Reality - Augusti som gått

 Augusti 2020

Augusti verkar vara som april - vädret har svårt för att bestämma sig.  Att det är sommarens sista chans att visa sig från sin bästa sida, det är bara att acceptera.  Och det har varit många fina dagar.  Jag kom tillbaka till jobb efter mina tre veckor i juli, och min kollega som gick efter mig fick njuta av augustisolens bleka men värmande strålar.  Jag har aldrig brytt mig så mycket om hur vädret har varit under semestern eftersom jag är bra på att sysselsätta mig inomhus också.  Men visst, värme och sol tackar man ju så klart inte nej till.  Och vi nordbor behöver ju solljuset, det är ju också bekant.  Men som sommarens svar på vårens busiga månad så bjöd augusti på en blandning.  Att vakna en morgon och se gräset tindra av dagg, se solen börja röra på sig på östra sidan medan regnbågen mötte dess blick från väster.  Men inget regn... Att en annan morgon vakna och höra åskan mullra och regnet smattra på sovrummets fönsterruta och bara ligga och lyssna på naturens krafter under ett precis lagom varmt täcke.  Att sedan sitta och dricka morgonkaffet och fortsätta lyssna på regnet som mötte altantaket utanför köket...  Ljuvligt...!  Så när solen väl bröt igenom molnen blev man nästan lite besviken.  En regnig dag med soffmys och en god bok under en filt, det kändes ändå dags.  Men jag behöver inte vara orolig, den tiden kommer.  Och då kommer jag sakna de ljumma augustikvällarna och önska att jag uppskattat dem och tagit vara på dem lite bättre än jag gjort.  Det får bli nästa år...

Augusti är kräftans månad.  För min del avstår jag från dessa stackare.  Jag ser inte charmen med att bryta sönder ett djur så det krasmar och knakar, sedan tugga i sig dess rumpa och klor och suga ut innehållet i magen.  Och inte heller har jag mycket till övers (inget alls faktiskt) för att ta en levande varelse och koka den levande.  Man vet inte säkert i vilken utsträckning en kräfta känner smärta eller hur lång tid det tar för den att dö i det kokande vattnet.  Men att de känner, det gör de!  Varför skulle annars hummern vrida sig när den stektes levande i ett engelskt matlagningsprogram för ett antal år sedan?  Och ja, jag äter räkor, men jag försvarar det inte.  Det är lika synd om dem!  Ofta väljer jag dock bort räkor, precis som jag väljer bort kyckling samt inte introducerar nya köttsorter på min repertoar.  Men nu glider jag bort från ämnet... Våra bästa vänner ville bjuda oss på kräftor och räkor.  Lyckligtvis äter inte frun i huset heller kräftor, så hon och jag åt räkor.  Jag åt några stycken av ren artighet men det var nog mest bröd som slank ner.  Och därefter kakorna till kaffet, så klart.  Ja, kräftskiva var det, alltså.  Vi är inga människor som dricker någon nämnvärd halt alkohol.  Min käre make nöjde sig med läsk och jag med mineralvatten.  Starkölen lämnade vi till värdparet och det andra inbjudna paret.  Inte heller satt vi med lustiga hattar på huvudet eller blåste i diverse lurar och visselpipor, inga kräftlampor, inga serpentiner, inget sånt.  Det enda som kunde antyda kräftskiva var ett uppvikbart rött skaldjur som värdhustrun hängde upp i parasollet.  Maken som aldrig är sen med att på olika sätt visa hur mån han är om sin fru sa till oss andra att applådera henne när den lilla papphummern väl var på plats.  För det var en hummer, ingen kräfta.  Vad det än var så såg den både söt och glad ut där den hängde i parasollet och bidrog till en god stämning.  Jag passade på att prova kameran på min nya telefon.  Helt klart ett uppsving!

Sonen har våndats...  Bilen som han älskat så innerligt och vårdat med omsorg kommer snart få respass. Det kunde stå två päron och säga "Vad var det vi sa?", men sånt gör inte vi.  Grabben är vuxen, han måste få göra sina egna upptäckter och lära sig om det var bra eller dåligt.  Att bilen är fin och rolig att köra och så vidare råder det inga tvivel om.  Att den kostar mycket pengar råder det ju då inte heller några tvivel om.  Bakaxeln satt djupa spår hos vårt yngsta barn.  Tanken på att det nog kommer andra saker i framtiden, och att det kommer att kosta skjortan att laga det också, det var mer än han kunde klara av.  Så pärlan kommer snart att pryda en annons på Blocket.  Vi lever på drömmar här i livet, och sonen drömde om toyota celica härom natten.  Helt salig stapplade han ner till mig vid köksön och sa att han fått en uppenbarelse.  "Halleluja, äntligen!" tänkte jag som då står för det andliga i den här familjen.  Och så var det bara en dröm - om en bil...  Allvarligt talat, det var nog något av det mest mogna som kommit ur den unga pojkmunnen nånsin.  Helt plötsligt kastade han prestigen åt sidan och fattade beslutet att sälja sin BMW 530 2004 till förmån för en toyota celica modell 90-tal.  Det finns ju att välja på även där, så allt från Svedala till Umeå har objekt av intresse.  

Jag har funderat ett tag men inte kommit fram till något, än mindre kommit till skott.  Jag behöver hitta en ny träningsform, jag behöver röra på mig, få tillbaka flåset och styrkan och de muskler jag ändå lyckats skaffa mig efter alla år av kampsport.  Men ingen mer kampsport, den dörren är stängd.  Jag hade dock kunnat tänka mig yoga.  Nu är det ju lite sisådär i och med det välkända viruset som vägrar släppa taget, men någon gång ska man väl kunna leva normalt igen.  Men innan man kommer så långt...  Härom kvällen beslöt jag mig för att pröva mina styrkor.  Armhävningar får komma sen, ville inte tappa sugen efter första kvällen på så länge.  Så jag började med plankan.  Hade väl inte direkt något mål, men inte för mycket press och inte ge tappt för fort heller.  Så där stod jag, glad i hågen.  Går ju bra, detta.  Det blev en minut, och det hade kunnat bli mer om jag velat.  Men lite fick jag kämpa med att hålla ryggen rak och ändan hellre upp än ner.  Och magkulan efter sommarens grilloljor, den måste bara bort!  Plankan kändes som att den kunde bidra till det.  Lite varm och lite endorfinglad kröp jag till sängs, nöjd med mig själv och början på mitt liv efter sommaren.  Någon gång runt tretiden på natten vaknade jag av att mina ben verkade leva sitt egen liv.  Det kröp i både lår och vader och det var omöjligt att ligga still.  Det krypet har jag inte känt sen jag var gravid.  Ingen behaglig känsla!  Jag låg och vände och vred på mig, kröp ihop och rätade ut, inget hjälpte.  Så småningom provade jag att höja den nedre delen på sängen (sängen är ställbar) och då lyckades jag äntligen komma till ro, såvida jag inte somnade av pur utmattning efter allt sparkande hit och dit.  Men det var bara att konstatera att det säkert var plankans fel och att den kunde kamma sig för en lång tid framöver!

Att min make byter jobb lika ofta som andra byter skjorta, det börjar bli välkänt i vänkretsen.  Efter två månaders sjukskrivning blev den stackaren uppsagd innan provanställningen löpt ut.  På det här forumet vill jag inte yppa för mycket om våra funderingar kring uppsägningen, men att det ena hade med det andra att göra utan att man får säga det högt känns ganska uppenbart.  Men punkt där.  Efter att mannen i mitt liv tyckt lite synd om sig själv och slickat sina sår och passat på att bejaka sjukskrivningen hans kropp så väl behövde så fick jag för ett par veckor sedan ett sms där jag satt på jobb.  "Jag börjar jobba på måndag."  Att han sökt jobb på ett större företag som sysslar med avlopp dimension större, det visste jag.  Men att det skulle gå så fort...  Glad för hans skull blev jag så klart, men ändå lite orolig.  Skulle det funka?  Skulle han orka, skulle han bli sjuk igen, osv osv.  Det återstår att se, han är inne på sin andra vecka.  Och nu har han blivit skickad till Karlskrona i tre månader, så under fyra dagar får sonen och jag reda oss själva.  Jag kan inte annat än tycka att det är lite bra.  Om man aldrig är ifrån varandra, hur ska man då kunna längta efter varandra...

Augustimorgon

Augustikväll

Kräftskiva i vännernas trädgård