Inspiration - Johannes Döparens Dag

Svårläst

Enligt min tro finns det vissa dagar som är bättre och viktigare än andra dagar att vara i kyrkan och visa sin vördnad.  Det är högtiderna.  Högtider är inte nödvändigtvis Påsk och Pingst och Jul och sådana högtider, utan en enklare högtid som Johannes Döparens födelsedag är också en högtid.  Idag var det denna dagen, och jag hade anpassat mitt schema under veckan så just den här dagen familjemässigt blev en bra dag att gå till kyrkan.  Kändes som om någon tyckte annorlunda...

Tidigare har jag bara gått i kvällsmässan, inte på sakramental välsignelse som börjar en timme tidigare.  I och för sig var det det första jag besökte när jag började gå i kyrkan efter år av frånvaro, men sedan gick jag inte dit mer.  Vet inte riktigt varför egentligen.  Mycket har nog berott på att det ofta är svårt att hinna dit eftersom det börjar kl 17 och jag jobbar till 16:30 (är det tänkt), och jag är inte en person som tycker om att komma för sent till saker.  Men efterhand har jag lärt mig att i den här församlingen åtminstone verkar det vara helt ok att komma lite när man känner för det.  Jag gillar det egentligen inte alls...  Ska man delta i något så kommer man i tid.  Idag var jag inte i tid.  Men jag har kommit till insikt om att det faktiskt inte är hela världen att komma lite sent till saker, så länge man inte gör det till en vana.

Jag var precis på väg att logga ut ur min dator och bege mig.  Klockan var nästan tjugo över fyra och det var stendött.  Men givetvis kom där ett mail och avbröt mina tankar.  "Vi är där och ska lasta men ingen vet något om den lasten!"  Kan det vara för att du är två timmar tidig och godset inte är klart, tänkte jag.  Det tog inte lång tid att reda ut, men det gjorde all tid i världen för mig.  Ett toabesök innan jag lämnade kontoret kändes nödvändigt efter allt det vattnet, och när jag sen stämplade ut var klockan 16:35.  Tjugofem minuter på mig, borde inte vara några problem...   Haha, trodde jag!  Det finns många olika vägar jag kan köra till kyrkan, men jag har en favorit som jag sällan avviker ifrån - Västra Hamnen.  Lite vägarbete, men inget som orsakar några problem.  Det blir ibland kö när man passerat Kockum Fritid, men hur illa kunde det vara?  Jätteilla!!  Kön började långt innan Kockum Fritid, och den rörde sig 10 meter varannan minut.  En liten biltur som tar sju minuter utan trafik tog den här dagen nästan en halvtimma!!  Så strax efter fem flåsade jag in i kyrkan, hittade en plats och slog mig ner.

Sen kom nästa dråpslag...  Hur jag än rotade i min väska kunde jag inte känna mitt glasögonfodral. Visst är min väska försvinnande stor, men det är mitt glasögonfodral också, så så lätt låter det sig inte slukas av handväskan.  Jag försvann under kyrkbänken och rotade i väskan säkert tre gånger, men utan resultat.  Och det finns ju gränser för hur mycket man kan sitta och prassla och joxa i ett kyrkorum där folk mer eller mindre sitter och mediterar.  Bara att inse - brillorna låg säkert hemma och latade sig i sitt rymliga fodral, helt likgiltiga för min prekära situation.  Så vad skulle jag nu ta mig till?  Det roliga är att jag många gånger tänkt just den här tanken - hur skulle det bli om jag råkade glömma mina glasögon och stå där utan dem i kyrkan?  Och varför är nu det så katastrofalt?  Jo, jag läser ganska ofta bibeltexterna, och stå framme i pulpeten och inte kunna läsa vad där står, det hade känts lite lagom pinsamt.  Och mycket riktigt:  "Vill du ta första läsningen och responsoriet?" Frågan kom från vår kvinnliga kyrkvärd mellan sakramental välsignelse och kvällsmässan.  "Javisst, men det får bli med solglasögon, jag har åkt ifrån mina vanliga."  Motförslaget blev att nere i sakristian finns en liten korg med kvarglömda glasögon, kanske något av de paren kunde passa.  Tja, varför inte, tänkte jag, bättre än att chansa på att det funkar utan glajor och bättre än solglasögon.  Tänk bara att stå där framme med divalater som en filmstjärna.  "Min framtid är så ljus att jag behöver solglasögon för att se den!"  Eller så solar jag mig i min egen strålglans...  Nej, det fick bli ett besök i sakristian.  Vår jovialiske kyrkoherde och omtänksamma kyrkvärd hade lite roligt åt mig och min hela situation, så det var bara att spåna vidare på temat ögon, brillor och syn en liten stund.

Det finns inte på kartan att tacka nej till en erbjuden läsning!  Ibland är det andra som får frågan, det är inte jag som styr över det, och just den här dagen gick den till mig.  Kanske vår herre tyckte det kunde bli kul att se hur jag skulle lösa detta.  Hoppas han blev nöjd!  Jag stegade i alla fall fram till altaret och intog pulpeten.  Lite stressad och uppspelt som jag var av hela situationen från det att jag klev in i kyrkan, så var jag kanske lite för avslappnad.  Boken låg uppslagen med bokmärket lagt tvärsöver vänster sida, vilket betyder att det är från höger sida man ska läsa.  Så varför började jag då möblera om?  Och jag hörde en röst som vänligt viskade:  "Andra sidan".  Tack Fader (kyrkoherden, inte vår herre...)!  "Det börjar ju bra, det här", kommenterade jag lite självkritiskt.  Jag kan inte svära på att det var glasögonens fel, men jag är inte heller säker på om jag verkligen hade börjat läsa från fel sida.  Jag brukar kolla noga och det brukar också bli rätt. 

Som vanligt en fin mässa och en lisa för min själ.  Glasögonen återlämnades med ett tack för lånet, nu återstod resan hem och en middag med männen i mitt liv...

Gör aldrig så mot mig igen...!