Reality - Januari som gått

Januari 2023

Nya året började i sjukdomens tecken.  Från att vi suttit och skålat i kranvatten så gick det bara utför. Näsan täpptes till och rösten försvann mer och mer tills den knappt hördes alls.  Inte bra tänkte jag, vart ska detta leda!?  Men som vanligt så var min filosofi även denna gång ”ignorera problemet så finns det inte.”  Nu hör till saken att jag varit förkyld ett tag, testat mig för corona (negativ) samt jobbat hemma i mellandagarna.  För att inte tala om alla huskurer med honungste, ingefärashots, ginseng, halstabletter med citron- och ingefärasmak, c-vitamin och annat jox tills jag nästan blev spyfärdig.  Med tanken att jag inte smittade i det här läget och med ambitionen att inte andas på någon så infann jag mig till köruppträde i St Petri kyrka på Nyårsdagen kl 13:30.  Det visade sig att mer än halva kören hade resonerat typ som jag, och präster och församling likaså.  Folk hostade och nös från alla håll och kanter så det ekade mellan valven.  Vad gör man inte för en dryg timmes kontemplation med kardinalen…?

Körinsatserna var inte slut därmed.  Vi hade en konsert väntande runt hörnet, en julkonsert fem dagar senare.  Den skulle bli något alldeles speciellt och hela min familj skulle komma och lyssna.  Tanken var god men det blev inte riktigt som vi tänkt.  Svärmor låg sjuk i feber och makens knä fällde honom till marken så han kan inte kunde gå på tre dagar.  Men mina trogna älskade barn var där och även en kompis till dottern.  Och det var värt att komma och lyssna på om jag får säga det själv.  Vi bjöd på orgel, sitar, flöjt, cello, cembalo, violin, solo, duett, kvartett och en hel massa körstycken.  Med tanke på sjukdomsbilden i vår eminenta kör så var vi ”awesome”.  Och som vi hade övat!  Flera extraövningar för våra solon, smågrupper och stämmor, för att inte tala om det man övat själv hemma.  Det var så man kunde vakna på natten, sätta sig käpprakt upp i sängen och sjunga ”candlelight, angel light…”, så inpräntat var det.  Jag var en av dem som framträdde solo.  Nerver hade jag inte nämnvärt några, att sjunga för församlingen är inte värre än att läsa för dem, vilket jag gör ganska ofta.  Däremot var jag lite extra fokuserad eftersom jag inte kunde förutse hur min röst skulle bete sig, full av förkylning som den var.  Men jag kan inte klaga, det gick faktiskt helt okej.  Med det sagt åkte jag hem och tillät mig att vara förkyld ett tag utan press någonstans ifrån.

Att jag är lite ljudkänslig har väl knappast undgått någon.  I somras satt jag och ondgjorde mig över något som stod och slamrade hos grannen, varpå jag öppnade moteld med ett vindspel i bambu.  Nu såhär i vintertider har det kommit slammer från grannen på andra sidan om oss.  Detta slammer har mera varit dova dunkar av något som stått och slagit i vinden.  Det tog mig inte så lång tid att konstatera att det var lilla dotterns nybyggda lekstuga som förde oväsen.  Fönstren på sidorna har ingen låsningsfunktion så de fladdrar fritt i de skånska vinterstormarna.  Ack ack, inte bra för någon.  Vår nattsömn blev rejält störd då vi faktiskt vaknade av bankandet, om vi ens lyckades somna.  Nog är nog, tyckte jag till slut och beväpnade mig med ett par rejäla spännband.  Nu skulle stugan bindas om så inga fönster ens skulle kunna vifta.  Sonen assisterade med detta olagliga tilltag som med legala termer benämns egenmäktigt förfarande.  När vi kom tillbaka in låg maken på soffan med mobilen i högsta hugg, i färd med att via sms meddela grannen om vår lite obskyra åtgärd.  När man för semestrande småbarnsföräldrar talar om vad man har gjort för att lilltösens lekstuga inte skulle blåsa sönder så är man tacksamt förlåten.  Hur de själva tidigare inte reagerat förblir en gåta…

Såhär i bistra vintertiden - åtminstone när det gäller el och gas - ska man se om sitt hus noga.  Vi har kommit relativt smärtfritt undan, men det är mycket tack vare vår öppna spis.  Man ska dock inte leka med elden eller på annat vis vara oförsiktig eller slarvig.  Det tycker jag inte att någon av oss är, men även solen har fläckar.  En kväll när jag kom ut ur duschen så tyckte jag att det luktade som att någon poppade popcorn.  Sen övergick den doften i cigarrettrök.  Detta var ju då ännu konstigare eftersom ingen av oss röker, vi har inte ens rökande vänner eller grannar.  När jag kom ut från badrummet var det inte längre någon tvekan…  Det luktade brandrök!  Jag gick en brandrond i huset men hittade ingen eld, knappt någon kvar i spisen.  Maken var ute i garaget och lekte med sina leksaker, så honom gick jag ut och hämtade. Felsökningen fördubblades och teorierna blev fler och fler.  Hallen är under renovering, kunde något ligga och pyra mellan gamla träpanelen och nya gipset?  Något fel på vitvarorna?  Inget…  Men så hittade vi roten till den oroväckande lukten - glödande aska i hinken bredvid spisen.  Hinken är av zink, så ingen stor risk så, men ut åkte hinken och askan dränktes i vatten.  Att man sedan fick sova i oset av vad som kunde blivit en sorglig katastrof fick bli en nyttig läxa.  Det var inte första gången vi varit nära att bränna ner ett hus på det sättet, bara det att den gången var hinken av plast.  Men det är en annan historia från en annan tid.

Helgerna tog slut och efter trettonhelgen var det business as usual.  Lite ångest hade jag, hade ju varit ledig 23 december, jobbat hemma i mellandagarna, varit ledig mellan nyår och trettonhelgen.  Klart att jag hade ångest över att börja jobba!  Men jag tog tjuren vid hornen och körde till kontoret måndagen den nionde januari.  Där möttes jag av kontorets julgran, vilken jag själv satte upp strax innan jul, och ljusstakar i fönstren.  Klart att ingen tagit bort bjäfset, det fick bli min uppgift.  Trodde aldrig jag skulle klara granen själv, men det gjorde jag.  En av mina gravida kollegor hjälpte mig dock att släpa in den stackaren i massagerummet.  Ljusstakarna har jag plockat efterhand, en del hade ”gömt” dem bakom gardinerna.  Den sista hittade jag igår.  Så, ordningen återställd.  Hemma åkte både gran, stjärnor och stakar ut efter trettonhelgen.  Det här året beställde jag granhämtning av kommunen.  Fattar inte att vi inte gjort det tidigare år, det är enkelt och kostnadsfritt, allt man behöver göra är att boka hämtningen på kommunens hemsida.  Det stackars trädet fällde en hel del barr på vägen ut, ytterligare en del medan den stod ute och väntade på att bli hämtad och när den sen var borta så låg en hög av barr kvar efter den.  Kan inte ha varit ett enda barr kvar på granen när den landade i avfallsbilen.  Någonstans inom mig gör det lite ont att ställa in ett träd, klä det med glitter och ljus och annat tingeltangel och sen kasta den ett par veckor senare.  Lite julgriskänsla på det hela.  Gödas fram, dö, avnjutas, och sen kastas som förbrukat.  Men plastgran luktar inte barr och quorn smakar inte gris.  Jag har inte karaktär att leva som en vegansk miljökämpe utan el eller annan drift.  En grotta och häst och vagn?  Känns som att en del är på väg däråt...

Musik:  "Thank you for the music" med ABBA

Eld - inget att leka med

Kom inte och säg att platsgranar inte barrar

För att kunna vara med här...

...krävdes en hel del sånt här!

Inspiration - I natt jag drömde

Barnen

Mina knattar och jag...  Jag saknar dem som små, jag saknar dem som stora när de inte längre finns hemma.  I den här drömmen förenade jag det bästa av två världar - mina barn och mina morföräldrar.  Jag och barnen var hos mormor och morfar, vi sov i deras sängkammare.  Sonen sov i morfars säng och jag i mormors, mellan oss kom dottern och smög sig ner.  Hon hade varit ute och festat och bränt pengar skulle det visa sig.  Hon erkände att hon gjort av med 25 000 kr i fyra omgångar, vilket hon hade lite panik över.  "Det var ju inte bra", tyckte jag, "det var ju precis det du inte ville göra".  "Jag vet", svarade hon.  Maken var också på ingång, men han gick inte vilken väg som helst.  I verkligheten (och även i drömmen fast på ett annat sätt) fanns en liten balkong vid mormors och morfars sängkammare.  Det var på andra våningen så man kunde inte använda den som varken utgång eller ingång.  Fast i drömmen kunde man det.  Maken hade nyckel och låste upp utifrån och kom in i sängkammaren.  Han var där av en annan anledning än besök, ungefär som att han hade något slags ärende.  

Sen går vi vidare till nästa del av drömmen.  Det var nu dagtid och jag och dottern skulle ut och ha lite kul. I verkligheten hade hon absolut inte varit främmande för att gå ut och ta ett glas vin med mig (om jag nu hade druckit vin), och det var hon inte heller i drömmen.  Vi satt vid ett långbord i någon som mest liknade en matsal.  Hon hade ett glas rött vin medan jag inte hade något alls.  Runt omkring oss satt hennes kompisar också och gav några kommentarer om att dottern hade mamma med sig.  Inget elakt, de tyckte vara det var kul att morsan fick hänga med ut.  

Det där får vi göra verklighet av någon gång...

Balkongen högst upp i bild.  Inte direkt någon huvudingång.

Inspiration - I natt jag drömde

Kösystem

Nästa natt med tokiga drömmar...  Vet inte vad som händer, jag har inte drömt något nämnvärt på länge.  Nu helt plötsligt drömmer jag massor.  Lite kul är det, men jag undrar hur det där med drömmar och nattsömn fungerar.

Jag och sonen och några andra ur släkt och vänner hade varit iväg på någon liten resa någonstans, åkt rundor på både väg och vatten.  Vi visste inte riktigt vart vi skulle eller ens var vi var, men som jag minns drömmen så var det ganska trevligt.  Sonen och jag hade bokat tid till ett exklusivt provrum.  Vi skulle prova kläder, vet inte riktigt vad för kläder, men träningskläder dyker upp lite smått obemärkt.  Vi kom in i en steril avdelning där allt var vitt.  För att få prova kläderna skulle man vända sig till en receptionist som stod vid en stor disk framför provrummen, hänvisa till sin bokning och sedan bli anvisad ett provrum.  Nu talar jag om Provrum, dvs dörrar man öppnar och stänger efter sig, inte en liten hytt med ett draperi som knappt räcker till för att dra för ordentligt om sig. Vi skulle prova tillsammans i provrummet, men vi hade gjort något fel och fick tillsägelse från receptionisterna.  De var fortfarande inte nöjda med våra åtgärder, så de fick kalla in - Marie Mandelmann!! - för att tala oss tillrätta.  Jag undrade faktiskt även i drömmen vad hon gjorde där...  Svar på det fick jag inte, för sen vaknade jag.

Marie Mandelmann - ordningskvinna vid provhytter (bild från internet)

Inspiration - I natt jag drömde

Försvunna hissar

En konstig titel på en konstig dröm.  I natt har jag åkt hiss.  Vi var några stycken som befann oss på ett stort sjukhus.  Vet inte vad vi gjorde där men både min mamma och min mormor fanns med någonstans i bakgrunden.  Vi hade svårt att ta oss dit vi skulle och hissarna gick lite hur som helst.  Man kunde inte åka samma hiss direkt utan behövde byta hiss under vägen.  Det var inte lätt att hitta rätt hiss.  Till slut fann jag mig klättrandes på en bro över en motorväg, för därborta på bron under ett tak fanns nästa uppsättning hissar.  Kanske skulle det vara någon av dem...  I mitt stilla sinne tänkte jag - hur kunde både mamma och mormor svika mig!

Ni som tyder drömmar...  Försök tyda denna!

Hissdörr - inte alltid lättillgänglig (bild från internet)

Reality - December som gått

December 2022

Skål älskling, och Gott Nytt År!  Där satt vi i soffan med varsitt glas kranvatten.  Inte ens kolsyrat vatten!  Hur kunde det nu bli så?  Att vi skulle dansa i glitter och glamour med gräddan och skåla i äkta champagne vid tolvslaget, det har vi gett upp om.  Men myskläder och vattenglas...?  Alltså, det var ju inte planerat så.  Barnen firade ju så klart på sitt håll, själva skulle vi till våra vänner som vi brukar fira med på både Nyår och Midsommar.  Men ödet ville annorlunda det här året.  Maken blev dunderförkyld!  Feber och sängliggande, snorande och snörvlande, inte läge att komma till kompisarna och sprida baciller direkt.  Så plankan vi skulle ätit förvandlades till stekt fläskfilé med kroketter, sallad och bearnaise, umgänget förvandlades till en TV-kväll och skålen i flotta klirrande champagneglas blev till då till ett kompakt "tjoff" med tjocka vardagsglas halvfulla med vatten.  Priset man får betala för att inte kunna hålla sig frisk...  Den stackars maken var ju då inte den enda som varit förkyld.  Sonen har varit riktigt kass under hela december månad och undertecknad hade lite problem med en skrovlig hals.  Smitta är aldrig välkommet men är man som min älskade man sjukskriven med ett trasigt knä så vill man inte missa sin läkartid.  Han missade den.  Hade han hållit sig frisk en enda sketen dag till så hade allt varit lugnt, men en tid hos ortopeden växer ju inte på träd om man säger så.  Oavsett så är Nyår vad det är.  Det är slutet på något och början på något.  Man går in i det med ny energi och nya för hoppningar, önskar att det ska bli bättre än det man lämnar bakom sig.  Om man får tro den allmänna uppfattningen så finns det inte mycket hopp för 2023.  Höga elpriser, hög inflation, lågkonjunktur på väg, ett krig som Putin vägrar avsluta och politiker som hela tiden skyller på varandra.  Men vad kan man göra...?  Bara att skåla, önska Gott Nytt och hoppas på det bästa, gå in i det nya året med ett öppet sinne och positiv attityd.  Det är inte mycket annat man kan göra.  Så nyårslöftet jag aldrig gav får väl bli "jag ska snåla med pengarna!".  Ny rapport kommer om ett år.

Så vad har man hittat på resten av månaden?  På arbetsfronten har det varit både massor att göra och väldigt lugnt.  I de lugna perioderna var det bara att axla uppgiften min förra kollega hade - pynta kontoret med ljusstakar och gran.  Att få till lite ljusstakar i fönstren är ju inte raketforskning, så det gick ganska smärtfritt.  Det största problemet var att få till lite julglädje hos en del kollegor.  "Vill ni inte ha några ljusstakar på den här avdelningen?"  "Det finns inga kvar."  "Jo, det finns massor."  "Jaså."  Sen hände inget mer om inte jag hämtade och ställde fram.  Granen var lite värre...  Av praktiska skäl så finns det en plastgran.  Den hanterades ganska hårdhänt av chefen förra året, inslängd i sin helhet massagerummet.  Jag är själv inte så duktig på att mecka varken ihop eller isär plastgranar, men slängd på golvet med glitter och allt ser inte så bra ut.  Stackars gran!  Hur jag lyckades få ihop eländet och ställd på sin plats vet jag inte direkt, men så blev det.  När jag var klar stod den grön och grann i stugan, med toppen mot taket, glittret lite märkligt placerat, belysning enbart nertill och mattan under inpillad i efterhand under julgransfoten.  Men den dög för ett gruppfoto på vår "ugly Christmas sweater day".  För övrigt var det en annan kollega som hittade kontakten för belysning även i den övre delen av granen.

Julen kom till slut till det egna hemmet.  Jag hade tagit en ledig dag mitt i julmånaden och klarat av julklappsinköpen på ett enkelt och smidigt sätt tyckte jag.  Så var det också, när jag var ute var det på det stora hela folktomt.  Men tyvärr fick jag ge mig ut en gång till.  Man kan ju inte komma med en julklapp till sonen och en julklapp till dottern och sen inget mer, så på "lillejulafton" tog jag runda två.  Min ambition att ge mig ut så fort som möjligt på morgonen grusades av min egen lathet, så julshoppingen tog inte fart förrän efter lunch.  Jag var beredd på allt!  Besök 1:  Toppengallerian.  Det finns faktiskt bra förutsättningar att göra en hel del inköp på hemmaplan, så i största möjliga mån utnyttjar jag den möjligheten.  Det var det fler som tyckte, bilkön började strax utanför min egen t-korsning 200 meter till entrén.  Hmm, bådar inte gott tänkte jag.  Hittade till slut en parkering, tog ett djupt andetag och mumlade för mig själv:  "Alright, I'm going in!"  Maken behövde en ny kudde så jag fixade en - eller två.  Om man blev medlem i butiken så fick man två för priset av en kudde.  Jag gillar inte det där med medlemsskap i butiker, så med ett enda undantag låter jag det vara.  Nu är undantagen två, eftersom "kuddbutiken" ofta har bra erbjudanden för sina medlemmar.  Så jag lämnade mina uppgifter fram tills jag fastnade på "mobilnummer".  Jag har hemligt mobilnummer och det har jag av en anledning.  Det visade sig dock att vi med hemliga mobilnummer är diskriminerade, jag anar att det är en allmän komplott.  Om jag inte lämnar mitt mobilnummer till butiken jag vill bli medlem i så kan jag inte bli medlem.  Jag kan inte för mitt liv förstå vad de ska med mitt mobilnummer till!!  Jag sa till dem att jag inte vill ha erbjudanden på SMS, och fick genast svaret att det kan man slippa.  Så vad ska de ha det till?  För jag viker mig inte en tum, mitt mobilnummer lämnar jag inte ut.  Ett nummer fick de, men de kan ju prova att ringa det...  Slut på parentes.  Besök 2:  Svågertorp.  Här är alltid fullt med bilar, nästan oavsett när man dyker upp.  För att undvika de längsta köerna brukar jag köra bakvägen, funkar i alla lägen.  Jag svepte en länga med besök i samtliga butiker, gick snabbt och lätt.  Sen hämtade jag dottern, hon skulle hjälpa oss fixa till besöket från svågern med familj på kvällen.  Vi brukar fira jul med dem den 23/12, julafton är vikt till svägerskans familj.  Så har det alltid varit och så kommer det förbli har en enda person bestämt och det får ett tiotal andra lida för.  ("Men ja ä ente bitter!")  Hur som helst så blev det en trevlig kväll full med god mat och en lycklig svåger lallade ut ur huset några timmar senare med en 60-årspresent under armen.  Det krävs en del för att göra honom mållös, en genomtänkt present är något som tydligen funkar.  Efter den här kvällen så blev julafton inte så mycket julafton.  Maken som är den som står för matlagningen var helt utpumpad pga sitt stackars knä, så sordinen låg obönhörligen och dämpade julaftonskvällen.  Det var inte bara han, barnen och svärsonen och svärmor var också lite trötta, så efter julmat och klappöppningar så begav de sig snart hemåt.  Ja, inte sonen, han var ju redan hemma, förkyld och sliten.  Själv begav jag mig till midnattsmässan, kören skulle sjunga lite där.  

Kören ja.  Den har spelat stor roll hela månaden.  Vi har övat som kör, övat smågrupper och solo, och det eskalerade i en liten konsert på Lucia.  Det gick kanon, och församlingsmedlemmar var inte sena att visa sin uppskattning.  Riktigt roligt!  Efter den konserten blev det eftersits.  Vi hade planerat det i veckor, vilken mat vi skulle ha, snacks och efterrätt, underhållning osv.  Våra präster var våra gäster (lite halvt avsiktligt rim där), de lät sig väl smaka av både mat och underhållning.  Lite oro i leden blev det dock när en fotbollsmatch hotade att kullkasta allt vi planerat under kvällen.  För en annan som inte alls är intresserad av fotboll så framstod det hela som helt obegripligt, men precis som jag försökte intala mig själv så löste allt sig och fotbollsfantasterna skötte det hela snyggt, feststämningen återställd.  Jag har även den här månaden framträtt solo för första gången på 30 år.  Inte något stort, en liten sekvens på juldagens mässor bara.  Jag hade i tankarna högmässan, jag och en körkompis på läktaren ihop med körledaren vid orgeln.  Så blev det inte.  Körkompisen hoppade av av privata skäl, jag skulle göra det själv.  Och det blev inte läktaren på högmässan, det blev i koret både på familjemässan och högmässan.  Jag hade möjligheten att få som jag själv trott, men valde att göra det som var tanken från annat håll.  Jag är glad att jag gjorde det så, det gick kanon!  Rösten höll trots en latent förkylning som vid det laget bara låg som en odefinierbar tröghet i rösten utan att jag visste vad det skulle bli av den.  Nervös?  Faktiskt inte...  Jag upptäckte att det inte är värre att sjunga för församlingen än att läsa för dem.  Och sekvensen hade jag ju övat hemma i flera veckor, hur svårt kunde det vara?  Första mässan stod jag heller inte där framme själv, en annan körkompis erbjöd sig att göra det tillsammans med mig denna mässa.  Vi "rockade sockorna" där vi stod, det hjälpte mig att fixa andra mässan själv.  Och det blev uppskattat, som det värmde!  Och underskatta aldrig bönens makt!

Jag vet inte om det är stress som orsakar allmän klumpighet, men något är det.  Tänker också att det är för att man ska kunna bjuda på sig själv och få andra att skratta.  Vi börjar med maken.  Män har i regel betydligt mer hårväxt än vi kvinnor, det frodas lite överallt.  På senare år har maken märkt att det börjat växa lite väl mycket på öronen.  Inte så lätt att få bort med rakhyvel eller pincett eller liknande, men det finns ett sätt som araber specialiserat sig på - elda bort det.  Tja, varför inte...?  Jag kliade mig i huvudet när jag såg en gaständare ligga i badrummet, kunde för mitt liv inte hitta en rimlig anledning till att den låg där.  Vi har inga värmeljus i badrummet, den belysningen är elektrisk (än så länge i alla fall).  Några kvällar senare kom förklaringen.  Min kära man hade försökt elda bort håret på öronen, men istället nästan eldat upp allt håret på huvudet istället.  Den ena polisongen var något kortare än den andra...  Tur vi inte lever på 70-talet...  Själv försökte jag möblera om mitt eget ansikte.  Jag hade strukit juldukar, sprayat dem med stärkelsespray.  Det blir ganska halt av det, så viss försiktighet ska alltid iakttas när man lullar omkring i strykrummet.  Inga problem, det var jag beredd på.  Men jag var inte beredd på att stärkelsesprayen skulle fastna under mina tofflor och följa mig runt i huset.  Så när jag lämnat tvättstugan med dukarna i famnen för transport upp till byrån där jag förvarar dukar så utspelade sig följande:  Lite lagom snabbt gick jag genom hallen på nedervåningen och skulle precis vika av mot trappan när golvet försvann under mina fötter.  Det fanns inget att greppa tag i så jag bara flög handlöst.  Jag lyckades dock vända till det så jag inte skulle slå svanskotan i golvet, istället blev det huvudsakligen näsbenet i ett trappsteg.  Öm lite överallt efter den vurpan satt jag stönande och väntade på näsblodet.  Det kom inte.  Istället infann sig ganska meddetsamma en snygg liten bula mitt på näsan.  "Åh neej, jag har fått en örnnäsa!!" skrek jag inombords när jag såg mig själv i spegeln.  Hade bara fattats att hela ansiktet skulle bli blått och lila också.  Så blev det lyckligtvis inte, den lilla skiftningen som smög sig fram var det nog bara jag själv som såg.

För övrigt såg jag en intervju på nyheterna med en gynekolog.  Hon hette Sara med det för yrket ultimata efternamnet KNIP!  

Lilla Ronnie kom och hälsade på på julafton.

Årets julgran, liten men naggande god.

Kontorets julgran - blev kanske inte så tokigt ändå.

Gaständare - ej för hårborttagning.

Svågern har alltid velat ha en sån här.  Han fick en nästan likadan.