Spirit says...: Reality - Oktober som gått

Oktober 2022

Den här oktober inleddes med ett besök i blodbussen. Jag har varit lite otursförföljd de senaste gångerna jag har lämnat blod, har det inte varit det ena så har det varit det andra. Den här gången var det inget som stämde. Själv kände jag egentligen inte alls för att behöva ta vägen om blodbussen på väg hem, men vad gör man inte för att andra människor ska få en chans att överleva. Samtidigt är det ett bra sätt att hålla lite koll på dig själv. De slår ju larm om något inte är som det borde vara. Och det var just precis det som hände den här gången. Det var dags att kolla blodtrycket, vilket görs med jämna mellanrum. Manschett på och kompression igång, och där låg man medan trycket runt överarmen blev hårdare och hårdare. Och i hårdaste laget. Hallå...? Har ni glömt mig? Det börjar bli lite obekvämt här! Lugnet själv i form av en vitklädd dök upp och lättade på trycket. Blodtrycket var lite i högsta laget tyckte hon, så jag fick sitta och vila en stund för att några minuter senare ta ett nytt. Men bättre, eländet sjönk! Egentligen var det inte för högt, men det har tydligen gått stadigt uppåt de senaste gångerna jag donerat mitt röda guld, och det tyckte de var lite oroväckande. Sköterskan stack en remiss i handen och instruerade mig att kontakta min vårdcentral för blodtryckskontroll vid tre tillfällen. Jag blev som ett tjurigt barn, skyllde på allt möjligt varför att jag inte skulle ha möjlighet att springa på vårdcentralen. Att jag sen har fem minuters promenad dit och enkelt kan jobba hemifrån talade jag tyst om. Nej, jag hade inte en tanke på att göra som de sa. Jag, friska människa, vad skulle det vara bra för!? Och som lök på laxen hade mitt blodvärde sjunkit till en nivå jag nog aldrig legat på tidigare. Visst, jag blev lite konfunderad så klart, kan det vara att jag är sjuk? Hypondrikern i mig (som jag inte är alls bekant med) dök upp och fick min skalle att snurra i otakt - du har säkert cancer, det är nog därför du har så mycket huvudvärk, en hjärntumör. Eller så är det leukemi, det är därför du får blåmärken så lätt. Eller bröstcancer, det är poppis just nu, gå hem och kläm! Nej, jag vet nog vad det beror på... Jag la ner min träning och har ännu inte hittat något annat att lägga mitt flås på. Vin dricker jag inte heller, så järn får jag inte i mig på samma sätt som innan. Grönsaker slarvar jag med, mat överhuvudtaget sköter jag inte på bästa sätt. Jobbar mycket, stressar (mest inombords), sover för lite kanske. Nej, jag tänker inte ränna på vårdcentralen, jag fixar detta själv... Blodbusspersonalen stack ett par kartor järntabletter i handen på mig och önskade mig en bra kväll. Tack, men den är sabbad tänkte jag ilsket. Och en sak till som jag inte tyckte om, och det kan jag däremot ha fog för. Allt som har med sjukdomar att göra anses ju vara högst personligt och förenat med sekretess och integritet. Här basunerade man ut bland andra blodgivare mitt blodtryck och dess historik, mitt blodvärde, vad jag ska göra med remissen och vad som gäller där. Bortsett från att man ska rabbla både namn och personnummer så alla andra hör. Vad hände med sekretess där...? Får fundera på om jag ska fortsätta lämna blod... Är jag grinig och egoistisk nu? Förmodligen...

Maken började ett nytt jobb - igen. Han byter jobb som andra byter skor. Inte många jobb som duger, fel på det och fel på det. Man blir kräsen när man varit sin egen chef för länge. Men det blev ett kort intro. Fyra dagar in i den nya karriären hade han en diskussion med ett rådjur. Alltså, rådjuret kom ju från höger... Å andra sidan kom maken på huvudled. Ingen idé att diskutera trafikregler med ett rådjur, det fick löpa. Istället för i sidan på ett djur satte han bilen i ett träd. Trots all bättre i det här fallet, en fullvuxen råbock är inte så bra att krocka med. Han blev till och med kändis, incidenten hamnade på trafikuppdateringen. Intet ont anande hörde jag det själv på radion på väg till jobb. Min bättre hälft ringde mig ett par timmar senare och berättade vad som hänt, och när han var klar på röntgen och redo för hemfärd körde jag och hämtade honom. Jobbet tog jag med mig och fortsatte jobba hemma, ingen anledning att köra tillbaka till kontoret. Och maken behövde ju förstås hjälp med saker hemma, som helt vanlig markservice. Lika bra att jobba hemma dagen därpå också tänkte jag och trodde att jag gjorde honom en tjänst. Nja, inte riktigt. Han uppskattar inte speciellt mycket att ha mig jobbande hemma, tycker att han får gå på tårna för att inte störa. Men hur han förklarar att han sätter på TV:n på relativt hög volym vet jag inte. Skrällande musikkanaler är jag inte glad för, bara min egen musik duger. Stämmer sällan överens med utbudet på musikkanalerna. Senare har det krupit fram att det han mest hänger upp sig på är knappandet på tangenterna. Så han får klara sig själv medan jag kör till kontoret. Det går väl hyfsat, bortsett från att jag oftast hittar honom i sängen när jag kommer hem. Värken är outhärdlig och han gör sitt bästa att sova bort den. Men snart är vi två som haltar runt, för jag kommer snubbla på hans kryckor en vacker dag. Står de inte vid köksbordet så ligger de vid soffan eller vid sängen.

Det finns ju en anledning till att jag börjat inreda dotterns gamla rum till mitt nya arbetsrum. Där kan jag sitta och knappa på tangentbordet bäst jag vill utan att störa någon. Dessutom vill jag göra något av det där rummet, för det är faktiskt ett trevligt rum. Fondtapeten tycker jag fortfarande väldigt mycket om efter 16 år, den stannar där den är. Möjligtvis hade väggarna behövt en lite ljusare ton. Det tar vi sen... Eftersom maken är helt indisponibel för tillfället så bad jag sonen om hjälp att fixa lite. Byrån som stått i rummet innan fick byta plats med mormors lilla kökssoffa. Det innebar en del bärande uppför och nerför trappan, men det drabbade i stort sett bara en soffpotatis (oops, den var oavsiktlig) så det gjorde inget. Byrån bars upp, soffan bars ner och löpbandet bars också ner. Sedan kommer symaskinsstativet att bäras ner och brudkistan ska också ner. Men innan jag kommer så långt måste männen i mitt liv sätta upp hyllor på ena väggen på ovanvåningen så böckerna kan byta plats. Den gamla bokhyllan ska nämligen förpassas och den står i mitt blivande arbetsrum och tar upp en hel vägg. Sen har vi ett annat problem - jag har inget skrivbord. Då blir det svårt att jobba hemma utan att störa. Och jag kör inte vart som helst och handlar ett, för i det rummet ska bara ett gammaldags skrivbord komma in. Man får inte sabba stilen liksom. Nåväl, min ständigt uppställda strykbräda fick också en ny plats - hopfälld i tvättstugan. Jag tyckte det var bra att ha det rummet till "strykrum", med en uppfälld strykbräda blir det att man stryker oftare. Men sorry, det blev nödvändigt med denna förändring. En fråga om självdisciplin egentligen. Mitt lilla piano förlorade däremot ett stativ. Strykbrädan var perfekt för det ändamålet.

Jag tog en ledig dag den här månaden. För första gången på länge var jag ute på vift och vis av skadan efter resor förr i tiden tyckte jag att en ledig dag var på sin plats. När man inte varit iväg av semesterskäl så har jag en tendens att bli kvar i adrenalinet en helgaktivitet ger och det gör det svårt att fokusera på sitt arbete. Även om äventyret inte var så aktivt som en taekwondotävling så räckte det att leva på ett tag. Så dagen efter Vadstena sov jag ut, tog det lugnt och begav mig sedan till min nyfunna vän massören. Jag vet att det inte är en spaupplevelse att gå till honom men han kan sin sak. Så jag la mig på britsen för att genomgå en omild behandling för att mjuka upp höftpartiet. Ryggen känns bättre, faktiskt riktigt bra, men när nu den låsningen har släppt så måste allt som legat i kläm släppas loss. Jag vill inte gnälla för världen är full av gnällmånsar, men jag har haft duktigt ont i höfterna. Vänsterhöften är problemet men högerhöften har fått ta smällen. Vanliga självklara rörelser i vardagen har blivit ett litet trauma varje gång - vända sig i sängen, resa sig från en stol, sätta sig i bilen, böja sig ner, gå en promenad. Kanske skulle snott makens andra krycka, han använder bara en... Hur som helst, behandlingen tog sin början och jag bet ihop om smärtan. Rumpmuskeln var duktigt stel och det krävdes starka nävar för att få lite fason på den. Efter 45 minuter var han klar, förmanade mig att dricka mycket och att vara beredd på blåmärken. Ja, blåmärke kan man väl leva med när det kändes så mycket bättre. Och blåmärket var inte att leka med kan jag säga. Halva rumpan var lila i en form som påminde om Kreta, säkert två decimeter långt. Det har jag inte vågat visa min äkta hälft, han hade säkert trott att jag gått med i en BDSM-klubb bakom hans rygg! Skämt åsido, han är duktig den där massören. Han får stanna i mitt liv ett tag till. Nästa date - slutet av november.

"Poison" med Alice Cooper