Spirit says...: Reality - Juni som gått

Juni 2019

Ännu en komprimerad månad till ända. Alltså, hur mycket ska man hinna med på en liten fjuttig månad?

Den stora händelsen den här månaden har så klart varit studenten. Den lilla ungen har blivit stor och nu var det dags att säga farväl till skolan på riktigt. Inget är ju hugget i sten, men dags var det att säga adjö för en längre tid framöver. Grundskolan var en fröjd för sonen att dansa ut från, gymnasiet blev en helt annan femma. Här trivdes han, bland proppskåp och kablar blandat med skolbord och läroböcker. Det blev en helt annan unge när han kom dit. Han fick riktiga kompisar - jordnära och raka som löste konflikter med käftsmällar istället för knivhugg i ryggen när ingen såg. Och inte blev det långa diskussioner och utredningar med kurator, psykolog, trygghetssamordnare och det ena dummare än det andra. Nej, här tog man hand om varandra på sitt sätt, och då betyder inte en rak höger att umgänget är kört för all framtid. Nej, tvärtom. Slutdiskuterat, utrett, färdigt, kompis. Så när den unge mannen ett par dagar efter avslutad studentyra faktiskt fattade att nu var det slut, då gick luften ur honom. Ok, nu börjar livet på allvar... Men innan dess var det alltså student. Det lilla livet förstod inte riktigt allt jobb föräldrarna lade ner på den här stora festen som trots allt skulle vara avklarad på några timmar. Förutom allt trädgårdsarbete vi lagt ner hur mycket muskelmassa som helst på så skulle det också planteras lite blommor, gräsmattan skulle dressas, saker skulle ställas i ordning eller fraktas bort, och det skulle handlas och vandlas. Jag vet inte hur många affärer och i hur många omgångar jag gick in i dem innan jag var klar, och maken på sitt håll med det han tagit på sig att handla. Och så skulle partytältet resas. Dottern kom till undsättning, och några av sonens kompisar också. Möbler kom från annat håll, här plingade man på dörren en tidig förmiddag och lossade en bil med bord och stolar. Även fast man tror att man har varit ute i god tid, handlat allt, planerat allt, fixat allt, så finns det alltid något som man kommer på i sista minuten. Och den där fördömda sista minuten gjorde att vi kom med andan i halsen till Sankt Nicolaiplan utanför Söderslättsgymnasiet i Trelleborg den där varma och soliga fredagseftermiddagen i mitten av juni. Det var inte många minuter vi behövde stå och vänta på utspringet. Men vi hann...

Det blev inte mycket socialt umgänge för festkomittéen den här kvällen. Maken, dottern, dotterns bästa kompis samt undertecknad servade hela församlingen med gubbröra på kavring, grillat kött, potatisgratäng, vin, öl, cider, läsk, vatten, mjölk (!), chokladtårta, kaffe, avec, grogg, you name it. Vi agerade också städpatrull och hivade ner allt engångsmaterial i sopsäckar. För den här kvällen fanns inget som hette miljömedvetenhet... Men jag tror att sonen blev nöjd. Han fick dansa på ett flak så lastbilen skakade, han fick åka liten gul corvette hem till sin fest, han fick en ny klocka precis som han önskade sig, han fick god mat och oändligt med rusdrycker (han är ändå måttlig i sitt drickande), han fick umgås med släktingar och vänner, grannar och kompisar, han fick lämna festen och festa vidare på andra ställen, och han fick komma hemraglande på morgonkvisten, glad i hatten och helt urlakad efter ett mycket långt dygn. Och ingen press dagen efter, det åskade och regnade så det stod härliga till. Blixten slog ner i självaste Öresundsbron.

Jag har varit på Sweden Rock Festival i år. Det var en upplevelse... Kan väl inte säga att det var en angenäm sådan. Jag var nämligen inte där för att lyssna på Ozzy och Kiss och Rainbow och alla andra jag gärna hade sett, jag var där för att städa efter klientelet som verkligen var där för att lyssna på Ozzy och Kiss och Rainbow och alla andra. Anledningen till det var för att hjälpa en kompis som satt illa till med personal som skulle utföra denna städning, eftersom folk som lovat komma ångrade sig. Tack för den! 30 pers kort, och jag och några fler kunde sluta upp med 11 pers i alla fall. Men man undrar om folk är riktigt friska i huvudet... Lite överallt satt skyltar med att man var mer än välkommen att just vid den skylten komma och tvätta sina intimare delar, eller för den manliga delen komma och mäta densamma. Å andra sidan - inte för att jag är någon fotomodell, men jag är inte 25 kg för tung, söndertatuerad och full av piercingar. Ser allt annat än trevligt ut på kärringar mellan 50 och 60 med arslet bak och fram, vilken hårfärg som helst utom sin egen, cigg konstant hängande mellan läpparna och röst som låter som ett intag av whisky redan genom modersmjölken. White trash! Och deras leverne återspeglar sig i det de lämnade efter sig - tomma/halvtomma/oöppnade flaskor och burkar och boxar, orökta joints, kanyler, kalsonger, skor, kondomer, tops, våtservetter, mat, snacks, samt minst en diarréhög. För att inte tala om tält, nya med inredning i form av luftmadrasser, täcken, kuddar, påslakan samt regissörstolar och bord. Rena Pompeji! Man lämnade allt och bara sprang. Just den här campingen var den där allt svineri var tillåtet, men hur är man skapt i huvudet när man kan svina ner på det här viset?! Om man inte tar hänsyn till att det kommer några stackare som ska städa upp, så kan man åtminstone börja rannsaka sig själv. Vad har jag blivit? Hur kan jag bära mig åt såhär? Hade det varit jag så hade jag haft en fruktansvärd ångest över att se vad jag lämnat efter mig och framför allt mitt intag. Skäms!! Men fiskmåsarna var överlyckliga...

Så har vi ju firat Midsommar också. Efter studentens bravader kändes det skönt att få komma bort och låta någon annan ha hand om marketenteriet. Bordet i vännernas kök var framdukat med sill, färskpotatis, gräddfil, romtårta, kavring och ost, ägghalvor och dricka till det, samt senare jordgubbar, hembakade bullar och dajmtårta. Men sitta inne går ju inte på Midsommarafton, då ska man sitta utbara ett par droppar och solen var kvar. Ner med parasollet igen, vi ville ju ha solens värmande strålar så klart. Men efter någon halvtimme var det färdigt igen - regn, nej!! Upp med parasollet igen, inget regn i maten var särskilt önskvärt. Men nu fick vi flytta bordet närmare parasollet, alla kunde inte ta del av den skyddande duken. Åh hej, bordet flyttat. Säga vad man vill om regn, men det kan bli väldigt vackert när regnbågen hälsar på. Värmen började dock lysa med sin frånvaro, och även om vi hade hundfiltar att tillgå så kunde inga hundhår i världen värma oss längre. Så efter avslutad mat blev det inomhus till slut. Lite snack och lite snacks, sen åkte vi hem.

Ja, jag hade ju anpassat min semester efter studenten, så när den var över så var det bara att koppla av och hämta sig successivt efter denna intensiva vecka. Vädret var på min sida, så jag kunde ägna mig åt böcker, sudoku, lite pill i trädgården, plane spotting från loungmöblemanget (känner snart igen varenda mage på jumbojättarna) och glassätning. Och så har jag blivit spionerad på av en drönare. Han har förmodligen fotograferat, men mig tar man inte kort av utan att fråga. Så om de zoomar in på mitt hus så ser de en kepsbeklädd kvinna som vinkar med ett finger eller leker prickskytte på väg in i huset. Hur som helst, maken har ju nytt jobb - igen - och slukar sin nya tjänst med hull och hår, och sonen har många vänner han måste umgås med. Alltså kunde jag njuta av min ensamhet! Någon gång körde jag lite ärenden, bl a till kyrkan. Ska också göras. Och trädgårdsinspektion är nödvändigt med jämna mellanrum. Åh, clematis! Ljuvliga lilla klätterblomma, du har slagit ut! Och det hade bladlössen också upptäckt, så det blev till att rusa in och fixa ett hopkok på vatten, såpa och rödsprit. Vattnet kan ju bara vara för att lindra för blomman. Annars är väl tanken att lössen ska bli fulla och åka rutschkana på såpan rakt ner i jorden och förhoppningsvis dö av alkoholförgiftning. Funkade sådär... Dagen efter var de fortfarande kvar. Nyckelpigor gillar ju bladlöss, och i år finns det gott om nyckelpigor. Hallå, var är ni när jag behöver er? Tog inte så lång tid att hitta ett par stycken, faktiskt. Tyvärr var de upptagna med att göra nya små nyckelpigor, så tid att äta bladlöss fanns inte där. Hmm... Och fira dottern på hennes födelsedag var ju så klart ett måste. En middag på Vagabond gjorde hennes 24-årsdag till en lagom tillställning, och en avslutning på min semester dessutom. Dagen därpå satt man på sin plats igen och skickade ut lastbilar till höger och vänster.

Denna sista dag på juni 2019 gjorde jag något jag från början sagt att jag inte skulle göra den här sommaren: Klippte häcken. Förra året blev det för tungt för armarna och innan jag var klar var jag fullständigt utmattad. Så idag tänkte jag bara klippa vid grannens sida eftersom det var tyst i deras trädgård och den ena bilen stod bra parkerad så jag inte riskerade att repa något. Men då kunde man ju kanske i alla fall ta hela utsidan av häcken, det går ju fort. Höjden? Ja, jag tar lite här, får ta resten från insidan. Men för att kunna ta höjden från insidan var jag tvungen att ta hela insidan eftersom jag inte kunde sträcka mig så långt när den var så vildvuxen. Så efter att ha svingat häcksaxen över ligustern vad jag skulle, andats in ångorna av bensin för tvåtaktare, finklippt med sekatör, krattat och sopat och stoppat i säckar så kände jag mig klar. Det blev helt enkelt inte bättre än såhär. Alltså, man kan ju tydligt se var jag inte riktigt orkat mer, och var det blev stressigt eftersom bensinen var slut. Själv var jag skitig som få med ligusterblad ändå in i behån. Och lagom till avslutat värv kom maken hem från båten där motorn spelat honom spratt. Så där satt vi, med varsin glass, svettiga och äckliga, illamående av avgaser, trötta och slitna av värme och arbete. Men jag lyckades med en sak - ge min älskade en glad överraskning med en nyklippt häck.