Spirit says...: Reality - Äventyr i Grebbestad

Grebbestad - en roadtrip

Av anledningar som väl knappt undgått någon har jag inte varit ute och rest överhuvudtaget på senare tid. Men nu var det dags för en liten tur till Västkusten. Dotterns bil har sett sina bästa dagar. Hon har påtalat detta länge, men maken har inte riktigt velat tro henne. "Nej då, den går jättebra, behöver bara fixa ett par saker så är den igång igen." Bilen i sig var underhållning... Vindrutetorkarna levde sitt eget liv. Startade man dem så slutade de inte gå - på väldigt länge! När de till slut la av av ren utmattning så kunde det bli i vilket läge som helst. Gärna tvärs över rutan! Till slut tappade tösen tålamodet med det egensinniga fordonet och torkarna la av en gång för alla... Hon fick själv köra till skroten och inhandla en ny spak inklusive motor. Det tog sonen och maken tre timmar att få rätt på det. Sonen är en hyfsat lugn och behärskad ung man, men han tog sin syster i upptuktelse och berättade för henne vad som skulle hända om hon bröt sönder en enda pryl till. Ett "mhm" undslapp henne, och sen var det färdigdiskuterat. Hur som helst, maken nagelfor ännu en gång Blocket och hittade en lagom bil till flickebarnet - en Ford Fiesta. Den hade nästan allt, och det där nästan var något som lätt kunde lagas till. Därav dagens berättelse om en liten tur till Grebbestad...

Dag -1

Som vanligt när jag ska iväg någonstans kunde jag inte sova kvällen innan. Det var inte en liten tur in till Malmö och den kunde inte påbörjas kl 12 på dagen. Nej, vi skulle köra över 40 mil och jag skulle upp vid typ 4:00!! Vem i hela friden har uppfunnit en så okristlig tid!? Rädd för att försova mig och lite störd över de rubbade cirklarna denna lördag, var jag ganska klarvaken. TV:n gjorde inte sitt jobb, dvs fick mig att somna, utan jag fick ta till Glenda. Glenda är rösten i min insomningsapp och hon brukar inte svika mig. Men när jag fick starta om den längsta sömnappen så var det något som inte var som det skulle. Alltså, jag skulle ju inte direkt med ett tidigt flyg som jag riskerade att missa.

Dagen

Jag kan ju inte kalla det för dag 1, för det finns ju inte någon dag 2... Jag vaknade i alla fall i tid, det mycket tack vare sonen som blivit väckt av kompisar som behövde skjuts kvart i fyra på morgonen. Jag hann säga hej till en ung person som såg lika trött ut som jag kände mig, och så var han ute genom dörren. Själv satte jag igång kaffebryggaren och bredde mackor. Bra där, inga dyra och mindre välsmakande mackamackor på tapeten den här dagen. Men så klart fick jag ränna runt och leta efter kylväskorna. Var i hela friden hade jag nu lagt dem...? Visst ja, en trappa upp! Efter en del meckande med handväskor, huvudvärkstabletter, uppfräschande halstabletter, tandpetare (går ingenstans utan såna), osv osv så var jag ute genom dörren jag också. Morgonen var behaglig med en lagom temperatur och en sol som gömt sig bakom några skyar. Jag var nästan helt ensam på vägen, medtrafikanterna var lätträknade. Dottern brukar inte ha svårt att komma ur sängen, men det hör ju till att man ringer och kollar, bara för att vara säker. Så funkar mammor...

Vi var två sorgliga figurer som styrde kosan mot västkusten. Vi snackade för att hålla oss vakna, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg vad vi pratade om. Kanske vi inte var så vakna trots allt... Eftersom det var tidig morgon var vi ganska ensamma på vägen. Inte ens solen var vaken. Eller jo, det var den säkert, men den hade inte dragit isär gardinerna. Lika skönt, solglasögonen var inte heller vakna. De fick ligga kvar i sitt fodral och sova en stund till. Och vi bara körde och körde. Inte förrän strax innan Kungsbacka blev det en glipa i molntäcket och solens strålar tittade fram. Här blev det dags för dagens första stopp. Dottern var kaffesugen och själv hade jag andra trängande behov. Fräsch toa på macken, sånt tycker man om... Men deras val av placering av fikabord lämnade ju en del övrigt att önska - precis utanför macken intill en väg som folk trodde var en parkeringsplats fast det inte var det. Och så en hamburgerrestaurang mittemot. Alltså, det fanns faktiskt gräs, förstår inte vad bordet gjorde på asfalten. Efter att ha tankat oss själva men inte bilen så var vi på gång igen, men med en ny chaufför. Bettan (ja, dottern har ett namn, men detta är ett av hennes många smeknamn) tog över ratten, och nu blev det åka av. Jag är ingen slöfock i trafiken, men bra mycket lugnare än mitt äldsta barn. I ärlighetens namn är det nog mitt humör tösabiten har ärvt, för mitt är borta. Det måste ju ha tagit vägen nånstans. Så ett antal svordomar, idiotförklaringar och obscena gester senare var vi framme vid träffpunkten - Sportshopen i Grebbestad.

Jag såg den på långt avstånd - den nya Betmobilen. Den stod där, lite för sig själv på den stora parkeringen, liten och blå, söt för att vara en bil. Den hade nog hetat Betsy om den varit med i "Bilar". Bettan svängde ner till föremålet för sin ömma låga och parkerade på armlängds avstånd från både den blivande ägodelen och dess nuvarande ägare. I dagens läge kan man inte vara nog försiktig, så avstånd till folk man inte känner är en god idé. Efter lite snack hit och dit så satt vi i en annan bil än den vi kört dit med, och det tog inte många meter förrän den lilla bilen kändes som ens egen. När tösen efter provturen parkerat den igen så sa hon lite tyst till mig: "Ska vi öppna huven och titta?" Det ena dumma fruntimret till det andra... "Begriper vi nåt av det som finns där under?" "Nej..." "Nej, det känns inte så lönt." "Nej..." Så papper skrevs och bytte ägare, pengar bytte bankkonto och därmed var Bettan med bil.

Klockan var inte så mycket, jag tyckte det kunde passa med lite sightseeing när vi ändå var på västkusten. Inte för att man inte varit där innan, men man kan inte bara köra till en sportaffär, köpa en bil, och sen köra hem igen. Maken hade uttryckt sin önskan om båtfrysta räkor, men av någon anledning hade varken jag eller tösen lust att gå in där och handla. Vem skulle äta de räkorna? Det var 25 grader varmt ute, isen i kylväskan smält för längesen, och räkorna hade luktat som de lik de var innan vi hunnit halvvägs. Sorry, en annan gång... Det blev en liten fotosession på bryggan istället, några "Åh, så gulligt!!", "Ååh, titta svanar!", "Vilken ful tröja!" "Det låter norskt,,," och "Söt kyrka!", och så var det hemgång.

Bettis körde efter mig. Jag höll noga koll efter henne i backspegeln, var ju tvungen att vara säker på att hon hängde med och att det gick bra. Det är märkligt med barn och föräldrar... När barnen lever sina liv och vi föräldrar inte finns i närheten, då bekymrar man sig inte så mycket om dem. Jag har ju ingen aning om hur länge hon är ute på kvällarna eller hur hon tar sig hem efter en kväll på stan. Eller hur resan till Ullared gått, om trafiken varit besvärlig osv. Men när vi är tillsammans på lite äventyr, då förvandlas man till en riktig hönsmamma. Men dottern verkar inte bry sig så mycket om det, kanske hon tycker om att känna sig lite extra älskad och omhuldad, känna att vi bryr oss. Det vet hon ju att vi gör, men ni vet vad jag menar. Hur som helst, den lilla bilen hängde på bra, kanske sackade lite i backarna. Men hon blåste om samma bilar som jag. Respekt när Ford Fiesta blåste om en Mercedes SUV i uppförsbacke! Bettan äger! ,

Både små och stora bilar blir törstiga ibland, precis som deras förare. Det blev dags att stanna och tanka, köpa något litet att äta, samt kolla in hemlighuset på nästa mack. Nu var vi inte så långt från Orust och Tjörn, och jag måste medge att det hade varit mysigt med en tur ut på öarna. Men det fick bli en annan gång... Varsin drickyoghurt och blåstömning senare så var vi på g igen. Allt flöt på, lugn trafik men den började tätna. Bettan kvar i backspegeln. Eller...?! Nej ve och fasa! Strax söder om Frillesås försvann Bettan ur min backspegel! För många bilar emellan oss, hon var ohjälpligt borta! Nej, av med Bettis, det får inte hända! Genast lättade foten från gasen och blicken var som fastetsad i backspegeln. Var det hon som kom där? Nej, det var en annan... Kunde det vara nästa? Nej... Men om något hänt, om bilen tappat fart eller börjat koka, då hade hon väl ringt mig?! Men vänta - känner nog igen de lyktorna. Jo, äntligen, Bettan på rätt köl igen! Ordningen återställd...

En roadtrip är precis vad namnet antyder - en vägresa. Hur länge kan man skriva om att köra bil på en motorväg utan att det blir trist? Inte länge till, och det kändes likadant när man satt i bilen och bara körde. Strax norr om Lund tröttnade Bettan på att hålla hastigheten, kopplade in Betmobilens raketväxel och försvann. Låt henne köra, tänkte jag. Detta är inte en hollywoodversion där hillbillies dyker upp med avsågade hagelgevär och vi får trampa gasen i botten och köra ifrån de tandlösa inavlade sydstatsmiffona. Istället började jag kämpa med tröttheten. Andningen gick ner på lågvarv och ögonen ville inte vara öppna längre. Men hallå, jag kunde inte gärna stanna igen när det var så kort väg kvar, det här skulle bara besegras. Så radion vakande till liv och jag med den. Rockklassiker på hög volym, och så var det bara att rocka loss. "I want to break free!", "She's a little runaway", "Ashes to ashes"... You name it! Vi klarade oss, och vid Lockarp skildes våra vägar. Bettis mot Limhamn och jag själv mot Trelleborg.

Älskade dotter, det var ett nöje att få göra en liten roadtrip med dig!

Musik: "I drove all night" med Roy Orbison