Spirit says...: Reality - December som gått

December 2021

Ännu en månad till ända - faktiskt ett helt år. Tiden bara rusar iväg och jag hinner inte med. Hallå, sakta ner! Det var så mycket jag skulle göra men aldrig hann, för tiden gick för fort. Jag skulle rest, jag skulle planterat blommor och lökar i trädgården, jag skulle tränat, jag skulle ätit bättre, jag skulle varit mer social... Men det blev aldrig. Resbiten hindrades ju av en envist ihållande pandemi, inte riktigt mitt fel. Jag är väl varken duktigare eller sämre än någon annan, men jag har inte varit den där trotsande personen som gett mig iväg på resa trots att världen sett annorlunda ut nu ett par år. Onödigt! Men det ska jag ta igen när vi fått "all clear" från myndigheter runt om i världen. Jag vill visa min man alla vackra ställen jag besökt, och jag vill att vi tillsammans ska få uppleva nya platser. Jag vill visa honom det förtrollade Island. Jag vill visa honom Rom, denna eviga underbara stad! Jag vill visa honom Paris, en stad han drömt om att få se men aldrig riktigt nådde fram till. Senaste försöket tog honom till Köpenhamn... Jag vill visa honom Moskva, den pampiga ryska huvudstaden som jag själv bara nosat på. Jag vill ta med honom till min familj i USA, visa honom Florida. Och tillsammans vill jag att vi besöker alla andra fantastiska ställen runt om i världen. Jag har på min "bucket list" Israel med alla kända och okända platser från Bibeln, och Petra, klippstaden i Jordanien. Jag vill också se Niagarafallen, Grand Canyon, Mount Rushmore. Jag vill besöka St Petersburg, pyramiderna, Treriksröset, Nya Zeeland, Färöarna, Finland (det enda nordiska land jag inte varit i), samt en hel massa andra platser. Sol och bad är inte upplevelse, det är bara skönt och avslappnande. Det kan jag få hemma i trädgården en varm svensk sommardag. Jag vill uppleva världens alla fantastiska platser, man vet aldrig hur länge de finns kvar...

December har bjudit på snö och minusgrader, faktiskt redan första dagen. Inget man kunde åka skridskor, spark eller skidor på, inte ens ta pulkan och dra hem det man knarrat iväg och handlat. Men det blev lite vitt, och det är alltid välkommen med lite ljus i decembermörkret. För en vuxen person som ska pendla till sitt arbete varje dag så är den skånska vintern inte speciellt attraktiv, för det brukar innebära ett visst trevande sök efter bilen, borsta fram den, skrapa bort is från rutorna, halka fram till motorvägen, stanna för drivor på dito väg, gå ur bilen, lyfta den över drivan, sen köra iväg igen. Sen samma historia hem igen. Om det då inte fallit sig så att temperaturen stigit under dagen och man istället får klafsa i modd och pölar och genomblöt satt sig i sitt fordon och låtit det vada genom de smälta drivorna på motorvägen. Så illa var det alltså inte det här året. Det har varit ganska svensk vinter - lagom - med skånska mått mätt. Och snö på julafton med 6 minusgrader, det händer inte varje år! På tal om jul... Den blev annorlunda i år. Det är inte direkt makens favorithelg, har aldrig varit. Skenet har hållits uppe för omgivningens skull, men hade han fått bestämma hade det gärna fått vara "business as usual" - minus jobb då, för vara ledig är ju alltid skönt. Han fick dock lite ofrivillig ledighet den här julen, eftersom en rejäl mancold satte in. Det innebär att alla normala funktioner är utslagna, livet är inte värt att leva och sängen är den enda platsen man kan vistas på. Och ja, man kan vara förkyld utan att bära på något coronavirus! Den stora skillnaden julen 2021 var att vår kära dotter skulle fira jul med sin nya pojkvän och hans bror med familj. Va, inte hemma med oss?! Men vad...? Men nä... Ja, det är ju så det ska vara när man har två föräldrapar att tänka på. Nästa jul blir det med oss, det kommer dottern inte att rucka på. Det finns andra i vår omedelbara närhet som aldrig firat jul med sin mans familj utan uteslutande med sin egen. Och resten av familjen har bara fått foga sig. Detta skulle jag kunna orda om hur mycket som helst, men låter bli för jag blir bara på dåligt humör. Hur som helst, julen skulle börjat med kalkonmiddag på lillejulafton med svågern och hans familj. Vi hade beställt kalkon med tilltugg när makens mancold slog till. Inga gäster orkades med, men vi hade ändå mat för elva personer hemma i köket. Vad göra? Det är strikt emot mina principer att kasta all den maten, för vi själva hade inte kunnat äta allt det innan det blev dåligt. Så jag trotsade snö och halka och körde hem till svågerhuset med deras del av kakan, så hade de mat för kvällen. Och hemma hos oss trotsade barnen sin pappas högst manliga förkylning och kom hem och åt kalkon med oss. Julafton sedan lämnades lite öppen på alla sätt. Att maken borde stanna hemma och inte riskera att smitta svärmor - som skulle hålla julen för mig, maken och sonen - var ganska självklart. Han klagade dock inte, tyckte det var hur skönt som helst att få rå sig själv. Jag och sonen gladde en äldre vital dam med vår närvaro vid det traditionella julbordet med skinka, sill, köttbullar, prinskorv, ägg och allt annat man stoppar i nyllet denna Kristi födelsedag. I vår familj är jag ju ganska ensam om att tänka på vår frälsare mer än på julklappar. Men jag ska ju inte förneka att det är obetalbart att se barnen öppna julklappar man misstänker att de blir glada för, kanske även lite överraskade. Dotterns tindrande ögon missade jag den här julen, men det får bli nästa jul. Sonen däremot blev inte särskilt överraskad av sin sodastream, men desto mer av tavlorna. Jag hade valt ut tre av mina bästa bilder från Näset, filtrerat dem svartvita, ramat in dem och slagit in dem till den unge herrn, hans väggar har ekat vita sen januari 2020. Hur som helst, vid 21-tiden sa jag tack och adjö till lilla svärmor och styrde kosan mot kyrkan. Jag hade lämnat midnattsmässan öppen den här julafton, eftersom jag inte visste hur kvällen skulle utveckla sig. Maken tyckte inte jag behövde komma hem, sonen hade lämnat svärmor redan vid 20-tiden, och hon och jag hade i stort sett pladdrat färdigt. Så på vilket sätt kunde jag bättre ha avslutat min julafton än i midnattsmässan...?

Men även helt vanliga banala saker har ju ägt rum i denna julens månad. Maken beställde ved eftersom det började tryta därute i förrådet. Helt perfekt med en stor pall färdigstaplad ved med leverans ända hem till porten. Men det gick sådär... Pallen var klen, gick sönder och fastnade i porten vilket gjorde det omöjligt för oss att komma varken ut eller in genom nämnda port. Det lättaste blev att gå runt hela huset för att ta sig till sin bil... Hela familjen var engagerad i detta. Maken och sonen hade redan försökt få pallen genom porten, men då den satt ohjälpligt fast så blev det till att bära in veden klabbe för klabbe fram till vedskjulet. Precis det jobb vi ville slippa... Maken tröttnade ganska snabbt, så jag och dottern tog vid kvällen efter. Hon bar, jag staplade. Poängen som lök på laxen var att den gamla torra veden skulle användas först, så ut med den först och börja stapla den nya veden längst in. Det var ju bara så att det redan staplats ny ved ovanpå den gamla, så det var ett tidskrävande och inte helt lätt jobb att först plocka ut allt, skilja på nya och gamla klabbar, ha en plats att lägga den gamla på, och sen stapla om. Det resulterade i en del balansövningar och en rejäl bula i pannan på undertecknad, då vedskjulet inte har ståhöjd. Det var inga vackra tirader som ropades ut från skjulet den här kvällen, det gjorde värre ont än en mancold. Det vill inte säga lite... Men vi klarade det, med en viss trist blandning på torr och sur ved. Men kära make, man kan inte få allt här i livet... Och nu med rusande elpriser och låga temperaturer så har den öppna spisen fått jobba hårt hela december. En hel del i november också, faktiskt...

Någon som trotsade den spärrade porten var en entusiastisk säljare som knackade på en kväll. Min kära mans mancold hade redan börjat slå till så han hade gått och lagt sig tidigt denna kväll. Tidigt sänggående, sent säljarbesök, kalla det vad man vill. Jag kan ju säga att jag inte hade någon större lust att handla saker vid 20:30 på kvällen, och trots att jag redan visste det så kunde jag inte få tyst på grabben så jag kunde bespara honom hans långa och entusiastiska utlägg. Han sålde strumpor och underkläder gjorda av bambu till förmån för unga personer som efter avslutad gymnasietid skulle ha råd att starta restaurang. Den där fick jag aldrig grepp om... Hans strumpor var så fantastiska, mycket bättre än t ex HM:s strumpor, för dessa kunde man använda och tvätta ända tills de gick sönder (!?). Och det var perfekt för människor med fotsvett, precis som han själv led av. Intressepil i ögat... Han hade också kalsonger av bambu, "jättesköna titta här!" och så drog han ner resåren på sina träningsbyxor och visade halva höften av vita bambukalsonger. Jag själv valde att titta åt ett helt annat håll, eftersom jag tyckte det blev lite väl personligt. Jag har aldrig gillat modet med byxor på halva arslet så nästan hela kalsongbaken syns, det är i allra högsta grad osmakligt. Så varför skulle jag vilja köpa hans underkläder efter den demonstrationen...? Nåväl, han hade även trosor till försäljning, men det trodde han inte att jag skulle vara intresserad av. Hm, varför trodde han att jag skulle vara mer intresserad av kalsonger än trosor? Hallå, inte ser jag väl speciellt okvinnlig ut...? Här behövde den stackars killen andas, och då passade jag på att inflika att min man är sjuk och han behöver en kopp te som jag just skulle fixa till honom. I dagens läge hade vem som helst tagit ett steg bakåt och mumlat "corona", packat ihop och gått sin väg. Men inte han! Han tyckte jag skulle fixa teet och ta med ett trepack strumpor så skulle maken bli glatt överraskad. Här började han nog förstå att det inte skulle bli någon affär, för han började erbjuda en t-shirt med tre par strumpor till priset av två, och ett antal andra alternativ som jag inte ens lade på minnet eftersom jag försökte hitta en glipa där jag kunde sticka emellan med "jag är inte intresserad, gå din väg!" Den kom, och då var det som att trycka på en knapp. Det blev tyst och den stackaren tittade uppgivet på mig och sa "är det så, alltså". Ja, det var det, så han fick ta sin långa runda runt huset och knacka på nästa dörr. Pust... Sen började jag fundera. Bambustrumpor... Det var miljövänligt, sa han. Ja, kanske det, ända tills hela världen upptäcker att det är bambu man ska göra kläder av. Då måste man röja skog och regnskog och allt möjligt för att lämna plats till all bambu man måste ha för att kunna tillverka kläder...

Post Mord (förlåt, Nord) har också spelat roll den här julen. Jag har aldrig gillat att trängas med folk, pandemi eller inte. Konstigt nog har jag inte upptäckt fördelen med postorder förrän nu. Handla på nätet, nej det kan man inte. Miljön mår väl inte bra av att ha en massa lastbilar som kör och lämnar saker till höger och vänster för att folk inte ids åka ut och handla. Men postorder fanns ju förr också, enda skillnaden är ju hur man beställer den. Nu gör man det på nätet, förr klippte man ut en kupong med ikryssade storlekar och utförande, postade, och hämtade sedan paketet på postens utlämning. Ingen skillnad alls egentligen. Jag beställde alltså en julklapp och gjorde ett försök att följa den i postens app. Några dagar senare ringde en förvirrad person och sa att han hade problem med Post Nord (du kan inte vara den enda, tänkte jag). Jag försökte luska ut på vilket sätt, och han påstod att han var kund. Uppenbarligen kunde jag inte hjälpa honom eftersom jag inte jobbar på Post Nord (dock på en annan godsleverantör men det kunde ju inte han veta). Då jag berättade om detta märkliga samtal för en kollega undrade hon om det inte kunde varit en chaufför som skulle leverera något och det helt enkelt handlade om språkförbistringar. Inte helt omöjligt, för ganska kort därefter damp det ner ett meddelande i appen om att jag hade ett paket att hämta på Coop. Ytterligare ett par dagar senare kom en avi i brevlådan om att jag hade ett rek att hämta på samma utlämningsställe. Hm, vad kunde nu det handla om...? Sen stod jag där som ett fån när posten sa att reket redan hämtats ut. Omöjligt av två anledningar: Ett rek kan inte någon annan än du själv hämta ut. Och jag hade inte hämtat ut något rek. Däremot hade jag ju hämtat ut mitt paket samma datum som reket skulle varit utlämnat. Det var bara att sätta likhetstecken mellan rek och paket, hade ju inget annat val eftersom det inte fanns något rek att hämta...

Inte bara skojiga saker har ägt rum inför den här julen. I oktober sökte jag läkare för irriterande tuppar i halsen, vilket resulterade i ett besök hos öron/näsa/hals i Trelleborg och så småningom en remiss till ultraljud med eventuell biopsi av sköldkörteln. Den där remissen förverkligades den 9 december. Jag gillar egentligen inte att skriva om detta, eftersom det fyller mig med obehag och en litenhet jag inte känt sedan jag var barn. Jag gör det ändå, det har trots allt spelat en viss roll den här månaden. Den här dagen hade jag tagit ledigt från jobb. Jag visste inte hur lång tid det här röntgenbesöket skulle ta, och jag tänkte också passa på att gå till frissan. Av någon anledning hade min skalle redan bestämt att jag skulle ogilla detta besök, trots att alla sagt att det inte alls gör ont eller är farligt eller något. Det föll på döva öron kan jag säga. Ingen sticker mig i halsen, det är barbariskt! Jag är inte rädd för nålar, det kan man inte vara som blodgivare. Men i halsen sticker man inte folk, det är bara så! Men jag gick dit och lät dem göra detta, trots att jag allt annat än ville det. Ingen skugga ska falla över personalen, de var hur rara som helst och jag kände mig ändå i trygga händer. Jag fick höra "Gud vad du är duktig" ett antal gånger, och det retade gallfeber på mig. För det första är jag inget barn, för det andra ska man inte missbruka Guds namn! Och kommentaren efteråt, att jag skulle vara stolt över mig själv gjorde mig än mer förbannad. Stolt?! Det hade jag varit om jag vägrat gå med på detta övergrepp! Men jag är trots allt en vuxen människa och jag hade kunnat vägra detta. Så någonstans inom mig har väl min hjärna signalerat att det är för mitt eget bästa. Det har jag hört alltför många gånger, och det var nog någon annans röst som ekade inom mig. Tre gånger stack hon mig, för säkerhets skull så jag inte skulle behöva komma tillbaka. Som om jag skulle komma tillbaka... "Det är bara några millimeter, inte farligt alls." Några millimeter?! Det är ju hur mycket som helst när man kör in nålar i halsen! När hon äntligen var klar och jag fick lov att gå så tog det längre tid än jag ville att komma ur den där koman. När man legat med huvudet neråt och halsen blottad så har ju blodet tagit samma väg, och jag var duktigt yr. Medan jag satt och väntade på att blodet skulle lämna skallen och fördela sig till övriga delar av min kropp så passade jag och sköterskan på att prata lite. Vi hade redan innan konstaterat att den här "upplevelsen" var mycket värre än jag trott, så då avslöjade hon att hon förstod mig till fullo. Hon hade till och med opererat bort sin sköldkörtel och det var ett obehag hon hade haft svårt att acceptera. Till sist kunde jag lämna tortyrkammaren och bege mig mot bilen. På vägen dit passerade jag ett rum för stillhet, vilket kunde passa bra för en liten skadeskjuten fågelunge som mig. Där satt jag en stund innan jag gick till bilen, ringde min man och bölade ut mitt obehag efter denna i mitt tycke omilda hantering av min intima zon. Min älskade man, han hade funderingar på att ta ledigt från sitt jobb för att följa med mig till röntgen, och nu retade han sig på att han inte gjort det. Det gjorde jag också... Jag körde hem och slickade såren någon timme innan jag gick till frissan och klippte av mig håret och satte lite ny färg i det. Det brukar vara en skön stund i frisörstolen, men även detta besök blev lite av en obehaglig upplevelse den här gången - man måste ju böja huvudet bakåt för att skölja ur färgen... Déja-vu. Nästa dag hade jag ont i nacken, ännu ett minne av något jag helst ville förtränga. Svaret på detta skulle ta en till två veckor. Från den 9 och 14 dagar framåt - svar senast 23 december alltså, räknade jag. Innan året var över hade inget svar kommit. Anledningar till detta? Tja, det finns flera. En drastisk: De vill inte skicka svaret före jul eftersom det inte är några goda nyheter och de vill att jag ska ha en lugn jul eftersom det kommer bli min sista. En mindre drastisk: De har slarvat bort mina resultat och kommer kalla mig igen för att göra om det. Då kommer jag leva i okunskap om varför sköldkörteln är knölig för jag kommer aldrig nånsin göra detta igen! En mest trolig: Personalbrist pga corona och julledighet. Oavsett orsak, jag kommer luta mig bakåt och försöka glömma hela eländet. En infektion som jag botar med penicillin kan jag hantera, detta är okänd mark.

I övrigt har denna månad inneburit lite förändringar i mitt arbete. Jag sökte och jag fick en ny tjänst. Arbetsgivaren är densamma, har bara bytt avdelning. När jag ser förändringarna på min förra avdelning, och det kollegorna där går igenom just nu så är jag så enormt tacksam för att jag fick den här chansen. Jag har haft två veckors upplärning, varit helpdesks för månaden bästa kund (inloggningar till nya program och uppdatering av mailboxar fungerar ju inte vid nyrekryteringar, det är sen gammalt) och kommit på att det är exakt samma arbetsuppgifter som jag lämnade bakom mig när jag slutade hos min förra arbetsgivare för snart fem år sedan. Det var i det fallet inget fel på jobbet, bara på pendlingsavståndet, så även om programmen är lite annorlunda här så är jobbet detsamma. Jag har därmed fått en ny plats i landskapet och en ny titel. Nu är jag inte längre trafikkoordinator, nu är jag projektkoordinator. Intressant... Hos min förra arbetsgivare var jag trafikadministratör.

Så kom nyårsafton. Jag startade den med ett kyrkobesök, tyckte det var ett fint sätt att börja årets sista dag. Sedan hade man lite tid på sig att slappa och förbereda kvällen. Vi brukar fira med samma uppsättning vänner som vid midsommar, så vi packade bilen med matförberedelser och ekplankor. Min make är riktigt duktig på att laga mat, och han blev ombedd att stå för denna del av festen. Förrätt laxröra på surdegsbröd, och varmrätt planka (nej, vi tände inte eld på plankorna den här gången) med ryggbiff eller lax och diverse tillbehör. Det var riktigt smarrigt men vi var ett par som hamnade i en matkoma som inte gav med sig på hela kvällen. Jag hade då ett par byxor som jag verkligen längtade efter att få knäppa upp, men man kan inte springa runt med byxorna på halva rumpan (ja, om man inte säljer underkläder i bambu förstås). Så jag parkerade mig i soffan med två skotträdda vovvar och där satt jag resten av kvällen. Med avbrott för dessert med marängsviss då förstås. Den andre stackars matkomadrabbade lyckades inte ens hålla sig vaken. Tro för all del inte att kvällen var tråkig och dötrist. Nej, den var alldeles... alldeles underbar!

Med övertygelse om att allt kommer bli bra - Gott Nytt År 2022!

Musik: "Merry Christmas, Mr Lawrence" med Ryuichi Sakamoto