Reality - Breaking up

Show's over

Ibland blir det bara så att saker kommer till ett slut.  Så är det för mig just nu.  Jag vet inte om jag ska jämföra det med en skilsmässa eller en rehabilitering eller rent av med en avprogrammering.  Oavsett vilket så är det jag själv som tagit initiativet och bollen är i rullning.  Det är dock inte så lätt som man skulle önska…


Det startade för 12 år sedan.  Min lille son skulle ha en aktivitet, och efter lite dividerande så blev det taekwondo.  Han tyckte det var jättekul ett tag, men som med alla barn så avtar intressen lika fort som de kommer.  Så även för min lille kille.  Eftersom det kunde handla om en svacka så erbjöd jag mig att hänga på och kanske motivera honom till att fortsätta.  Det höll kanske ett år ytterligare, men till slut var ointresset ett faktum.  Kvar blev jag, och mitt intresse blev större och större och innan jag visste ordet av hade jag fått nyckelpositioner i klubben, en ledamotsplats i södra förbundet, tävlat, utbildat mig till både instruktör, coach och internationell domare, samt tagit sammanlagt tre svarta bälten.  Hur i hela friden gick det till?!  Hur hamnade jag där?!  Jag – en gift, familjekär, medelålders tvåbarnsmor med villa, volvo och ingen vovve men två kaniner?!  Helt plötsligt skulle jag ansvara för en klubb med medlemmar i alla åldrar och ute på tävlingsarenorna skulle jag ansvara för spelarna på mattan och hela mitt team.


Det blev för mycket…  I kombination med familj, jobb och annat så började de så omtalade väggarna att närma sig och jag lade bara av.  Alltså inte med sporten utan som människa.  Men jag märkte det inte riktigt.  Sporten fortsatte jag med, men när politiken och sandlådenivån också berörde mig så tappade det all charm.  Och politiken kröp närmare än jag kunnat föreställa mig, så nära att den flåsade mig i ansiktet…  Det blev liksom spiken i kistan.  Borta var den lyckliga tiden när man gick till sin träning, gjorde vad man skulle, och sen var det klart.  Glädjen och gnistan är för länge sedan borta, och hur jag än har försökt så går det inte blåsa liv i denna numera ganska svala aska.  Det senaste året har jag hängt mig kvar helt uteslutande för mina klubbmedlemmar och instruktörskollegor.  De är mina bästa vänner, och vänner kan man inte bara lämna i sticket hur som helst.  De har också ett liv utanför träningslokalen, inte bara jag.  Men den familj jag så ofta lämnade i sticket till fördel för min sport, går nu före allt annat i mitt liv.  Min fina, underbara, älskade familj…  Dem kan jag inte leva utan, dem vill jag finnas hos varje vaket ögonblick.  De finns i mina tankar alltid, de finns i luften jag andas, i vartenda andetag.  Utan dem kan jag lägga mig ner och vissna.  Så om jag måste välja, då är det enkelt…


Så murarna har rämnat, och ur dimman kommer den jag en gång var.  Känns som jag är tillbaka, avprogrammerad och genuin.  Så ja, det har varit en typ av hjärntvätt.  Jag får det att låta negativt, men det är farligt att fastna i ett intresse på det viset, för det tar över hela ens liv och inget annat existerar.  ”Tyvärr, jag kan inte gå på julfesten för jag tränar.”  ”Varför måste de lägga föräldramöten på tisdagar, då har ju jag träning?”  ”Kan vi inte åka till Bakken en annan dag, jag tränar ju alltid på fredagar och det vet ni!”  Slut med det! Det är nytt nu: ”Jag kan inte åka och döma i Las Vegas, jag ska äta gås med familjen den helgen.”  ”Jag kan tyvärr inte träna mer, för jag ska äta middag framför Rapport med min familj.”  Så viktiga är alla mina tre älskade…


Musik:  Those Were the Days med Mary Hopkin

3 dan

Internationell domare