Reality - Oktober som gått

Oktober 2022

Den här oktober inleddes med ett besök i blodbussen.  Jag har varit lite otursförföljd de senaste gångerna jag har lämnat blod, har det inte varit det ena så har det varit det andra.  Den här gången var det inget som stämde.  Själv kände jag egentligen inte alls för att behöva ta vägen om blodbussen på väg hem, men vad gör man inte för att andra människor ska få en chans att överleva.  Samtidigt är det ett bra sätt att hålla lite koll på dig själv.  De slår ju larm om något inte är som det borde vara.  Och det var just precis det som hände den här gången.  Det var dags att kolla blodtrycket, vilket görs med jämna mellanrum.  Manschett på och kompression igång, och där låg man medan trycket runt överarmen blev hårdare och hårdare.  Och i hårdaste laget.  Hallå...?  Har ni glömt mig?  Det börjar bli lite obekvämt här!  Lugnet själv i form av en vitklädd dök upp och lättade på trycket.  Blodtrycket var lite i högsta laget tyckte hon, så jag fick sitta och vila en stund för att några minuter senare ta ett nytt.  Men bättre, eländet sjönk!  Egentligen var det inte för högt, men det har tydligen gått stadigt uppåt de senaste gångerna jag donerat mitt röda guld, och det tyckte de var lite oroväckande.  Sköterskan stack en remiss i handen och instruerade mig att kontakta min vårdcentral för blodtryckskontroll vid tre tillfällen.  Jag blev som ett tjurigt barn, skyllde på allt möjligt varför att jag inte skulle ha möjlighet att springa på vårdcentralen.  Att jag sen har fem minuters promenad dit och enkelt kan jobba hemifrån talade jag tyst om.  Nej, jag hade inte en tanke på att göra som de sa.  Jag, friska människa, vad skulle det vara bra för!?  Och som lök på laxen hade mitt blodvärde sjunkit till en nivå jag nog aldrig legat på tidigare.  Visst, jag blev lite konfunderad så klart, kan det vara att jag är sjuk?  Hypondrikern i mig (som jag inte är alls bekant med) dök upp och fick min skalle att snurra i otakt - du har säkert cancer, det är nog därför du har så mycket huvudvärk, en hjärntumör.  Eller så är det leukemi, det är därför du får blåmärken så lätt.  Eller bröstcancer, det är poppis just nu, gå hem och kläm!  Nej, jag vet nog vad det beror på...  Jag la ner min träning och har ännu inte hittat något annat att lägga mitt flås på.  Vin dricker jag inte heller, så järn får jag inte i mig på samma sätt som innan.  Grönsaker slarvar jag med, mat överhuvudtaget sköter jag inte på bästa sätt.  Jobbar mycket, stressar (mest inombords), sover för lite kanske.  Nej, jag tänker inte ränna på vårdcentralen, jag fixar detta själv...  Blodbusspersonalen stack ett par kartor järntabletter i handen på mig och önskade mig en bra kväll.  Tack, men den är sabbad tänkte jag ilsket.  Och en sak till som jag inte tyckte om, och det kan jag däremot ha fog för.  Allt som har med sjukdomar att göra anses ju vara högst personligt och förenat med sekretess och integritet.  Här basunerade man ut bland andra blodgivare mitt blodtryck och dess historik, mitt blodvärde, vad jag ska göra med remissen och vad som gäller där.  Bortsett från att man ska rabbla både namn och personnummer så alla andra hör.  Vad hände med sekretess där...?  Får fundera på om jag ska fortsätta lämna blod...  Är jag grinig och egoistisk nu?  Förmodligen...  

Maken började ett nytt jobb - igen.  Han byter jobb som andra byter skor.  Inte många jobb som duger, fel på det och fel på det.  Man blir kräsen när man varit sin egen chef för länge.  Men det blev ett kort intro. Fyra dagar in i den nya karriären hade han en diskussion med ett rådjur.  Alltså, rådjuret kom ju från höger...  Å andra sidan kom maken på huvudled.  Ingen idé att diskutera trafikregler med ett rådjur, det fick löpa.  Istället för i sidan på ett djur satte han bilen i ett träd.  Trots all bättre i det här fallet, en fullvuxen råbock är inte så bra att krocka med.  Han blev till och med kändis, incidenten hamnade på trafikuppdateringen.  Intet ont anande hörde jag det själv på radion på väg till jobb.  Min bättre hälft ringde mig ett par timmar senare och berättade vad som hänt, och när han var klar på röntgen och redo för hemfärd körde jag och hämtade honom.  Jobbet tog jag med mig och fortsatte jobba hemma, ingen anledning att köra tillbaka till kontoret.  Och maken behövde ju förstås hjälp med saker hemma, som helt vanlig markservice.  Lika bra att jobba hemma dagen därpå också tänkte jag och trodde att jag gjorde honom en tjänst.  Nja, inte riktigt.  Han uppskattar inte speciellt mycket att ha mig jobbande hemma, tycker att han får gå på tårna för att inte störa.  Men hur han förklarar att han sätter på TV:n på relativt hög volym vet jag inte.  Skrällande musikkanaler är jag inte glad för, bara min egen musik duger.  Stämmer sällan överens med utbudet på musikkanalerna.  Senare har det krupit fram att det han mest hänger upp sig på är knappandet på tangenterna.  Så han får klara sig själv medan jag kör till kontoret.  Det går väl hyfsat, bortsett från att jag oftast hittar honom i sängen när jag kommer hem.  Värken är outhärdlig och han gör sitt bästa att sova bort den.  Men snart är vi två som haltar runt, för jag kommer snubbla på hans kryckor en vacker dag.  Står de inte vid köksbordet så ligger de vid soffan eller vid sängen.  

Det finns ju en anledning till att jag börjat inreda dotterns gamla rum till mitt nya arbetsrum.  Där kan jag sitta och knappa på tangentbordet bäst jag vill utan att störa någon.  Dessutom vill jag göra något av det där rummet, för det är faktiskt ett trevligt rum.  Fondtapeten tycker jag fortfarande väldigt mycket om efter 16 år, den stannar där den är.  Möjligtvis hade väggarna behövt en lite ljusare ton.  Det tar vi sen...  Eftersom maken är helt indisponibel för tillfället så bad jag sonen om hjälp att fixa lite.  Byrån som stått i rummet innan fick byta plats med mormors lilla kökssoffa.  Det innebar en del bärande uppför och nerför trappan, men det drabbade i stort sett bara en soffpotatis (oops, den var oavsiktlig) så det gjorde inget.  Byrån bars upp, soffan bars ner och löpbandet bars också ner.  Sedan kommer symaskinsstativet att bäras ner och brudkistan ska också ner.  Men innan jag kommer så långt måste männen i mitt liv sätta upp hyllor på ena väggen på ovanvåningen så böckerna kan byta plats.  Den gamla bokhyllan ska nämligen förpassas och den står i mitt blivande arbetsrum och tar upp en hel vägg.  Sen har vi ett annat problem - jag har inget skrivbord.  Då blir det svårt att jobba hemma utan att störa.  Och jag kör inte vart som helst och handlar ett, för i det rummet ska bara ett gammaldags skrivbord komma in.  Man får inte sabba stilen liksom.  Nåväl, min ständigt uppställda strykbräda fick också en ny plats - hopfälld i tvättstugan.  Jag tyckte det var bra att ha det rummet till "strykrum", med en uppfälld strykbräda blir det att man stryker oftare.  Men sorry, det blev nödvändigt med denna förändring.  En fråga om självdisciplin egentligen.  Mitt lilla piano förlorade däremot ett stativ.  Strykbrädan var perfekt för det ändamålet.

Jag tog en ledig dag den här månaden.  För första gången på länge var jag ute på vift och vis av skadan efter resor förr i tiden tyckte jag att en ledig dag var på sin plats.  När man inte varit iväg av semesterskäl så har jag en tendens att bli kvar i adrenalinet en helgaktivitet ger och det gör det svårt att fokusera på sitt arbete.  Även om äventyret inte var så aktivt som en taekwondotävling så räckte det att leva på ett tag.  Så dagen efter Vadstena sov jag ut, tog det lugnt och begav mig sedan till min nyfunna vän massören.  Jag vet att det inte är en spaupplevelse att gå till honom men han kan sin sak.  Så jag la mig på britsen för att genomgå en omild behandling för att mjuka upp höftpartiet.  Ryggen känns bättre, faktiskt riktigt bra, men när nu den låsningen har släppt så måste allt som legat i kläm släppas loss.  Jag vill inte gnälla för världen är full av gnällmånsar, men jag har haft duktigt ont i höfterna.  Vänsterhöften är problemet men högerhöften har fått ta smällen.  Vanliga självklara rörelser i vardagen har blivit ett litet trauma varje gång - vända sig i sängen, resa sig från en stol, sätta sig i bilen, böja sig ner, gå en promenad.  Kanske skulle snott makens andra krycka, han använder bara en...  Hur som helst, behandlingen tog sin början och jag bet ihop om smärtan.  Rumpmuskeln var duktigt stel och det krävdes starka nävar för att få lite fason på den.  Efter 45 minuter var han klar, förmanade mig att dricka mycket och att vara beredd på blåmärken. Ja, blåmärke kan man väl leva med när det kändes så mycket bättre.  Och blåmärket var inte att leka med kan jag säga.  Halva rumpan var lila i en form som påminde om Kreta, säkert två decimeter långt.  Det har jag inte vågat visa min äkta hälft, han hade säkert trott att jag gått med i en BDSM-klubb bakom hans rygg!  Skämt åsido, han är duktig den där massören.  Han får stanna i mitt liv ett tag till.  Nästa date - slutet av november.

"Poison" med Alice Cooper

Makens ena krycka - snart min

Det börjar arta sig

Pianots nya stativ, pianisten sitter skräddare framför tills benen domnar

  

 

Reality - Äventyr i Vadstena

Vadstena - en körhelg

Dag 1

Väckarklockan ringde klockan fem en lördagmorgon i oktober månad.  Normalt inget jag uppskattar, men den här gången skulle man ju ut på äventyr.  Som alltid när jag ska resa någonstans så säger hjärtat ”jag längtar” medan hjärnan säger ”lugnare hemma”.  Personligen landar jag i något mittemellan…  Jag vill och jag längtar, men spänningen och oron ligger över mig som en blöt filt ända tills jag installerat mig i mitt tillfälliga boende.  Men de där orosmolnen skingrades ganska snart, för vi tre taggade, trallande töser i bil 1 upp till Vadstena pratade om allt mellan himmel och jord medan bilen gjorde sitt jobb och fraktade oss upp till denna lilla pärla vid Vätterns strand.  Bil 1 heter just så för det var den bil som lämnade Malmö först.  I bil 2 färdades två andra damer samt tuppen i vår lilla hönsgård. 

Bilen fick bo på parkeringen intill folkhögskolan.  Passade bra, eftersom mina två passagerare skulle bo där.  Själv skulle jag bo hos birgittasystrarna en bit längre bort.  Jag tog min kabinväska på hjul och rullade bort mot nunnornas gästhem, blev lite slalom mellan vattenpölarna.  Enligt ett sällskap jag stötte på utanför gästhemmet så var systrarna i mässan och ville inte bli störda, så jag borde nog vänta en stund innan jag ringde på för att bli insläppt.  Det hade de själva bittert fått erfara, nunnan som öppnade var inte direkt glad för att ha fått gå ifrån mötet med vår herre.  Man vill ju inte drabbas av en nunnas missnöje, så jag tog en liten fotorunda utmed sjön.  Vädret var inte det bästa för promenader och det var bara att inse att det skulle bli en bad hair day...  När jag till slut ringde på blev jag insläppt av en dam som uppenbarligen inte var en av systrarna men fanns på plats för att hjälpa till.  Jag hade inte stört systrarna i mässan, jag hade ringt på mitt i lunchen.  En trevlig dam, vi satt och småpratade om allt möjligt tills det blev dags att öppna för nästa gäst.  Det var ingen mindre än vår alldeles egna körledare.  En stund till i soffan och äntligen hade systrarna ätit färdigt.  Abbedissan, eller vad det kallas nu för tiden, kom för att ge oss våra rumsnycklar.  Hon hade glimten i ögat och ett leende på läpparna, auran av en godmodig kvinna som tycker om ordning och reda.  Vi fick våra nycklar och med ett par minuter till godo hade vi installerat oss på våra respektive rum, promenerat till klosterkyrkan vägg i vägg, och slutligen placerat oss på lämpliga stolar i kyrksalen inför helgens första gemensamma övning.  Från vår kör bidrog tre sopraner, tre altar samt en bas till denna jättekör som träffats en helg för att dela med sig av sina röster till alla som ville höra på.

Wow, säger jag bara…  Det är en sak att som enskild kör öva i sin egen lokal, eller som enskild körmedlem öva för sig själv hemma.  Det är en helt annan att öva tillsammans med de andra körerna.  Medan man kämpade med sina stämmor och undrade hur i hela friden det skulle bli till någonting, så låg där ett fantastiskt verk i pusselasken.  När alla bitarna lagts på plats så lämnade det nog ingen av oss oberörd.  Nu tänker jag i första hand på vår krona på verket – Cum Sancto Spirito.  Ett stycke Vivaldi som jag döpt till Hallelujakören light.  Fantastiskt roligt att sjunga när man väl fått ordning på stämmorna.  Övriga sånger var rena rama barnleken jämfört med denna, men ändå inte bara att tuta och köra (det där sista kan man uttala hur man vill…).  Och på tal om barnlek:  Vi hade till och med hjälp av en mycket ung medlem, så ung att han satt i babysele hos sin mamma.  Hans lilla men ljudliga stämma passade ju tyvärr inte så bra ihop med repertoaren, så mor och barn fick hitta på annat än att öva körsång.  Våra körledare och tillika initiativtagare – Ulf och Elisabeth – till den här körhelgen var ju inte bara körledare utan riktiga eldsjälar som bjöd på showtime från början till slut.  Mycket skratt, en del disciplin, en del teknik.  Hur ska man lägga betoningen i en sångtext?  Ja, det kunde Elisabeth beskriva på ett mycket målande och dramatiskt sätt.  Till och med Ulf  häpnade på sin orgelpall.  Applåd på den!  

Tiden går fort när man har roligt.  Efter att samtliga sånger sjungits igenom ett antal gånger så fick vi pausa lite.  Gåsmarsch till kaffebordet på folkhögskolan, typiskt svenskt.  En koffeinboost och en saftig hembakad kaka och lite samkväm på det, sen var man redo för rond två - övning i blåkyrkan.  Här blev det lite trångt med utrymmet, men finns det hjärtrum så…  Nog lika bra att det var lite trångt, här sparade man på elen fick vi veta.  Pingviner hade trivts här… Vi tre sopraner fortsatte följas åt, de övriga gick på sina håll.  Våra körledare hade lite bekymmer med att bestämma sig.  Upp på kyrkbänken, ner från kyrkbänken, hämta podium eller inte hämta podium, flytta på körsångare för ögonkontakt med organisten, ska kören stå hela konserten eller få lov att gå och sätta sig…  Att öva i blåkyrkan var något helt annat än att öva i klosterkyrkan.  Tolv sekunders resonans kräver lite planering.  Men vilken känsla!  Det tyckte den lille killen som sov gott i babyselen på mammas mage också.  Min egen körledare, som stod brevid mig, och jag var övertygade om att den lille skulle vakna lagom till 18:30 när konserten skulle börja.  Låt mig återkomma till det.

Det var nästan som ett genrep.  Vi fick vara nöjda med vår insats och inom oss smälta det tolv sekunder långa ekot av våra röster som sakta ebbade ut.  Jag gick en fotorunda i den vackra gamla kyrkan.  Kan inte låta bli att tycka det är synd att den inte fick förbli katolsk.  Den andas ju Birgitta…  Men Luther var obarmhärtig.  Hur som helst, efter denna repetition blev det lite tid över till att göra vad man ville.  Jag för min del kunde inte vänta på att få fixa till håret.  Att stå i kyrkan och hålla konsert och samtidigt se ut som en dränkt katt är inte min melodi, så in med kontakten till plattången och åtgärda problemet.  Kändes som en huvudvärk som plötsligt släppte.  Så, ordningen återställd!

Det var dags.  Nerver är väl inte rätt ord när man uppträder med en kör, men även om min enskilda röst inte hörs i massorna så vill jag ändå att det ska låta bra.  En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk som det heter.  Det blev beslutat att vi skulle stå hela tiden.  Vår lilla musikandakt skulle inte hålla på så länge så det var inte värt besväret att skapa kaos genom att gå och sätta sig.  Någonstans längre ner i kyrkan hördes barnskrik, och mamman med sitt lilla barn stod inte på sin plats…  Vi tittade menande på varandra – japp…  Men som sagt, det var dags.  Jag önskar att jag kunnat skriva att kyrkan var fylld till bristningsgränsen, men så var det tyvärr inte.  Synd!  Men de som var där och lyssnade på oss uppskattade vår konsert desto mer, för de ville inte gå.  Det kan jag förstå – vår repertoar var helt underbar!  Ett par av sångerna var så vackra att jag vid ett par tillfällen fick en klump i halsen.  Och den där sista sången, pusslet som gav bilden av Cum Sancto Spirito, vårt paradnummer – den lämnade ingen oberörd! Den långa efterklangen låg kvar och lämnade minnet av den sista tonen vilande mellan valven.  Vi vaknade till liv bara för att inse att vår lilla konsert var slut.  Pärmar slogs ihop, ögon öppnades och huvuden höjdes.  Själv började jag trampa runt lite för att få liv i min högerfot som domnat.  Andra gnuggade händer och fick bråttom till bänken utmed väggen där vi lagt våra saker.  Premiären skulle firas med en ”galamiddag” och vi var hungriga.

Den middagen gick inte av för hackor!  Fläsksida i långkok i tolv timmar med palsternacksmos samt smulpaj på äpplen med vaniljkräm till.  Det var så gott!  Och under tiden blev vi underhållna på mer än ett sätt.  Kocken kunde lika gärna varit ståuppkomiker, hennes beskrivning av maten de lagat och hur de lagat den och hur vi sedan skulle inta den fick oss alla att skratta gott.  Och mellan middag och efterrätt blev vi underhållna av ett gäng sjungande "nunnor".  Vi satt och pratade ända till vi inte orkade längre.  Dagens tidiga morgon, över 40 mils bilresa, timslånga intensiva övningar och klimax med ett framträdande som var över alltför snabbt tog ut sin rätt.  

Vi gick den korta promenaden tillbaka till systrarnas gästhem.  Det var lite råkallt i vinden och fukten från Vättern bredvid oss kändes som fint regn. Sjön följde oss hela vägen, höll oss sällskap med sina små skvalpande vågor.  Vackra älskade sjö, rogivande som havet.  Jag hade kunnat stanna här en stund.

Dags igen, det var ett tag sen

Vadstena bjöd på regn

I bägge riktningar

Enligt den lilla skylten på bänken har någon haft en fin cigarrupplevelse här

Klosterkyrkan till höger under trädet

Välkommen till birgittasystrarnas gästhem

Utsikt från mitt fönster

Interiörer i blåkyrkan - jungfru Maria

Heliga Birgittas viloplats

Utsikt från min plats i kören - 12 sekunder

Tack Birgitta för att vi fick sjunga för dig

Nu ska det bli ordning på håret

Mitt lilla rum för natten

I väntan på middagen

Pausunderhållning

Dag 2

Sova borta är vad det är, särskilt efter alla intryck den första dagen gav.  Det var svårt att varva ner och så många timmars sömn blev det kanske inte.  Ingen skugga ska falla över varken sängen eller rummet, det var helt perfekt.  Ett krucifix över sängen och Nya Testamentet på nattduksbordet, man behövde inte känna sig ensam.  En lugn och behaglig frukost senare stod man i klosterkyrkan ännu en gång iförd köruniformen (valfria svarta kläder, mer uniform än så var det inte) övande dagens repertoar.  Den skilde sig egentligen inte alls sen lördagen, var bara lite nerkortad.  Det här framträdandet var ingen konsert, det var en del av mässan.  Vi sjöng de finaste sångerna, de där fina som man fick svälja hårt till för att kunna fortsätta sjunga.  Och så Halleluja light som postludium.  Två helt olika miljöer att sjunga i, båda lika fantastiska.  Gud log i sin himmel, hur skulle han kunnat göra annat…

Det sista vi gjorde var att äta lunch och sedan bar det av hemåt.  Det var lika disigt och mulet som när vi körde upp, men regnet lyste med sin frånvaro.  Tongångarna var dock helt annorlunda, det märktes att två dagars hålligång tagit ut sin rätt.  Vi hann precis förbi Herrestad så slocknade den första passageraren.  Jaha, tänkte jag, så skönt för henne.  En stund senare slocknade baksätesåkaren också.  Tre trallande jäntor hade blivit tre trötta tråkmånsar…  Den enda som inte kunde sova var ju jag, hade ju blivit lite jobbig stämning då.  Men något fick jag ju hitta på för att lätta upp tystnaden.  Hmm, lite musik hade varit trevligt tänkte jag och tryckte igång mobilen med favoritmusiken jag snöat in på sen ett par veckor tillbaka.  Dock hade jag inte så bra koll på volymen,…  Jag hoppade högt i mitt säte och bredvid vaknade min ena passagerare med ett ryck.  Det varade dock inte så länge, i takt med att jag sänkte musiken så sänkte sig sömnen åter över henne.  

Framåt kvällen var vi tillbaka vid utgångspunkten – vår egen kyrka.  Jag släppte av mina två körkamrater och fortsatte den sista biten hem mol allena i min lilla bil.  I huvudet ekade fortfarande minnena av helgens alla intryck.  Alla sånger, alla människor, och det arv som den heliga Birgitta lämnade efter sig.  Hon lämnar ingen oberörd.

I väntan på frukost

God morgon klostergården

Interiör klosterkyrkan

Lite bättre väder på söndagen

Exteriör blåkyrkan

Höst i Vadstena

Mitt rum var tillägnat denna syster

Inspiration - I natt jag drömde

Revisit

I natt har jag varit tillbaka på mitt gamla jobb.  En kollega där - vilken jag nog inte växlade tio ord med - dök upp i den här drömmen.  Han och jag och några till skulle fixa något vid hans laptop och av någon anledning gick vi runt tills vi kom till mormors och morfars källare.  Kollegorna försvann och jag stod i mormors hall.  Hon kom upp från källaren, finklädd, ungefär i sin 60-årsålder.  Hon var finklädd i en blå dräkt, nylagt hår och till och med läppstift.  En gång i hela mitt liv såg jag mormor i läppstift, så det var lite annorlunda att se henne så uppklädd till och med i drömmen.  Jag frågade henne hur det kom sig att hon klätt sig fin, och hon knyckte på nacken lite och sa "Ja, det får man vara på sin bröllopsdag...!  I drömmen var det november, mormor och morfar gifte sig 1 juni.  Jag svarade något som "ojdå, ja då förstår jag, så klart man ska vara fin då!"  Lite konstigt svar, men jag kan inte förklara det riktigt.  Jag var dock medveten om att morfar inte fanns mer...

När jag vaknade andades jag in hennes doft.  Jag kommer aldrig ifrån tanken på att hon finns hos mig och tar hand om mig och ser till att jag har det bra.  Älskade mormor...

Mormor - alltid lika fin