Januari 2022
Så var det slut på sötebrödsdagarna! Alla ledigheter som bortblåsta, nu är det skarpt läge igen. Jag passade på att ta semester i mellandagarna samt klämdagen efter trettonhelgen, det är sen gammalt att min nya chef och kollega alltid har dessa dagar ledigt. Hmm, om ett par år kan det vara aktuellt att ta upp det till diskussion. Tufft som det alltid är att komma igång efter alla helger så fick man svälja back to work-ångesten och ta nya tag. Nya tjänsten är så klart fortfarande nyhetens behag, så det var lite lättare den här gången. Men det har blivit en hel del förändringar i personalbesättningen. Kollegor har sagt upp sig, blivit utköpta, blivit sjuka i både corona och annat skröfs, nya kollegor har tillkommit och någon kommer eventuellt byta avdelning tillfälligt. Välkommen till 2022, hoppas vi kommer trivas!
Själv har jag lagt ännu ett år till samlingen. Jag brukar inte vilja fira min födelsedag, men det här året fick det bli så. Jag hade klurat på allt från restaurangbesök inne i Malmö till smörgåstårta hemma i huset, men det slutade med ett besök på byns mest populära restaurang. Jag var som ett barn på julafton - omgiven av mina allra närmaste och käraste, min man och mina knattar samt lilla svärmor. När jag bjöd skrev jag en liten lista på vad jag önskade mig, vilket de tyckte var lite olikt mig. Jag var så stolt över att jag alls kunde komma på något att önska mig, för vanligtvis brukar det stå still i knoppen. Men nu stod det innetofflor av ett specifikt märke, 3000-bitarspussel, samt hud- och hårvårdsprodukter av också ett specifikt märke på min lista. Noga med doft och komfort ska det vara! Sonen anlände först - tofflor. Sen kom dottern och svärmor - hud- och hårvård samt pussel. Så nu kan jag hålla mig varm om fötterna och dofta som en gudinna medan jag tar mig an utmaningen med ett pussel på 3000 bitar. Men födelsedagen bestod inte i huvudsak av presenter, den bestod också av god mat och riktigt trevligt sällskap! Det var mitt i veckan så det blev inte så sent, vilket var tur eftersom jag skulle fixa matlådor till maken och hans kollega nästkommande dag. Framförhållning som jag har ibland så hade jag förberett fläskpannkakan jag skulle tillreda, så när vi kom hem var det bara att hiva in smeten i ugnen och vänta en timme på den att bli klar. Det var ju mindre skojsigt, särskilt när man var trött och helst ville gå direkt i säng. Men vad gör man inte för sin make som beställt en present till mig, och som vi fortfarande väntar på?
Jag vet inte vad det är, men jag får ofta vänta på min käre make och hans projekt. Som bekant står mitt arbetsrum nerrivet och väntar på ny färg och lite till. Det blev inte bara bård och sen spackling och ommålning, nej det blev helt nerrivna tapeter eftersom det bara lagts lager på lager sen huset byggdes. Så jag och mannen i mitt liv gick wild and crazy en kväll och rev ner varenda gammal tapetvåd där satt. Tanken var sedan att sätta mikrolit och sedan sprutmåla den med två olika färger som jag valt ut, men det blir lite mer jobb än så. Maken lånade en giraff (slipmaskin på långt skaft) av sin bror för att slipa över väggarna innan mikroliten skulle på. Nu har han bestämt sig för att dessutom bredspackla väggarna efter det, ta bort alla lister för att måla ända ner till golvet, och så till sist sprutmåla väggarna. Jag har spacklat, slipat, tapetserat och rollermålat många väggar i mitt liv, men allt detta fancy-schmancy maken tänkt göra det på är utanför mina kunskaper. Jag hade kunnat bredspackla och slipa och tapetsera upp mikroliten och sen rollermåla så skitet blev klart nån gång, men det är inte att tänka på. Väggarna ska vara släta så det inte fastnar damm i knottrorna, heter det. Men det är ju mitt arbetsrum... Han fick minsann göra vad han ville i sitt arbetsrum. Jämlikt? Nope, inte i den här familjen i det här fallet. Så det får väl stå där till helvetet fryser till is... Men prioriteringen kan jag ändå förstå. Vi har köpt en ny gaspanna. Den gamla var så gammal att gasbolaget inte ville ha oss som servicekunder längre. Dessutom ser de gamla rören i pannutrymmet inte så mumsiga ut, och det är ett rent under att de inte har sprungit läck för länge sen. Vi gick på detektivjakt en kväll för att ta reda på vart dessa rör kom upp på ovanvåningen, för vi har inte sett röken av dem. Det borde vara klädkammaren tyckte vi båda, men därinne fanns inga rör. Inte synliga i alla fall... Så enligt gamla metoder började vi känna efter utmed väggen i klädkammaren om det kunde finnas en osynlig lucka någonstans. Jaa, där var ett skruvhål! Och ett till! Och vips var luckan funnen och ena väggen full av ett stort hål. Men vi kunde konstatera att rören var hela. Men helt klart behövdes de bytas, för sådär fick det inte se ut enligt maken som inte är helt dum när det gäller VVS. Så gammal panna ska ut, ny panna ska in, jag ska vara utan varmvatten för dusch, och arbetsrummet får vänta. Sen har vi motorerna ute i garaget. Nya motorer har inhandlats - igen. Dessa är klara att monteras i båten, men de var enligt maken inte tillräckligt snygga för vår båt. De måste fixas till både med något tekniskt och med lite färg. Så istället för att slipa väggar i väntan på pannan så fixas det med motorer. Så arbetsrummet får vänta - igen.
Maken hade fler projekt i ärmen… I höstas slutade tallriken i mikrovågsugnen att snurra och maten vi värmde blev därefter. En ny mikro som passar till det hålet kostar mer än vi hade lust att betala så maken plockade ut ugnen, monterade ner den stackaren till ett antal beståndsdelar och utropade: Heureka, jag har funnit det! Felet, alltså. En liten puck som styr hela snurrigheten var kaputt och borde kunna bytas ut. Favoritleksaken of all times - mobiltelefonen - fick jobba fram en sida som säljer såna puckar och så var det klart. Trodde vi… Efter ett par månader började vi så klart undra vart pucken blivit av. ”Lång leveranstid” stod det på företagets sida vid en extra koll. Jo, det kan man verkligen säga. Ny sökning, ny beställning. Det tog kanske en vecka, sen anlände denna lilla men ack så viktiga beståndsdel. Återstod montering. Det är här det börjar bli intressant. Maken började vrida och vända på den nermonterade mikron, mumlade lite för sig själv och började skruva eller något sånt. När han hållit på länge nog lämnade jag honom ensam med utmaningen och gick och la mig. Nästa morgon stod mikron på sin plats, snurrig som den ska vara. Varför slänga och köpa nytt när det går att laga? Mikro som ny - 85kr. Ny mikro - 5000kr. Nej, ut med slit och släng-mentaliteten, går inte hålla på på det viset!
Den käre sonen har stått på egna ben i drygt ett år nu. Det har den lille telningen klarat hur bra som helst och hans lägenhet är verkligen mysig och välplanerad. Häromkvällen tittade han på oss med sina rådjursögon och sa: ”Jag vill köpa en lägenhet. Är det ok att jag flyttar hem medan jag sparar till insatsen?” Det här mammahjärtat blev alldeles varmt sådär som bara ett hjärta kan bli. Min lille, han kommer hem igen! Den dag han flyttade försvann marken under mina fötter och tomheten efter honom var skriande tyst. Jag kunde inte vara på hans rum på två dagar. Men sen kunde jag, och då blev det mitt arbetsrum. Nu är det som bekant under renovering och färgerna jag har valt får den förlorade sonen bara lära sig tycka om. Det är inte rosa vi talar om… Så nu kommer det höras steg uppifrån igen, ljud av högtalare från både tv och stereo, mer tvätt i korgen, och diskussioner om vem som måste parkera sin bil på gästparkeringen. Undrar hur länge jag får låna mitt knyte den här gången. Hur länge tar det att spara ihop ett sexsiffrigt belopp…? Ha, ett bra tag!
Årets första månad slutade dramatiskt på mer än ett sätt. Det drog in en jättestorm med lokala orkanstyrkor och vi är fortfarande förundrade över att vårt altantak inte lossnade i sina skruvar och flög iväg. Sånt hände på andra ställen. Alla våra träd och buskar står kvar, vedskjulet står kvar, till och med kaninhuset står kvar. Kaninen, ja… Stormen inleddes med regn i lördags, och när jag gick ut till det lilla livet så var det bara att konstatera att detta lilla djur inte tyckte livet var värt att leva just då. Börjar misstänka att hon lider av regndepression. Sist det regnade var det samma sak. Hon satt där i sin hörna, ensam och genomblöt efter att ha blivit halvt dränkt av horisontellt regnande. Ok, that’s it! Ingen pälsboll ska behöva vara ledsen i regnet! Jag gick in i buren och lyfte upp en blöt pälstrasa, tog med henne in och virade in henne i gamla badlakan. Hon fick sin sedvanliga skönhetsbehandling och sen låg hon på sitt badlakan resten av dagen. Och när jag hörde den tilltagande vinden därute hade jag inte hjärta att bära ut henne igen. Så nu fick man klura ut hur man skulle lösa login för natten. Hon har liksom inte någon innebur. Det blev badlakanet, mat- och vattenskål samt reseburen med hö och halm i. Så kunde det lilla pyret välja mellan badlakanet och buren. Det blev buren. Hon kände doften av hö och halm och parkerade sin lilla pälsbeklädda kaninkropp därinne för resten av natten. Nästan... Badlakanet var lite tilltufsat så ett litet äventyr hade hon varit ute på. Men när söndagen kom och vinden hade mojnat och solen avlöst regnet så var det nog skönt för bollen med jättepälsen att få komma ut igen. Om man ser till sig själv - vem hade klarat ett helt dygn inomhus i sitt varmaste ytterplagg…
Månadens sista dag. Jobb. Det verkade min bil ha glömt. Ljuset var tänt men ingen var hemma, typ. Ska jag vara ärlig så har jag väntat på den här dagen. Flera gånger har den ylat ”batteri!!” så fort jag inte stängt av allt och ett par andra specialare har slutat funka. Alltså, jag är ingen bilexpert på något vis, jag vet bara hur man kör dem. Men när de beter sig som min gjort på senaste tiden och den dessutom bett på sina bara fälgar att få ett nytt batteri, det är svårt att missa. Så jag vände mig till min lokala bilreparatör (min kära man så klart) och berättade hur läget var. Men nej, det hade inte med batteriet att göra, det var bara något annat. Hmm, tänkte jag, men är man okunnig då litar man på andra som inte är det. Ska aldrig tänka så mer. Men bilar kan luras. När maken eller sonen kört den så har den skött sig. Sen kommer jag… Den lilla elakingen, så otroligt fräckt gjort! Så nu får den stå och skämmas ett par dagar. Men vilken tur jag hade i oturen! Här hemma stod ju Bettmobilen - dotterns skållade troll. Manuell växel och ingen gumpvärme, men till jobb kom jag. Och jag kunde säga till maken min ”det var ju det jag sa!”. Så nu blir det hans uppgift att skaffa ett nytt batteri till mig i morgon.
Musik: "You know what I mean" med Phil Collins
"Crying in the rain" med a-ha
 |
| Suckarnas Korridor - åter till arbetet |
 |
| Mitt arbetsrum... |
