Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Bygdegården - En samlingsplats till

Frinnaryd hade många samlingsplatser.  Inte så konstigt kanske, människor behöver platser att samlas på, umgås på, känna gemenskap på.  Bygdegården var en sådan plats, och är än idag.  På så sätt kanske den inte hör hemma under rubriken "en gång var", men jag lägger den här ändå eftersom det är mina minnen och hur saker såg ut då som är viktiga i min minnesflik.

Jag minns inte riktigt när jag först satte min fot i bygdegården.  Kanske var det lekskolan, eller min mosters bröllop.  Man kunde ju hyra bygdegården till födelsedagar och bröllop och andra sammankomster, så man har ju varit där ett antal gånger.  Då talar jag om den stora samlingssalen på ovanvåningen.  Den hade en tillhörande scen och ett kök och en kapphall.

Min moster gifte sig 1971.  Jag och min syssling Katrin var brudnäbbar, små flickor på 4 respektive 5 år.  Jag hade en gul sidenklänning och hon hade en likadan fast grön.  Vår sömmerska Helli hade sytt dem.  Morfar hade bundit mosters brudbukett och våra näbbuketter, och på väg till kyrkan satt vi hela tiden i bilen och bytte buketter så vi skulle få den som var finast.  Men de var ju precis lika fina - röda små rosor med vitt "tårtpapper" under.  Efter ceremonin i kyrkan bar det av till bygdegården.  Ska jag vara helt ärlig så minns jag inte ett dugg av den festen.  Jag minns inte vad mina morföräldrar hade på sig, eller vad min mamma hade på sig.  Det enda jag kommer ihåg är att mormor och morfar dansade med varandra.  Det hade jag inte sett innan, och jag skulle aldrig se det igen.  Mamma var säkert jättefin, för hon var den finaste jag visste...

Många födelsedagar har hållits i bygdegården.  Tant Gunhild firade sin 75-årsdag.  Jag var fem år gammal, åt 12 prinskorvar, underhöll på scenen och tvingade farbror Hedström att knäppa händerna för jag skulle be en bön.  Tant Gunhild hade jobbat hos morfar i trädgården så hon var en kär vän till familjen.  En söt liten tant, krum i ryggen och inte ett gram för mycket på den gamla kroppen.  Farbror Hedström var en stor farbror, brukade köra runt i en ljusblå bagge.  När han blev ännu äldre och huvudet inte riktigt hängde med längre så kunde man möta honom i samma fil.  Ojdå, ingen vänstertrafik längre...  Britta Svensson fyllde 50 och även hon hyrde bygdegården.  Hon bjöd inte in mig till att stå för underhållningen, hon bjöd in Åke Dickmans enmansorkester.  Jag var 8 år och tyckte det var så imponerande att en person kunde spela alla de instrumenten.  Alltså, det var ju en synthersizer med taktmaskin, svårare var det inte.  Och han hade ett bälte där spännet var två händer som höll varandra.  Han var faktiskt i bygdegården ett par år senare, vid någon slags mogendans.  Men det hindrade inte den här 10-åringen och kompisen Ville som var ett år yngre.  Vi var nästan som Åke Dickmans groupies...  Jag var faktiskt i kontakt med honom till mitt bröllop, tänkte han ville komma och spela för oss.  Men han hade dragit ner på den verksamheten, började bli till åren, så han tackade vänligt nej.  Några månader senare var Åke Dickman död...  Och min lilla mormor firade sin 85-årsdag i bygdegården.  Det var faktiskt första gången jag var där sedan jag flyttade från Frinnaryd.  Jag var riktigt nyfiken på hur jag skulle uppleva den så här som vuxen.  Och som jag misstänkte såg den likadan ut fast mindre än jag minns den.  Kanske för att jag hade vuxit...

Förutom födelsedagar har här varit andra förlustelser.  Det brukade arrangeras mannekänguppvisningar ett par gånger om året, visning av vår- och höstkollektioner.  Vi hade ju Helli i Frinnaryd, en duktig sömmerska med rötter i Finland, blonderat hår, lite rund, och en merit som modedirektris i Paris.  Hon brukade sy upp kläder i olika storlekar så man fick köpa hos henne, men senare sydde hon bara på beställning.  Hon ritade egna mönster, det var bara att tala om hur det skulle se ut så tog hon mått och sydde.  Jag och ett par barn till mannekängade för henne.  Sedan hade vi vuxna som mannekängade för ett par klädesaffärer i Aneby, Anni-Bris och någon mer som jag inte minns namnet på.  Vi brukade få behålla kläderna vi visade, och en klänning blev min avslutningsklänning när jag slutade andra klass.

Ja, många uppträden och event har det blivit i bygdegården.  Jag har varit vitsippa, jag har gått i luciatåg, jag har sjungit med kören, jag har fått gymnastikmärken i samband med årsmöten samt en massa annat som jag inte minns vad det var.  Men precis som för alla barn så var det guld att få springa runt och leka på det hala parkettgolvet och låtsas att man var skridskoprinsessa.  Energin hade inget slut på den tiden.

Men bygdegården hade även ett källarplan.  Den var bygd som ett suterränghus, så källare är kanske inte rätt ord, men ändå.  Här gick jag i lekskolan tisdagar och fredagar ett par timmar på förmiddagarna. Med dagens mått mätt var det kanske inte så pedagogiskt, men jag mådde inte dåligt av lekskolan och jag minns den med värme.  Vi hade stora mjuka tärningar att rulla runt med, röda plastvagnar på hjul att skjutsa runt varandra i, stora plastfigurer att gunga på, gamla kläder att klä ut sig i, samt småpysslande som stansade små masonitplattor man kunde dra garn igenom, vattenfärger, kritor, tuschpennor mm.  Och där ute fanns ju hela lekparken, så uteaktiviteter saknades inte heller.

Vägg i vägg med lekskolan låg biblioteket.  Farbror Sven var bibliotekarie och han lånade ut "Det lilla spöket" och "Allra käraste syster" och Totte-böckerna till mig ett antal gånger.  Och lämna tillbaka i tid?  Nja, det fanns väl inte riktigt...  Det var inte så strikt på den tiden, alla kände alla och saknades en bok så kunde farbror Sven komma hem till en och hämta om han ändå hade vägarna förbi.

Lekparken, ja...  Det var så kul att få gå hit!  Den stora asfalterade backen ner till parken (som inte är så stor egentligen), gott om träd och massor med leksaker.  Gungor av olika slag, karusell, snurrplatta, rutschkana, sandlåda med grävskopa och en balansgunga (eller vad den kallas).  Och ville man inte leka med redskapen som fanns tillhands så gick vi på upptäcktsfärd.  Där fanns en dörr som i en bunker.  Mystiskt att inte veta vad som fanns där inne, vet det fortfarande inte.  Jag misstänker dock att det nog är så enkelt som en redskapsbod.  En liten stig ledde upp till ovansidan av bunkern och gick man lite längre bort kom man helt enkelt in i folks trädgårdar.

Jag har varit i bygdegården några gånger sedan jag var barn.  Varje gång har jag gått husesyn.  Ner i den välbekanta trappan, ner till kapphallen utanför lekskolans lokal, försök att komma in i lekskolan och biblioteket.  Ännu en tidskrock, två liv möts.  Så nära men ändå så långt bort...  Bygdegården är dock inte sorgligt, det är en i allra högsta grad levande byggnad som utnyttjas till fullo av folket som bor i Frinnaryd.  Härligt!

Bygdegården 2016, nymålad och väl synlig

Backen ner till lekparken.  Fler träd till höger när jag var barn.

Övre fönster den stora lokalen, undre fönster lekskola

Den mystiska bunkern har fått ett tak på senare år

Mormors 85-årsdag, omgiven av tre av fyra syskon

Balansgungan, svår på egen hand

Gruppbild från lekskolan

Lekskolan.  Jag minns den här bilden, det retade mig att det inte var min egen teckning
jag ritade på.  Men jag älskade den där kjolen, den hängde med i många år.

Såhär ser biblioteket ut idag

Kapphallen utanför lekskolan (lekskolans lokal var tyvärr låst)