Juni 2022
Varför är det så jobbigt att vandra nerför Minnenas Boulevard? Jag satt och tittade på bilder av mig själv, mindes de åren för så länge sedan. Mindes ögonblicken, vännerna, miljöerna, äventyren. Och så såg jag ut, då för trettio år sedan. Permanentat hår och inga glasögon, inga rynkor, ung och nyfiken på livet. Så kunde jag ha betraktat mig själv. Men jag vet att jag inte var allt det där som ett foto kan få andra att tro. Bara jag vet hur långt borta jag egentligen var från det nuet jag levde i då. Allt det som gömdes i den till synes sorglösa flickan på bilderna dolde jag ganska väl, men det höll mig alltid på avstånd från alla andra. Distans… Inte många visste att jag var noga med det, men det fanns de som genomskådade mig. Och de var de enda som på riktigt respekterade mig. Jag stängde locket om de sista minnena för den här dagen. Nu orkade jag inte mer. Jag visste att det skulle bli en lång väg tillbaka till nutiden.
Fiskeänka… Det är något jag är en vecka om året. Förr tyckte jag att det var trist, men nu för tiden är det faktiskt en liten andningspaus. Egentid, som man så ofta pratar om nu för tiden, är ganska skönt och jag skulle tro också nyttigt. Det är en behaglig känsla att längta och sakna. Man får precis som namnet antyder lite tid till sig själv, man kan vara lat utan dåligt samvete, man kan städa och röja precis som man vill, man kan åka iväg utan att känna stress över att man måste vara hemma i rimlig tid. Nu låter det som att jag inte har någon frihet alls, men så är det inte. Det är jag själv som har den stressen inom mig. Men det är skönt att kunna fixa grejor utan att behöva ringa och tala om när jag kommer hem eller vilka planer jag har. Och ensam i det tysta sovrummet lyssnar jag på koltrastens skymningssång utanför.
Det känns som att den här månaden bestått mest av partajande. Den började med makens brorsdotters studentfest. Lilla tösen, fattar inte att hon är så stor nu. Första gången jag såg henne var hon ett litet skrikande knyte, inhyst tillsammans med sin mamma på samma rum på patienthotellet där jag själv och yngsta avkomman också bodde för en hel massa år sedan (alltså, vad var oddsen?!). Men nu stod hon där i sin vita klänning och sin vita mössa och såg lika rar och blyg ut som hon alltid varit. Trevligt med student givetvis, men för en annan består det mest av att vänta. Först väntade vi på att det skulle bli tösens tur att springa ut. Skoskav och en lite kylslagen eftermiddag i trelleborgssolen gjorde att det blev lite jobbigt till slut. Efter hennes utspring fick vi vänta på att alla kvarvarande klasser också kulle springa ut för att sedan kunna gå vidare till Stortorget och vänta på att flaken skulle börja rulla. Traktorn som skulle dra brorsdotterns klass var rena monstertrucken, och polisen hade full sjå med att hålla småsyskon och annat löst folk så långt borta som möjligt från detta missfoster till elegant traktor när den väl började rulla. Nästa väntan blev utmed Hamngatan i Trelleborg, där trafikljusen sattes på rött när ekipagen passerade på väg tillbaka. Och sista väntan - hos svågerfamiljen innan objektet slutligen dök upp till sin egen fest. Men det gick ingen nöd på oss, det var trevligt att prata med folk man inte växlat mer än "hej" med under de senaste 25 åren. För maken och mig blev det dock en snabb sorti eftersom det ju var dags för den ovan nämnda fiskeresan. Jag är inte mycket för att festa, och jag behövde ju komma hem på något sätt. Men när maken lämnat boet för primitiv middagsjakt strax norr om polcirkeln så slappnade jag av i min soffa - tills helvetet bröt ut i grannträdgården. Ständigt dessa festprissar! En idiot ett par familjer före denna hade den dåliga smaken att installera en musikanläggning utomhus, och den är till grannarnas förtret flitigt använd. Så där satt man och försökte se lite TV, men det gick ju sådär. Till slut blev det TV i sovrummet, som ligger på motsatta sidan från denna mindre populära grannen och där hördes det faktiskt lite mindre om man stängde fönstret och därmed försakade kvällssvalkan. Säga vad man vill - före midnatt var det knäpptyst hos partyprissarna. Troligt är att det var student även i det huset, så lite förståelse har man ju trots allt. Däremot volymen och basdunket som försvann någonstans långt ner i min mage, det satt betydligt längre ner på min lista över förståelsepunkter..
Detta var en fredag. På måndagen skulle jag själv ut och roa mig. Inget avancerat, det var kören som skulle ha en liten avslutning. Vår goa körledare flaggade redan tidigt i körens begynnelse för att det kunde vara trevligt att träffas utanför kören, kanske äta något gott och prata och lära känna varandra lite bättre. En sak att sjunga tillsammans och snacka kring allt det, något helt annat att umgås privat. Mail är en suverän uppfinning, på den bestämde vi tid och plats och vad var och en skulle bidra med till detta lilla knytkalas. Undertecknad skulle ju behöva ta med sig grejorna till jobb eftersom det hade varit högst onödigt att köra hem och hämta det. Det enklaste för mig, och inget som någon annan anmält att bidra med - en grönsallad. Vår plan att ha avslutningen/knytkalaset på stranden fick övergå till plan B eftersom det var lite kylslaget i luften och regnet riskerade att förstöra allt för oss. Så vi hade en riktigt trevlig kväll hemma hos-kväll istället, där det dukades upp allt möjligt gott. Vi satt och kalasade och mumsade på allt smaskigt som fanns och sen berättade vi våra livsöden i tur och ordning och sen bara pratade och skrattade vi och det var svårt att slita sig. Jag och en till var de första som avvek, och då var klockan över 21:30. Sängen kallade inför en tidig morgon dagen efter.
Tisdag var det dags för nästa partaj - i partyvillan som redan haft en student bara fyra dagar tidigare. Jag såg bilarna utanför deras hus när jag kom från jobb, tänkte att det här kan inte båda gott. Om volymen var hög på fredagen så var det inget emot vad den var denna tisdag, som också var jobbedagar för de flesta. Jag smet in i sovrummet, stängde fönstret, satte på fläkten och låg ändå och både hörde och kände oväsendet i denna förhäxade villa med tomten hörna mot hörna med oss. En student till...? Alltså, jag vet att de inte har tvillingar. Antingen har någon lånat deras hus eller så har en tagit studenten och en tagit examen. Jag skiter i vilket, för nu var förståelselistan vid punkt extra allt. Istället för att försöka svälja min obefintliga nattsömn låg jag och funderade på hur man skulle kunna ta sig in osedd i musikvandalernas trädgård och klippa några kablar. Eller skulle man gå lite mer handgripligt tillväga och spika fast ringklockan hos dem innan man körde till jobb nästa morgon? Får inte jag sova så får inte ni sova!! Men jag gör ju som alla andra svenskar - knyter näven i fickan, mumlar dra åt helskotta och går vidare med mitt liv. Nu för tiden i alla fall...
Nästa party - Midsommar. Det brukar för vår del vara en ganska lugn tillställning med sill och annat mojs tillsammans med två andra familjer. I år... Värdfamiljen skulle ha sin dotter där också och hon skulle ha några kompisar med. Några kompisar... Den ena efter den andra droppade in och jag börjar väl bli gammal, men hur i hela friden såg en del av dem ut?! Ett par av dem verkade vara helt normala människor, men de sista som kom insläntrande... Pojkvännen med stort talibanskägg och träningsoverall (hallå, 70-talet ringde, de ville ha tillbaka sin beigea Adidas!), flickvännen med ett ansikte fullt av läppar och behag stora som vattenmeloner. Helt plötsligt blev de övriga två botoxtjejerna helt normala i ansiktet. Snacka om freakshow! Att se vattenmelonerna dansa runt midsommarstången var en upplevelse, ägarinnan fick hålla dem på plats så de inte skulle studsa iväg på egen hand och knocka någon. Hur som helst, det blev helt och hållet på deras villkor och det spelades hög musik av just precis det där slaget som jag tycker så förtvivlat illa om. Jag försökte verkligen bita ihop, eftersom det är några av våra bästa vänner och vi brukar umgås och ha trevligt, men det gick inte. Huvudvärken kom krypande och panikkänslan också. Panik för att den där musiken som bara blir snabbare och snabbare och till slut börjar dåna i elektroniska trumvirvlar stressar sönder mig. Hatar skitet! Jag tog min tillflykt till toaletten, tänkte att där var det väl ändå tyst. Men hallå, det är familjen Electronic Gadgets vi talar om. Familjen med huset som plingar varje gång det öppnas en dörr någonstans på området. Musik på toa! Inte samma som eländet utanför, utan något streamat som aldrig kan tystna. Och sätta sig på husets framsida för sig själv funkade ju inte heller för där höll grannen hov med sitt dunka-dunka. Spellistan var väl ändå något bättre än det dottern spelade upp för oss... Lyckligtvis var maken av samma åsikt, så vi åkte hem så tidigt vi rimligen kunde. Så skönt det var med en tyst bil!! Så började vi närma oss hemmet. Så klart var det party i även på hemmafronten! Lyckligtvis var det kalaset ett par kvarter bort så man kunde stänga fönstret, starta fläkten och höra nästan noll. Sedan har det varit tyst och min överhettade hjärna har fått vila lite. Jag kan inte veta om det är åldern eller vad det är, men allt detta flängande fram och tillbaka med hög musik och skrik och hålligång, det klarar jag inte längre. Varken maken eller jag dricker, så det dagen-efter vi känner är inte bakfylla utan ringande och ekande i skallen, som en liten demon som inte hittar ut.
Sista partyt - dotterns födelsedag. Detta var ju midsommardagen så vi var redan slitna. Maken och sonen körde och handlade på förmiddagen och jag var kvar hemma och städade och fixade. Här var det våra egna älskade - dottern och pojkvännen, hemmavarande son samt svärmor (min, inte makens). Garanterat musikfritt, bara god mat och dryck och lagom mysigt. Men visst var vi trötta. Jag var inte alls upplagd för diskussioner om moraliska saker, vilket svärmor av någon konstig anledning alltid kommer in på. Jag har mina åsikter, hon har sina. Hon är rödstrumpa, jag håller mer på traditioner. Ingen idé att diskutera, jag borde vetat bättre vilket jag normalt gör. Så tungan fick sig ett bitmärke till (börjar bli lite söndertuggat därinne) för tösen ska ha sin födelsedag utan vilda åsiktsutbyten med min lilla kära svärmor som ändå är min bästa väninna. Men där vinet går in går takten ut... Jag är tacksam att jag inte dricker något starkare än öl man köper på ICA, för hade jag också varit onykter så hade det blivit andra klockor som klämtat.
Ibland är jag så hämndlysten. Inte mot svärmor nu, nu glömmer vi henne och går vidare. Men lite bakåt går jag ändå, för jag är tillbaka hos partygrannen. Om de inte kan fördärva min tillvara med oönskad musik så finns det andra sätt. De har något som står och slår i trädgården. Det låter som en plåtlåda med ett löst lock eller lucka som står och slår i takt med vinden. När man sitter på uteplatsen så skramlar det till med jämna mellanrum, som om luckan/locket öppnas och stängs med en skräll. Det driver mig till vansinne! Det är en sak med musik, för den vet man tystnar så småningom. Men detta är dag ut och dag in, fattar inte att de själva klarar av att lyssna på det! Så där i mitt stilla sinne funderade jag på hur jag skulle kunna irritera tillbaka. Att göra något motsvarande kändes lite löjligt, och det skulle dessutom irritera mig själv tänker jag. Men jag har betalat tillbaka med samma mynt en gång, när förra familjen bodde där. De hade spelat hela natten, tystnade kanske runt tretiden på morgonen. På förmiddagen satte det igång igen, och då fick denna svensken nog. Jag gick och hämtade en radio, satte den intill planket mot deras tomt, valde typ P4 med något töntigt reportage, skruvade upp volymen och gick hemifrån. När jag kom tillbaka var musiken avstängd... Mission accomplished. Men i det här fallet är det svårt, eftersom de nog inte tänker på att det stör. Så vad gör man? Jo, man köper ett vindspel! Jag nagelfor nätet och hittade ett ställe på Svågertorp där jag kunde inhandla nämnda grunka. En massa pling-plong ville jag inte själv sitta och lyssna på, så det blev ett i bambu. Perfekt! Överlycklig och mallig över min egen påhittighet hängde jag upp vindspelet på en krok på uteplatsen, och ett par vindpustar senare hade jag en liten xylofonkonsert bredvid mig. Trevligt! Men jag vet ju inte om grannen blir störd av det, och det är nog inte min avsikt riktigt heller. Jag tänker att jag själv kanske blir mindre störd av den glappande lådan om jag har något eget som låter samtidigt. Nej, det funkar inte så. Vinden är först hos grannen och väsnas, sen kommer den till mig. Men har jag tur så retar min bambupryl gallfeber på grannen, det tråkiga är om de inte fattar varför spelet har kommit upp nu helt plötsligt. Luckan lär väl fortsätta stå och slå. Så är det störa jag vill kanske? Hell, yes!! Hoppas det blir storm snart!
Nerverna utanpå? Vilken tur då att jag har semester nu! Den här första veckan har bara bestått av att varva ner. Jag har hört männen i mitt liv köra till sina jobb och själv har jag bara vänt mig om och somnat om. Eller inte. Om jag varit pigg så har jag gått upp tidigt, njutit av mitt morgonkaffe och min tidning, sedan läst böcker, tagit promenader, hälsat på svärmor, shoppat lite, varit i kyrkan, varit hos frissan, snyggat till rabatterna. Inga måsten, bara varvat ner. Och det har ju behövts, det är uppenbart. Nästa vecka får det väl bli lite projekt. Kaninen måste vaccineras, bilen behöver tvättas, fler grejor behöver packas ner i plastlådor och förpassas in i loftgångarna, och jag behöver träffa banken och få lite tips om hur jag så småningom kan få en tillfredsställande statlig anställning. Än så länge är det bara jag som har semester, men det gör mig inte så mycket. Jag känner faktiskt att jag inte alls är intresserad av att resa någonstans. Svensk högsommar, var vill man då vara? I Sverige! Skånsk vinter, var vill man då vara? På något varmt ställe! Alltså reser man ingenstans nu utan i höst eller efter Nyår. Ja ja, man kan resa i Sverige, men jag är inte så intresserad av att köra rundor i Sverige på egen hand. Har vi tur blir maken också lite semesterledig så vi kan ta någon liten tur, men är man helt ny på ett jobb så står man inte först i kön när det delas ut semester. Och min älskade bättre hälft bytte jobb för bara någon vecka sedan.
Musik: "Grannar" med Wille Crafoord / JustD
 |
| En liten student - worth waiting for |
 |
| They did the monster mash... |
 |
| Glad Midsommar! |
 |
| Grattis på födelsedagen, lilla vackra dotter! |
 |
| Mitt lilla vindspel - do your thing! |
