Inspiration - Ett höstminne

En höstutflykt

Som jag skrivit så många gånger innan:  I Frinnaryd fanns bara värme, sol och sommar.  Nu blir det svårt!  Hösten är en vacker årstid, men jag kan för mitt liv inte minnas vad jag hittade på.  Det började bli kallt och ruggigt att gå till skolbussen på morgonen, morfar och mormor hade fullt upp i trädgården med att binda kransar och dekorationer till All Helgona och plantera lökar inför våren, det är väl det enda.

En sak vi brukade göra ibland, oavsett årstid, var utflykter.  Om vi inte hade något att göra så kunde vi ta bilen och bara ge oss ut och åka på måfå och se var vi hamnade.  En tur vi tog en vacker höstdag 1979 var till Brahehälla, en slottsruin högt uppe på en avsats vid sjön Noen.  Det var samma Brahe som bodde i Brahehus som ligger vid Vättern.  Brahehälla lär ha varit hans jaktslott, byggt på 1600-talet.  Vi brukade ju se Brahehälla när vi körde mellan Frinnaryd och Gränna, men vi hade inte en aning om hur man kom dit eller ens om man kunde ta sig dit alls, om det var öppet för allmänheten.  Nyfikenheten tog överhanden, och mamma lyckades luska reda på vägen genom en arbetskamrat.  Man skulle köra mot Näs Säteri, parkera bilen och gå en bra bit så skulle man komma dit.  Sagt och gjort!  Mamma körde och jag och mormor och fikakorgen åkte med.

Det var inte det lättaste att ta sig dit.  Det var långt och vägen gick genom kohagar och lervälling, och jag vet inte hur många grindar vi både öppnade och stängde.  Kohagar innebar i sig närkontakt med djuren som huserade där...  Tror även där fanns får, så vi gick nog genom fårhagar också.  Min mamma är världens snällaste, men hon har en förmåga att jaga upp sig, så när hon var livrädd för fåren och korna så blev ju jag det också.  Mormor däremot var både snäll och lugn så hon lät djuren sköta sitt så promenerade hon vidare.   Själv var jag varken snäll eller lugn, så att...  Nej då, så farligt var det inte.  När vi väl kom fram till den gamla ruinen så hade vi riktigt mysigt.  Det blev en fika och sen blev det en del klättra.  Ruinen var omgiven av smala grusstigar, stenar och halt gräs, och mormor hade lite problem att ta sig fram.

När man bor på ett ställe har man lite svårt för att se skönheten som faktiskt finns.  Även om vi inte körde förbi här jätteofta så tog vi sjön och dess omgivningar lite för givet, eftersom det ju bara fanns där.  Noen badade vi ju i varje sommar, inget märkvärdigt.  Men nu, många år senare, kan jag verkligen känna att alla dessa platser har funnit sin väg in i mitt hjärta.  Hembygden jag hade så bråttom att lämna lämnade aldrig mig.  Den finns kvar och den gör sig påmind på alla sätt.  Bilderna i mitt huvud får sällskap av känslor jag inte riktigt kan sätta fingret på.  Ibland är det som att jag gör en resa i tiden och faktiskt fysiskt befinner mig just där dit mina tankar lett mig.  Just nu sitter jag på en sten vid Brahehälla och tittar ut över sjön medan jag andas in den friska kyliga luften med dofter av höst.


Musik:  "I can't read" med David Bowie

Mormor klättrar bland stenar och grus

Mamma och jag

Brahehälla nerifrån.
Sjön är frusen och snön har lagt sig.

Foto från internet