Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Perssons Cykel & Sportaffär – en samlingsplats för fix och hightech

Morfars och mormors granne Gustav Persson hade en liten firma.  Jag vet inte varför den bara hette Cykel & Sportaffär, för den gode grannen gjorde så mycket mer än så.  Det fanns kanske inte plats för fler bokstäver på huset…

Vi köpte en del cyklar hos Gustav.  Det var väl egentligen mest jag som var i behov av cyklar eftersom jag var den växande parten i familjen.  När jag vuxit ur min trehjuling fick jag den röda bambinocykeln, levererad från Gustav Perssons Cykel & Sportaffär till angränsande fastighet, dvs morfar och mormor. Stödhjul fanns inte på kartan, så det var bara att öva balans på denna lilla cykel.  Den var ju inte så stor och det var inte så långt till marken, så skadan blev inte särskilt omfattande.  Men några sommarknän fick jag säkert ändå när jag ihärdigt tränade tvåhjulscykling på morfars och mormors garageplan.

Liten blir stor, och bambinon blev lite svår att cykla på när jag kom upp i kanske femårsåldern.  Mamma höll nog på att bli galen på mitt tjat om en kedjecykel.  Bambinon hade tramporna i framhjulet samt handbroms.  Mina kompisar hade kedjecyklar, så det var ju jag också tvungen att ha.  Och så var det säkert, för knäna slog i styret och det blev omöjligt att cykla ordentligt.  Om det blev Gustav som fick sälja en kedjecykel låter jag vara osagt, men om det var så så var det bara med lite hjälp.  Min första kedjecykel (även den röd) kom hem till oss i morfars duett, inköpt begagnad i den stora staden Tranås.  Så nu skulle det bli cykla av!  Jag hade varit nästan ensam i byn om en bambino, bara grannpojken Ville hade en.  Den var orange.  Jag har faktiskt skrivit om dessa cyklar i ett tidigare inlägg, så jag ska inte fördjupa mig i det. Så min nya cykel blev en mörkröd flickcykel med kedja, medan Villes nya blev en orange pojkcykel med högt styre och limpsadel.  Nu var vi ”inne”.

Den här lilla cykeln hade jag mycket roligt med.  Men även den blev ju så klart för liten efter inte alltför många år.  När det blev dags att börja skolan nyttjade vi än en gång Gustavs tjänster, och den här gången vågade jag vara lite wild and crazy och välja en turkos cykel med raka styren.  Välja och välja…  Det fanns ärligt talat inte mycket att välja på, så om man inte var helt insnöad på en viss färg eller en viss stil så fick man ta vad som passade i storlek.  Så jag och säkert mamma eller morfar gick den smala trätrappan upp till loftet där Gustav hade cyklarna som fanns till salu.  Undrar hur länge de stod där egentligen.  Det var inte så många och jag kan inte påminna mig att kunderna strömmade för att köpa Gustavs cyklar.  Men vi var flitiga kunder, hur kunde man vara annat när man bodde så nära varandra.  Och det var också nära när man behövde hjälp med punktering eller smörja kedjan eller byta ringklocka eller helt enkelt bara fylla på luft i däcken.

Skolstart fjärde klass.  Kompisarna gjorde stora ögon: ”Va, har du den cykeln fortfarande?”  Barnen nere i byn hade alla fått nya cyklar, och mitt hopp stod då till den kompis som bodde längre upp i backen. Kanske hade hon kvar sin gamla.  Men nej… ”Nej, Ingrid har också en ny cykel.”  Jaha…  ”Mamma!!  Jag behöver en ny cykel, alla mina kompisar har fått nya cyklar!  Och det måste vara en växelcykel!”  Så ett nytt besök hos Gustav fick det bli, val av cykel blev den cykel som var möjlig att välja för mig.  Den här gången stod det en rödmetallic monark med ett ganska stort styre, och den hade växlar – två stycken, som man bytte genom en kort trampning bakåt.  När man trampade i tvåan klickade det även när man trampade.  Fräckt!  Så nu var man ”inne” igen.  Den här cykeln kostade 2085 kronor, och den följde mig under många år.  När jag så småningom bytte ut den var det nio år senare, och då hade inte Gustav kvar sin lilla rörelse.  Faktiskt, så fanns han inte själv kvar bland oss…  Men den gamla kompisen stannade i familjen.  Morfar tog över den.  Inte för att han cyklade särskilt ofta, men den passade honom och var bra som en extrahoj.  Mormor hade sin egen cykel, en röd (!) gammal trotjänare sen 40-talet säkert.  En fin sak som jag minns med nostalgi.  Mer om den i ett senare inlägg.  Hur som helst, Gustav målade om den lite skavda cykeln, så sen blev den klarblå.  Inte till dess fördel, kan jag säga.  Men vi skjuter inte budbäraren, vet inte vem som valde den hemska färgen…  För övrigt, undrar vad som hände med de gamla cyklarna när jag förbrukat dem.  Bambinon lekt jag själv slut på, den stod i morfars och mormors källare i många år.  De andra vet jag helt enkelt inte…

Så vad var då Gustavs övriga inkomster?  Ja, det är här ”hightech” kommer in i bilden.  Han sålde TV-apparater.  Morfar och mormor hade en gammal svartvit TV, född 1900-frösihjäl.  Den vägde bly och hade inte ens egna fötter utan stod på ett trästativ.  Och där på tidigt 70-tal var det dags att skaffa färg-TV, för då hade Gustav fått in den senaste modellen (kanske…).  Alltså, den var bara så modern!  Alla knapparna för olika funktioner kunde man låsa in bakom en smal lucka!  Och nyckeln var så lätt att vrida runt, bara ett litet mjukt motstånd när smäcken gick i.  Men ve och fasa…!  Det fanns bara tre färger i TV:n – rött, blått och grönt!  Alltså, det var tydligt, en färgsymbol längst ner bland funktionerna kunde ju inte ha fel!  Men Gustav lugnade mig – det var bara en symbol som talade om att det var just en färg-TV.

Så det var inte bara cyklar som bars ut från Gustavs lilla affär.  Det kånkades alltså även TV-apparater.  Här var jag dock inte med och valde ut några apparater, så jag vet faktiskt inte var de stod.  Det var inte bland cyklarna uppe på loftet, så mycket vet jag.  Då hade man burit ihjäl sig.  Men Gustav hade också en liten verkstad, och där fanns en fullbelamrad arbetsbänk och en massa små lådor och kartonger med diverse tillbehör.  Här stod också den lilla oljekannan för smörjning av kedjor och annat.  Hela Gustavs lilla ”uthus” doftade av olja och andra vätskor, tjärat trä, och andra dofter som uppkommer i såna här affärer.  Lite gammalt i bemärkelsen ”som man gjorde förr”.  Jag kan ännu känna den doften, och det är så roligt att ha upplevt den här tiden och hela miljön.

Gustav dog någon gång i början på 80-talet, minns inte exakt vilket år.  Hans begravning var den första begravningen jag varit på, och det var så klart sorgligt.  Elin var förkrossad, och det var också sorgligt. Elin finns ju inte heller kvar i livet, men både hon och Gustav lever kvar i mitt minne för all evighet.  Dessa snälla människor var en del av min barndom, och det är jag dem evigt tacksamma för.

Gustavs lilla sportaffär