Spirit says...: Reality - December som gått

December 2022

Skål älskling, och Gott Nytt År! Där satt vi i soffan med varsitt glas kranvatten. Inte ens kolsyrat vatten! Hur kunde det nu bli så? Att vi skulle dansa i glitter och glamour med gräddan och skåla i äkta champagne vid tolvslaget, det har vi gett upp om. Men myskläder och vattenglas...? Alltså, det var ju inte planerat så. Barnen firade ju så klart på sitt håll, själva skulle vi till våra vänner som vi brukar fira med på både Nyår och Midsommar. Men ödet ville annorlunda det här året. Maken blev dunderförkyld! Feber och sängliggande, snorande och snörvlande, inte läge att komma till kompisarna och sprida baciller direkt. Så plankan vi skulle ätit förvandlades till stekt fläskfilé med kroketter, sallad och bearnaise, umgänget förvandlades till en TV-kväll och skålen i flotta klirrande champagneglas blev till då till ett kompakt "tjoff" med tjocka vardagsglas halvfulla med vatten. Priset man får betala för att inte kunna hålla sig frisk... Den stackars maken var ju då inte den enda som varit förkyld. Sonen har varit riktigt kass under hela december månad och undertecknad hade lite problem med en skrovlig hals. Smitta är aldrig välkommet men är man som min älskade man sjukskriven med ett trasigt knä så vill man inte missa sin läkartid. Han missade den. Hade han hållit sig frisk en enda sketen dag till så hade allt varit lugnt, men en tid hos ortopeden växer ju inte på träd om man säger så. Oavsett så är Nyår vad det är. Det är slutet på något och början på något. Man går in i det med ny energi och nya för hoppningar, önskar att det ska bli bättre än det man lämnar bakom sig. Om man får tro den allmänna uppfattningen så finns det inte mycket hopp för 2023. Höga elpriser, hög inflation, lågkonjunktur på väg, ett krig som Putin vägrar avsluta och politiker som hela tiden skyller på varandra. Men vad kan man göra...? Bara att skåla, önska Gott Nytt och hoppas på det bästa, gå in i det nya året med ett öppet sinne och positiv attityd. Det är inte mycket annat man kan göra. Så nyårslöftet jag aldrig gav får väl bli "jag ska snåla med pengarna!". Ny rapport kommer om ett år.

Så vad har man hittat på resten av månaden? På arbetsfronten har det varit både massor att göra och väldigt lugnt. I de lugna perioderna var det bara att axla uppgiften min förra kollega hade - pynta kontoret med ljusstakar och gran. Att få till lite ljusstakar i fönstren är ju inte raketforskning, så det gick ganska smärtfritt. Det största problemet var att få till lite julglädje hos en del kollegor. "Vill ni inte ha några ljusstakar på den här avdelningen?" "Det finns inga kvar." "Jo, det finns massor." "Jaså." Sen hände inget mer om inte jag hämtade och ställde fram. Granen var lite värre... Av praktiska skäl så finns det en plastgran. Den hanterades ganska hårdhänt av chefen förra året, inslängd i sin helhet massagerummet. Jag är själv inte så duktig på att mecka varken ihop eller isär plastgranar, men slängd på golvet med glitter och allt ser inte så bra ut. Stackars gran! Hur jag lyckades få ihop eländet och ställd på sin plats vet jag inte direkt, men så blev det. När jag var klar stod den grön och grann i stugan, med toppen mot taket, glittret lite märkligt placerat, belysning enbart nertill och mattan under inpillad i efterhand under julgransfoten. Men den dög för ett gruppfoto på vår "ugly Christmas sweater day". För övrigt var det en annan kollega som hittade kontakten för belysning även i den övre delen av granen.

Julen kom till slut till det egna hemmet. Jag hade tagit en ledig dag mitt i julmånaden och klarat av julklappsinköpen på ett enkelt och smidigt sätt tyckte jag. Så var det också, när jag var ute var det på det stora hela folktomt. Men tyvärr fick jag ge mig ut en gång till. Man kan ju inte komma med en julklapp till sonen och en julklapp till dottern och sen inget mer, så på "lillejulafton" tog jag runda två. Min ambition att ge mig ut så fort som möjligt på morgonen grusades av min egen lathet, så julshoppingen tog inte fart förrän efter lunch. Jag var beredd på allt! Besök 1: Toppengallerian. Det finns faktiskt bra förutsättningar att göra en hel del inköp på hemmaplan, så i största möjliga mån utnyttjar jag den möjligheten. Det var det fler som tyckte, bilkön började strax utanför min egen t-korsning 200 meter till entrén. Hmm, bådar inte gott tänkte jag. Hittade till slut en parkering, tog ett djupt andetag och mumlade för mig själv: "Alright, I'm going in!" Maken behövde en ny kudde så jag fixade en - eller två. Om man blev medlem i butiken så fick man två för priset av en kudde. Jag gillar inte det där med medlemsskap i butiker, så med ett enda undantag låter jag det vara. Nu är undantagen två, eftersom "kuddbutiken" ofta har bra erbjudanden för sina medlemmar. Så jag lämnade mina uppgifter fram tills jag fastnade på "mobilnummer". Jag har hemligt mobilnummer och det har jag av en anledning. Det visade sig dock att vi med hemliga mobilnummer är diskriminerade, jag anar att det är en allmän komplott. Om jag inte lämnar mitt mobilnummer till butiken jag vill bli medlem i så kan jag inte bli medlem. Jag kan inte för mitt liv förstå vad de ska med mitt mobilnummer till!! Jag sa till dem att jag inte vill ha erbjudanden på SMS, och fick genast svaret att det kan man slippa. Så vad ska de ha det till? För jag viker mig inte en tum, mitt mobilnummer lämnar jag inte ut. Ett nummer fick de, men de kan ju prova att ringa det... Slut på parentes. Besök 2: Svågertorp. Här är alltid fullt med bilar, nästan oavsett när man dyker upp. För att undvika de längsta köerna brukar jag köra bakvägen, funkar i alla lägen. Jag svepte en länga med besök i samtliga butiker, gick snabbt och lätt. Sen hämtade jag dottern, hon skulle hjälpa oss fixa till besöket från svågern med familj på kvällen. Vi brukar fira jul med dem den 23/12, julafton är vikt till svägerskans familj. Så har det alltid varit och så kommer det förbli har en enda person bestämt och det får ett tiotal andra lida för. ("Men ja ä ente bitter!") Hur som helst så blev det en trevlig kväll full med god mat och en lycklig svåger lallade ut ur huset några timmar senare med en 60-årspresent under armen. Det krävs en del för att göra honom mållös, en genomtänkt present är något som tydligen funkar. Efter den här kvällen så blev julafton inte så mycket julafton. Maken som är den som står för matlagningen var helt utpumpad pga sitt stackars knä, så sordinen låg obönhörligen och dämpade julaftonskvällen. Det var inte bara han, barnen och svärsonen och svärmor var också lite trötta, så efter julmat och klappöppningar så begav de sig snart hemåt. Ja, inte sonen, han var ju redan hemma, förkyld och sliten. Själv begav jag mig till midnattsmässan, kören skulle sjunga lite där.

Kören ja. Den har spelat stor roll hela månaden. Vi har övat som kör, övat smågrupper och solo, och det eskalerade i en liten konsert på Lucia. Det gick kanon, och församlingsmedlemmar var inte sena att visa sin uppskattning. Riktigt roligt! Efter den konserten blev det eftersits. Vi hade planerat det i veckor, vilken mat vi skulle ha, snacks och efterrätt, underhållning osv. Våra präster var våra gäster (lite halvt avsiktligt rim där), de lät sig väl smaka av både mat och underhållning. Lite oro i leden blev det dock när en fotbollsmatch hotade att kullkasta allt vi planerat under kvällen. För en annan som inte alls är intresserad av fotboll så framstod det hela som helt obegripligt, men precis som jag försökte intala mig själv så löste allt sig och fotbollsfantasterna skötte det hela snyggt, feststämningen återställd. Jag har även den här månaden framträtt solo för första gången på 30 år. Inte något stort, en liten sekvens på juldagens mässor bara. Jag hade i tankarna högmässan, jag och en körkompis på läktaren ihop med körledaren vid orgeln. Så blev det inte. Körkompisen hoppade av av privata skäl, jag skulle göra det själv. Och det blev inte läktaren på högmässan, det blev i koret både på familjemässan och högmässan. Jag hade möjligheten att få som jag själv trott, men valde att göra det som var tanken från annat håll. Jag är glad att jag gjorde det så, det gick kanon! Rösten höll trots en latent förkylning som vid det laget bara låg som en odefinierbar tröghet i rösten utan att jag visste vad det skulle bli av den. Nervös? Faktiskt inte... Jag upptäckte att det inte är värre att sjunga för församlingen än att läsa för dem. Och sekvensen hade jag ju övat hemma i flera veckor, hur svårt kunde det vara? Första mässan stod jag heller inte där framme själv, en annan körkompis erbjöd sig att göra det tillsammans med mig denna mässa. Vi "rockade sockorna" där vi stod, det hjälpte mig att fixa andra mässan själv. Och det blev uppskattat, som det värmde! Och underskatta aldrig bönens makt!

Jag vet inte om det är stress som orsakar allmän klumpighet, men något är det. Tänker också att det är för att man ska kunna bjuda på sig själv och få andra att skratta. Vi börjar med maken. Män har i regel betydligt mer hårväxt än vi kvinnor, det frodas lite överallt. På senare år har maken märkt att det börjat växa lite väl mycket på öronen. Inte så lätt att få bort med rakhyvel eller pincett eller liknande, men det finns ett sätt som araber specialiserat sig på - elda bort det. Tja, varför inte...? Jag kliade mig i huvudet när jag såg en gaständare ligga i badrummet, kunde för mitt liv inte hitta en rimlig anledning till att den låg där. Vi har inga värmeljus i badrummet, den belysningen är elektrisk (än så länge i alla fall). Några kvällar senare kom förklaringen. Min kära man hade försökt elda bort håret på öronen, men istället nästan eldat upp allt håret på huvudet istället. Den ena polisongen var något kortare än den andra... Tur vi inte lever på 70-talet... Själv försökte jag möblera om mitt eget ansikte. Jag hade strukit juldukar, sprayat dem med stärkelsespray. Det blir ganska halt av det, så viss försiktighet ska alltid iakttas när man lullar omkring i strykrummet. Inga problem, det var jag beredd på. Men jag var inte beredd på att stärkelsesprayen skulle fastna under mina tofflor och följa mig runt i huset. Så när jag lämnat tvättstugan med dukarna i famnen för transport upp till byrån där jag förvarar dukar så utspelade sig följande: Lite lagom snabbt gick jag genom hallen på nedervåningen och skulle precis vika av mot trappan när golvet försvann under mina fötter. Det fanns inget att greppa tag i så jag bara flög handlöst. Jag lyckades dock vända till det så jag inte skulle slå svanskotan i golvet, istället blev det huvudsakligen näsbenet i ett trappsteg. Öm lite överallt efter den vurpan satt jag stönande och väntade på näsblodet. Det kom inte. Istället infann sig ganska meddetsamma en snygg liten bula mitt på näsan. "Åh neej, jag har fått en örnnäsa!!" skrek jag inombords när jag såg mig själv i spegeln. Hade bara fattats att hela ansiktet skulle bli blått och lila också. Så blev det lyckligtvis inte, den lilla skiftningen som smög sig fram var det nog bara jag själv som såg.

För övrigt såg jag en intervju på nyheterna med en gynekolog. Hon hette Sara med det för yrket ultimata efternamnet KNIP!