Spirit says...: Reality - Juni som gått

Juni 2020

Den här månaden har den här familjen inte haft något flyt alls. Jag började min bana på en känd möbelkedja, maken på en rejäl febertopp och sonen var nära att korsfästa sig själv. Men en sak i taget.

Möbelkedjan hade en perfekt hylla till sovrummet. Där finns smågrejor lite överallt i huset, och jag tyckte det var på tiden att de fick en bättre plats än här och där. Dottern har en jättefin hylla, men den hänger ju på hennes vägg och gör alltså ingen nytta i vårt hus. Tyvärr finns inte affären där hon köpt den kvar, så det är då man sonderar nätet och hittar något likvärdigt. Men från att hitta till att köpa är vägen lång… Mycket lång… Jag samlade mig några dagar och stannade till vid ovan ej namngivna möbelaffär för ett simpelt inköp. Denna dag skulle jag även handla blommor till trädgården och för att vara snäll mot miljön och mot min kropp så parkerade jag vid blomsteraffären en bit bort och promenerade till möbelaffären för att spara bränsle och ge mig själv lite motion och några extra steg på mobilens stegräknare. Mitt vandrande runt i butiken medan jag letade efter hyllan var nog det som gav mig högst antal steg… Efter tre kvart hade jag fortfarande inte hittat hyllan och inte heller någon att fråga om var denna stackars hylla fanns. Så till slut hittade jag en laminerad bild på hyllan, halvt dold bakom en stapel madrasser som var på väg att välta över mig. Nu började det ju brännas tyckte jag, så jag letade ännu en stund. Men det var meningslöst… Så plötsligt – en anställd!! Snabbt som ögat fångade jag henne innan hon hann gömma sig på lagret, bara för att få det trista beskedet att jag skulle fråga i kassan för den där hyllan var inget som fanns ute i butiken. Nej, för det hade jag märkt… Så nu blev det förhållandevis en ganska kort väntan i kassan, bara för att bli skickad till nästa kassa som inte var lika kort. Storleksmässigt var den kortare, men det var kunderna med besvärliga ärenden… Låt mig förtydliga mig – ärenden som butiken valt att göra besvärliga! Jag kände mig så nära målet, kunde inte ge upp nu. Men när kassörskan försvann för att be kollegan kolla lagerstatus på varan hon redan kollat i sin dator och jag på deras hemsida så orkade jag inte längre. Jag hade andra saker att göra den här dagen, och jag var rörande överens med mig själv att i framtiden undvika den här butiken så mycket som möjligt, och gå hem och i lugn och ro beställa hyllan på nätet. Värt varenda krona frakten kostar… Blommorna jag handlade efteråt gick däremot fullständigt smärtfritt och trädgården blev så färggrann. Och jag hittade tjockistagetes!! De fanns när jag var barn, men jag har inte sett dem sedan dess. Så dessa gulliga bulliga blommor älskar jag lite mer än de andra…

Bara ett par dagar senare var det klippt igen. Nu var det inte så mycket yttre påverkan, utan snarare min egen klantighet. Nog så störigt… Andra gången i mitt liv som jag lyckas göra av med bilnyckeln på väg från huset ut till bilen. Alltså, det är mindre än 10 meter… Sist det hände var för några år sedan, då hade jag lyckats lämna nyckeln tillsammans med soporna när jag slängde dem i tunnan. Den här gången fanns inga sopor med i bilden. Bara en kanin, och där låg den inte kvar. När jag väl hade letat igenom handväska, matkasse samt varenda ficka mina kläder hade denna morgon, så började jag dissekera mina kläder. Tror ni inte att den lilla prylen lyckats hitta ett litet hål i kappfickan, halkat ner och lagt sig i fodret?! Jag fick verkligen leta innan jag överhuvudtaget kände det där lilla hålet! Så fånga upp nyckelskrället samma håll var en utmaning, och numera är det väldigt lätt att hitta det där hålet – plus ett till, som snarare kan kallas en reva. Och nyckelringen har fått en annan form och den formen har korrigerats med hjälp av tejp…

Makens febertopp är inget som på något sätt kan vara underhållande. I coronatider är det inte lätt att få hjälp av vården. Har man liknande symptom som pandemin så är det ingen som vill ta i en med tång – nästan. Min själs älskade fick ändå tid hos sin läkare, och alla både tänkbara och otänkbara prover togs. Ingen corona, till att börja med. Med tanke på omständigheterna hade det kanske varit att föredra… Felsök fick alltså fortsätta. Visserligen gav febern med sig så småningom men hög feber i tre veckors tid är ingen höjdare och inget som är varken särskilt bra eller normalt. Nog ordat om detta, just nu trevar vi lite i blindo. Svensk sjukvård är inte vad den har varit eller kunde ha varit fortfarande om inte om fanns…

Sonen… Han har inte heller haft något vidare flyt… Ett av hans stoltare ögonblick var när han för en tid sedan för egna pengar köpte sig en efterlängtad bil. Den är rymlig, den är snygg, och den rör på sig. Något den inte är däremot är ny. En del reparationer har det lagts ner pengar på och nu var det dags igen. Något så enkelt som ett däckbyte visade sig bli en kostsam historia när dollargrinet hissades upp och andra fel hittades. Det är till exempel inte så lyckat med en knäckt bakaxel… Jag vet ju inte vad alla delar heter, men den trasiga prylen sticker ut från bakaxeln och tar sig så småningom bort mot däcket. Sonen och jag bytte bilar eftersom däckverkstaden ligger tre minuters promenad från mitt jobb och det alltså är enkelt för mig att lämna bilen och ändå ta mig till jobb i tid. Efter bara en kort stund ringde sonen och lät väldigt slokörad: ”Jag ber om ursäkt, jag satte dig i en dödsfälla…” Det var ju absolut inte meningen, men det var bara att konstatera att jag haft lite änglavakt den morgonen. Inget hade ju hänt, så jag funderade inte så mycket på det. Det gjorde uppenbarligen mitt lilla barn, för rätt som det var började han sjunga i falsett och ropa på den gudomliga familjen. En aning förvånad undrade ju den här mamman vad som hänt. ”Jag skruvade fast mitt finger i en regel!!” Den bilden fick jag först inte ihop riktigt, och ju mer han sa desto mer förvirrad blev jag. Men det var inte riktigt läge att utveckla det ytterligare, så det fick vi ta vid ett annat tillfälle… När han sansat sig lite kunde vi senare på dagen prata vidare och då om så världsliga saker som pengar. Den här reparationen blir inte billig…

Som jag skrivit i ett nyligen publicerat inlägg har dottern skaffat ny bil. Den gamla spelade henne för många spratt och nu tyckte vi alla att den gjort sitt i den här familjen. Men fullt körbar, bara lite reparationer innan den skulle ut på marknaden. När nu sonens bil inte skulle köras mer och han inte kan ha min bil hela tiden, så var det ju perfekt att köra syrrans gamla. Inte heller här ville det sig riktigt. Den gamla trotjänaren kom hem i en bogserlina med havererad växellåda. Bara att konstatera att laga den inte skulle bli särskilt lönt… Yngsta barnet lufsade med hängande huvud över gräsmattan fram till mig där jag låg på knä bland fjärilsbuske och ogräs. Han såg ut som sju svåra år, som att han väntade sig en utskällning. Jag är inte den typen som skäller ut mina barn, men för dem kan det ju räcka med att man himlar med ögonen och suckar. Inte för att jag är en perfekt person, tvärtom, men döma andra är inte mitt jobb. Hur som helst, det handlade helt enkelt om maximal otur. Så vid det här laget är bilen strippad på allt av värde och redo för en skrot nära oss. Makens uppdrag blir att hitta den som betalar bäst. Slut på ämnet bilar!

Vi spinner vidare på sonens oflyt och går över till ämnet corona istället. Det är inte lätt för någon att veta skillnaden på corona och ett svårare fall av pollenallergi. Kan vara känsligt att bjuda hem den pestsmittade på fest, och låta honom jobba går ju inte heller. Så det skulle coronatestas. Pojken i mitt liv beställde en tid på ortens vårdcentral för allergitest och coronatest. Allt genomfördes enligt planerna. Men oj, något gick fel... Det visade sig att papper på coronafritt kunde han inte få, för labbet hade slarvat bort provet! "Sånt händer", hette det. En hurtig kommentar och en axelryckning som orsakade mitt gossebarn ganska rejäla problem. Ett negativt test att visa upp hos sin arbetsgivare kändes för honom angeläget, så därför gick han med på att ta om testet och själv köra till Malmö och lämna det. Det var villkoret om han ville ha svar under helgen. Sagt och gjort, en ny tops i näsan och provet avklarat. "Du vet att du får köra och lämna det själv, va?" "Ja, i Malmö, en kompis kör mig." "Malmö? Ni ska till Lund!" "Ok... var i Lund?" "Vet inte, förmodligen lasarettet." Alltså, är det inte underbart? Vårdcentralen vet inte ens vart de skickar sina prover!! Och när sonen och hans friska kompis kom fram till lasarettet i Lund blev det intressant. Efter flera försök så hittade de till slut rätt, och personen som tog emot provet kliade sig i huvudet med kommentaren att detta hade han aldrig varit med om tidigare. Inte vi heller och vi hoppas verkligen att det inte behöver hända igen! Svensk sjukvård - det känns tryggt...

Dottern har firat 25 år på detta klot. Ömsom vin, ömsom vatten på den… En kompis ville ordna en överraskningsfest som min tös skulle vara med att planera (hmmm) men den gick i stöpet. Själv ville barnet ha en egen bjudning på lördagen efter den stora dagen, men besvikelsen var stor när alla hon hade i åtanke tackade nej med ursäkt att de hade annat för sig. Stackars flicka, jag tyckte så synd om henne. Vad hon däremot inte visste var att väninnorna ordnat överraskningsfest dagen innan, och det var top secret. Sociala medier kan berätta hur glad hon var för den festen… Som päron blir man ju inte bjuden på något sånt, men det riktiga datumet är vigt till oss oavsett vilken dag i veckan man fyller år på. Vi hade redan bestämt att jag skulle komma hem till henne med en present och en blomma på kvällen efter jobb. I coronatider och jag som enda symptomfria gäst fick det bli så. Men när både son och make fått negativa svar så blev spelreglerna lite annorlunda. Sonen hade dock bestämt annat den kvällen, men han var med på överraskningsfesten som då dämpade det dåliga samvetet. Maken hade inga förhoppningar om att klara trapporna upp till tösens lägenhet, så berget fick alltså komma till Muhammed istället. Hon var inte nödbedd – jordgubbstårta, kaffe, present, blommor och oss till sällskap. Kunde det bli bättre…?

Midsommar är ju en helg som brukar avverkas den här månaden. Så blev det även det här året, trots pandemier och annat skröfs. Vi har som tradition att fira med vänner till oss, men det här året ville det sig inte riktigt. Med en man som kanske bar på corona så var vi inte välkomna till vännerna. Vem kan klandra dem, vi hade inte heller velat bjuda in coronasjuka människor till oss. Det tråkigaste med detta var ändå min gula klänning… Ni minns den där nya klänningen jag var så glad över för ett tag sedan. Det var tänkt att klänningens premiär skulle bli vid just detta tillfälle. Det sket sig, alltså… Men envis som jag är så åkte klänningen på trots att maken sprang omkring i t-shirt och kalsonger. Jag hade bestämt mig, och ha den skulle jag om så bara för några minuter. Maken tyckte det var en dålig idé eftersom jag bara skulle spilla på mig (precis som om det är något jag alltid gör – vilket är typ sant), men det hjälpte inte. Så klänningen åkte på, satt på kanske en timma, och det var den oskulden… Förhoppningsvis dröjer det inte ännu ett år innan jag har den på nästa gång.

Musik: School’s out med Alice Cooper