Reality - Integritet

Mitt personnummer - Min business

Jag har alltid ogillat att bli avtvingad mitt personnummer till höger och vänster.  Förr handlade det mer om rädslan för vad som kan avslöjas om en genom personnumret.  Nu handlar det om vetskapen om vad som kan avslöjas om en genom personnumret.  Mitt personnummer är lika unikt för mig som mitt DNA och mitt fingeravtryck.  Det är hela mitt liv, hela min personlighet.  Ändra en siffra i mitt personnummer och jag antingen existerar inte längre eller så blir jag en annan människa.  Man kan avkrävas personnummer i alla möjliga situationer, men från att motvilligt ha lämnat ut det trots att jag varit i konflikt med mitt inre så vägrar jag nu lämna ut det när det inte ligger i mitt intresse eller om jag inte kan se att den som frågar verkligen behöver det.  Andra gånger kan jag se vitsen med det men jag bestämmer hur.   Exempel:

Vi har två kaniner.  Vi har vaccinerat dessa djur på samma ställe ett antal år utan några krusiduller.  Nu helt plötsligt:  "Personnummer?"  VA?!  Ska jag behöva lämna personnummer för att vaccinera ett par hoppjerkor?  Tja, man hade bytt datasystem och börjat samköra med djursjukhuset i Malmö och de registrerar kunder via personnummer.  Jag retar mig än idag på att jag utan protester fann mig i detta.  Men jag har ett handikapp och det är att jag vill inte bråka med trevliga människor.  Men jag undrar fortfarande vad som hänt om jag vägrat uppge personnummer.  Hade polisen kommit och hämtat mig?  Hade våra kaniner inte fått bli vaccinerade?  En sak är dock klar:  När ninisarna inte längre finns så ska mitt personnummer ut ur deras register!

Sonen var sjuk och behövde penicillin.  Klev in på apoteket och skulle hämta ut e-receptet.  Det var knappt vi hann utväxla hej innan receptarien kläckte ur sig "Hans personnummer?"  Jaja, kan jag väl förstå att det behövs, men artighetsfraser gör faktiskt inte ont!  Och om det hade gjort så så var hon ju omringade av både plåster och värktabletter.  Hur som helst så visade jag upp hans personnummer skrivet på ett eller annat sätt, för jag vägrar rabbla det.  Vem vet vem som lyssnar?  Vem vet när det är läge att stjäla någons identitet?  Inget tack, ingenting, bara "Ditt personnummer?"  Nämen nu får det väl för faan räcka?!  Det är ju inte jag som är sjuk och ska ha medicin!  Här opponerade jag mig, men tydligen är inte barn betrodda med att få medicin på egen hand.  Alltså bevare mig väl, jag kunde ju ha varit en elak häxa som ville ha medicinen för egen räkning och utnyttjade min son till det?!

Jag hade handlat på ICA.  Mitt ICA-kort som jag använder bara för poäng har tappat magnetfunktionen, så kassapersonalen får slå in kortnumret manuellt.  Sedan betalar jag med annat kreditkort, trycker min kod och vips så är det klart.  Så även denna gång.  Rätt vad det var:  "Legitimation?"  Jag såg nog ut som en gapande fågelunge, för gapade var just vad jag gjorde.  "Varför det?  Funkade inte koden?"  "Jodå, men det är för din säkerhet om du skulle tappa kortet."  Ööööhh...  Sen när blev det ICA:s ansvar att skydda mig om mitt kort kommer på villovägar?  Det blir väl mitt problem?  Jag ljög och sa att jag inte hade någon legitimation med mig, och KONSTIGT NOG bad kassörskan mig inte att rabbla personnumret.  Och jag hade inte gjort det heller för den delen.  Men minsann skulle jag få visa leg nästa gång jag handlade på ICA blev jag upplyst om.  Jag handlade kontant i flera veckor efter det, och jag har inte sen dess lämnat fram mitt ICA-kort.  Jag är fri!  Fri att handla i vilken affär jag vill utan att förlora viktiga poäng!  Och ingen har avkrävt mig legitimation när jag betalar med kort och slår in rätt kod.

På jobb ska vi ringa en speciell instans när vi ska sjuka oss själva eller våra barn.  Jag har inte haft en enda sjukdag på över tre år, så jag har inte behövt använda den här telefonlinjen.  Nu skulle sonen till läkare några gånger, så då blev det ju aktuellt.  Första gången var jag osäker på om det behövdes eftersom det var planerat och min chef var informerad om att jag skulle vara borta en dag.  Alltså ringde jag inte.  Skulle jag ha gjort sa HR.  Äh, jag fick inte sparken för det i alla fall.  Andra gången ringde jag faktiskt.  Efter att jag artigt och belevat presenterat mig och anledningen till att jag ringde så hördes ett snubblande surt hej i andra änden och sen ett bestämt "Personnummer?"  Ok, det är så vi ska ha det, tänkte jag, suckade högt och ljudligt och kopplade in min egna sura snubblande attityd.  "Barnets personnummer?"  Nä, nu!!  "Vad ska du ha det till?" svarade jag och kände spontant att jag inte kunde komma på så många anledningar annat än ifrågasättandet av min ärlighet.  Jag kanske inte har någon son...  Jag kanske bara luras för att slippa karens...  Det hade väl varit mellan mig och Försäkringskassan  i så fall... ?  Och - VICTORY!  Jag lämnade inte ut min sons personnummer.  Tredje gången sonen skulle till läkaren ringde jag inte dit...  Jag jobbar kvar på samma ställe och jag har fått pengar från F-kassan.  Haha!!

Om jag vill ge bort ett fadderskap hos WWF så måste jag uppge mitt personnummer.  Fattar överhuvudtaget inte varför!  Alltså ger jag inte bort något fadderskap hur gärna jag än skulle vilja.
Inte heller blir jag medlem i fler butikskedjor.  Faktiskt så säger jag upp medlemsskap och klipper korten istället.

UC erbjuder personnummerskydd.  Man får betala för att få skydd ifall någon kapar ens identitet och öppnar telefonabonnemang, tömmer bankkonton och kreditkort, beställer varor, säger upp lägenheter osv.  Bra idé kanske, men jag ska väl inte behöva betala för en fundamental rättighet?!  Rätten till mitt eget liv och min integritet!  Nej, jag tar hand om detta på mitt eget sätt!  Jag skyddar mina personuppgifter själv genom att inte lämna ut dem till höger och vänster!  Det är väl det mest ansvarsfulla man kan göra?  Och det är gratis!

Vem vet - kanske det är Klottrets Fiende som själva är ute och klottrar för att få firman att gå runt...  Samma sak...


Musik:  Split My Personality med Salem Al Fakir

XXXXXX-XXXX