Reality - Oktober som gått

Oktober 2019

Plötsligt var det höst.  Jag satte händerna för munnen och blåste dem varma medan jag betraktade den glittrande frosten på marken.  De försiktiga morgonstrålarna hade ännu inte hunnit smälta bort tecknen på den kyliga nattens framfart.  Det skulle komma tids nog.  Under tiden stod jag och lyssnade på tystnaden.  Sommarens fåglar hördes inte mer.  De små liven hade packat sina väskor och flyttat söderut, lämnat oss ensamma i den mörka tysta hösten, med vetskap om att det skulle komma att bli än mörkare och än tystare.  Men livet är en rundvandring.  Jag vet att en dag kommer jag höra fåglarna sjunga igen.  Och morgonen då jag hör den första gryningskören, då kommer jag veta att våren är på väg.  Under tiden får jag minnas och längta...

Ja minsann...  Livet består av en evig längtan.  Nu längtar jag mest efter att utrota mössen inne hos min lilla kanin.  Detta är månaden då det arbetet påbörjats.  Alla barn i början...  Såhär är ställningen just nu:  Match 1 rond ett:  Seger musen (fällan gillrad men osten borta).  Rond två:  Seger musen.  Rond tre:  Seger jag (död mus i fällan).  Match 2 rond ett:  Seger jag.  Rond två:  Seger musen.  Rond tre:  Seger jag på walkover, musen dök inte upp. Och det fortsätter, många fällor har förbrukats.  I skrivandets stund kliar jag mig dock i huvudet.  Där har varit många walkovers verkar det som, fällan och osten är kvar.  Men i ninens matskål ligger musbajs!  De små krypen har alltså lärt sig att den där grunkan är farlig!  De går direkt på godsakerna i matskålen, och hoppar över den goda osten i fällan!  Jag har nu provat att flytta fällan och se om jag kan få tillbaka mössens korkade sinne för ost...  Fortsättning följer.

Både jag och min kära make är frusna människor.  Maken har frusna fötter medan jag fryser typ överallt.  Livet i TV-sofforna är inte vad det var en gång, jag i en soffa och han i den andra, båda i vertikalt läge.  Maken:  Kan inte du värma mina fötter?  Jag:  Klart jag kan!  Alltså kryper jag ner under hans TV-filt och lägger mina varma händer över hans fötter, masserar stortår och fotsulor och ibland hans vader som verkar vara roten till det kalla.  Där finns en del knutor att klämma på.  Det blir lite win-win ibland, man blir varmare av att vara två...  Ibland alldeles för varm...  Nackdelen är att det inte alltid är så bekvämt för massören.  Medan gubben ligger på soffan så får jag en liten plätt längst ner bland fötterna, och det kan antingen innebära att vi ligger skarfötters eller att jag sitter rakt upp och ner med fötterna på golvet eller benen på en fotpall.  Det i sin tur innebär att jag får ont i nacken om jag ska titta på TV samtidigt, ont i låren av två tunga mansben som stryper blodtillförseln, eller själv kalla fötter.  Tro för all del inte att detta är en tvåvägskommunikation!  Nej, jag får ingen massage tillbaka...  Feministerna hade slagit sig för pannan och utbrustit me too så det bara rungade om det!  Men åter till ämnet frysa.  Mitt hem är egentligen inte det kallaste stället jag vet.  Mitt jobb är kallare!  Det är så kallt att jag får ha dubbla tröjor, värmefläkt, filt och numera även torgvantar.  Dessa torgvantar var på tal länge.  Jag skämtade på jobb om att det borde man ha, och till slut gjorde jag slag i saken och stickade mig ett par.  För ett par år sedan stickade jag en tröja, och jag hade garn kvar efter den, så det passade ju bra.  Perfekt matchning när jag har bägge samtidigt!  Jag har stickat många vantar i mina dagar, upplärd av min lilla mormor som lärde mig sticka både vantar och strumpor.  Men det var tumvantar.  Nu var det fingrar som skulle till, och det hade jag aldrig gjort.  Så med hjälp av en bloggarkollega med youtubekonto så blev det ett par stiliga torgvantar, och de har varit goa att ha!

Ute i landet har det varit en del saker på tapeten.  Någon idiot tyckte att man skulle skära ner på historielektionerna, och då tänkte man slopa antiken.  Antiken?!?  Hallå!!  Hur tänkte ni där??  Kunskapen om antiken är ju en förutsättning för att förstå den moderna världen!!  Filosofi, konst, politik, astronomi, matematik och en hel massa annat formades under den här perioden!  Vad kan vara viktigare?  Vad kan vara så viktigt att man ens kunde överväga att ta bort antiken?!  Internets ursprung?  Hur man använder en läsplatta?  Donald Trump's frisyr?  Vladimir Putins rädsla för att duscha med bögar?  Användandet av påfundet hen?  (Usch, att bara skriva det ordet gör mig på dåligt humör...)  Lyckligtvis var det fler som tyckte att den som ens funderat över detta skulle krypa tillbaka under stenen den krupit upp ifrån.  Så antiken stannar...  Och ingen har väl missat statyn över Zlatan.  Minns inte var eländet står , men nånstans i Malmö.  Alltså, kultur i all ära, men Zlatan...  Även om fotboll är en stor sport så intresserar den inte alla, och det finns fler människor som hade förtjänat en staty.  Min man till exempel...  Han är sportfiskare och har dragit upp fiskar på över 12 kg.  Ja ja, jag fattar.  Men det är ju bara en fotbollsspelare.  En person som har oförsvarbart bra betalt för att springa runt på gräset och sparka in en boll i ett nät.  Alltså, hur sjukt kan det bli?  Och även om denna spelare nu är en idol för många, så är han bara en människa.  Han kan också släppa brakskitar när han tror att ingen hör, och han kan också tycka det är svart på ett ställe där det samlats många invandrare. Han är alltså inget annat än en människa med funktioner och funderingar och krass humor precis som många andra...

Det börjar klirra i sonens kassa...  Även en lärling tjänar pengar om än inte så mycket.  Den lille krabaten har ju i alla fall alla chanser i världen att spara ihop en liten förmögenhet nu när han bor hemma och inte har speciellt mycket utgifter.  Och att vara myndig innebär i sig möjligheter som han inte haft innan.  Så nu ska det köpas bil!  Innan ville han köpa min bil, eftersom den har några år på nacken och maken tyckte att det verkligen var dags att byta den.  Tyckte ju inte jag egentligen, men jag kunde köpa argumenten.  Men vi har ännu inte fått fingrarna ur, så sonen har börjat leta på egen hand.  Igår kväll frågade han om jag kunde tänka mig att åka till Varberg i morgon.  Finansieringen kan behöva diskuteras, men behjälplig kan man vara på mer än ett sätt.  Så vi ser om det blir en tur till Varberg under allhelgonahelgen.  Dock brukar det inte innebära "bil med hem genast", vilket sonen nog hoppas på.  Det är ingen privatperson vi handlar av, det tyckte inte föräldrarna var att rekommendera när man köper en sån bil...

Jag och Murphy är tyvärr ett radarpar.  Ni vet, han med lagen om alltings jävlighet.  Häromdagen var jag och handlade på den lokala gallerian, och började bli så in i bombens kissnödig.  Allmänna toaletter är inte min favorit, så jag tänkte det skulle klara sig tills jag kom hem.  Med raska steg promenerade jag från affären, och skulle bara stanna till vid apoteket ett kort ärende innan jag körde hem.  Inget folk i kö, perfekt!  Men det var en pratsam dam i kassan...  Där stod jag och närapå korsade benen medan hon undrade säkert tre gånger om hon inte kunde fresta mig med något annat, typ en ask läkerol för tio kronor.  Kissnödig så jag hade ont i magen försökte jag låta blir att vråla mellan tänderna "nej tack!!" och blev till slut utsläppt därifrån.  Halvsprang till bilen, startade och körde.  Men då var ju alla förvirrade inkompetenta idioter som fått sitt körkort i flingpaketet ute och gjorde livet surt för mig.  Händer nästan aldrig där!!  En stackare framför mig försökte svänga vänster in på parkeringen där två menlösa krakar inte visste vem som skulle backa först eller åt vilket håll man skulle vrida ratten.  Bilarna var av smartstorlek, inte direkt nån chevapickup.  Under tiden kom nya bilar från rondellen jag var på väg mot, och den var ganska full med bilar som skulle nånstans de också men inte kom någon vart.  Men det som snart kom var dagens vattenintag i mina brallor!!  Till slut...  900 meter hem, 30 km i timmen...  Äntligen, på uppfarten, började springa.  Då kom där en förvirrad tant och letade efter vägen till ett grannhus.  Alltså, av alla j-a dagar var hon tvungen att komma JUST IDAG!!  Hon var på rätt gata, och jag sa helt enkelt åt henne att hon skulle läsa skyltarna vid varje vägstump, för det står klart och tydligt på dem vilka nummer husen har...  In genom dörren, kassarna på golvet, in på toa med skor och jacka och allt.  Slut på detaljer...

Min kära äkta make, min älskade bättre hälft...  Han tycker jag ser "trevlig" ut, så därför behöver jag bejaka min kvinnlighet lite bättre.  Och vem smälter inte när ens själsfrände tycker man är hyfsat snygg?  Så lite mer makeup (jag vet, yttre spackling), och en annan hårfärg.  Sminket var enkelt, tiden hos frissan har jag fått vänta på.  Jag är trött på att färga och tona själv, så numera är det slingning hos proffs som gäller.  Det ljusa jag skaffade mig under en tillfällig sinnesförvirring är snart ett minne blott.  Skönt, för jag tyckte inte om det, det var bara ett medel för att bli av med gammal färg som vägrade lämna huvudet.  Men, det gav mig bara ett nytt problem att bli av med...  Resultatet av senaste besöket blir en senare femma...

Some you win...

Some you lose...

Älskade torgvantar

Inspiration - God and Me

I'm glad you called, please come and see me sometime

-God-

Inspiration - I natt jag drömde

I de lugnaste vatten

Dessa dagar talas det om skam av alla möjliga slag i klimatsammanhang.  Och det talas mycket om nerskräpning och plast och sopor i största allmänhet.  Så i natt gjorde jag slag i saken och drömde lite om det.  Det var liksom dags.

Jag och dottern hade rest till mina hemtrakter.  I närmaste stad Tranås finns ett badhus, som faktiskt är riktigt trevligt.  Jag har badat där mycket i mina yngre dagar.  Så nu skulle jag och äldsta barnet bada där.  Det blev dock ingen behaglig upplevelse.  Jag dök ner i bassängen men den var full av sopor.  Muggar, korkar, annat smått i plastväg samt en massa smuts skymde sikten i den i övrigt så fina bassängen. 

Drömmen tog en paus och tog sen vid med samma bassäng fast med en annan miljö.  Nu var vi en grupp med en ledare, och vi skulle träningssimma enligt hennes regler.  Jag kan inte direkt säga vilka "vi" var, men jag var en av dem.  Känns inte som att jag kände de andra så väl.  Dock var vi lite dåliga på att bada, bassängen låg orörd.  Men så småningom var åtminstone jag i vattnet, och innan jag vaknade klamrade jag mig fast vid en startpall.

Simma lugnt och håll naturen ren!

Badhuset i Tranås - som det ska se ut (bild från internet)

Inspiration - Röster

En annan typ av passion

Som sagt, en hobby på väg bort ur mitt liv. Så vad göra istället? Jag måste ju göra något. Ränna i kyrkan är nog så trevligt, men ibland behövs det mer för att släcka törsten. Så jag beslöt mig för – efter en tids övervägande – att gå med i kyrkokören. Tvekan handlade om två saker: Existerade den överhuvudtaget? Jag hade läst om den på kyrkans hemsida, men aldrig hört den sjunga eller hört någon prata om den. Kanske inte så kul då… Men först och främst har det handlat om att jag inte ville att ett intresse skulle avlösas av ett annat. Då skulle jag vara där igen – borta från familjen och hemmet mer än önskat. Men man kan ju prova och försöka hålla en vettig balans i det hela. Så när hemsidan uppdaterade info om kören så gjorde jag slag i saken.


Måndagen den 23 september slog jag upp dörrarna till skolsal 3 för första gången, och jag blev mottagen med öppna armar. Trevligt! Jag har hittills bara gått i kyrkan och inte lärt känna någon i församlingen. Inte så konstigt, har väl inte direkt varit så social. Å andra sidan är det ingen som har närmat sig mig heller (förutom då den äldre herren som bad mig läsa i somras). Vill man umgås med andra församlingsmedlemmar så kan man börja med att gå i högmässan på söndagar och sen hänga på till kyrkkaffet efteråt. Nja… Jag går ju inte särskilt ofta på söndagsmässorna och kaffe med samkväm känner jag mig fortfarande inte redo för. Men kören kunde ändå vara kul, jag har ju sjungit i kör i halva mitt liv nästan. Och vilka goa människor där var! ”Så roligt, välkommen, du behövs verkligen, hoppas du stannar” osv. Och man blev inkastad i verksamheten direkt. ”På söndag sjunger vi i båda mässorna, vi träffas i kyrkan kl 9.” Ojdå, ingen sovmorgon den söndagen… Men jag var där vid 9, vi övade, vi sjöng, och det var jättekul! Måste skärpa mig med söndagsmässorna i största allmänhet, tänkte jag, jag tycker om att höra vår kyrkoherdes predikningar. Men så är vi där igen – helgen är vigd åt familjen, kan inte bli varje söndag. Jag tror att Gud har full förståelse för det här, Han vet allt om hur vi har haft det.


Framträdandena i mässorna gick jättebra, och vi fortsätter sjunga och ha hur roligt som helst tillsammans. Och övningsdag är ändrad från måndagar till tisdagar, och som då lägligt krockar med taekwondo. Kanske ytterligare ett tecken på var mina prioriteringar ska ligga…

Sjung för Herren

Inspiration - I natt jag drömde

Nattåget

I natt har jag varit ute och åkt tåg.  Ja, jag var inte ensam, tror att maken och några vänner från förr fanns med på ett hörn. 

Det var väldigt rymliga tåg, salongerna liknade mest väntsalar.  Det stod säten lite överallt - utmed sidorna, i mitten...  Det första tåget jag kom upp på var väldigt elegant, typ Orientexpressen.  Jag satte mig på första bästa plats, och det råkade bli första klass.  Ingen sa något så jag satt kvar.  Sen gjorde jag något annat som jag inte minns vad, och så var jag tillbaka på tåget igen.  Den här gången var salongen större och hade betydligt fler människor.  Jag hade hittat en bra plats, men så gick jag omkring i vagnen och när jag kom tillbaka satt där fler på samma bänk.  Det var äldre tanter och de var inte särskilt små och de var inte heller särskilt snälla.  En tant kunde inte sitta still, och när hon stökade och bökade som mest på sin plats så körde hon knäet rakt på munnen på mig.  Jag blev så klart arg och sa till henne att hon fick lugna ner sig.  Då blev hon arg på mig.  Den här tanten var inte den enda jag kom ihop mig med, verkade som att det var allmänt dålig stämning på tåget...

Jag ska nog fortsätta bilpendla...

Orientexpressen (bild från internet)

Reality - Breaking up

Show's over

Ibland blir det bara så att saker kommer till ett slut.  Så är det för mig just nu.  Jag vet inte om jag ska jämföra det med en skilsmässa eller en rehabilitering eller rent av med en avprogrammering.  Oavsett vilket så är det jag själv som tagit initiativet och bollen är i rullning.  Det är dock inte så lätt som man skulle önska…


Det startade för 12 år sedan.  Min lille son skulle ha en aktivitet, och efter lite dividerande så blev det taekwondo.  Han tyckte det var jättekul ett tag, men som med alla barn så avtar intressen lika fort som de kommer.  Så även för min lille kille.  Eftersom det kunde handla om en svacka så erbjöd jag mig att hänga på och kanske motivera honom till att fortsätta.  Det höll kanske ett år ytterligare, men till slut var ointresset ett faktum.  Kvar blev jag, och mitt intresse blev större och större och innan jag visste ordet av hade jag fått nyckelpositioner i klubben, en ledamotsplats i södra förbundet, tävlat, utbildat mig till både instruktör, coach och internationell domare, samt tagit sammanlagt tre svarta bälten.  Hur i hela friden gick det till?!  Hur hamnade jag där?!  Jag – en gift, familjekär, medelålders tvåbarnsmor med villa, volvo och ingen vovve men två kaniner?!  Helt plötsligt skulle jag ansvara för en klubb med medlemmar i alla åldrar och ute på tävlingsarenorna skulle jag ansvara för spelarna på mattan och hela mitt team.


Det blev för mycket…  I kombination med familj, jobb och annat så började de så omtalade väggarna att närma sig och jag lade bara av.  Alltså inte med sporten utan som människa.  Men jag märkte det inte riktigt.  Sporten fortsatte jag med, men när politiken och sandlådenivån också berörde mig så tappade det all charm.  Och politiken kröp närmare än jag kunnat föreställa mig, så nära att den flåsade mig i ansiktet…  Det blev liksom spiken i kistan.  Borta var den lyckliga tiden när man gick till sin träning, gjorde vad man skulle, och sen var det klart.  Glädjen och gnistan är för länge sedan borta, och hur jag än har försökt så går det inte blåsa liv i denna numera ganska svala aska.  Det senaste året har jag hängt mig kvar helt uteslutande för mina klubbmedlemmar och instruktörskollegor.  De är mina bästa vänner, och vänner kan man inte bara lämna i sticket hur som helst.  De har också ett liv utanför träningslokalen, inte bara jag.  Men den familj jag så ofta lämnade i sticket till fördel för min sport, går nu före allt annat i mitt liv.  Min fina, underbara, älskade familj…  Dem kan jag inte leva utan, dem vill jag finnas hos varje vaket ögonblick.  De finns i mina tankar alltid, de finns i luften jag andas, i vartenda andetag.  Utan dem kan jag lägga mig ner och vissna.  Så om jag måste välja, då är det enkelt…


Så murarna har rämnat, och ur dimman kommer den jag en gång var.  Känns som jag är tillbaka, avprogrammerad och genuin.  Så ja, det har varit en typ av hjärntvätt.  Jag får det att låta negativt, men det är farligt att fastna i ett intresse på det viset, för det tar över hela ens liv och inget annat existerar.  ”Tyvärr, jag kan inte gå på julfesten för jag tränar.”  ”Varför måste de lägga föräldramöten på tisdagar, då har ju jag träning?”  ”Kan vi inte åka till Bakken en annan dag, jag tränar ju alltid på fredagar och det vet ni!”  Slut med det! Det är nytt nu: ”Jag kan inte åka och döma i Las Vegas, jag ska äta gås med familjen den helgen.”  ”Jag kan tyvärr inte träna mer, för jag ska äta middag framför Rapport med min familj.”  Så viktiga är alla mina tre älskade…


Musik:  Those Were the Days med Mary Hopkin

3 dan

Internationell domare