Spirit says...: Inspiration - Minnen av en årstid

Jag fångade ett minne - Sommaren

Skolavslutning i Frinnaryd... Klassrummet var städat, teckningar och redovisningar var nertagna från väggarna, skåpen var tömda och stora teckningar och målningar hoprullade och hemtagna. Bänkarna var också tömda och böckerna var antingen hemtagna eller inlämnade för nästa klass att använda. Vi ställde upp två och två och marscherade den korta biten mellan Frinnaryds Kyrkskola och Frinnaryds Kyrka. Längst fram gick fanbäraren med vår vackra svenska flagga. Ceremonin i kyrkan tog inte så lång tid, prästen pratade lite, delade ut ett stipendium och efter "I denna ljuva sommartid" och "Den blomstertid nu kommer" så var det sommarlov. Att sluta tvåan och fyran var svårast, för då skulle man byta lärare. Faktiskt så hade jag gråtit i flera dagar just på grund av detta. Allra mest grät jag när jag skulle sluta fyran, för jag ville inte sluta för fröken Solveig. Alla älskade fröken Solveig! Även så här i efterhand kan jag känna att hon nog var en av de bästa lärare jag någonsin haft... Och inte bara det - vi skulle byta skola efter fyran. Frinnaryds Kyrkskola skulle vara ett minne blott...

Varje sommarlov skulle man gå i simskola. Min första simskola var i Sunhult i sjön Söljen, jag var 8 år gammal. Jag lärde mig simma för världens vackraste simskolefröken! Hon hette Benita och hade långt kopparrött burrigt hår. Hon hade också en medhjälpare, men det var nog en obetydlig liten grå mus, för jag minns varken hur hon såg ut eller vad hon hette. Första året tog jag baddaren, silvergrodan och fisken med hjälp av gula simdynor och vita plattor. Benita må ha varit världens vackraste simskolefröken, men hon var samtidigt den mest ansvarslösa. Sista simskoledagen lämnade hon oss helt ensamma vid sjön när hon körde iväg ett ärende. Vi fick inte gå längst ut på bryggan för där var det djupt. Vad gör barn när de har chansen att göra just det de inte får lov att göra? Jo, de går rakt ut på bryggan så långt de kan komma och tittar rakt ner i det mörka vattnet. Tur för Benita att ingen råkade göra en djupdykning... Framöver gick vi på simskola i Hullaryd och sjön Noen istället, den badplats vi alltid åkte till på somrarna. Vet inte varför egentligen, det var närmare till Söljen än till Noen.

Somrarna i Frinnaryd var ljuvliga! På den tiden fanns det en jämnårig unge i vart och vartannat hus. Man behövde bara gå utanför dörren så hittade man någon att leka med. Och vi var experter på att leka! Om jag lekte med grannpojken så var det bilar som gällde. Vi drog vägar i gruset med bara händerna och byggde små hus av gruset och jorden som blev över. Om vi inte lekte med bilar så lekte vi med trampbilar. Grannen Persson fick stå ut med en hel del besök av två trampbilar, straffet för att de hade asfalt runt sitt hus.

På flickfronten hände minst lika mycket! Vi lekte i Lottas lekstuga, vi tältade i Anettes trädgård, vi byggde kojor i Anettes trädgård, vi tapetserade mina morföräldrars gamla utedass med teckningar, vi plockade körsbär i Marias trädgård, vi sov över i Anettes "leke", vilket i själva verket var en övervåning i Anettes farföräldrars vedbod, vi begravde döda djur i mina morföräldrars trädgård, vi cyklade runt i byn och låtsades att våra cyklar var våra hästar. Jättekul tills man skänklade så foten fastnade i bakhjulet! När vi ville ta det lugnt låg vi i gräset och kittlade varandra i ansiktet med ett grässtrå.

Morfar var trädgårdsmästare. Varje sommar prunkade det i hans och mormors trädgård. Lådor och hänglådor på altanen var fyllda med pelargoner, salvia, ageratum, margueriter, tagetes och petunior, likadant i alla rabatter runt om på den stora tomten. Det fanns två gräsmattor och en altan att ligga och sola på, spela badminton och krockett på, göra gymnastik på, leka slängdocka på... Den lilla gräsmattan hade en liten slänt och den kunde man kasta ner sina cyklar utmed. Varför man nu skulle vilja det, men det gjorde Ville och jag i alla fall. Solade gjorde man oftast på altanen, men den låg i söderläge och ibland blev det helt outhärdligt varmt. Då flyttade man ner till lilla gräsmattan och lyssnade på syrsorna istället. Om det ändå blev för varmt var det bara att ta fram vattenspridaren och springa genom det iskalla vattnet tills man var lagom avsvalkad. Det fick duga när man inte kunde ta sig till sjön.

Mormor och morfar hade alltid mycket att göra, men någon gång ibland tog de sig tid att bl a spela badminton. På kvällarna när det blivit svalare kom badmintonracketarna fram och vi spelade gott och väl ett par timmar. Många glada skratt, särskilt när morfar letade efter fjäderbollen som bara försvann spårlöst. Vi andra hittade den fast i racketets nät...

Icke att förglömma den ständigt återkommande hackspetten utanför mammas och min lägenhet. Varje försommar dök den upp, satte sig på telefonstolpen och hackade som en vibra-slap på metalldosan som satt monterad på stolpen. Ingen sommar utan hackspetten. Undrar om den saknade mig den dagen jag lämnade Frinnaryd och lägenheten i stationshuset... Jag saknar den än idag, och jag vet att den inte lever längre...

Lilla Frinnaryd... Min sommaridyll... En idyll man bara kan drömma om idag. Där fanns grusvägar, stigar, ängar, barrskog, bondgårdar, syrsor, glädje och sorglöshet. Där fanns bara sommar och värme oavsett vilken årstid det var. Min barndoms somrar borde alla barn få ha...

Lyssnar på L'Estate från Vivaldis Quattro Stagioni