Spirit says...: Reality - Så normalt det kan bli just nu

Toll the bell

Nya pandemirestriktioner säger max åtta pers på allmänna sammankomster. Alltså var det lite för lite för att hålla mässa, så kyrkan stängde för mässor och höll öppet mellan vissa klockslag så man kunde få komma till Guds hus och ha privata samtal med vår Herre. Det blir så klart inte detsamma, så till slut löste man detta på ett riktigt bra sätt. Åtta personer i ett kyrkrum som sväljer gott och väl 300 pers när det är fullt, det är försvinnande lite. Så vill man ha en plats därinne så gäller det att vara ute i tid. Första söndagen med mässa för åtta personer fanns det plats för mig också så det var bara att slinka in och hitta sig en plats. Tog då inte så lång tid, det fanns att välja på om man säger så.

Idag var söndag nummer två med åtta personer. Jag stod uppsatt som lektor på första läsningen, så för säkerhets skull var det lika bra att vara ute i riktigt god tid. Mässan innan borde kunna vara slut vid 10:15-10:30, så 10:20 stod jag vid kyrktrappan och möttes av beskedet att det var fullt i kyrksalen men jag var välkommen in i den alternativa lokalen där man är med via länk och sedan får kommunion av en präst som kommer ner dit. Och mässan börjar 11:00... Kändes som att man borde slå sig ner med sovsäck, liggunderlag och lite proviant kvällen innan för att vara säker på att få en plats. Missförstå mig inte, jag precis som andra kan självklart vara med på youtubelänk, men det kändes lite opraktiskt eftersom jag var uppsatt på att läsa. Antagligen var det vikt platser för lektorerna, för när jag stod där och nog såg lite villrådig ut så släppte vakten in mig. En av våra präster satt på en bänk i vapenhuset, och jag bara var tvungen att utbrista hur härligt jag tyckte det var att se honom sitta där igen. När biktbåsen måste stänga flyttade prästen ut i vapenhuset så man skulle kunna bikta sig på annat sätt, och när han nu satt där igen kändes det som att det nya normala var tillbaka, det normala som kom när det normala inte längre kunde vara normalt och man fick skapa ett nytt normala... I can't believe it's not "I can't believe it's not butter"... Hur som helst, kyrkvärdinnan sällade sig till vårt lilla samtal, stämde av vilken läsning jag hade, och att jag kunde lägga till responsoriet och andra läsningen till den repertoaren om andra läsaren inte skulle dyka upp, samt ta upp kollekt. Inga problem tyckte jag, jag fixar!

Det blev ju gott om tid att fördriva inne i kyrkan. Inte heller det genererade några problem. Det finns ingen bättre plats än kyrkan om man vill sitta i sina egna tankar, funderingar och böner. Och kyrkvärdinnan kom förbi min alldeles privata kyrkbänk och undrade om jag kunde ringa i klockorna. Alltså, allt blir ju jättesvårt och jätteläskigt när man inte gjort det tidigare. Jag tittade på henne och sa att risken fanns att det nog kunde sluta med att det plingades både här och där, eftersom jag inte tidigare haft detta uppdrag. Men så tänkte jag att det kan väl inte vara svårare än raketforskning, så efter lite vägledning hade jag det nog ganska klart för mig. Plinga tre gånger på två ställen, det räcker. Men det ska ju plingas på tre ställen... Var sjutton är det första plinget...? Hade aldrig riktigt tänkt på det, men knäböjningen efter Sebaot lät som ett säkert kort. Kanske plingar jag, kanske inte...

Första uppdraget: Läsning ur Andra Moseboken. Alltså, jag älskar att läsa högt och jag älskar att stå inför andra och förmedla något! Jag läste för barnen när de var små, ibland somnade jag före dem. Jag var reseledare och fick berätta om platser och händelser som jag brann för. Jag var idrottsledare och fick lära ut kampsport till både nybörjare och avancerade. Så min glädje över att få stå där framme igen var enorm! Och det satt - både texten och responsoriet. Jag lägger en viss stolhet i att läsa klockrent med betoningen på rätt ställe, rätt uttal, inga felsägningar. Och sist men inte minst: Jag vill vara övertygande, och jag vill titta upp från boken ibland och jag vill läsa med hjärtat. Idag blev det bra, kände åtminstone jag själv. Andra uppdraget: Kollekt. (Andra läsningen behövde jag inte ta, läsare nummer två dök upp.) Inga problem där heller. Att samla in pengar från ett fåtal personer där många av dem skickar pengar elektroniskt tar ju inte heller särskilt lång tid. Så var det då det där med klockorna, uppdrag nummer tre. Jag tänkte att jag nog skulle känna om det blev rätt att plinga efter Sebaot, och om det gjorde det så skulle det bli rätt och jag skulle plinga mitt tredje pling. Eller skulle jag ta kyrkovärdinnans råd och bara plinga de två viktiga eftersom det skulle räcka. Nej, jag ville det skulle vara perfekt och korrekt, och när jag med ett mikroskopiskt kort ögonblicks fördröjning plingade efter Sebaot, då kändes det i alla fall rätt. Men det blev en liten diskret plingning, för jag tänkte att om det ändå inte var rätt så kunde det ju bero på att jag lyfte klockorna från bänken där jag satt och att de bara råkade plinga till. Om det var rätt, så skulle plinget vara helt avsiktligt. Så fick det bli.

Mission accomplished...! Jag kunde känna mig nöjd på alla sätt: Enskild bön, tänt ljus hos Maria, bett Rosenkransen, läst, tagit kollekt och plingat i klockor. Men det jag kände mest av allt och det som ju är det viktigaste: Jag gör det inte för mig själv, jag gör det inte för någon annan heller. Jag gör det för Gud... Han gör så mycket för mig...

Musik: "Jesus Never Fails" med Cheryl Elaine