Spirit says...: Reality - Äventyr i Odense

Danska Mästerskapen i Taekwondo

Dag 1

Jag lämnade jobbet ca 13:30 och slogs mot idioter som låg och söndagskörde i vänsterfilen (suck, som vanligt alltså). Ord kan inte nog beskriva hur mycket jag avskyr att pendla den här vägen! Men hem kom jag, packade det sista, duschade och drog min lilla gula ner till bussen. Den här gången fick bilen stanna hemma, gillade inte tanken på att ha den stående helt ensam i Vellinge utan någon som tröstade den om det skulle komma en elaking. Ute i god tid som jag gillar att vara så klev jag av bussen ca en kvart innan vi avtalat hämtning. Det blev till 25 minuter... Men jag kröp in i busskuren med lurar för öronen och glodde på järnnätet som omgav kuren tills det blev tredimensionellt. Det blev rätt skönt att krypa in i bilen med Grabbarna Grus och hänge mig åt lyxen av att bara får slappna av ett tag. Efter två dagar av bristfällig sömn, smygande migrän och en mage som spelat falskt så var jag inte direkt på topp den här dagen. Vi hämtade upp Madde och Abtin på Hyllie och sen var det bara att stänga både ögon och mun. Öron var svårt eftersom pladdret i bilen inte gick att ignorera. Men inget negativt pladder, alltid underhållande i dessa glada vänners lag.

Vädret var sådär... Det blåste utav bara katten och på Öresundsbron hittade vi en lastbil som nästan stannat i sin körfil. En klok chaufför som kröp fram i den här stormen! Han var ett föredöme, tänk om alla körde som han, då skulle många olyckor med lastbilar kunnat undvikas! Kändes nästan som att han ångrade att han gett sig ut på bron alls... En parentes, men värd att nämnas. Väglaget var inga större problem, förutom att man höll på att blåsa av vägen ett flertal gånger. Och när det väl började regna så kom det lika plötsligt som att någon hällde en hink med vatten över oss. När jag sedan vaknade ur min slummer så var det till och med snöblandat! Alltså, Fyn var mycket kallare än södra Skåne...

Underbara Sören! Han hade inte gett oss en vägbeskrivning till hotellet, så det blev en ren gissning att vi kommit till Best Western i Odense. En vänlig taxichaufför från fönster till fönster bekräftade att vi gissat rätt, så med eld i baken tog vi våra väskor och rusade in i receptionen. Vad gör man inte för att slippa bli blöt... Madde och jag blev roomies, Atie och Abtin blev roomies, men Anders... Ack, allena på sitt rum blev han inte (mer om det senare). Lugn Anders, jag har också delat rum med någon jag inte kände, en natt funkar. Men det verkade som att vår trygga klippa tappade fattningen lite där. Vi avtalade att träffas i receptionen och sen gå och äta. Madde och jag stod där och väntade som två dreglande fågelungar gapande efter mat, men inga grabbar fanns i sikte. Men vi är inte dumma vi, vi gick till restaurangen för att kolla om de gått utan oss. Jodå, visst hade de det! Men det var ju i huset så vi behövde inte leta efter dem på Odenses gator. Och vi behövde inte direkt leta efter dem i restaurangen på hotellet heller, det var bara de i lokalen... Maten var inget fel på förutom priset. Jag kan ju säga att den här helgens intäkt gick på ett ut med kostnaden... Laxen till förrätt var utsökt, men när vi kom till huvudrätten så kliade vi oss alla i huvudet. En buffé brukar ju bestå av dignande bord med olika rätter som man kan välja och vraka bland. I det här fallet hette det nog buffé eftersom man fick gå och hämta maten själv. Valet bestod av lamm (äter jag inte), kyckling (äter jag inte gärna och definitivt inte dansk sådan) eller nötkött, bakad potatis eller pommes frites samt tre olika såser. Grönsakerna var fina och såg inbjudande ut, men de var nog mest till dekoration eftersom skedarna man skulle ta dem med var gaffeldelen i salladsbesticken. Tog sin tid att jaga oliverna, kan jag säga. Men vinet var gott!

Just den här kvällen gjorde varken Madde eller jag så många knop. Technical meeting i Anders' rum blev kortvarigt och bröts för att två av herrarna skulle ut och feströka. Tredje herren stannade inne i stugvärmen och damerna kröp ner i sängvärmen. Det skulle ju bli en tidig morgon, domarmötet hade vi gissat skulle börja kl 8.

Redo ännu en gång

Den var lika skön som den såg ut

Utsikt från mitt fönster... Inte de bästa förutsättningarna med regn och fönster som öppnades helt fel

Jag har flyttat in

Madde - helt utslagen

I väntan på maten

Ett riktigt gott vin!

Samling vid pumpen

Madde med sitt te

Anders med vadå

Atie med sin lur

Abtin med sitt te

Undertecknad med sitt kaffe

Dag 2

Alltså, man kan väl säga såhär: Det tog emot att gå ur den där sköna sängen... Jag hade legat vaken sedan halv 4, lyssnat på musik och inte alls kunnat somna om. Ändå tog det emot att gå upp när klockan ringde 6:15. Men upp kom vi, tänkte att nu blir det lagom att äta frukost. Vi hade inte avtalat någon tid med grabbarna, så vi gjorde som de gjorde kvällen innan - gick och satte oss i restaurangen utan att vänta in dem. Vi var inte lika ensamma som kvällen innan, men plats fanns. Jättegott bröd, men en croissant som smakade baconchips drog ner betyget för frukostbuffén. Croissant är standard på hotellfrukost! Och scrambled eggs... Jag vill inte prata om det, det är för jobbigt... Men trots den lite knepiga frukosten så började vi undra vart grabbarna tagit vägen. Abtin har vi fått vänta på förr, men det hör inte till vanligheten att Anders försover sig. Atie brukar också komma någorlunda i tid. Något var konstigt, frukost brukar de ju sluka med hull och hår! Till slut kunde vi inte hålla oss, SMS gick iväg till Anders. Ja, då satt han i receptionen! Frukost skulle vi äta på domarmötet i hallen och mötet skulle börja kl 8, bestämdes på det sena danska technical meeting som Madde och jag inte var med på. Och ingen info skickades till oss - det finns SMS... Tack för den, där blev vi blåsta på en timmes sömn! Fördelen var ju att vi inte behövde stressa, så att säga... Och hallen låg precis bredvid hotellet dessutom, tog 2 minuter att hitta rätt. Hmmm... Madde var inte glad på Anders! Jag undrade mest vad som hände där... När han sen berättade om sin mindre roliga morgon med nya rumskompisen så kan man förstå att tankarna dansade i otakt i Anders' huvud. Rumskompisen hade en muslimsk böneutropare som väckarklocka, och när han gick upp stängde han inte av den. Där låg Anders och tvingades lyssna på ylandet medan rumskompisen duschade i godan ro. Gick inte att stänga av heller...

Min matta för dagen blev matta 4 och teamleader Mikael. Jag hade inte träffat honom tidigare, men han var en mycket bra teamleader. Jag kommer inte glömma honom heller i första taget eftersom han berättade varför han inte gärna ville gå matta. Han hade brutit ryggen på två ställen några månader tidigare och klarade inte riktigt snabba rörelser. Sådana kan man inte undvika som matchdomare. Synd om honom! Tala om otur: Gå upp i mörkret i sitt hus, gå rakt in i en dörr och fara i golvet och bryta ryggen! Men han var trygg som teamleader och ett och annat poäng tryckte han in också när han var med och roterade.

Det var verkligen en bra tävling! Trots att det var mästerskap och mycket stod på spel så uppförde sig både spelare och coacher mycket bra. Någon enstaka uttryckte sig mindre trevligt, men känslor svallar när segern är hotad eller till och med förlorad. Men jag känner att på den här nivån är man professionell på ett annat sätt. Coacherna är värre att ha att göra med på nybörjartävlingar där inte något står på spel egentligen. Konstigt, det där... De senaste tävlingarna har jag varit på mattor där barnmatcher varit i majoritet. Den här gången var det bara barn - miniorer och kadetter. Mig spelar det ingen roll egentligen, men någon av mina domarkollegor kände att en och annan stor senior kunde vara en välbehövlig utmaning. Så efter lunch bytte vi mattor. Vi bytte med matta 1 och matta 3 bytte med matta 2. Efter fikan kl 15 bytte vi tillbaka och knattarna var åter våra.

Jag var nöjd med min insats på DM. En enda tråkig incident hade jag, och det var min sista match på mattan. Två flickor, miniorer, final. Blå flicka fick en lite dålig start eftersom väskan med hennes saker inte stod vid hennes plats. Förra coachen hade tagit den med sig. Det är obligatoriskt att ha tandskydd, vatten och en handduk, och detta ska coachen ha koll på. Vatten och tandskydd hade coachen tydligen i reserv (trevligt...!) men handduken saknades. Ja, inte mer att be för, han fick springa efter den berömda väskan för handduken måste han ha. Ödmjuka personer, bad om ursäkt, skyndade sig så gott det gick. Sen var matchen igång. Blå flicka var riktigt duktig och plockade poäng efter poäng. När första ronden av två var avslutad ledde hon med 7-0. Segern hade hon som i en liten ask. Men för att citera hennes coach vid en tidigare fight den här dagen: "Segern är inte vunnen förrän den är vunnen!" Tre sekunder in i andra ronden satte hon en klockren spark rakt i ansiktet på röd flicka! Åh nej!! Inte tillåtet för miniorer att sparka i huvudet! Alla visste ju vad det här innebar... En matchdomare ska inte behöva fatta ett sånt här beslut själv, så jag kallade samman mina kantdomare för ett gemensamt beslut för blå flickas öde. "Direkt eller indirekt?" "Direkt!" (Indirekt spark ger en varning, direkt spark innebär diskning.) Alltså hade jag inget annat val än att diska ledande blå flicka... Kunde vi inte vara snälla, det var ju ändå final? Visst vill man vara snäll, men det hade inte varit rätt. Då hade det ju varit orättvist mot röd flicka. Bättre att det blir liv när vi gör rätt än att det blir liv för vi gjort fel. Blå coach blev ju så klart besviken och tårarna sprutade ur ögonen på dito flicka. Även det röda teamet kände sig lite besvikna, gick fram till blå teamet och pratade och tröstade. Röd flicka vann ju inte för att hon var duktigast och hur man än ser på det så var det ju en ren olyckshändelse...

Det var inte bara tävling den här dagen. DM hade också besök av DTDT - Danish Taekwondo Demonstration Team. Jag har sett ett antal demonstrationslag under åren och de har alla varit koreanska. Detta var danskt! Och de var jätteduktiga! Demonstrationsteamen gör precis vad namnet antyder: Demonstrerar taekwondo. Det var en uppvisning med fart och fläkt, show med självförsvarstekniker och kross. Ens egna kunskaper väger ganska lätt trots allt... Och som ett avslut på dagen bjöds det på macka och något att dricka. Så satt man där i godan ro och njöt av sin kalkonmacka och sin danska öl, så kom Atie instormande. "Så, nu kör vi, skynda er!" Brukar ju vara standard när tävlingar närmar sig sitt slut, ibland blir man till och med avsliten från mattan för nu ska vi hem. Alltså började både Madde och jag att sluka både macka och dricka med hull och hår, så hörde man sen "varför stressar ni?". Typiskt Atie! Sen kom Anders... "Så är ni klara, vi kör nu!" Jamen, hallå!! Öl lämnar man bara inte åt sitt öde, så är det. Så ölen slank ner, mackan lämnade jag en liten bit av kvar i sin låda. Två minuter senare satt man i bilen, redo för avfärd. "Har alla pass med sig?" Jag vet inte hur många gånger Atie ställde den frågan. Körkortet i handväskan på golvet bredvid mig - check. Två stopp på hemvägen - Hyllie och Vellinge Ängar. Även korta stopp vid brofästena för Stora Bält och Öresund, ifall någon kanske ville hoppa av där. Nä, det hade vi ju inte tänkt, så jag lutade huvudet mot nackstödet och lät ögonen falla ihop och tankarna vandra iväg till drömmarnas horisonter.