oätlig!  Jag vägrade ta det till mig och då blev min man fiskaren arg på mig.  "Den går inte äta, vad är det du inte fattar!?!"  Så där fick jag stå och titta på mina torskfiléer, med skinn och ströbröd på, se dem ligga och stirra på mig i all sin oätlighet.  Under tiden vaknade jag, funderade lite över den här drömmen av alla saliga blandningar tills jag lyckades somna om. 

Några sådana här med ströbröd i en tallrik...

Inspiration - Newspaper Blooper

Vad får man om man skjuter ihjäl rätt person...?

Inspiration - I natt jag drömde

Psycho rodents

Jag har visst drömt en massa på senare tid, men inte skrivit om det.  Man kan ju inte berätta allt...  Nej, främsta anledningen är att jag helt enkelt inte drömt något som varit så sammanhängande så det gått att skriva om det.  Men nu blev det en lite galen dröm att berätta om trots allt.

Jag befann mig i vårt förra hus.  Det verkade ha blivit ett ödehus av något slag, för där låg nerfallna bjälkar lite här och var, och det var dammigt och stökigt och rörigt i största allmänhet.  Kändes som en vind nästan, även om det skulle vara sonens rum.  Där var folk omkring mig mig, men jag vet inte vem eller var de var.  Min kära son var närvarande i alla fall.  Vi jagade husdjur som betedde sig lite udda.  I verkligheten har jag en kanin som jag tog över efter dottern när hon flyttat ut.  Kaninen fick stanna eftersom det är en utekanin och det hade varit allt annat än snällt mot henne att ta henne med in till stan och låta henne bo i en bur inomhus.  Hur som helst, dottern har hunnit skaffa egna kaniner och även marsvin sen hon började leva det ljuva singellivet, och det är där vi möter upp drömmen.  Ett av hennes marsvin hade rymt, och det var ett helt galet marsvin.  Det jagade min kanin överallt, puttade henne, klängde sig fast på hennes rygg, och var allmänt störigt.  Det slutade med att de bägge ramlade ner från en stol för att marsvinet var så våldsamt när det puttades och knuffades.  Det var inte lätt att komma åt dem heller, eftersom det låg en massa bråte i vägen. 

Det måste ha varit ett tufft uppdrag i drömmen, för jag vaknade alldeles genomsvett, inlindad i mitt täcke.  Jag har tittat till kaninen idag - hon mår bra. 

Jag vill bara ha lugn och ro

Det galna marsvinet

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Aladdin Sane

How can life become her point of view

Reality - Juni som gått

Juni 2019

Ännu en komprimerad månad till ända.  Alltså, hur mycket ska man hinna med på en liten fjuttig månad?

Den stora händelsen den här månaden har så klart varit studenten.  Den lilla ungen har blivit stor och nu var det dags att säga farväl till skolan på riktigt.  Inget är ju hugget i sten, men dags var det att säga adjö för en längre tid framöver.  Grundskolan var en fröjd för sonen att dansa ut från, gymnasiet blev en helt annan femma.  Här trivdes han, bland proppskåp och kablar blandat med skolbord och läroböcker.  Det blev en helt annan unge när han kom dit.  Han fick riktiga kompisar - jordnära och raka som löste konflikter med käftsmällar istället för knivhugg i ryggen när ingen såg.  Och inte blev det långa diskussioner och utredningar med kurator, psykolog, trygghetssamordnare och det ena dummare än det andra.  Nej, här tog man hand om varandra på sitt sätt, och då betyder inte en rak höger att umgänget är kört för all framtid.  Nej, tvärtom.  Slutdiskuterat, utrett, färdigt, kompis.  Så när den unge mannen ett par dagar efter avslutad studentyra faktiskt fattade att nu var det slut, då gick luften ur honom.  Ok, nu börjar livet på allvar...  Men innan dess var det alltså student.  Det lilla livet förstod inte riktigt allt jobb föräldrarna lade ner på den här stora festen som trots allt skulle vara avklarad på några timmar.  Förutom allt trädgårdsarbete vi lagt ner hur mycket muskelmassa som helst på så skulle det också planteras lite blommor, gräsmattan skulle dressas, saker skulle ställas i ordning eller fraktas bort, och det skulle handlas och vandlas.  Jag vet inte hur många affärer och i hur många omgångar jag gick in i dem innan jag var klar, och maken på sitt håll med det han tagit på sig att handla.  Och så skulle partytältet resas.  Dottern kom till undsättning, och några av sonens kompisar också.  Möbler kom från annat håll, här plingade man på dörren en tidig förmiddag och lossade en bil med bord och stolar.  Även fast man tror att man har varit ute i god tid, handlat allt, planerat allt, fixat allt, så finns det alltid något som man kommer på i sista minuten.  Och den där fördömda sista minuten gjorde att vi kom med andan i halsen till Sankt Nicolaiplan utanför Söderslättsgymnasiet i Trelleborg den där varma och soliga fredagseftermiddagen i mitten av juni.  Det var inte många minuter vi behövde stå och vänta på utspringet.  Men vi hann...

Det blev inte mycket socialt umgänge för festkomittéen den här kvällen.  Maken, dottern, dotterns bästa kompis samt undertecknad servade hela församlingen med gubbröra på kavring, grillat kött, potatisgratäng, vin, öl, cider, läsk, vatten, mjölk (!), chokladtårta, kaffe, avec, grogg, you name it.  Vi agerade också städpatrull och hivade ner allt engångsmaterial i sopsäckar.  För den här kvällen fanns inget som hette miljömedvetenhet...  Men jag tror att sonen blev nöjd.  Han fick dansa på ett flak så lastbilen skakade, han fick åka liten gul corvette hem till sin fest, han fick en ny klocka precis som han önskade sig, han fick god mat och oändligt med rusdrycker (han är ändå måttlig i sitt drickande), han fick umgås med släktingar och vänner, grannar och kompisar, han fick lämna festen och festa vidare på andra ställen, och han fick komma hemraglande på morgonkvisten, glad i hatten och helt urlakad efter ett mycket långt dygn.  Och ingen press dagen efter, det åskade och regnade så det stod härliga till.  Blixten slog ner i självaste Öresundsbron.

Jag har varit på Sweden Rock Festival i år.  Det var en upplevelse...  Kan väl inte säga att det var en angenäm sådan.  Jag var nämligen inte där för att lyssna på Ozzy och Kiss och Rainbow och alla andra jag gärna hade sett, jag var där för att städa efter klientelet som verkligen var där för att lyssna på Ozzy och Kiss och Rainbow och alla andra.  Anledningen till det var för att hjälpa en kompis som satt illa till med personal som skulle utföra denna städning, eftersom folk som lovat komma ångrade sig.  Tack för den!  30 pers kort, och jag och några fler kunde sluta upp med 11 pers i alla fall. Men man undrar om folk är riktigt friska i huvudet...  Lite överallt satt skyltar med att man var mer än välkommen att just vid den skylten komma och tvätta sina intimare delar, eller för den manliga delen komma och mäta densamma.  Å andra sidan - inte för att jag är någon fotomodell, men jag är inte 25 kg för tung, söndertatuerad och full av piercingar.  Ser allt annat än trevligt ut på kärringar mellan 50 och 60 med arslet bak och fram, vilken hårfärg som helst utom sin egen, cigg konstant hängande mellan läpparna och röst som låter som ett intag av whisky redan genom modersmjölken.  White trash!  Och deras leverne återspeglar sig i det de lämnade efter sig - tomma/halvtomma/oöppnade flaskor och burkar och boxar, orökta joints, kanyler, kalsonger, skor, kondomer, tops, våtservetter, mat, snacks, samt minst en diarréhög.  För att inte tala om tält, nya med inredning i form av luftmadrasser, täcken, kuddar, påslakan samt regissörstolar och bord.  Rena Pompeji!  Man lämnade allt och bara sprang.  Just den här campingen var den där allt svineri var tillåtet, men hur är man skapt i huvudet när man kan svina ner på det här viset?!  Om man inte tar hänsyn till att det kommer några stackare som ska städa upp, så kan man åtminstone börja rannsaka sig själv.  Vad har jag blivit?  Hur kan jag bära mig åt såhär?  Hade det varit jag så hade jag haft en fruktansvärd ångest över att se vad jag lämnat efter mig och framför allt mitt intag.  Skäms!!  Men fiskmåsarna var överlyckliga...

Så har vi ju firat Midsommar också.  Efter studentens bravader kändes det skönt att få komma bort och låta någon annan ha hand om marketenteriet.  Bordet i vännernas kök var framdukat med sill, färskpotatis, gräddfil, romtårta, kavring och ost, ägghalvor och dricka till det, samt senare jordgubbar, hembakade bullar och dajmtårta.  Men sitta inne går ju inte på Midsommarafton, då ska man sitta utbara ett par droppar och solen var kvar.  Ner med parasollet igen, vi ville ju ha solens värmande strålar så klart.  Men efter någon halvtimme var det färdigt igen - regn, nej!!  Upp med parasollet igen, inget regn i maten var särskilt önskvärt.  Men nu fick vi flytta bordet närmare parasollet, alla kunde inte ta del av den skyddande duken.  Åh hej, bordet flyttat.  Säga vad man vill om regn, men det kan bli väldigt vackert när regnbågen hälsar på.  Värmen började dock lysa med sin frånvaro, och även om vi hade hundfiltar att tillgå så kunde inga hundhår i världen värma oss längre.  Så efter avslutad mat blev det inomhus till slut.  Lite snack och lite snacks, sen åkte vi hem.

Ja, jag hade ju anpassat min semester efter studenten, så när den var över så var det bara att koppla av och hämta sig successivt efter denna intensiva vecka.  Vädret var på min sida, så jag kunde ägna mig åt böcker, sudoku, lite pill i trädgården, plane spotting från loungmöblemanget (känner snart igen varenda mage på jumbojättarna) och glassätning.  Och så har jag blivit spionerad på av en drönare.  Han har förmodligen fotograferat, men mig tar man inte kort av utan att fråga.  Så om de zoomar in på mitt hus så ser de en kepsbeklädd kvinna som vinkar med ett finger eller leker prickskytte på väg in i huset. Hur som helst, maken har ju nytt jobb - igen - och slukar sin nya tjänst med hull och hår, och sonen har många vänner han måste umgås med.  Alltså kunde jag njuta av min ensamhet!  Någon gång körde jag lite ärenden, bl a till kyrkan.  Ska också göras.  Och trädgårdsinspektion är nödvändigt med jämna mellanrum.  Åh, clematis!  Ljuvliga lilla klätterblomma, du har slagit ut!  Och det hade bladlössen också upptäckt, så det blev till att rusa in och fixa ett hopkok på vatten, såpa och rödsprit.  Vattnet kan ju bara vara för att lindra för blomman. Annars är väl tanken att lössen ska bli fulla och åka rutschkana på såpan rakt ner i jorden och förhoppningsvis dö av alkoholförgiftning.  Funkade sådär...  Dagen efter var de fortfarande kvar.  Nyckelpigor gillar ju bladlöss, och i år finns det gott om nyckelpigor.  Hallå, var är ni när jag behöver er?  Tog inte så lång tid att hitta ett par stycken, faktiskt.  Tyvärr var de upptagna med att göra nya små nyckelpigor, så tid att äta bladlöss fanns inte där.  Hmm...  Och fira dottern på hennes födelsedag var ju så klart ett måste.  En middag på Vagabond gjorde hennes 24-årsdag till en lagom tillställning, och en avslutning på min semester dessutom.  Dagen därpå satt man på sin plats igen och skickade ut lastbilar till höger och vänster.

Denna sista dag på juni 2019 gjorde jag något jag från början sagt att jag inte skulle göra den här sommaren:  Klippte häcken.  Förra året blev det för tungt för armarna och innan jag var klar var jag fullständigt utmattad.  Så idag tänkte jag bara klippa vid grannens sida eftersom det var tyst i deras trädgård och den ena bilen stod bra parkerad så jag inte riskerade att repa något.  Men då kunde man ju kanske i alla fall ta hela utsidan av häcken, det går ju fort.  Höjden?  Ja, jag tar lite här, får ta resten från insidan.  Men för att kunna ta höjden från insidan var jag tvungen att ta hela insidan eftersom jag inte kunde sträcka mig så långt när den var så vildvuxen.  Så efter att ha svingat häcksaxen över ligustern vad jag skulle, andats in ångorna av bensin för tvåtaktare, finklippt med sekatör, krattat och sopat och stoppat i säckar så kände jag mig klar.  Det blev helt enkelt inte bättre än såhär.  Alltså, man kan ju tydligt se var jag inte riktigt orkat mer, och var det blev stressigt eftersom bensinen var slut.  Själv var jag skitig som få med ligusterblad ändå in i behån.  Och lagom till avslutat värv kom maken hem från båten där motorn spelat honom spratt.  Så där satt vi, med varsin glass, svettiga och äckliga, illamående av avgaser, trötta och slitna av värme och arbete. Men jag lyckades med en sak - ge min älskade en glad överraskning med en nyklippt häck.

Tältet ska upp...

...för att välkomna den nybakade studenten...

...som kommer här

Plane spotting

Endast Sverige svensk Midsommar har

Sätt fart, där är bladlöss på min clematis

Sweden Rock - Aftershocks