Inspiration - Ett sommarminne

Privat camping

Något mina kompisar och jag tyckte om att göra när vi var små var att tälta i våra trädgårdar.  Morfar och mormor hade ett gammalt militärgrönt tygtält med altantak, tror det var plats till fyra personer i det.  Tungt var det och inte helt lätt för en liten flicka att få ihop.  Jag brukade få hjälp av någon, säkerligen av mormor som alltid hjälpte mig med allt även fast hon inte alltid hade tid.  Käpparna som utgjorde själva stommen liknade mest plockepinn.  Det var sällan man lyckades para ihop rätt käppar, så oftast var det lilla tyghuset ganska snett och vint.  Jag visste precis var tältet fanns också – inne på morfars och mormors ”långa” garderob.  Den garderoben gick under namnet ”långa garderoben” helt enkelt.  Den löpte utmed hela väggen i deras sängkammare så den blev så klart lång och smal.  Jag är säker på att jag lär återkomma till den här garderoben någon gång i framtiden.  Så bara att hämta tältet var ett nöje i sig, kravla och klänga bland allt där låg inne.  Sovsäckar i matchande färg fick man också slita med sig, samt ett par luftmadrasser.  En av dem var också grön, medan den andra var – ve och fasa – avvikande blå…


Tältet på plats och taket lagom spänt över ingången till det enkla sovgemaket.  Givetvis hade mormor och morfar ett hopfällbart campingbord, i en enkel träram med en masonitskiva.  Säg det de inte hade…  Stolar bestod i utfällbara pallar med tygsitsar i rött eller oranget.  Därmed var ritbordet ett faktum.  Ritblock, kritor, tuschpennor och målarböcker bodde på det här bordet och inne i tältet hade vi förutom luftmadrasser och sovsäckar en ansenlig hög med serietidningar.  På den tiden lästes Kalle Anka, Bamse och Pellefant, ibland några avvikande tidningar som Peo och Snurre Sprätt.  Vår enda belysning var ficklampor.  Till och med i lilla Frinnaryd fanns det att köpa i affären, alla möjliga snygga varianter.  Min favorit var en vit lampa med röda och blå linjer runt handtaget.  Funkade gjorde de också – ett tag.


Så kom då läggdags…  Det var lätt att dagtid planera lite camping, mysigt och roligt och så, men vi var inte lika kaxiga när mörkret föll.  Men ska jag vara ärlig så kan jag inte minnas att vi bangade och sprang in.  Jo, en gång, jag återkommer till det.  Så där låg vi och myste med våra tidningar och våra ficklampor, pratade om allt möjligt ända tills vi somnade.  Säkert drog vi en och annan spökhistoria också bara för att skrämma upp oss själva.  Men vi höll ut.  Och inte kom det någon och skrämde oss heller.  Förutom den där gången, då.  Någon hade glömt att dra ner dragkedjan till tältet, så det hade varit fritt fram för diverse objudna gäster att våldgästa oss.  När vi kom ut till tältet för att krypa ner i våra sovsäckar så flög det runt en massa långskankar.  Så gissa om dessa småtöser fick bråttom in i huset…


Underbart är kort…  Mormor och morfar ville inte att tältet stod uppe för länge, för det tog död på gräset.  Redan efter några dagar var det en gul fyrkant på gräsmattan nedanför altan.  Jag tyckte jag kom med en smart idé – flytta tältet en bit så blir det gula snart grönt igen.  Jag vann inte så mycket gehör för den idén, tror inte att mormor och morfar var så intresserade av att ha gräsmattan full av gula fyrkanter.  Men vår trädgård var ju inte den enda som kunde hysa tält.  Min bästis Anette hade farmor och farfar, av samma vänliga och goa karaktär som mina morföräldrar.  De hade också ett tygtält, fast i lite roligare färger.  Det var oranget med blått tak, men saknade altantak.  Här sov vi också ibland, ombyte förnöjde.


Hos Anette fanns ett annat alternativ om man inte ville sova i tält.  Det fanns ingen lekstuga hos någon av oss, men Anette hade inrett ovanvåningen till sin farmors och farfars cykelskjul.  Cyklarna delade för övrigt utrymme med en frysbox och diverse annat skröfs.  Och här fanns då en trappa upp till ett utrymme där man kunde förvara ytterligare saker.  Här fanns ett bord och en gammal elplatta som vi fick fart på, tror vi till och med kokade potatis och stekte köttbullar på den.  Farfar blev dock lite arg på oss, det var en brandfara.  Och visst hade han rätt i det!  Det tyckte inte vi på den tiden, vi kunde hantera det liksom.  Tror risken lika mycket stod i att plattan var gammal och kunde kortsluta. Hur som helst, här bäddade vi ibland med luftmadrasser och sovsäckar, Anette, Maria och jag.  Och här fick vi minsann inte sova ifred.  Anette hade en storebror som älskade att reta småflickor, och med sig hade han grannpojken Henrik och så någon mer.  Vi hade ju kallt räknat med detta, så vi låg bara och väntade på att de skulle dyka upp.  Och det gjorde de…  med busvisslingar och retsamma kommentarer.  När de väl hade gått och vi slutat fnissa så kunde vi äntligen somna.

Sorgligt men sant - hur jag än letar så hittar jag inga foton på oss vid vare sig vårt eller Anettes tält eller leket.  Dock hittade jag ett annat foto på Anette.  Det är från 1977, då jag tillbringade en vecka hos Anette och hennes föräldrar när de bodde i Grytgöl.  Till och med där tältade vi alltså, fast i ett betydligt modernare tält.  Tror mig, jag hade inget minne överhuvudtaget av att vi tältade där.  Det ringer fortfarande ingen klocka ens när jag tittar på fotot...

Tälta är livet!