Inspiration - Reflektioner

Throwback Sunday

Jag vet att det heter "Throwback Thursday" men jag ändrade precis på det - bara för idag.  

Vissa saker väcker till liv minnen som jag fångar men tappar igen, som en fjäril som jag försöker hjälpa ut men som slinker ur min hand eftersom jag är så rädd om den.  Så kan det vara med minnen.  Något väcker dem till liv, bara för en kort sekund.  Sedan är de borta igen.  Ibland är det bara en aning, snarare än ett riktigt minne.  En känsla av något som en gång var men som bara drar förbi för att försvinna innan jag hinner fånga det.  Dofter kan väcka minnen till liv, musik kan det också.  Och just idag var det musik som skickade iväg mig på Minnenas Boulevard.  En av de absolut vackraste julsångerna är "Betlehems Stjärna", eller "Gläns över sjö och strand" som den också kallas.  När jag var ung och vi firade Lucia i min gamla kyrka i Frinnaryd så var detta min favorit.  Konstigt nog var jag nästan ensam om att överhuvudtaget vilja sjunga den.  En del av mina körkompisar tyckte den var lång och seg och aldrig tog slut.  Jag kunde höra den och sjunga den, och bara den, flera gånger om.  "Natt över Judaland, natt över Sion..."  Smaka på den texten...  Den går att göra så oerhört vacker med bara enkel betoning och crescendo och diminuendo på rätt ställen.  Jag fick höra denna underbart vackra julsång idag i mässan under kommunionen.  Jag var på väg att börja sjunga, men precis när jag sträckte ut handen för att motta brödet så insåg jag att det inte var min sång att sjunga idag.  Istället stod jag på knä med ögonen stängda och knäppta händer och bara njöt.  Det var Lucia i Frinnaryds kyrka, mörkt och kallt ute men varmt och inbjudande inne i kyrkan.  Och det var natt över Judaland och natt över Sion...

Ibland när jag är tidig till mässan sitter jag och reflekterar över saker.  Det brukar vara intressant och lite kul att titta på folk i största allmänhet, och det kan det vara även i kyrkan.  Vissa församlingsmedlemmar lägger jag märke till lite mer än till andra.  Jag har märkt att flera verkar veta vad jag heter, och det både gläder mig och förundrar mig, likaväl som det får mig att skämmas lite.  Jag vet nämligen inte namnen på de flesta av dem...  Jag får ta reda på det, allt annat är ohövligt.  Dessa fina människor har gett mig komplimanger för mina läsningar, mitt nyfärgade hår, mitt nyklippta hår, mina kläder.  De säger det är kul att se mig, att jag ska köra försiktigt hem osv.  De tipsar mig om texter värda att läsa i Cecilia (katolska psalmboken).  Goa fina ni...  Jag kan inte förstå vad jag har gjort för att förtjäna deras uppmärksamhet så.  Andra lämnar sina avtryck hos mig på andra sätt.  I första hand tänker jag nu på den omtänksamma och hängivna dottern som så gott som varje söndag tar sin mamma till mässan.  Rollatorn fälls ihop och ställs vid bänken där de sitter, alltid längst fram på höger sida.  Jackan knäpps upp och mössan tas av.  En söndag verkade det som att den här dottern hade ett extra känslosamt ögonblick med sin mor.  Hon smekte henne på huvudet och såg på henne med en blick som verkade rymma många tankar och minnen.  Det var inte bara frisyren som skulle fixas.  Sådant rör mig i hjärtat, för det är alltför sällan vi ser sådan omtänksamhet nu för tiden.  Jag gick efter dem idag, sidoingången för närheten till bilen. Dottern vände sig till mig och sa att jag kunde gå före om jag hade bråttom.  "Nej, jag har inte bråttom" sa jag.  Sanningen är att jag så gärna väntar, stressa kan jag göra en annan dag...  

Och tack vare att jag inte hade bråttom kunde jag fånga vår kantor och berätta för honom hur mycket jag uppskattade hans sång idag.

Var rädd om det sköra...

Ljuset i mitt liv - vart jag än går, i varje steg jag tar...