Spirit says...: Reality - Juli som gått

Juli 2020

Man tycker semestern går så fort. Det gör den kanske, men ändå hinner man med en hel del. Och under juli månad har jag jobbat, haft semester och börjat jobba igen. Det var en hel del att hinna med på en månad!

Den här semestern liknar inte någon annan semester för de flesta. En del har idéer om att de bara måste resa bort någonstans, helst utomlands. Men icke sa nicke, det här året firar man hemester, som någon så tramsigt kommit på att man kan kalla det när man har semester hemma. Att vara hemma är också semester, så det så! Semester för mig är att inte behöva springa i ekorrhjulet under tre veckor. Jag måste inte gå upp vid ett visst klockslag, in i badrummet och fixa mig, rota fram en burk med gårdagens överblivna middag för att ha något att äta till lunch, pilla ut tidningen ur vår trasiga brevlåda och sen ut i trafiken och slåss. Jag behöver inte heller komma fram till jobb och hitta kannan till kaffebryggaren i diskmaskinen, där städerskan lägger den varje kväll för att fylla maskinen till bristningsgränsen (inte bra för kannan, plasten krackelerar), inte heller gå en rond mot datorn som spelar mig en del spratt när den ska vakna och sträcka på sig. Och jag behöver inte ta hand om förvirrade kunder och gnälliga åkare. Nej, jag kan sova så länge jag vill, äta frukost så länge jag vill, lösa dagens sudoku och korsord och annat pyssel, läsa spännande böcker, klappa kaninen, kolla om gräset är mjukt, lukta på mina blommor, och försöka bestämma mig för om jag ska koppla av i loungemöblerna på framsidan eller i stolarna på baksidan under altantaket. Det här är semester för mig... Andra tycker annat. Den här kommunen har ändå gått ut och sagt att de inte tänker erbjuda hemtjänst för sommargäster, men i hur god jord föll det ute i landet? Med ute i landet menar jag då den kungliga huvudstaden. Av någon outgrundlig anledning har den här delen av vårt avlånga land fått nollåttorna på halsen. Av alla ställen ska skränfockarna hit!! Tro för all del inte att de höll sig väck trots varningarna. Och det var inte för deras skull utan för VÅR skull! Stockholm har drabbats betydligt värre av corona än vi har här nere i södra, och nu ska de ta det med sig hit! Tack så j-a mycket! Man ser dem och hör dem. De känns direkt igen på kläderna (hollywoodkomplex) så de behöver inte ens öppna truten för att avslöja sig. Men för all del: "Asså, de e så fiiina greiier, ja ba döör!!" "Uppna durren, e ru helt jaavla bombad?! Suck, vad har vi gjort för ont? Vi skulle aldrig ha fördrivit snapphanarna...

Jag nämnde altantak. Ja, maken har länge insisterat på att vi skulle skaffa ett altantak till uteplatsen. Den har tidigare täckts av en trasig markis styrd av en livsduglig automatik fäst i en eldosa med tvivelaktig säkerhet. Sonen/elektrikerlärlingen har besiktigat konstruktionen och kommit fram till att den inte var så farlig som den såg ut. Han hade förmodligen rätt, för så har det sett ut i åratal och huset har inte brunnit ner ännu. Vem vet, kanske hade det gjort det dagen efter vi tagit ner markisen. Det får vi aldrig veta... Hur som helst, altantaket beställdes efter viss vånda, och hemlevererat kom det någon av mina första semesterdagar. Att det sen blev liggande ett tag är en annan sak, men det finns en rimlig förklaring till det. Men till slut blev det dags. Make och son slog sina kloka huvuden ihop och monterade ihop själva taket med stomme och kanalplast. Dagen därpå kom tre inbjudna lakejer och hjälpte oss lyfta hela skapelsen. Och jag lovar, jag sitter därute oavsett väder. Så mysigt det blev! Och någon gång i framtiden - om vi vill - kan vi alltid komplettera med glas runtom så det blir ett helt inglasat uterum. Det hade varit kanon, för så slipper både möblerna och jag bli blöta när det regnar på tvären. Men det blir en senare fråga..,

Trädgård i största allmänhet har ju dominerat den här sommaren. Tidigare år har vi själva klippt ligusterhäcken, de senaste tre har det varit jag som gjort det. Det här året pratade maken om att hyra in en firma som ägnar sig åt just såna saker, och det togs tacksamt emot av undertecknad. Jag har ju tyckt att jag varit duktig, och det har resten av familjen och grannarna runt omkring också tyckt. Men sanningen har varit att jag varit helt slut efter sex timmar i närkamp med häcksaxen och ligusterkvistar. Förutom att jag efter avslutat värv varit genomsvett, smutsig, full av rivsår, slut i armarna och allmänt trött och less så har jag även varit duktigt illamående i två dagar efteråt av bensinångorna från saxen. De liksom fastnade i hela systemet och vägrade lämna mig! Så den här trädgårdsfirman var verkligen välkomna! Häcken blommade och spretade åt alla håll och kanter och var allt annat än vacker och välvårdad. Två killar knackade på en förmiddag och anmälde sitt ärende, det surrade lite av batteridrivna häcksaxar och efter tre timmar var det klart. Då hade de kapat häcken och kört bort resterna. Helt underbart! Och vilka härligt ödmjuka grabbar! Jag flyttade min bil så de kunde backa upp släpet med sina grejor på uppfarten, men eftersom de inte ville be mig flytta makens bil så de kunde ställa sin bil där istället för på den smala gatan ej avsedd för möte som vi bor på så ställde de den på just den här smala gatan ej avsedd för möte. Alltså sa jag att jag kunde flytta även bil nummer två, vilket de lite försiktigt tackade ja till, om det inte var för mycket besvär. Alltså, hur ofta träffar man på så ödmjuka människor nu för tiden? Jag hade inte reagerat om de bett mig flytta bilarna, det hade varit självklart. Det var ju liksom vi som ville de skulle komma hit, då får vi ju ta hand om dem också... Men de slapp klippa den biten som ligger utmed grannens uppfart, det hade grannen eller någon redan gjort. Maken tackade grannen för det och undrade om de ville ha betalt för det. "Nej, mina trädgårdsmästare hade lite tid över så de tog den. Jag är allergisk mot spirea." Makens huvud kantades av frågetecken och glada gubbar: "Ok... Men detta är inte spirea, det är liguster." Tystnad. "Jaha, men jag är säkert allergisk mot det också!"

Och i trädgården hänger också ett insektshotell. Tror jag har nämnt det tidigare. Det är inte så lätt att få de små vännerna att flytta in, det kan ta ett tag. Nu har hotellet hängt där ett par år, så nu borde jag ha gäster där, tyckte jag och kollade en solig dag. Ja minsann, där var något! En liten svart sak. Den var så liten att det var svårt att se vad det var för något. Men när jag tog en titt i "the penthouse" så fick jag sammanhanget klart för mig. Högst upp hade mamma spindel flyttat in, och medan hon låg och gottade sig däruppe lekte hennes lille unge i sin enda spindelnätlina och verkade ha jätteroligt. En knatte i en linbana! Alltså, ett insektshotell är för insekter, inget annat! Men vem kan vräka en ensamstående mamma... Ja, jo, det har gjorts förr, men jag är inte så bra på det. Men hon har flyttat självmant, kan tilläggas.

Gräset brukar jag klippa. Son och make brukar skylla på gräspollen, men det har krupit fram att det inte riktigt stämmer. Sonens pollenallergi är inte riktigt att leka med, så han slipper. Det gör maken också, men ibland utsätter han sig själv för oangenäma saker helt frivilligt. Men han gör det inte på mitt sätt - enkelt och smidigt. Nej, det ska fyllas på saker och mekas med saker och följderna av den goda tanken blir inte jättebra. Den här gången behövde gräsklipparen tankas. Ve och fasa, rätt bensin fanns inte hemma. Som Kajsa Warg gjorde så tog maken det han hade plus lite olja för det behövdes säkert det också. Alltså, bensin för tvåtaktsmotorer när det är en fyrtaktare hade ju inte jag vågat chansa på med risk för en skuren klipparmotor och en idiotförklaring av maken för urbota dumhet. Olja bör ju också fyllas på med måtta. Bild nedan visar vad som händer om man inte hanterar en gräsklippare som den förtjänar...

Jag har drabbats av Alzheimer light - igen. Jag har det med jämna mellanrum, men nu var det ett tag sen sist. Den här speciella dagen letade jag mig halvt fördärvad efter mina solglasögon. När saker inte ligger där de brukar då blir jag vilsen och vet inte var jag ska leta. Då blir det mest på otänkbara ställen som i soptunnan och i kylskåpet. Men ingenstans fanns de mörka brillorna. Inte bra på något sätt, eftersom det inte direkt är några solbrillor jag köp på macken. De är slipade och går på några tusenlappar. Och som jag brukar säga till barnen när de letar efter saker: "Var hade du dem sist?" Ja, det var ju när jag gick till affären dagen innan. Jag har varit en flitig kund på Toppengallerian dessa tre lediga veckor. Bilen har fått stå och jag har tagit apostlahästarna dit, utrustad med två tygkassar, mobiltelefon och glasögonfodral så jag kan byta till vanliga glasögon medan jag är inne och handlar. Man kan ju inte gå och se ut som en filmstjärna när man handlar mjölk... Och jag har hängt en del på apoteket. Maken är ju som bekant inte riktigt frisk, så ofta har jag hämtat ut medicin till honom. Så alltid något man behöver ha på apoteket. Handsprit är bra att köpa, det blir man poppis av. Men man ska låta bli att hosta och nysa, för gör man det så vänds alla onda ögon mot en och man förvandlas till en paria. Det är då man vill utbrista så alla verkligen hör: "Jag har inte corona, jag fick damm i näsan!!" Och jag var säker på att jag inte lämnat fodralet på rullbandet på Ica. Återstod alltså apoteket. Jag visste att jag hade fibblat med grejorna i tygkassarna för att hitta plånboken, och jag hade stått och flabbat med receptarien i kassan, så det hade inte förvånat mig ett dugg om jag lagt glasögonfodralet på disken vid kassan och sen glömt packa det igen. Och visst hade solen försvunnit när jag skulle gå hem...? Maken tyckte jag skulle ringa dem, men det var ju lättare sagt än gjort. Som överallt nu för tiden är det ingen som lyfter luren och svarar "apoteket" eller vart man nu ringer. Nej, nu är allt datoriserat och man ska trycka siffror hit och dit och välja vad som passar just mina receptönskemål. "Men jag ska inte prata recept eller medicin, jag vill bara veta om det låg ett kvarglömt glasögonfordral vid kassan igår kväll!" Och inte heller hade jag för avsikt att knappa in mitt personnummer för att få svar på en sådan fråga! Nej, det fick bli en ny promenad till Gallerian. Och visst låg brillorna där... Tur att det finns ärliga människor som förstår att ett par slipade Ray Ban-solglasögon inte är något man tar med sig bara så där.

Och så till slut, fick det bli en ny mobiltelefon. Den gamla var en trotjänare som nog tyvärr blivit obotligt sjuk och hopp för tillfrisknande fanns inte. Åtminstone inte som jag tyckte jag ville lägga pengar på. Den gamle vännen hade fått nytt glas tre gånger och med alla de åren på nacken kändes en fjärde inte som ett alternativ. Dessutom var det bästa den visste batteri. Den blev faktiskt batterist med tiden (haha). Fulladdad på morgonen, 20 % kvar vid lunch, helt tom på eftermiddagen. Klippa eller parkera samtal tyckte den också var kul, för att inte tala om hur kul den tyckte det var att busringa till inlagda nummer eller stänga av sig som fulladdad och starta upp igen och säga att den hade 1 % kvar. Helfestligt! Så istället för 6s är det kort och gott 11! Ja, jag kostade på mig en sån. Skulle kanske satsat på 11 Pro så jag hade fått lite mer kamera, men varför lägga så mycket mer pengar på en lurkamera när jag har en systemkamera som fotograferar alldeles utmärkt på natten...? Och så himla kul med en kamera som faktiskt känner igen mig när jag tar upp den...

Musik: "Smoke gets in your eyes" med Platters