Reality - Juli som gått

Juli 2020

Man tycker semestern går så fort.  Det gör den kanske, men ändå hinner man med en hel del.  Och under juli månad har jag jobbat, haft semester och börjat jobba igen.  Det var en hel del att hinna med på en månad!

Den här semestern liknar inte någon annan semester för de flesta.  En del har idéer om att de bara måste resa bort någonstans, helst utomlands.  Men icke sa nicke, det här året firar man hemester, som någon så tramsigt kommit på att man kan kalla det när man har semester hemma.  Att vara hemma är också semester, så det så!  Semester för mig är att inte behöva springa i ekorrhjulet under tre veckor. Jag måste inte gå upp vid ett visst klockslag, in i badrummet och fixa mig, rota fram en burk med gårdagens överblivna middag för att ha något att äta till lunch, pilla ut tidningen ur vår trasiga brevlåda och sen ut i trafiken och slåss.  Jag behöver inte heller komma fram till jobb och hitta kannan till kaffebryggaren i diskmaskinen, där städerskan lägger den varje kväll för att fylla maskinen till bristningsgränsen (inte bra för kannan, plasten krackelerar), inte heller gå en rond mot datorn som spelar mig en del spratt när den ska vakna och sträcka på sig.  Och jag behöver inte ta hand om förvirrade kunder och gnälliga åkare.  Nej, jag kan sova så länge jag vill, äta frukost så länge jag vill, lösa dagens sudoku och korsord och annat pyssel, läsa spännande böcker, klappa kaninen, kolla om gräset är mjukt, lukta på mina blommor, och försöka bestämma mig för om jag ska koppla av i loungemöblerna på framsidan eller i stolarna på baksidan under altantaket.  Det här är semester för mig...  Andra tycker annat.  Den här kommunen har ändå gått ut och sagt att de inte tänker erbjuda hemtjänst för sommargäster, men i hur god jord föll det ute i landet?  Med ute i landet menar jag då den kungliga huvudstaden.  Av någon outgrundlig anledning har den här delen av vårt avlånga land fått nollåttorna på halsen.  Av alla ställen ska skränfockarna hit!!  Tro för all del inte att de höll sig väck trots varningarna.  Och det var inte för deras skull utan för VÅR skull!  Stockholm har drabbats betydligt värre av corona än vi har här nere i södra, och nu ska de ta det med sig hit!  Tack så j-a mycket!  Man ser dem och hör dem.  De känns direkt igen på kläderna (hollywoodkomplex) så de behöver inte ens öppna truten för att avslöja sig.  Men för all del:  "Asså, de e så fiiina greiier, ja ba döör!!"  "Uppna durren, e ru helt jaavla bombad?!  Suck, vad har vi gjort för ont?  Vi skulle aldrig ha fördrivit snapphanarna...

Jag nämnde altantak.  Ja, maken har länge insisterat på att vi skulle skaffa ett altantak till uteplatsen. Den har tidigare täckts av en trasig markis styrd av en livsduglig automatik fäst i en eldosa med tvivelaktig säkerhet.  Sonen/elektrikerlärlingen har besiktigat konstruktionen och kommit fram till att den inte var så farlig som den såg ut.  Han hade förmodligen rätt, för så har det sett ut i åratal och huset har inte brunnit ner ännu.  Vem vet, kanske hade det gjort det dagen efter vi tagit ner markisen. Det får vi aldrig veta...  Hur som helst, altantaket beställdes efter viss vånda, och hemlevererat kom det någon av mina första semesterdagar.  Att det sen blev liggande ett tag är en annan sak, men det finns en rimlig förklaring till det.  Men till slut blev det dags.  Make och son slog sina kloka huvuden ihop och monterade ihop själva taket med stomme och kanalplast.  Dagen därpå kom tre inbjudna lakejer och hjälpte oss lyfta hela skapelsen.  Och jag lovar, jag sitter därute oavsett väder.  Så mysigt det blev!  Och någon gång i framtiden - om vi vill - kan vi alltid komplettera med glas runtom så det blir ett helt inglasat uterum.  Det hade varit kanon, för så slipper både möblerna och jag bli blöta när det regnar på tvären.  Men det blir en senare fråga..,

Trädgård i största allmänhet har ju dominerat den här sommaren.  Tidigare år har vi själva klippt ligusterhäcken, de senaste tre har det varit jag som gjort det.  Det här året pratade maken om att hyra in en firma som ägnar sig åt just såna saker, och det togs tacksamt emot av undertecknad.  Jag har ju tyckt att jag varit duktig, och det har resten av familjen och grannarna runt omkring också tyckt.  Men sanningen har varit att jag varit helt slut efter sex timmar i närkamp med häcksaxen och ligusterkvistar.  Förutom att jag efter avslutat värv varit genomsvett, smutsig, full av rivsår, slut i armarna och allmänt trött och less så har jag även varit duktigt illamående i två dagar efteråt av bensinångorna från saxen.  De liksom fastnade i hela systemet och vägrade lämna mig!  Så den här trädgårdsfirman var verkligen välkomna!  Häcken blommade och spretade åt alla håll och kanter och var allt annat än vacker och välvårdad.  Två killar knackade på en förmiddag och anmälde sitt ärende, det surrade lite av batteridrivna häcksaxar och efter tre timmar var det klart.  Då hade de kapat häcken och kört bort resterna.  Helt underbart!  Och vilka härligt ödmjuka grabbar!  Jag flyttade min bil så de kunde backa upp släpet med sina grejor på uppfarten, men eftersom de inte ville be mig flytta makens bil så de kunde ställa sin bil där istället för på den smala gatan ej avsedd för möte som vi bor på så ställde de den på just den här smala gatan ej avsedd för möte.  Alltså sa jag att jag kunde flytta även bil nummer två, vilket de lite försiktigt tackade ja till, om det inte var för mycket besvär.  Alltså, hur ofta träffar man på så ödmjuka människor nu för tiden?  Jag hade inte reagerat om de bett mig flytta bilarna, det hade varit självklart. Det var ju liksom vi som ville de skulle komma hit, då får vi ju ta hand om dem också...  Men de slapp klippa den biten som ligger utmed grannens uppfart, det hade grannen eller någon redan gjort. Maken tackade grannen för det och undrade om de ville ha betalt för det.  "Nej, mina trädgårdsmästare hade lite tid över så de tog den.  Jag är allergisk mot spirea."  Makens huvud kantades av frågetecken och glada gubbar:  "Ok...  Men detta är inte spirea, det är liguster."  Tystnad.  "Jaha, men jag är säkert allergisk mot det också!"

Och i trädgården hänger också ett insektshotell.  Tror jag har nämnt det tidigare.  Det är inte så lätt att få de små vännerna att flytta in, det kan ta ett tag.  Nu har hotellet hängt där ett par år, så nu borde jag ha gäster där, tyckte jag och kollade en solig dag.  Ja minsann, där var något!  En liten svart sak.  Den var så liten att det var svårt att se vad det var för något.  Men när jag tog en titt i "the penthouse" så fick jag sammanhanget klart för mig.  Högst upp hade mamma spindel flyttat in, och medan hon låg och gottade sig däruppe lekte hennes lille unge i sin enda spindelnätlina och verkade ha jätteroligt.  En knatte i en linbana!  Alltså, ett insektshotell är för insekter, inget annat!  Men vem kan vräka en ensamstående mamma...  Ja, jo, det har gjorts förr, men jag är inte så bra på det.  Men hon har flyttat självmant, kan tilläggas.

Gräset brukar jag klippa.  Son och make brukar skylla på gräspollen, men det har krupit fram att det inte riktigt stämmer.  Sonens pollenallergi är inte riktigt att leka med, så han slipper.  Det gör maken också, men ibland utsätter han sig själv för oangenäma saker helt frivilligt.  Men han gör det inte på mitt sätt - enkelt och smidigt.  Nej, det ska fyllas på saker och mekas med saker och följderna av den goda tanken blir inte jättebra.  Den här gången behövde gräsklipparen tankas.  Ve och fasa, rätt bensin fanns inte hemma.  Som Kajsa Warg gjorde så tog maken det han hade plus lite olja för det behövdes säkert det också.  Alltså, bensin för tvåtaktsmotorer när det är en fyrtaktare hade ju inte jag vågat chansa på med risk för en skuren klipparmotor och en idiotförklaring av maken för urbota dumhet. Olja bör ju också fyllas på med måtta.  Bild nedan visar vad som händer om man inte hanterar en gräsklippare som den förtjänar...

Jag har drabbats av Alzheimer light - igen.  Jag har det med jämna mellanrum, men nu var det ett tag sen sist.  Den här speciella dagen letade jag mig halvt fördärvad efter mina solglasögon.  När saker inte ligger där de brukar då blir jag vilsen och vet inte var jag ska leta.  Då blir det mest på otänkbara ställen som i soptunnan och i kylskåpet.  Men ingenstans fanns de mörka brillorna.  Inte bra på något sätt, eftersom det inte direkt är några solbrillor jag köp på macken.  De är slipade och går på några tusenlappar.  Och som jag brukar säga till barnen när de letar efter saker:  "Var hade du dem sist?"  Ja, det var ju när jag gick till affären dagen innan.  Jag har varit en flitig kund på Toppengallerian dessa tre lediga veckor.  Bilen har fått stå och jag har tagit apostlahästarna dit, utrustad med två tygkassar, mobiltelefon och glasögonfodral så jag kan byta till vanliga glasögon medan jag är inne och handlar.  Man kan ju inte gå och se ut som en filmstjärna när man handlar mjölk...  Och jag har hängt en del på apoteket.  Maken är ju som bekant inte riktigt frisk, så ofta har jag hämtat ut medicin till honom.  Så alltid något man behöver ha på apoteket.  Handsprit är bra att köpa, det blir man poppis av.  Men man ska låta bli att hosta och nysa, för gör man det så vänds alla onda ögon mot en och man förvandlas till en paria.  Det är då man vill utbrista så alla verkligen hör:  "Jag har inte corona, jag fick damm i näsan!!"  Och jag var säker på att jag inte lämnat fodralet på rullbandet på Ica.  Återstod alltså apoteket.  Jag visste att jag hade fibblat med grejorna i tygkassarna för att hitta plånboken, och jag hade stått och flabbat med receptarien i kassan, så det hade inte förvånat mig ett dugg om jag lagt glasögonfodralet på disken vid kassan och sen glömt packa det igen.  Och visst hade solen försvunnit när jag skulle gå hem...?  Maken tyckte jag skulle ringa dem, men det var ju lättare sagt än gjort.  Som överallt nu för tiden är det ingen som lyfter luren och svarar "apoteket" eller vart man nu ringer.  Nej, nu är allt datoriserat och man ska trycka siffror hit och dit och välja vad som passar just mina receptönskemål. "Men jag ska inte prata recept eller medicin, jag vill bara veta om det låg ett kvarglömt glasögonfordral vid kassan igår kväll!"  Och inte heller hade jag för avsikt att knappa in mitt personnummer för att få svar på en sådan fråga!  Nej, det fick bli en ny promenad till Gallerian. Och visst låg brillorna där...  Tur att det finns ärliga människor som förstår att ett par slipade Ray Ban-solglasögon inte är något man tar med sig bara så där.

Och så till slut, fick det bli en ny mobiltelefon.  Den gamla var en trotjänare som nog tyvärr blivit obotligt sjuk och hopp för tillfrisknande fanns inte.  Åtminstone inte som jag tyckte jag ville lägga pengar på.  Den gamle vännen hade fått nytt glas tre gånger och med alla de åren på nacken kändes en fjärde inte som ett alternativ.  Dessutom var det bästa den visste batteri.  Den blev faktiskt batterist med tiden (haha).  Fulladdad på morgonen, 20 % kvar vid lunch, helt tom på eftermiddagen.  Klippa eller parkera samtal tyckte den också var kul, för att inte tala om hur kul den tyckte det var att busringa till inlagda nummer eller stänga av sig som fulladdad och starta upp igen och säga att den hade 1 % kvar.  Helfestligt!  Så istället för 6s är det kort och gott 11!  Ja, jag kostade på mig en sån. Skulle kanske satsat på 11 Pro så jag hade fått lite mer kamera, men varför lägga så mycket mer pengar på en lurkamera när jag har en systemkamera som fotograferar alldeles utmärkt på natten...? Och så himla kul med en kamera som faktiskt känner igen mig när jag tar upp den...


Musik:  "Smoke gets in your eyes" med Platters

Maken klipper gräset

Snillen spekulerar

Altantaket på plats

Ett av våra äppleträd - sonen ordnade belysning när han ändå var igång

Inspiration - I natt jag drömde

Actionfyllt

I natt var det full rulle minsann!  Jag hade skaffat mig lite spänning i livet och blivit en infiltratör.  Som väl inte helt obekant är det livet förenat med vissa risker, och jag skulle ta reda på om jag låg i farozonen.  Jag hade mina misstankar nämligen, men för att inte röja min identitet skulle jag sätta mina misstänkta motståndare/förrädare på prov utan att de förstod att jag förstod vad de höll på med.

Bilen jag hade till mitt förfogande var min dotters gamla bil, en silvrig Audi.  För att sätta mina svikare på prov hukade jag i ett buskage, utrustad med en kikare och en mobiltelefon.  Jag spanade på bilen, ringde ett samtal och sa "jag är där om två" och sekunden efter exploderade bilen.  Därmed visste jag att min identitet var röjd och att mina medarbetare inte längre gick att lita på.  Så där satt jag och tittade på den brinnande bilen och tyckte lite synd om min dotter vars bil inte längre fanns.  (I verkliga livet gör den inte det heller, den är skrotad.  Tror dock inte skroten avlivade den med en bilbomb...)

Så var kom nu detta ifrån?  De som säger att drömmar inte har någon verklighetsförankring har i mina ögon fel.  Det känns ganska uppenbart.  Just nu läser jag nämligen den senaste boken i "3-serien" om infiltratören Piet Hoffmann.  Jag ska inte gå in på detaljer där, det kan ju vara att någon av er läser de böckerna och då är det ju inte så snällt av mig att avslöja några detaljer.  En bladvändare kan jag i alla fall säga att det är...

En brinnande silvrig bil... (Bild från internet)

 

Inspiration - I natt jag drömde

(O)önskad närhet

Det har väl inte undgått någon att man ska hålla avstånd för tillfället.  Man ska inte ta i hand, man ska inte kramas, man ska inte stå för nära varann och man ska inte resa - helst.  I natt bröt jag mot allt det där...

Jag hade inte rest så långt, bara upp till Tranås där jag kommer ifrån.  Jag tror att jag letade efter någon, men jag minns inte vem eller var jag egentligen letade.  Jag stod i en klunga på trottoaren utmed Storgatan i Tranås, lite mot slutet av stan söderut.  Just här fanns det en resebyrå och bredvid låg en klädaffär där mamma och jag brukade handla gula velourtröjor till mig på 70-talet.  Mittemot låg andra affärer, en fotograf och ett konditiori.  I drömmen så det ut så, men människorna jag stod i klunga med stämde inte alls in i sammanhanget.  Den enda jag minns ansiktet på var vår diskuskastare Daniel Ståhl, och jag tror hans tränare också var med, samt min man och flera som var bekanta i drömmen men inte nu i skrivandets stund.  Vi skulle alltså allesammans leta efter någon.  Jag skulle vara artig och hälsa på alla eftersom de tagit sig tid att komma dit och leta ihop med mig, men de verkade inte riktigt gilla min närhet.  Jag tog i hand, stod nära dem, kramade om någon.  Men plötsligt vände sig alla ifrån mig och var jättesura.  Först förstod jag inte varför, men sen kom jag på det:  Corona!  Det var ju så klart inte så lämpligt gjort av mig.  Men varför tog de min hand och varför kramade de tillbaka?  Det var ju bara att påpeka för mig att det var olämpligt... 

Av alla människor man kan drömma om så drömmer jag om Daniel Ståhl...!  Jag har sett honom kasta nån gång när jag tittat på friidrott, men inte haft en susning om vad han heter.  Av en tillfällighet såg jag på fotbollsnyheterna igår (med inslag av andra sporter) och där var Daniel Ståhl med.  Enligt tränaren kastade han som en kratta och både tränaren och kastaren var sura för att det inte riktigt ville sig.  Och istället för high five gjorde Daniel high elbow, det närmaste man kommer närhet i de kretsarna.  Annat än fotbollsspelarna som klängde på varandra som att corona inte fanns...  Somliga har inte fattat nåt...

Mannen i min dröm

Inspiration - Ett sommarminne

Privat camping

Något mina kompisar och jag tyckte om att göra när vi var små var att tälta i våra trädgårdar.  Morfar och mormor hade ett gammalt militärgrönt tygtält med altantak, tror det var plats till fyra personer i det.  Tungt var det och inte helt lätt för en liten flicka att få ihop.  Jag brukade få hjälp av någon, säkerligen av mormor som alltid hjälpte mig med allt även fast hon inte alltid hade tid.  Käpparna som utgjorde själva stommen liknade mest plockepinn.  Det var sällan man lyckades para ihop rätt käppar, så oftast var det lilla tyghuset ganska snett och vint.  Jag visste precis var tältet fanns också – inne på morfars och mormors ”långa” garderob.  Den garderoben gick under namnet ”långa garderoben” helt enkelt.  Den löpte utmed hela väggen i deras sängkammare så den blev så klart lång och smal.  Jag är säker på att jag lär återkomma till den här garderoben någon gång i framtiden.  Så bara att hämta tältet var ett nöje i sig, kravla och klänga bland allt där låg inne.  Sovsäckar i matchande färg fick man också slita med sig, samt ett par luftmadrasser.  En av dem var också grön, medan den andra var – ve och fasa – avvikande blå…


Tältet på plats och taket lagom spänt över ingången till det enkla sovgemaket.  Givetvis hade mormor och morfar ett hopfällbart campingbord, i en enkel träram med en masonitskiva.  Säg det de inte hade…  Stolar bestod i utfällbara pallar med tygsitsar i rött eller oranget.  Därmed var ritbordet ett faktum.  Ritblock, kritor, tuschpennor och målarböcker bodde på det här bordet och inne i tältet hade vi förutom luftmadrasser och sovsäckar en ansenlig hög med serietidningar.  På den tiden lästes Kalle Anka, Bamse och Pellefant, ibland några avvikande tidningar som Peo och Snurre Sprätt.  Vår enda belysning var ficklampor.  Till och med i lilla Frinnaryd fanns det att köpa i affären, alla möjliga snygga varianter.  Min favorit var en vit lampa med röda och blå linjer runt handtaget.  Funkade gjorde de också – ett tag.


Så kom då läggdags…  Det var lätt att dagtid planera lite camping, mysigt och roligt och så, men vi var inte lika kaxiga när mörkret föll.  Men ska jag vara ärlig så kan jag inte minnas att vi bangade och sprang in.  Jo, en gång, jag återkommer till det.  Så där låg vi och myste med våra tidningar och våra ficklampor, pratade om allt möjligt ända tills vi somnade.  Säkert drog vi en och annan spökhistoria också bara för att skrämma upp oss själva.  Men vi höll ut.  Och inte kom det någon och skrämde oss heller.  Förutom den där gången, då.  Någon hade glömt att dra ner dragkedjan till tältet, så det hade varit fritt fram för diverse objudna gäster att våldgästa oss.  När vi kom ut till tältet för att krypa ner i våra sovsäckar så flög det runt en massa långskankar.  Så gissa om dessa småtöser fick bråttom in i huset…


Underbart är kort…  Mormor och morfar ville inte att tältet stod uppe för länge, för det tog död på gräset.  Redan efter några dagar var det en gul fyrkant på gräsmattan nedanför altan.  Jag tyckte jag kom med en smart idé – flytta tältet en bit så blir det gula snart grönt igen.  Jag vann inte så mycket gehör för den idén, tror inte att mormor och morfar var så intresserade av att ha gräsmattan full av gula fyrkanter.  Men vår trädgård var ju inte den enda som kunde hysa tält.  Min bästis Anette hade farmor och farfar, av samma vänliga och goa karaktär som mina morföräldrar.  De hade också ett tygtält, fast i lite roligare färger.  Det var oranget med blått tak, men saknade altantak.  Här sov vi också ibland, ombyte förnöjde.


Hos Anette fanns ett annat alternativ om man inte ville sova i tält.  Det fanns ingen lekstuga hos någon av oss, men Anette hade inrett ovanvåningen till sin farmors och farfars cykelskjul.  Cyklarna delade för övrigt utrymme med en frysbox och diverse annat skröfs.  Och här fanns då en trappa upp till ett utrymme där man kunde förvara ytterligare saker.  Här fanns ett bord och en gammal elplatta som vi fick fart på, tror vi till och med kokade potatis och stekte köttbullar på den.  Farfar blev dock lite arg på oss, det var en brandfara.  Och visst hade han rätt i det!  Det tyckte inte vi på den tiden, vi kunde hantera det liksom.  Tror risken lika mycket stod i att plattan var gammal och kunde kortsluta. Hur som helst, här bäddade vi ibland med luftmadrasser och sovsäckar, Anette, Maria och jag.  Och här fick vi minsann inte sova ifred.  Anette hade en storebror som älskade att reta småflickor, och med sig hade han grannpojken Henrik och så någon mer.  Vi hade ju kallt räknat med detta, så vi låg bara och väntade på att de skulle dyka upp.  Och det gjorde de…  med busvisslingar och retsamma kommentarer.  När de väl hade gått och vi slutat fnissa så kunde vi äntligen somna.

Sorgligt men sant - hur jag än letar så hittar jag inga foton på oss vid vare sig vårt eller Anettes tält eller leket.  Dock hittade jag ett annat foto på Anette.  Det är från 1977, då jag tillbringade en vecka hos Anette och hennes föräldrar när de bodde i Grytgöl.  Till och med där tältade vi alltså, fast i ett betydligt modernare tält.  Tror mig, jag hade inget minne överhuvudtaget av att vi tältade där.  Det ringer fortfarande ingen klocka ens när jag tittar på fotot...

Tälta är livet!