Spirit says...: Inspiration - Musiken blev mitt liv

Från sång och tillbaka

Musik har alltid varit en del av mitt liv på ett eller annat sätt. Kan väl säga att min första kontakt med ett instrument var när jag som liten tös - ännu inte fyllda två - stod på morfars och mormors piano med träskor på fötterna och en porslinsfigur i handen och klampade runt. Undrar just om familjen tittade storögda på mig och tänkte ”hon kommer bli något stort”. Hmm, storögda var de säkert… Nästa instrument jag misshandlade var morfars fiol. Han spelade fiol i Tranås Orkesterförening så det fanns ett antal fioler därhemma. Fiol kan vara oerhört vackert om man kan spela riktigt. Annars är det allt annat än vackert. Så hur det lät när jag gjorde ett första trevande försök ska vi bara inte tala mera om just nu. Givetvis slutade jag med tiden att misshandla instrument och påbörjade något mer seriöst. I andra klass skulle varenda unge som så önskade börja spela blockflöjt. Musiklärarna kom till skolan en gång i veckan, så det var enkelt. När man tutat färdigt ett år så fick man välja vad man ville spela. Min väg var redan utstakad - jag skulle spela fiol! Jag kunde få spela cello om jag hellre ville det, men helst fiol. Jag ville inget av det egentligen, fiol blev det bara för att andra ville det. Själv ville jag spela piano för då kunde jag sjunga samtidigt. Okej då, jag fick spela piano - också. Jag skulle spela fiol en gång i veckan och piano varannan vecka. Så, alla nöjda och glada. Eller...?

Nja… Jag tyckte inte det var kul att spela fiol och piano fick jag ju inte satsa på. Så vad blev det? Det blev ingenting. Först slutade jag med pianot för jag kände att det blev för mycket när skolan krävde sitt. Sen slutade jag med fiolen också. Jag varken orkade eller ville mer. Besvikelsen var stor framför allt hos morfar men även hos många andra. Hmm, vad hade de andra med det att göra…? Många år senare började jag spela gitarr, men det blev inget av det heller. Jag åkte iväg och pluggade och bortglömd blev min fina gitarr som morfar köpte till mig, glad över att jag ville spela något alls. Så synd att det blev som det blev. Sensmoralen i detta? Man ska inte tvinga någon att göra något han eller hon inte vill. Det kan aldrig bli bra. Men om jag hade haft intresse av fiolen och fortsatt spela, så hade jag varit konsertviolinist idag. Det påstods att jag var något av ett underbarn. För mig var det bara en press att hålla andra på gott humör…

Så vad blev det av musiken för min del då? Jo, det enda instrument som man alltid bär med sig - stämbanden. Jag gick med i kyrkans barnkör när jag var runt tio år gammal, fortsatte sedan i ungdomskören i samma församling när jag nådde typ tonåren. Vi övade en gång i veckan, vi framträdde i kyrkan på mässor, musikandakter, jularrangemang, valborgsmäss och inte minst stöttade vi byns övriga flickor i luciatåget. Samarbetet mellan körerna var ganska brett, särskilt vid storhelger. Det fanns ju en kör för ”gamlingarna” också, den hade rätt och slätt namnet Kyrkokören. Där ingick några män (bl a min morfar) också, annars var det bara flickor och damer. Vi åkte också på kördagar som stiftet arrangerade. Öva, öva, öva en hel dag med stiftets alla körer och konsert för allmänheten på kvällen. Rätt imponerande egentligen, framför allt av körledaren. Tänk att få ihop allt det på bara en dag. Förutom körer inom kyrkan var jag med i skolkören på gymnasiet. Vi framträdde vid skolavslutningarna till jul och sommar. Jag kan fortfarande minnas repertoarerna från mina skolårs körframträdanden, framför allt till sommaren. Det är märkligt som en melodislinga kan trigga känslan av den ljuvliga svenska sommaren, skolavslutningar som de fick vara en gång.

Moving on. Jag var utbytesstudent i USA ett år, där hade jag kör på schemat. En lektion om dagen, konserter, tävlingar, reklamfilm, välgörenhet, you name it. Jag har tagit sånglektioner också något senare än detta, men min bästa utbildning i sångteknik och körsång fick jag här på Tate High School i norra Florida. Det var ord och inga visor (oj, den var oavsiktlig) när det gällde ens insatser i den kören. Vår lärare (Mrs Beck) hade ett fantastiskt gehör, hörde varenda enskild röst i de stora körerna. Om det var någon som inte lät som hon ville så knöt hon näven mot den personen. Det betydde inte att man skulle få en snyting, det betydde att man skulle vara tyst och bara mima. Synas men inte höras, för man lät inte tillräckligt bra helt enkelt. Här i Sverige idag hade säkert Mrs Beck's motsvarighet fått stå hos rektorn tillsammans med en bölande elev och dess upprörda föräldrar och tvingats låta den tondöva ungen brumma vidare. Där och då gjorde man som Mrs Beck sa, annars kunde man hoppa av och välja ett annat ämne. Jag kan bara säga att jag är oerhört tacksam mot Mrs Beck, det hon inte kunde om körsång var inte värt att kunna. Samtidigt som jag sjöng hjärtat ur mig i skolkören så var jag med i ungdomskören i min värdfamiljs kyrka. Vi sjöng ganska ofta i gudstjänsterna, men det stora framträdandet var musikalen Celebrate Life (finns på youtube, dock inte med oss som skådespelare) och jag fick efter audition solot Marias sång. Stort för en ung flicka som redan då hade katolska preferenser (värdfamiljen var baptister).

Solon, ja… Det har jag inte varit främmande för. Soloframträdanden i småskolan - alltid jag. Trior och kvartetter vid skolavslutningar - alltid en av dem. Soloframträdanden vid evenemang - alltid jag. Och om inget fanns på agendan så erbjöd jag mig. Detta var inte bara i kyrkliga sammanhang utan i högst profana dito. Juljippo i skolan, välgörenhetskonsert för jordens barn, guideshower samt en dans- och musikalkurs med begränsad rekvisita där jag fick vara Sally Bowles, barfota och iklädd sidenpyjamas. Det är alltså Cabaret vi talar om här. Musikal är roligt att sjunga, jag framträdde ett par gånger med ett stycke från Chess och drömmen hade varit att även få sjunga Don’t cry for me Argentina från Evita, eller Phantom of the Opera från just den musikalen. Trestrukna E funkade i alla fall hemma i min ensamhet. Summa summarum så är det lika kul att stå på scen med mikrofon i handen som att sjunga i kör. Sjunga över huvud taget. Psalmer i kyrkan, till radion i bilen, hemma. Bara jag får sjunga…

Det var alltså med sången det började, så jag har sjungit i hela mitt liv. Min mormor brukade lära mig visor från sin egen barndom och där satt vi och sjöng "Mor Anna i Bo" och "Räven och kråkan", sånger som jag inte hört varken förr eller senare. Och vad gör jag nu? Jo, sjunger så klart. Min kyrka har en ny kör, och vi har i skrivande stund haft vårt första framträdande. Det blev succé och det ska bli så otroligt roligt och spännande att få vara en del av denna kör och dess utveckling. Världens goaste körkompisar och likaså världens goaste och bästa körledare! Utöver det så sjunger jag i bilen och jag sjunger högt och gärna hemma när jag påtar i trädgården och har musiken i hörlurar. Struntar fullständigt i om någon hör…