Mormor - alltid hos mig
Jag drömmer alltsom oftast om min älskade lilla mormor. Den vackraste kvinnan i världen, till både kropp och själ. Det här med andar... Jag är övertygad om att de finns, och att de gör sig påminda med jämna mellanrum. Mina morföräldrar är mina beskyddare. Morfar har varit borta länge så han besöker mig inte så det märks. Men mormor klamrar sig fast, hon hälsar på mig ganska ofta. Hur jag märker det? I mina drömmar först och främst men även hennes doft i huset. Jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om hennes närvaro trots att det är över åtta år sedan hon gick bort. Hon kunde aldrig släppa taget, varken i livet eller i livet efter det. Det sägs också att när en ande vill ha kontakt så drömmer man om henne eller honom.
Men hur var det nu med drömmen? Jo, jag kan väl inte påstå att det var en speciellt trevlig dröm. Jag befann mig i mormors hus. Jag var arg och irriterad och hon gick omkring mig hela tiden och smög och tittade på vad jag gjorde, lade sig i. Till slut fick jag nog och röt i till henne att gå sin väg och lämna mig ifred. Jag kände mig ensam och trängd, hade ingenstans att ta vägen. Om jag var kvar hos mormor skulle vi bara bli ovänner. Och jag kunde inte gå hem till mamma för där var hennes gubbe på besök, och honom ville jag absolut inte träffa. Sen vaknade jag, det var inte mer än så. Men drömmen fick en fortsättning. Och det är nu två världar kolliderar lite.
Jag vaknade och hade min morgon som jag brukar när jag är ensam hemma (just nu har jag semester, men det har inte männen i mitt liv). Tänkte inte så mycket på drömmen, drack mitt kaffe och läste min tidning. Lite oväntat men inte helt ovanligt så kände jag mormors doft mer än jag kände henne hos mig. Kan inte låta bli att undra vad hon vill. Först i drömmen och sen till kaffet. Varna mig för något som ska hända? Få mig att tänka efter lite? Eller bara titta in och säga hej?
 |
| Min lilla mormor, lämnar mig aldrig... |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar