Spirit says...: Reality - Äventyr i Vadstena

Vadstena - en körhelg

Dag 1

Väckarklockan ringde klockan fem en lördagmorgon i oktober månad. Normalt inget jag uppskattar, men den här gången skulle man ju ut på äventyr. Som alltid när jag ska resa någonstans så säger hjärtat ”jag längtar” medan hjärnan säger ”lugnare hemma”. Personligen landar jag i något mittemellan… Jag vill och jag längtar, men spänningen och oron ligger över mig som en blöt filt ända tills jag installerat mig i mitt tillfälliga boende. Men de där orosmolnen skingrades ganska snart, för vi tre taggade, trallande töser i bil 1 upp till Vadstena pratade om allt mellan himmel och jord medan bilen gjorde sitt jobb och fraktade oss upp till denna lilla pärla vid Vätterns strand. Bil 1 heter just så för det var den bil som lämnade Malmö först. I bil 2 färdades två andra damer samt tuppen i vår lilla hönsgård.

Bilen fick bo på parkeringen intill folkhögskolan. Passade bra, eftersom mina två passagerare skulle bo där. Själv skulle jag bo hos birgittasystrarna en bit längre bort. Jag tog min kabinväska på hjul och rullade bort mot nunnornas gästhem, blev lite slalom mellan vattenpölarna. Enligt ett sällskap jag stötte på utanför gästhemmet så var systrarna i mässan och ville inte bli störda, så jag borde nog vänta en stund innan jag ringde på för att bli insläppt. Det hade de själva bittert fått erfara, nunnan som öppnade var inte direkt glad för att ha fått gå ifrån mötet med vår herre. Man vill ju inte drabbas av en nunnas missnöje, så jag tog en liten fotorunda utmed sjön. Vädret var inte det bästa för promenader och det var bara att inse att det skulle bli en bad hair day... När jag till slut ringde på blev jag insläppt av en dam som uppenbarligen inte var en av systrarna men fanns på plats för att hjälpa till. Jag hade inte stört systrarna i mässan, jag hade ringt på mitt i lunchen. En trevlig dam, vi satt och småpratade om allt möjligt tills det blev dags att öppna för nästa gäst. Det var ingen mindre än vår alldeles egna körledare. En stund till i soffan och äntligen hade systrarna ätit färdigt. Abbedissan, eller vad det kallas nu för tiden, kom för att ge oss våra rumsnycklar. Hon hade glimten i ögat och ett leende på läpparna, auran av en godmodig kvinna som tycker om ordning och reda. Vi fick våra nycklar och med ett par minuter till godo hade vi installerat oss på våra respektive rum, promenerat till klosterkyrkan vägg i vägg, och slutligen placerat oss på lämpliga stolar i kyrksalen inför helgens första gemensamma övning. Från vår kör bidrog tre sopraner, tre altar samt en bas till denna jättekör som träffats en helg för att dela med sig av sina röster till alla som ville höra på.

Wow, säger jag bara… Det är en sak att som enskild kör öva i sin egen lokal, eller som enskild körmedlem öva för sig själv hemma. Det är en helt annan att öva tillsammans med de andra körerna. Medan man kämpade med sina stämmor och undrade hur i hela friden det skulle bli till någonting, så låg där ett fantastiskt verk i pusselasken. När alla bitarna lagts på plats så lämnade det nog ingen av oss oberörd. Nu tänker jag i första hand på vår krona på verket – Cum Sancto Spirito. Ett stycke Vivaldi som jag döpt till Hallelujakören light. Fantastiskt roligt att sjunga när man väl fått ordning på stämmorna. Övriga sånger var rena rama barnleken jämfört med denna, men ändå inte bara att tuta och köra (det där sista kan man uttala hur man vill…). Och på tal om barnlek: Vi hade till och med hjälp av en mycket ung medlem, så ung att han satt i babysele hos sin mamma. Hans lilla men ljudliga stämma passade ju tyvärr inte så bra ihop med repertoaren, så mor och barn fick hitta på annat än att öva körsång. Våra körledare och tillika initiativtagare – Ulf och Elisabeth – till den här körhelgen var ju inte bara körledare utan riktiga eldsjälar som bjöd på showtime från början till slut. Mycket skratt, en del disciplin, en del teknik. Hur ska man lägga betoningen i en sångtext? Ja, det kunde Elisabeth beskriva på ett mycket målande och dramatiskt sätt. Till och med Ulf häpnade på sin orgelpall. Applåd på den!

Tiden går fort när man har roligt. Efter att samtliga sånger sjungits igenom ett antal gånger så fick vi pausa lite. Gåsmarsch till kaffebordet på folkhögskolan, typiskt svenskt. En koffeinboost och en saftig hembakad kaka och lite samkväm på det, sen var man redo för rond två - övning i blåkyrkan. Här blev det lite trångt med utrymmet, men finns det hjärtrum så… Nog lika bra att det var lite trångt, här sparade man på elen fick vi veta. Pingviner hade trivts här… Vi tre sopraner fortsatte följas åt, de övriga gick på sina håll. Våra körledare hade lite bekymmer med att bestämma sig. Upp på kyrkbänken, ner från kyrkbänken, hämta podium eller inte hämta podium, flytta på körsångare för ögonkontakt med organisten, ska kören stå hela konserten eller få lov att gå och sätta sig… Att öva i blåkyrkan var något helt annat än att öva i klosterkyrkan. Tolv sekunders resonans kräver lite planering. Men vilken känsla! Det tyckte den lille killen som sov gott i babyselen på mammas mage också. Min egen körledare, som stod brevid mig, och jag var övertygade om att den lille skulle vakna lagom till 18:30 när konserten skulle börja. Låt mig återkomma till det.

Det var nästan som ett genrep. Vi fick vara nöjda med vår insats och inom oss smälta det tolv sekunder långa ekot av våra röster som sakta ebbade ut. Jag gick en fotorunda i den vackra gamla kyrkan. Kan inte låta bli att tycka det är synd att den inte fick förbli katolsk. Den andas ju Birgitta… Men Luther var obarmhärtig. Hur som helst, efter denna repetition blev det lite tid över till att göra vad man ville. Jag för min del kunde inte vänta på att få fixa till håret. Att stå i kyrkan och hålla konsert och samtidigt se ut som en dränkt katt är inte min melodi, så in med kontakten till plattången och åtgärda problemet. Kändes som en huvudvärk som plötsligt släppte. Så, ordningen återställd!

Det var dags. Nerver är väl inte rätt ord när man uppträder med en kör, men även om min enskilda röst inte hörs i massorna så vill jag ändå att det ska låta bra. En kedja är ju inte starkare än sin svagaste länk som det heter. Det blev beslutat att vi skulle stå hela tiden. Vår lilla musikandakt skulle inte hålla på så länge så det var inte värt besväret att skapa kaos genom att gå och sätta sig. Någonstans längre ner i kyrkan hördes barnskrik, och mamman med sitt lilla barn stod inte på sin plats… Vi tittade menande på varandra – japp… Men som sagt, det var dags. Jag önskar att jag kunnat skriva att kyrkan var fylld till bristningsgränsen, men så var det tyvärr inte. Synd! Men de som var där och lyssnade på oss uppskattade vår konsert desto mer, för de ville inte gå. Det kan jag förstå – vår repertoar var helt underbar! Ett par av sångerna var så vackra att jag vid ett par tillfällen fick en klump i halsen. Och den där sista sången, pusslet som gav bilden av Cum Sancto Spirito, vårt paradnummer – den lämnade ingen oberörd! Den långa efterklangen låg kvar och lämnade minnet av den sista tonen vilande mellan valven. Vi vaknade till liv bara för att inse att vår lilla konsert var slut. Pärmar slogs ihop, ögon öppnades och huvuden höjdes. Själv började jag trampa runt lite för att få liv i min högerfot som domnat. Andra gnuggade händer och fick bråttom till bänken utmed väggen där vi lagt våra saker. Premiären skulle firas med en ”galamiddag” och vi var hungriga.

Den middagen gick inte av för hackor! Fläsksida i långkok i tolv timmar med palsternacksmos samt smulpaj på äpplen med vaniljkräm till. Det var så gott! Och under tiden blev vi underhållna på mer än ett sätt. Kocken kunde lika gärna varit ståuppkomiker, hennes beskrivning av maten de lagat och hur de lagat den och hur vi sedan skulle inta den fick oss alla att skratta gott. Och mellan middag och efterrätt blev vi underhållna av ett gäng sjungande "nunnor". Vi satt och pratade ända till vi inte orkade längre. Dagens tidiga morgon, över 40 mils bilresa, timslånga intensiva övningar och klimax med ett framträdande som var över alltför snabbt tog ut sin rätt.

Vi gick den korta promenaden tillbaka till systrarnas gästhem. Det var lite råkallt i vinden och fukten från Vättern bredvid oss kändes som fint regn. Sjön följde oss hela vägen, höll oss sällskap med sina små skvalpande vågor. Vackra älskade sjö, rogivande som havet. Jag hade kunnat stanna här en stund.

Dags igen, det var ett tag sen

Vadstena bjöd på regn

I bägge riktningar

Enligt den lilla skylten på bänken har någon haft en fin cigarrupplevelse här

Klosterkyrkan till höger under trädet

Välkommen till birgittasystrarnas gästhem

Utsikt från mitt fönster

Interiörer i blåkyrkan - jungfru Maria

Heliga Birgittas viloplats

Utsikt från min plats i kören - 12 sekunder

Tack Birgitta för att vi fick sjunga för dig

Nu ska det bli ordning på håret

Mitt lilla rum för natten

I väntan på middagen

Pausunderhållning

Dag 2

Sova borta är vad det är, särskilt efter alla intryck den första dagen gav. Det var svårt att varva ner och så många timmars sömn blev det kanske inte. Ingen skugga ska falla över varken sängen eller rummet, det var helt perfekt. Ett krucifix över sängen och Nya Testamentet på nattduksbordet, man behövde inte känna sig ensam. En lugn och behaglig frukost senare stod man i klosterkyrkan ännu en gång iförd köruniformen (valfria svarta kläder, mer uniform än så var det inte) övande dagens repertoar. Den skilde sig egentligen inte alls sen lördagen, var bara lite nerkortad. Det här framträdandet var ingen konsert, det var en del av mässan. Vi sjöng de finaste sångerna, de där fina som man fick svälja hårt till för att kunna fortsätta sjunga. Och så Halleluja light som postludium. Två helt olika miljöer att sjunga i, båda lika fantastiska. Gud log i sin himmel, hur skulle han kunnat göra annat…

Det sista vi gjorde var att äta lunch och sedan bar det av hemåt. Det var lika disigt och mulet som när vi körde upp, men regnet lyste med sin frånvaro. Tongångarna var dock helt annorlunda, det märktes att två dagars hålligång tagit ut sin rätt. Vi hann precis förbi Herrestad så slocknade den första passageraren. Jaha, tänkte jag, så skönt för henne. En stund senare slocknade baksätesåkaren också. Tre trallande jäntor hade blivit tre trötta tråkmånsar… Den enda som inte kunde sova var ju jag, hade ju blivit lite jobbig stämning då. Men något fick jag ju hitta på för att lätta upp tystnaden. Hmm, lite musik hade varit trevligt tänkte jag och tryckte igång mobilen med favoritmusiken jag snöat in på sen ett par veckor tillbaka. Dock hade jag inte så bra koll på volymen,… Jag hoppade högt i mitt säte och bredvid vaknade min ena passagerare med ett ryck. Det varade dock inte så länge, i takt med att jag sänkte musiken så sänkte sig sömnen åter över henne.

Framåt kvällen var vi tillbaka vid utgångspunkten – vår egen kyrka. Jag släppte av mina två körkamrater och fortsatte den sista biten hem mol allena i min lilla bil. I huvudet ekade fortfarande minnena av helgens alla intryck. Alla sånger, alla människor, och det arv som den heliga Birgitta lämnade efter sig. Hon lämnar ingen oberörd.