Ingen ro, ingen vila
I natt har det varit helt galet med drömmar! Det sägs att om man drömmer så har man inte nått den djupa sömnen man behöver för att återhämta sig riktigt. Så är det säkert, för jag har inte varit människa på hela dagen - huvudvärk, trött, ovillig att göra något som helst. Men låt mig börja från början...
Jag var på stan med svärmor. Nu talar jag om min "biologiska" svärmor, min mans mamma. Hon var allt annat än rörlig när hon blev gammal, problem med rygg och och höfter som hon hade. Men i min dröm sprang hon hela tiden ifrån mig. Hon blev akut kissnödig och sprang jättefort för att hitta en toalett. Själv skulle jag gå till en järnhandel som lagade mobiltelefoner, eftersom min var sönder. Den järnhandeln var av det gamla slaget, liknade mest en handelsbod, mörk träinredning och doft av oljor, fernissa och lösningsmedel, och fullt av små lådor med olika skruvar, muttrar och spikar och olika redskap. Och så lagade de mobiler... Jag ville ha kvitto, men tjejen i kassan sa att ägaren skulle bli arg, för han körde det mesta svart. Ägaren var förresten den samme som en av våra åkare på jobb. Ganska passande, han är lite av en pirat...
I nästa dröm - som hakade på den förra - satt jag i en buss påväg till Skara domkyrka. Vi var på skolresa, och min bästa kompis på högstadiet var också med på ett hörn. Vi var inte så många i bussen, så jag hade ett eget säte, och sätet på andra sidan gången var också ledigt. Så gick det på en tjej som envisades med att lägga sina grejor på sätet bredvid mig, och sedan ta hela sätet på andra sidan gången. Jag fattade inte varför. Av alla säten hon kunde välja i bussen så var hon tvungen att välja just dessa säten...
Sen var jag tillbaka hemma igen. Maken ville jag skulle åka in till stan och fixa något till honom, och det gjorde jag, jag tog motorvägen som jag alltid gör. Trafiken var helt galen! Och motorvägen såg inte riktigt ut som vanligt, det korsade andra vägar över och bilar svängde mitt framför näsan på mig. Till och med cyklister på motorvägen! Hur cyklar ni, är ni tokiga?! Så insåg jag att jag själv också cyklade... Oj då, jag hade glömt att det är förbjudet att cykla på motorvägen. Men det kändes närmare än småvägar. Och min cykel var röd, det är den inte i verkligheten. Så jag svängde in vid en grusväg, och nu började det likna mina hemtrakter. Trafiken var borta och jag var ute på landet. Precis vid grusvägens början, lite vid sidan om, låg ett kärr. Det såg mörkt och läskigt ut så det skulle jag undvika. Istället hoppade jag av någon anledning i en vattenpöl på grusvägen. Den var djupare än jag trodde och full av diverse äckligheter. Det kändes som att stoppa fötterna i någon sorts blaskig och sönderhackad genomskinlig gelé som bara fick mig att sjunka djupare och djupare och nästa inte komma upp. Det lyckades till slut och mina skor bara dröp av vatten. Då kom det två damer, som en osynlig röst sa var två nunnor. Det låg ett kloster en bit bort. Den ena nunnan hade ett dok och bägge hade prästkragar fasttejpade på halsen. Vi pratade och den ena kramade om mig och ville inte släppa mig, jag tyckte det var lite konstigt såhär i coronatider. Så sa hon några ord som jag inte förstod och när jag frågade vad jag skulle göra så sa hon att jag skulle upprepa dem, vid typ bön eller meditation. Sen var jag med nunnorna, vi var på typ en förskola och ritade och målade med barnen. Väl hemma igen såg jag min man slinka förbi i en morgonrock som liknade min. Den tvättade jag i en zinkbalja och då såg jag den var precis likadan som min egen. Så coolt att vi hade likadana morgonrockar...
 |
| Morgonrocken |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar