Reality - Mars som gått

Mars 2021

Inte så mycket nytt att komma med den här månaden.  Myndigheterna fortsätter försöka att få folk att göra sitt bästa för att hindra corona från att smitta fler.  Majoriteten av invånarna i det här landet gör nog det också, men alldeles för många gör det inte.  Men vad hade man väntat sig...  I dessa tider av total själviskhet och med devisen "jag kan göra som jag vill, jag kan vara vad jag vill, ingen kan bestämma över mig" så är det ju dömt att misslyckas.  Det går inte att få studenter att sluta festa, det går inte att få förnekare att börja tro, det går inte att få folk att lyssna och läsa och ta in, och det går inte att få folk att stanna hemma.  Om det hade varit möjligt, varför festar då studenter i stora grupper med flera nya coronafall som resultat?  Varför demonstrerar folk mot restriktionerna och blir inburade av polisen?  Varför fortsätter familjer eller kompisar att handla tillsammans och skapa onödig trängsel i butikerna?  Och varför måste folk resa bort bara för att påsklovet börjar?  Enkelt:  "Jag vill, jag måste, jag ska!"  Hänsyn till andra...?  Det begreppet är nog okänt.  Varför tänka på att sjukvårdspersonalen redan går på knäna, offrar semestrar och försakar familjer för att andra ska få göra som de vill?  Alltså, hål i huvudet!!  Så här är vi nu...  Misslyckade vädjanden från myndigheter, regeringen griper in och delar ut egna restriktioner.  En del känns inte genomtänkt för fem öre.  Ta till exempel det här med en person per bord på restaurangerna.  Jag och min man får inte sitta vid samma bord om vi skulle gå ut och äta.  Alltså, vi bor i samma hus och lever ihop med allt vad det innebär.  Vad är skillnaden om vi sitter vid samma bord hemma eller på en restaurang?  Fattar inte det!  Så om vi vill prata med varandra medan vi äter där på restaurangen, ska vi då sitta och skrika över det bord som enligt restriktionerna måste stå tomt mellan oss?  Eller ska vi ringa till varandra, eller skicka sms...?  Sen kan vi gå hand i hand ut från restaurangen, då finns inte viruset längre.  Det finns bara inne i restaurangen, inte utanför och inte hemma.  

Som vanligt i mars månad har vi avverkat sonens födelsedag.  Nu när den lille telningen har fått luft under vingarna så är inte vi familjen prio ett direkt.  Därför var jag ute i god tid och stämde träff med honom den 26 mars, det datum då han först såg dagen ljus (eller nattens lysrör, för han föddes kl 03:26 efter nybliven sommartid, därmed som Malmös första sommartidsbebis år 2000).  Till min stora glädje accepterade han inbjudan till föräldrahemmet och planer började smidas från mitt håll på både present och matintag.  Sedan kom maken:  "Ska vi inte åka hem till honom?"  Med andra ord så tänkte maken/pappan bita ihop om smärtan från sitt trasiga knä och ta sig upp tre våningar utan hiss.  Så så fick det bli, och sonen blev nog ganska glad för det.  Han är ju så klart stolt och glad för sin lilla lägenhet och att få visa den för sin far var ju ett plus den här dagen.  Ett par dagar innan festen ringde han:  "Vad ska jag bjuda på?"  Tacos fanns med i tankarna, men då extrafarmor skulle med så tvekade han i tron att hon inte tycker om tacos.  Det plockade jag av honom, så sen var det klart.  Tårta då?  Ja, där hade han ju trott att jag skulle baka något. Gärna, men oj så lika gärna jag hade velat veta det i förväg...  Liiiite tight med tiden där.  Men allt går utom små barn och trasiga bilar, så jag rådfrågade receptböckerna.  Ungen älskar choklad, så dyka upp med något annat var inte lönt.  Jag hittade ett recept på en chokladtårta som verkade ursmaskig, men när jag började planera på allvar så fick den stryka på foten till fördel kladdkaka.  Jag skulle aldrig ha tid att göra den där första, alldeles för många moment.  Och alla gillar ju kladdkaka...  Eller...?  Själv äter jag den men jag är duktigt trött på den eftersom det var det enda mina kollegor på mitt förra jobb kunde bjuda på när de fyllde år.  Och sonen som då var anledningen till att jag överhuvudtaget la ner arbete på det har startat ett nytt och sundare liv med noga räknade kalorier och kolhydrater kombinerat med skrotlyftning så gott som varje dag.  Och så då svärmor som alltid säger att hon ska hålla igen för att hon tycker att hon har blivit tjock.  Med det sagt tog nästan hela kladdkakan med äkta vispad grädde slut...  Så var det med de principerna, haha!  Hur det gick med tacon då?  Dottern har ju blivit vegetarian så hon hade med sig eget "kött", och svärmor åt men hade inte riktigt rätt teknik - innanmätet trillade ut från bägge ändarna på tortillabrödet...

Presenterna då?  Ja, jag hade ju redan från början tänkt köpa ett par stolar till honom, han har bara fyra stycken till sitt matbord.  Och tur var väl det eftersom just den stolen skulle utgå ur Ikeas sortiment inom kort.  Maken och jag rådfrågade Ikeas hemsida och efter några slagningar kom vi på att stolen fanns men den gick inte att köpa.  Man kunde först beställa den för hemkörning men sen fanns den inte och hemleverans blev omöjlig.  Alltså, va tusan gubbar?  Nej, sa jag, jag kör dit, kanske finns den, kanske inte.  Så så fick det bli.  Ikea en onsdagkväll en timme före stängning - inte mycket folk.  Jag letade upp hyllan och facket för stolen och sen hyllan och facket för klädseln.  Sen trillade polletten ner - stolarna fanns men inte klädseln, därför kunde man inte se om eländet fanns eller inte.  Det var kombinationen som inte fanns!  Men hav tröst, klädseln kommer hem i april, så stolarna kommer inte stå där utan kläder på sig.  Om sen sonen blev jublande glad över stolarna är jag inte så säker på.  Han gillar nämligen inte klädseln särskilt mycket...

Min känsla för hushållsarbete och heminredning och sådant har tagit ny fart.  När yngsta ungen flyttat ut fick jag ett arbetsrum, även om det tog lite tid innan jag kunde vistas i det.  Som jag tidigare har berättat är det nu mitt "home office" med dubbla skärmar och tangentbord och allt.  Men det har också blivit syrum och gym.  Jag fick ett ryck en dag och släpade upp mitt löpband till andra våningen.  Fråga mig inte hur jag lyckades, men envisheten stod jag först i kö för när Gud skapade den, så därmed står skrället nu på ovanvåningen.  Och jag använder det betydligt mycket mer än jag gjorde när det stod därnere och störde intrycket i dotterns gamla rum.  Yogamattan är uppburen, gummibandet är uppburet och sonens kvarlämnade hantlar framtagna.  Nu ska den här nyblivet otränade kroppen bli lite slimmad igen! Symaskinen har hittat ut från sitt fodral och strykbrädan står konstant framme.  Sonens tvättkorg är numera full av ostruken tvätt, och det känns som att det är dags att trycka på min inre strykknapp.  Ska bara samla mig en stund...  Hur som helst, jag har fixat en del som borde ha fixats för länge sen:  Julgardinerna fick en mindre fåll och syddes upp istället för att stryka om klisterremsan jag i ren lathet fållat med.  Värdelös uppfinning, efter en tvätt så släppte klisterremsan och fållen släppte.  Så gör om, gör rätt.  Samma sak med de andra gardinerna.  De var visserligen sydda, men eftersom jag inte orkade klippa och sy riktigt när jag hade köpt dem så hade jag bara fållat dem med världens bredaste fåll och de var ändå för långa.  Så gör om, gör rätt där också.  Så, färdigt!  Det var väl inte så svårt?  Och jag fick därmed ytterligare tyg till mitt lapptäcke som jag också sytt en del på.  Det tar dock tid, har inte sytt två rader ännu.  Men att lusten finns där, det är ett gott tecken.  Jag stack emellan med projekt trasdocka, tog mig en hel dag.  Min allra första docka - Lisa - har legat nerpackad bland en del andra gamla mjukisdjur från en svunnen tid och det var dags att ta sig an henne.  Så hon blev badad och av med 50 år gammal smuts, fönad och lagd på tork i tvättstugan (värmeslingor i golvet).  Sen blev det nya ögon och en mun som hon inte haft på många år.  istället fanns ett hål som sprutade skumgummi när jag tryckte ner henne i tvättställets badvatten.  Jag tror att jag som liten flicka ville ge henne en napp, och då krävs ett hål...  Och Lisa blev så fin hon kan bli, eller hur...?  Se bild nedan.  Och det bakas bullar också ganska friskt.  Inte så bra för slanka linjen, men smaklökarna klagar inte!

Musik:  "Ragdoll" med Aerosmith

För bara ett par dagar sedan...

Men ändå 21 år senare

Step into my home gym

Mitt lik till docka

Hjälp, jag drunknar!

Total makeover

Min makes passion

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Heathen

 

Some of us will always stay behind

Inspiration - I natt jag drömde

Full aktivitet

I natt har jag befunnit mig på resande fot.  Först befann jag mig på en arabisk bazar, men det liknade mest det lilla shoppingcentrat på Menorca där vi var på semester för några år sedan.  Landet var i drömmen dock Kina, varken Menorca eller något arabiskt land.  Vi (jag och barnen) skulle hitta ett ställe att äta, men allt vi hittade var en gammal farbror med ett paraply.  Farbrorn log åt mig och gav mig paraplyet, och vips satt vi i en taxi som samma farbror körde.  Vi kom ut på landet, och där var vädret helt annorlunda.  Nu körde vi bland drivor av snö, och mörkt var det.  Vår chaufför fick syn på något borta i en av drivorna till höger, men vi såg inget konstigt.  Det stack up några huvuden ur drivan, några ungdomar som lekte i snödrivorna bara.  Gubben började dock yra om en ansiktsmask, blev rädd och körde av vägen, landade i ett dike ner till vänster där vi satt duktigt fast.  Jag och barnen gick ur bilen, och jag tänkte att vi måste ringa bärgare.  Sonen fick för sig att det handlade om prostitution och att chauffören var någon sorts spindel i nätet, därav hans rädsla.

Men sen bar det iväg till nästa dröm.  Jag var på taekwondoträning på Ljungenskolan, men det var nyrenoverat och liknade mest Ängdalaskolan.  Alla klubbens grejor var borta, men de hade bara hamnat någon annanstans.  Gymnasternas bollar låg i skåpen, de var i olika färger och skåpen var försedda med neonljus.  Ute i salen fanns ett stånd, typ marknadsstånd, och det hade en neonskylt med rullande text.  Jag hade ställt min väska vid sidan som jag brukade, men någon hade flyttat den.  Nu stod den på en ställning, och när jag skulle klättra upp och ta den så gick en annan tjej före och blockerade för mig  Jag blev sur och sa till henne att hon inte skulle gå före nu när jag äntligen hittat min väska.  Men jag fick peta ner den från ställningen istället för att klättra upp efter den.  I salen fanns en lintott vid namn Rasmus, och av någon anledning skällde jag på honom.  Han blev sur och sa att jag inte skulle yttra mig.  Han hade lagt något på golvet, typ en hårnål och en träbit, och jag ville han skulle plocka upp det så inte gjorde sig illa på det.  Men han kom inte när jag ropade.  Det visade sig vara min tränarkollegas son, och jag skulle säga till honom men han var upptagen med annat och jag ville inte avbryta.  Så skulle vi jobba två och två, och eftersom jag inte varit på träning på länge så blev jag över.  Det blev en äldre dam också och hon och jag skulle jobba tillsammans.  Jag anförtrodde henne min irritation över att det var besvärligt att ta sig dit.  Dottern till instruktörskollegan hade ställt fram gymnastikredskap i en bana, och vi skulle leka något, troligen skeppsbrott.  Jag hade taekwondodräkt på men det var inte mycket av den träningen i drömmen.  Jag hade också munskydd på mig, men det tog jag av mig eftersom det var jobbigt att träna med det. 

Menorca, vägen mot shoppingcentrat

Materialutrymmet var tömt på våra saker

När det begav sig

 

Reality - Så normalt det kan bli just nu

 Toll the bell

Nya pandemirestriktioner säger max åtta pers på allmänna sammankomster.  Alltså var det lite för lite för att hålla mässa, så kyrkan stängde för mässor och höll öppet mellan vissa klockslag så man kunde få komma till Guds hus och ha privata samtal med vår Herre.  Det blir så klart inte detsamma, så till slut löste man detta på ett riktigt bra sätt.  Åtta personer i ett kyrkrum som sväljer gott och väl 300 pers när det är fullt, det är försvinnande lite.  Så vill man ha en plats därinne så gäller det att vara ute i tid.  Första söndagen med mässa för åtta personer fanns det plats för mig också så det var bara att slinka in och hitta sig en plats.  Tog då inte så lång tid, det fanns att välja på om man säger så.

Idag var söndag nummer två med åtta personer.  Jag stod uppsatt som lektor på första läsningen, så för säkerhets skull var det lika bra att vara ute i riktigt god tid.  Mässan innan borde kunna vara slut vid 10:15-10:30, så 10:20 stod jag vid kyrktrappan och möttes av beskedet att det var fullt i kyrksalen men jag var välkommen in i den alternativa lokalen där man är med via länk och sedan får kommunion av en präst som kommer ner dit.  Och mässan börjar 11:00...  Kändes som att man borde slå sig ner med sovsäck, liggunderlag och lite proviant kvällen innan för att vara säker på att få en plats.  Missförstå mig inte, jag precis som andra kan självklart vara med på youtubelänk, men det kändes lite opraktiskt eftersom jag var uppsatt på att läsa.  Antagligen var det vikt platser för lektorerna, för när jag stod där och nog såg lite villrådig ut så släppte vakten in mig.  En av våra präster satt på en bänk i vapenhuset, och jag bara var tvungen att utbrista hur härligt jag tyckte det var att se honom sitta där igen.  När biktbåsen måste stänga flyttade prästen ut i vapenhuset så man skulle kunna bikta sig på annat sätt, och när han nu satt där igen kändes det som att det nya normala var tillbaka, det normala som kom när det normala inte längre kunde vara normalt och man fick skapa ett nytt normala...  I can't believe it's not "I can't believe it's not butter"... Hur som helst, kyrkvärdinnan sällade sig till vårt lilla samtal, stämde av vilken läsning jag hade, och att jag kunde lägga till responsoriet och andra läsningen till den repertoaren om andra läsaren inte skulle dyka upp, samt ta upp kollekt.  Inga problem tyckte jag, jag fixar!  

Det blev ju gott om tid att fördriva inne i kyrkan.  Inte heller det genererade några problem.  Det finns ingen bättre plats än kyrkan om man vill sitta i sina egna tankar, funderingar och böner.  Och kyrkvärdinnan kom förbi min alldeles privata kyrkbänk och undrade om jag kunde ringa i klockorna. Alltså, allt blir ju jättesvårt och jätteläskigt när man inte gjort det tidigare.  Jag tittade på henne och sa att risken fanns att det nog kunde sluta med att det plingades både här och där, eftersom jag inte tidigare haft detta uppdrag.  Men så tänkte jag att det kan väl inte vara svårare än raketforskning, så efter lite vägledning hade jag det nog ganska klart för mig.  Plinga tre gånger på två ställen, det räcker.  Men det ska ju plingas på tre ställen...  Var sjutton är det första plinget...?  Hade aldrig riktigt tänkt på det, men knäböjningen efter Sebaot lät som ett säkert kort.  Kanske plingar jag, kanske inte...

Första uppdraget:  Läsning ur Andra Moseboken.  Alltså, jag älskar att läsa högt och jag älskar att stå inför andra och förmedla något!  Jag läste för barnen när de var små, ibland somnade jag före dem.  Jag var reseledare och fick berätta om platser och händelser som jag brann för.  Jag var idrottsledare och fick lära ut kampsport till både nybörjare och avancerade.  Så min glädje över att få stå där framme igen var enorm!  Och det satt - både texten och responsoriet.  Jag lägger en viss stolhet i att läsa klockrent med betoningen på rätt ställe, rätt uttal, inga felsägningar.  Och sist men inte minst:  Jag vill vara övertygande, och jag vill titta upp från boken ibland och jag vill läsa med hjärtat.  Idag blev det bra, kände åtminstone jag själv.  Andra uppdraget:  Kollekt.  (Andra läsningen behövde jag inte ta, läsare nummer två dök upp.)  Inga problem där heller.  Att samla in pengar från ett fåtal personer där många av dem skickar pengar elektroniskt tar ju inte heller särskilt lång tid.  Så var det då det där med klockorna, uppdrag nummer tre.  Jag tänkte att jag nog skulle känna om det blev rätt att plinga efter Sebaot, och om det gjorde det så skulle det bli rätt och jag skulle plinga mitt tredje pling.  Eller skulle jag ta kyrkovärdinnans råd och bara plinga de två viktiga eftersom det skulle räcka.  Nej, jag ville det skulle vara perfekt och korrekt, och när jag med ett mikroskopiskt kort ögonblicks fördröjning plingade efter Sebaot, då kändes det i alla fall rätt.  Men det blev en liten diskret plingning, för jag tänkte att om det ändå inte var rätt så kunde det ju bero på att jag lyfte klockorna från bänken där jag satt och att de bara råkade plinga till.  Om det var rätt, så skulle plinget vara helt avsiktligt.  Så fick det bli.

Mission accomplished...!  Jag kunde känna mig nöjd på alla sätt:  Enskild bön, tänt ljus hos Maria, bett Rosenkransen, läst, tagit kollekt och plingat i klockor.  Men det jag kände mest av allt och det som ju är det viktigaste:  Jag gör det inte för mig själv, jag gör det inte för någon annan heller.  Jag gör det för Gud...  Han gör så mycket för mig...

Musik:   "Jesus Never Fails" med Cheryl Elaine

Klockor finns i alla möjliga varianter och storlekar
(bild från internet)

Här går vi med håven (bild från internet)

Bibeln och Rosenkransen

Inspiration - I natt jag drömde

 Ta med jobbet hem

Jag brukar vara duktig på att skilja privatliv och arbetsliv åt.  I dagens tillvaro kan det vara svårt eftersom jag jobbar hemifrån, men ni fattar.  Dator stängd=slut på jobb.  Istället spökar jobbet i mina drömmar...

Jag jobbar alltså med logistik, lastbilar av vanliga slag.  Det händer titt som tätt att bilarna inte är där de ska och då hör kunden av sig och undrar var den blivit av.  Så var det i min dröm.  Det var till och med så illa att kunden åkte hem till mig för att få besked på var fordonet befann sig.  Representanten för kunden är en mycket trevlig och sympatisk kille i verkligheten och det var han även i drömmen.  Försynt gick han efter mig och jag lovade hela tiden att kolla upp den där bilen.  Men eftersom vi hade gäster så blev den stackaren behandlad mer som en gäst än som kunden som letade efter sin lastbil.  Jag gick mest runt och serverade bubbel och tilltugg medan han gick efter.

Det roliga var att när jag i morse startade upp min arbetsplats så låg där ett mail från samma kille som jag just drömt om där han undrade var hans bil blev av...

Gäster i mitt hus

Inspiration - I natt jag drömde

 Det är bara vatten

I natt har det handlat om vatten.  Och en hel del av det, ska sägas.  I första drömmen var jag på semester, jag och några andra för mig okända mänskor.  Det stormade rejält och vågorna gick höga.  De gick så höga att fåglarna fastnade under dem och var nära att drunkna.  Sen gick vi in och bevittnade stormen genom fönstret.  Fönstret liknade mest ett akvarium, för där utanför simmade hajar.  En haj fick syn på oss inne i huset, tog sats och sprang mot oss för att krossa fönstret och komma åt oss.  Vi var så klart livrädda för vi hade ingenstans att ta vägen.  Men vi hade tur, för rutan höll.  Hajen blev yr och gav sig iväg.

I dröm nummer två fanns inget vatten.  Jag och dottern var inhysta hos en mycket vänlig dansk dam med små barn.  Riktigt varför vi bodde hos den här damen vet jag inte, men jag tror vi var i flyttagen.  Vi hade en lägenhet vi skulle tömma, och vi hade även vår lilla kanin.  Men eftersom vi bodde hos den vänliga danskan och allt var stökigt så glömde vi helt och hållet bort kaninen.  Hon hade varit ensam hela dagen och varken fått mat eller vatten.  Då fick vi lite ångest...

Sen var det vatten igen i dröm nummer tre.  Jag befann mig bland vänner jag kände förr i tiden, från guideskola och folkhögskola tror jag.  Jag hade en tendens att glömma saker (en viss förankring med verkligheten där), och det mesta av det jag glömde låg på botten av både sjöar och åar.  Ville jag ha tag i dem så fick jag bada helt enkelt.  I vissa fall kunde jag även fiska upp dem men av någon anledning blev det inte att jag gjorde det.  Det sista badet var dock helt onödigt.  För det första så handlade det om Svartån, min i verkligheten stora skräck sedan barnsben.  Skräcken fanns inte riktigt i drömmen.  Men jag hade gjort mig i ordning i håret och jag hade lagt en omsorgsfull makeup, och klätt upp mig.  Det var liksom underförstått att det var fiske som gällde i det här fallet, men av någon anledning hoppade jag i plurret med en axelryckning och tyckte att jag kunde fixa om mig efteråt.  Vattnet var gyttjigt och fullt med tång, och jag höll på att inte ta mig upp igen för jag fastnade i tången.  Den liksom slingrade sig om benen och vattnet var tjockt och segt.  Men jag kom upp, och i handen hade jag en ljusblå nalle.  Den hette Rudolf Valentino och hade varit min följeslagare under ett antal år i in ungdom.  Och sen vaknade jag.  

Undrar om det kan finnas något underliggande i drömmar.  Många säger det, men att det inte betyder det man tror att det betyder.  Om jag drömmer att jag drunknar så betyder det något helt annat.  I det sista fallet fastnade jag i dyn i Svartån och jag fiskade upp en nalle som jag hade med mig överallt som ung (inte barn).  Den här nallen ligger i min hög med projekt i mitt "nya" arbetsrum, för jag har tagit fram honom från min trunk med gamla kramdjur.  Kanske en undermedveten tanke av att det är dags att göra det jag tänkt - tvätta honom.

Gamla åbron över Svartån i Frinnaryd

Rudolf Valentino - resekompisen