Reality - Kåseri Juni

Juni 2016

Nu börjar det bli sommar, ser ni!  Och när det är sommar då händer det grejor!  Juni månad har bestått av 30-gradig värme, 12-gradig värme, åsknedslag, molnfri himmel, helgrå himmel, störtregn, samt precis lagom väder.  Men jag är inte här för att prata väder, det har hänt så mycket annat trevligt.

Min fina gudagåva till son har slutat grundskolan.  Han har kämpat som ett djur för att få upp sina betyg och det har varit blod, svett och tårar som höjt dem med hela 17,5 poäng.  Så jag har varit på mitt livs sista skolavslutning.  Mycket folk förstås, den biten tycker jag inte om.  Men ibland får man offra sig för den goda sakens skull.  Den sura lukten av svett och andra kroppsodörer följde med från foajén in till matsalen där det blev ännu värre.  Förvirringen var total när tre klassers föräldrar och syskon och mostrar och fastrar och farfäder och morfäder, kusiner, sysslingar och bryllingar skulle hitta någonstans att sitta.  De satte sig så pass att det inte blev plats till barnen, så en del fick vackert lyfta på pariserrövarna och ställa sig lite här och var.  Där har man lite nytta av att vara anspråkslös och sätta sig längst bak (duktiga vi är!).  Varmt som i bastun och mindre fräsch luft gjorde att jag njöt av den vidöppna dörren bara ett par meter från där jag satt.  Tyvärr blev vindarna lite väl friska efter en och en halv timme mitt i draget, så innan vi fick lov att lämna lokalen så skallrade både tänder och fingrar och koftan var lite lätt uttänjd efter mina försök att förvandla den till en filt.  Så det var en ren fröjd att sen få komma ut på skolgården och värma sig i solljuset.  Kan inte förneka att där satt en klump av stolthet i den här mammans hals när sonen stod där i sin kostym med sitt betyg och en röd ros i handen.

Min fina gudagåva till dotter har fyllt 21 år.  Betyder inte så mycket numera men känns ändå lika betydelsefullt som "sweet sixteen".  Hon hade inte pratat om alls hur hon skulle fira, eller om hon alls skulle vara hemma, vilket vi ju inte är så vara vid att hon är.  Så kröp det ju fram att hon ville ha stor fest.  Alltså blev det huset fullt av nästan 20 personer!  Hmm, var skulle alla de sitta?  Jo, vi fixar ett extra bord och några stolar och så köper ett partytält och slår upp på uteplatsen!  Jättebra - ända till det började åska och regna och några var åskrädda.  Själv tyckte jag det kunde vara lite mysigt att sitta i ett tält och lyssna på smattrande regn utanför.  Jag var nog ensam om det...  Efter både smörgåstårta, jordgubbstårta, vin och diverse annat intagits och vi sladdrat färdigt med varann så troppade gästerna av efterhand.  En trevlig och lyckad kväll och man kunde nöjd krypa i säng framåt tvåtiden.  Utom dottern...  Hon bjöd hem ytterligare en person som skulle hjälpa oss att tömma det inlånade spritförrådet.  Själv tömde hon det på ett helt annat sätt lite längre fram på småtimmarna...

Mina små gudagåvor har tre kusiner.  Den ena tog studenten förra året och den andra tog studenten i början av den här månaden.  Den tredje får vänta rätt många år innan det blir dags där.  Vi skulle bara från Höllviken till Vellinge, så det blev bussen.  Kan tillägga att betala med kreditkort är en ockeraffär big time!  Sonen hade kollat saldot på mitt jojokort och sen glömde jag naturligtvis att lägga tillbaka det i plånboken.  Enkel till Vellinge 22:-, 18:- med jojo och 32:- med Mastercard!!  Jag har blivit lurad!!  Det är inte pengarna, det är principen...  Vi tog inte bilen av tre anledningar:  Ont om parkeringar i Vellinge, trångt med bilar hos värdfamiljen samt att den givna chauffören gärna ville ha ett glas vin till maten.  Sonen körde moppe till Sundsymnasiet och trots den enorma folksamlingen så lyckades han inte klura ut var det var.  Vi kom precis lagom för att se mellankusinen dansa ut från skolans lokaler, lite lagom rund under fötterna.  Och ännu rundare blev han när vi hängde små snapsflaskor runt halsen på honom.  Det här kalaset klarade sig undan åska och regn, minsann.  Ingen risk att vi behövde montera ner tält och springa in med tallrikarna i högsta hugg.  Frysa behövde vi inte heller göra, varmt så det förslog.

Maken har varit i Norge och fiskat.  Eller ja, det var ju meningen i alla fall.  Jodå, han åkte!  Jag uppmuntrade honom som jag alltid gör (numera åtminstone) och gladdes med honom när han var som ett barn som stänger sista väskan inför morgonens semesterresa.  Det tog tre dagar så ringde telefonen:  "Ja, då ses vi snart."  Öh, jaså, tänkte jag, knappt halva tiden hade ju gått.  Men jo, han var på väg hem.  Anledningen blev jag inte riktigt klok på.  Först hette det att där inte var vatten i älven.  Sen hade det med kranbytet på lastbilen att göra.  Nästa förklaring var ont i knäna.  Sen kom en ny antydan om prioriteringarna bland alfahannarna.  Saknade fredagsmyset var nog också med på ett hörn där.  Alltså, inte det att han inte får lov att komma hem, men han får mig ibland osökt att tänka på när man var på läger som barn och grät efter mamma och var färdig att be henne hämta mig.  Men jag red ut stormen, jag.  Här ger man inte upp och åker hem i förväg, här stannar man och kämpar till sista droppen...

Så har det ju varit Midsommar också!  Tack vare eventet i ett stycke längre upp så fick man ju se till att göra Casa Engman representabelt.  Ligusterhäcken blev klippt, framsidan blev iordningställd och rabatterna blev rensade.  När midsommarkvällen kom var vi rätt glada för denna storhelgs (och alla andra storhelgers) enkla middagsförberedelser för många knop gjorde vi inte.  Jag brukar kunna vara lite stolt över att jag är relativt vältränad, men efter de rabatterna så hade jag ont precis överallt.  Och till vilken nytta?  Grannens tomt är lämnad helt åt sitt öde och består mest av tistlar, maskrosor och vippor.  Och vart blåser det tror ni...?



Musik: All Night Long med Lionel Ritchie

           

Genom lövportalen - från grundskolan ut i livet

Stilig som få

Grattis på 21-årsdagen

Where have all the flowers gone

Har ni fest eller?

Sjung om studentens lyckliga da'r

Inspiration - Ett sommarminne

Midsommar i Frinnaryd

Midsommar innebar stor fest i Frinnaryd.  Alla var där!  Barn som vuxen, ung som gammal.  Några starka män hade med gemensamma krafter rest midsommarstången någon dag innan, men vem som plockat blommorna som den var klädd med, eller vem som klätt den har jag dock ingen aning om.

Framåt eftermiddagen samlades hela byn i lekparken bakom bygdegården i lilla Frinnaryd.  Flera bord var uppdukade med kaffe och saft och bullar och kakor.  Man hade även högtalaranläggning till speakern som höll i det hela.  De äldre slog sig ner på stolarna och barnen och föräldrarna gick lös på både midsommardansen och lekredskapen.  Midsommardansen var faktiskt väldigt välbesökt, alla åldrar älskar ju både små grodor och mormors lilla kråka, så det var bara att släppa loss.  Musiken stod en dragspelslirare för, kan även ha varit en fiolspelare med i spelet, så att säga...  Och sen hade vi ju lottförsäljningen, extra klirr i hembygdsföreningens kassa.  Första pris brukade bestå av en stor kasse matvaror från någon av butikerna i Frinnaryd (ja, det fanns mer än en butik i Frinnaryd på den tiden), tätt följt av några paket kaffe, en tårta, handvirkade grytlappar o dyl.  Som alla mina minnen från Frinnaryd så var det sommar och varmt och regnfritt på mina midsommaraftnar.  Jag minns bara en gång som man fick bryta för att det började regna lite.  Tror dock inte det varade särskilt länge.

Vi måste ha ätit sill hemma.  Alla äter sill på Midsommar - också.  Sill till Påsk, sill till Midsommar och sill till Jul.  Vi svenskar vet verkligen hur man varierar maten till högtiderna...  Hur som helst, jag åt inte sill på den tiden, antar att jag höll mig till prinskorven.  Eftersom man umgicks på ett helt annat sätt på den tiden och man aldrig funderade över att det kanske inte passade sig att leka med någon kompis på en storhelg så var det just precis det man gjorde - lekte med en kompis fast det var Midsommarafton.  Jag och min kompis Anette lekte halva natten, för vi skulle ju plocka blommor vid midnatt.  Traditionen bjöd att man skulle plocka sju olika sorters blommor, hoppa över sju staket och sedan lägga blommorna under huvudkudden.  Då skulle man drömma om sin blivande make.  Men man fick inte lov att prata eller skratta under tiden för då skulle inte drömmen slå in.

Klockan var nästan tolv på natten.  Dagen hade lämnat över sin värme till kvällen och kvällen hade gjort den till sin egen.  Luften var ljummen och frisk och daggen hade lagt sig över både gräs och buskar och blommor.  Hela kvällen var full av dofter av daggfriska syrener, gullvivor, hundkex, gräs och äppleträd.  Vi tog på varsin kofta då fukten gjorde den ljumma kvällen lite smått kylig, sedan gick vi runt i den nedre delen av Frinnaryd och plockade våra sju blommor och klättrade över våra sju staket.  Vi sa inte ett ord och vi skrattade inte heller.  Det tog oss inte särskilt lång tid att hitta våra blommor och våra staket, och den här midsommarnatten skickade två små nöjda flickor hem i säng med varsina sju blommor under kudden.

När jag vaknade av solens strålar genom min rödblommiga rullgardin dagen därpå mindes jag mina sju blommor under kudden.  Jag försökte minnas min dröm och sakta kom den upp i mitt medvetande.  Min blivande make var en liten tanig indisk pojke som sprang runt i bara ett höftskynke, mowglistyle.  Han blev inte min man...

Musik:  Summer Nights med Marianne Faithful

Två herrar i förgrunden av midsommardansen, han till höger kände jag väl.

Foto från Tranåsposten

Reality - Integritet

Mitt personnummer - Min business

Jag har alltid ogillat att bli avtvingad mitt personnummer till höger och vänster.  Förr handlade det mer om rädslan för vad som kan avslöjas om en genom personnumret.  Nu handlar det om vetskapen om vad som kan avslöjas om en genom personnumret.  Mitt personnummer är lika unikt för mig som mitt DNA och mitt fingeravtryck.  Det är hela mitt liv, hela min personlighet.  Ändra en siffra i mitt personnummer och jag antingen existerar inte längre eller så blir jag en annan människa.  Man kan avkrävas personnummer i alla möjliga situationer, men från att motvilligt ha lämnat ut det trots att jag varit i konflikt med mitt inre så vägrar jag nu lämna ut det när det inte ligger i mitt intresse eller om jag inte kan se att den som frågar verkligen behöver det.  Andra gånger kan jag se vitsen med det men jag bestämmer hur.   Exempel:

Vi har två kaniner.  Vi har vaccinerat dessa djur på samma ställe ett antal år utan några krusiduller.  Nu helt plötsligt:  "Personnummer?"  VA?!  Ska jag behöva lämna personnummer för att vaccinera ett par hoppjerkor?  Tja, man hade bytt datasystem och börjat samköra med djursjukhuset i Malmö och de registrerar kunder via personnummer.  Jag retar mig än idag på att jag utan protester fann mig i detta.  Men jag har ett handikapp och det är att jag vill inte bråka med trevliga människor.  Men jag undrar fortfarande vad som hänt om jag vägrat uppge personnummer.  Hade polisen kommit och hämtat mig?  Hade våra kaniner inte fått bli vaccinerade?  En sak är dock klar:  När ninisarna inte längre finns så ska mitt personnummer ut ur deras register!

Sonen var sjuk och behövde penicillin.  Klev in på apoteket och skulle hämta ut e-receptet.  Det var knappt vi hann utväxla hej innan receptarien kläckte ur sig "Hans personnummer?"  Jaja, kan jag väl förstå att det behövs, men artighetsfraser gör faktiskt inte ont!  Och om det hade gjort så så var hon ju omringade av både plåster och värktabletter.  Hur som helst så visade jag upp hans personnummer skrivet på ett eller annat sätt, för jag vägrar rabbla det.  Vem vet vem som lyssnar?  Vem vet när det är läge att stjäla någons identitet?  Inget tack, ingenting, bara "Ditt personnummer?"  Nämen nu får det väl för faan räcka?!  Det är ju inte jag som är sjuk och ska ha medicin!  Här opponerade jag mig, men tydligen är inte barn betrodda med att få medicin på egen hand.  Alltså bevare mig väl, jag kunde ju ha varit en elak häxa som ville ha medicinen för egen räkning och utnyttjade min son till det?!

Jag hade handlat på ICA.  Mitt ICA-kort som jag använder bara för poäng har tappat magnetfunktionen, så kassapersonalen får slå in kortnumret manuellt.  Sedan betalar jag med annat kreditkort, trycker min kod och vips så är det klart.  Så även denna gång.  Rätt vad det var:  "Legitimation?"  Jag såg nog ut som en gapande fågelunge, för gapade var just vad jag gjorde.  "Varför det?  Funkade inte koden?"  "Jodå, men det är för din säkerhet om du skulle tappa kortet."  Ööööhh...  Sen när blev det ICA:s ansvar att skydda mig om mitt kort kommer på villovägar?  Det blir väl mitt problem?  Jag ljög och sa att jag inte hade någon legitimation med mig, och KONSTIGT NOG bad kassörskan mig inte att rabbla personnumret.  Och jag hade inte gjort det heller för den delen.  Men minsann skulle jag få visa leg nästa gång jag handlade på ICA blev jag upplyst om.  Jag handlade kontant i flera veckor efter det, och jag har inte sen dess lämnat fram mitt ICA-kort.  Jag är fri!  Fri att handla i vilken affär jag vill utan att förlora viktiga poäng!  Och ingen har avkrävt mig legitimation när jag betalar med kort och slår in rätt kod.

På jobb ska vi ringa en speciell instans när vi ska sjuka oss själva eller våra barn.  Jag har inte haft en enda sjukdag på över tre år, så jag har inte behövt använda den här telefonlinjen.  Nu skulle sonen till läkare några gånger, så då blev det ju aktuellt.  Första gången var jag osäker på om det behövdes eftersom det var planerat och min chef var informerad om att jag skulle vara borta en dag.  Alltså ringde jag inte.  Skulle jag ha gjort sa HR.  Äh, jag fick inte sparken för det i alla fall.  Andra gången ringde jag faktiskt.  Efter att jag artigt och belevat presenterat mig och anledningen till att jag ringde så hördes ett snubblande surt hej i andra änden och sen ett bestämt "Personnummer?"  Ok, det är så vi ska ha det, tänkte jag, suckade högt och ljudligt och kopplade in min egna sura snubblande attityd.  "Barnets personnummer?"  Nä, nu!!  "Vad ska du ha det till?" svarade jag och kände spontant att jag inte kunde komma på så många anledningar annat än ifrågasättandet av min ärlighet.  Jag kanske inte har någon son...  Jag kanske bara luras för att slippa karens...  Det hade väl varit mellan mig och Försäkringskassan  i så fall... ?  Och - VICTORY!  Jag lämnade inte ut min sons personnummer.  Tredje gången sonen skulle till läkaren ringde jag inte dit...  Jag jobbar kvar på samma ställe och jag har fått pengar från F-kassan.  Haha!!

Om jag vill ge bort ett fadderskap hos WWF så måste jag uppge mitt personnummer.  Fattar överhuvudtaget inte varför!  Alltså ger jag inte bort något fadderskap hur gärna jag än skulle vilja.
Inte heller blir jag medlem i fler butikskedjor.  Faktiskt så säger jag upp medlemsskap och klipper korten istället.

UC erbjuder personnummerskydd.  Man får betala för att få skydd ifall någon kapar ens identitet och öppnar telefonabonnemang, tömmer bankkonton och kreditkort, beställer varor, säger upp lägenheter osv.  Bra idé kanske, men jag ska väl inte behöva betala för en fundamental rättighet?!  Rätten till mitt eget liv och min integritet!  Nej, jag tar hand om detta på mitt eget sätt!  Jag skyddar mina personuppgifter själv genom att inte lämna ut dem till höger och vänster!  Det är väl det mest ansvarsfulla man kan göra?  Och det är gratis!

Vem vet - kanske det är Klottrets Fiende som själva är ute och klottrar för att få firman att gå runt...  Samma sak...


Musik:  Split My Personality med Salem Al Fakir

XXXXXX-XXXX

Inspiration - Bowie Lyrics Quote Hours

Was it air she breathed

At the wrong time

Reality - Money

Money - What is it good for

I've come to the conclusion that I hate money!  Money brings out the worst in people - greed, envy, selfishness, hatred, indifference, betrayal, violence, murder, immoral and actually utter destruction...  Whatever we do, whatever happens, everyday life, everything involves money.  It's always been like that and it always will.  Your neighbor wins the lottery and is set for life.  Your greedy old uncle dies and you inherit a lot of money.  The meeting on the golf course gets you that well paid position you so wanted.  The "business" trip in your charge got you that dream contract. So far so good, after all.
You know where I'm heading, right?

The picture you had of his family made him withdraw his police report.  The chopped off finger made him return that gram of narcotics that he stole.  The burning of a village in order to grow coca plants got you a whole lot of land.  And there's more...

In the name of money we close hospital wards, decrease the number of hospital beds, cut down on hospital staff, cut down on the number of surgical procedures, cut down on the cleaning of maternity wards, send sick and dying people home, let people wait in line for months for surgery, cut down on assistance to disabled people,  deny elderly people proper meals and clean clothes and underwear, warm showers and just some common courtesy.

In the name of money we send children to school and classes without teachers, cut down on school books, ignore mould and ventilation problems in class rooms, cut down on swimming lessons and physical education, cut down on special education for children with learning disabilities.

In the name of money we destroy rain forests, we empty oil tanks in the sea, we let factories pollute the air we breath.

In the name of money we lock up fur animals and deprive them of their fur, we let cattle and pigs and chickens live in their own excrements and travel far to slaughter houses, we breed cats and dogs just for "beauty", we hunt and kill elephants for ivory, we hunt and kill wild animals for trophies, we pull off feathers and skin of live birds and rabbits, we skin dogs alive, we torture animals in labs for beauty.

There's no end to human stupidity!  But no matter how I look at it, money I must have.  It's a necessary evil thing!  I work hard to make a living because I need food, I need clothes and I need a home.  I was once a child that was in school.  I've been sick and in need of hospital care.  I want to breath fresh air and swim in clear water.  One day I will be old and in need of someone to take care of me.  When that day comes I want clean clothes, warm showers, proper meals and I will see to it that I deserve some common courtesy.


Music to go:  Earth Song with Michael Jackson
                      Material Girl with Madonna
                      It's all about the Money with Meja

Respect those who built this country

Take care of those who will take care of us when we're old

Never ever forget...

 

Inspiration - Minnen av en årstid

Jag fångade ett minne - Sommaren

Skolavslutning i Frinnaryd...  Klassrummet var städat, teckningar och redovisningar var nertagna från väggarna, skåpen var tömda och stora teckningar och målningar hoprullade och hemtagna.  Bänkarna var också tömda och böckerna var antingen hemtagna eller inlämnade för nästa klass att använda.  Vi ställde upp två och två och marscherade den korta biten mellan Frinnaryds Kyrkskola och Frinnaryds Kyrka.  Längst fram gick fanbäraren med vår vackra svenska flagga.  Ceremonin i kyrkan tog inte så lång tid, prästen pratade lite, delade ut ett stipendium och efter "I denna ljuva sommartid" och "Den blomstertid nu kommer" så var det sommarlov.  Att sluta tvåan och fyran var svårast, för då skulle man byta lärare.  Faktiskt så hade jag gråtit i flera dagar just på grund av detta.  Allra mest grät jag när jag skulle sluta fyran, för jag ville inte sluta för fröken Solveig.  Alla älskade fröken Solveig!  Även så här i efterhand kan jag känna att hon nog var en av de bästa lärare jag någonsin haft...   Och inte bara det - vi skulle byta skola efter fyran.  Frinnaryds Kyrkskola skulle vara ett minne blott...

Varje sommarlov skulle man gå i simskola.  Min första simskola var i Sunhult i sjön Söljen, jag var 8 år gammal.  Jag lärde mig simma för världens vackraste simskolefröken!  Hon hette Benita och hade långt kopparrött burrigt hår.  Hon hade också en medhjälpare, men det var nog en obetydlig liten grå mus, för jag minns varken hur hon såg ut eller vad hon hette.  Första året tog jag baddaren, silvergrodan och fisken med hjälp av gula simdynor och vita plattor.  Benita må ha varit världens vackraste simskolefröken, men hon var samtidigt den mest ansvarslösa.  Sista simskoledagen lämnade hon oss helt ensamma vid sjön när hon körde iväg ett ärende.  Vi fick inte gå längst ut på bryggan för där var det djupt.  Vad gör barn när de har chansen att göra just det de inte får lov att göra?  Jo, de går rakt ut på bryggan så långt de kan komma och tittar rakt ner i det mörka vattnet.  Tur för Benita att ingen råkade göra en djupdykning...  Framöver gick vi på simskola i Hullaryd och sjön Noen istället, den badplats vi alltid åkte till på somrarna.  Vet inte varför egentligen, det var närmare till Söljen än till Noen.

Somrarna i Frinnaryd var ljuvliga!  På den tiden fanns det en jämnårig unge i vart och vartannat hus.  Man behövde bara gå utanför dörren så hittade man någon att leka med.  Och vi var experter på att leka!  Om jag lekte med grannpojken så var det bilar som gällde.  Vi drog vägar i gruset med bara händerna och byggde små hus av gruset och jorden som blev över.  Om vi inte lekte med bilar så lekte vi med trampbilar.  Grannen Persson fick stå ut med en hel del besök av två trampbilar, straffet för att de hade asfalt runt sitt hus.

På flickfronten hände minst lika mycket!  Vi lekte i Lottas lekstuga, vi tältade i Anettes trädgård, vi byggde kojor i Anettes trädgård, vi tapetserade mina morföräldrars gamla utedass med teckningar, vi plockade körsbär i Marias trädgård, vi sov över i Anettes "leke", vilket i själva verket var en övervåning i Anettes farföräldrars vedbod, vi begravde döda djur i mina morföräldrars trädgård, vi cyklade runt i byn och låtsades att våra cyklar var våra hästar.  Jättekul tills man skänklade så foten fastnade i bakhjulet!  När vi ville ta det lugnt låg vi i gräset och kittlade varandra i ansiktet med ett grässtrå.

Morfar var trädgårdsmästare.  Varje sommar prunkade det i hans och mormors trädgård.  Lådor och hänglådor på altanen var fyllda med pelargoner, salvia, ageratum, margueriter, tagetes och petunior, likadant i alla rabatter runt om på den stora tomten.  Det fanns två gräsmattor och en altan att ligga och sola på, spela badminton och krockett på, göra gymnastik på, leka slängdocka på...  Den lilla gräsmattan hade en liten slänt och den kunde man kasta ner sina cyklar utmed.  Varför man nu skulle vilja det, men det gjorde Ville och jag i alla fall.  Solade gjorde man oftast på altanen, men den låg i söderläge och ibland blev det helt outhärdligt varmt.  Då flyttade man ner till lilla gräsmattan och lyssnade på syrsorna istället.  Om det ändå blev för varmt var det bara att ta fram vattenspridaren och springa genom det iskalla vattnet tills man var lagom avsvalkad.  Det fick duga när man inte kunde ta sig till sjön.

Mormor och morfar hade alltid mycket att göra, men någon gång ibland tog de sig tid att bl a spela badminton.  På kvällarna när det blivit svalare kom badmintonracketarna fram och vi spelade gott och väl ett par timmar.  Många glada skratt, särskilt när morfar letade efter fjäderbollen som bara försvann spårlöst.  Vi andra hittade den fast i racketets nät...

Icke att förglömma den ständigt återkommande hackspetten utanför mammas och min lägenhet.  Varje försommar dök den upp, satte sig på telefonstolpen och hackade som en vibra-slap på metalldosan som satt monterad på stolpen.  Ingen sommar utan hackspetten.  Undrar om den saknade mig den dagen jag lämnade Frinnaryd och lägenheten i stationshuset...  Jag saknar den än idag, och jag vet att den inte lever längre...

Lilla Frinnaryd...  Min sommaridyll...  En idyll man bara kan drömma om idag.  Där fanns grusvägar, stigar, ängar, barrskog, bondgårdar, syrsor, glädje och sorglöshet.  Där fanns bara sommar och värme oavsett vilken årstid det var.  Min barndoms somrar borde alla barn få ha...




Lyssnar på L'Estate från Vivaldis Quattro Stagioni

Fröken Solveig 1978

Avslutning simskola 1980 - guldmagistern

Två prinsessor på lilla gräsmattan tidigt 70-tal

Morfar och mormor spelar badminton på stora gräsmattan sent 70-tal 

Familjefoto på altanen sent 70-tal

Sommartankar på stora gräsmattan, 1982

Inspiration - Bowie Lyrics Quote Earthling

I praise to you

Nothing ever goes away