Reality - Kåseri December

December 2017

Jaha, så är det dags att dela ut en del kängor för december månad.  Alltså, ibland känner jag mig nästan som en Bror Duktig som skäller om andra och inte verkar tro att jag själv gör tokiga saker. Sant att jag skäller om andra, för jag är ju omgiven av idioter var jag än går.  Men jag gör själv dumma saker, och inte konstigt att jag är omgiven av idioter när jag själv är den största av dem alla. Normalt skulle man ju kunna komma hem och stänga dörren om sig och glömma idioterna man får slåss mot varje dag.  Idioter som inte kan använda blinkers i trafiken, eller som lägger sig i vänsterfilen utan att för den skull köra om någon, eller som tror att påfarten från väg 100 ner på E6 är en parkeringsplats.  Idioter som blockerar gångarna i affären genom att parkera sina shoppingvagnar på tvären så man inte har en chans att komma förbi.  Men nu kan jag inte det.  Jag kan inte stänga mig själv ute från mitt eget hus.  Mig själv har jag ju alltid med mig...

Ganska tidigt den här månaden var det dags för en ny tuttkläm.  Alltså en sån där röntgen där man plattar till tuttarna så man kan se om där är oönskade grejer i dem.  Sist jag var där stötte jag på Frau Diesel - en sur kärring som bara ylade legitimation innan hon orkat säga hej.  De andra rara töserna som kan kosta på sig ett leende och fråga hur man mår, de var tillägnade andra tuttpatienter än mig. Denna gång hoppades jag på att bli omhändertagen av en av dessa trevliga sköterskor.  Men inte då, jag råkar ut för denna kärring varenda gång.  Jag känner mig inte speciellt bekväm med att ränna runt i ett röntgenrum med tuttarna studsande åt alla håll, så som en blyg tonåring skyler jag mig gärna med armarna runt mig.  Att det krävs lite mekande för att få till en snygg bild fattar jag ju också, men att ha Frau Diesels hår under näsan och hennes flåsande andedräkt i mitt öra blev bara för mycket.  Säkert en lebbkärring!  "Ta ner armarna så jag kan arbeta!"  Javisst, jag tar ner dem.  Stel som en pinne vred och vände jag mig i apparaten så det skulle bli så bra som möjligt.  Vad gör då kärringen? Jo, sätter pekfingret mitt på bröstvårtan, så jag i ren reflex hoppar till med tankarna tillbaka i sängen med min make.  Och då kom kommentaren att hon inte kunde arbeta om hon inte fick röra mina bröst.  Röra är en sak...  Jag kanske har många synpunkter på folk, men det är sällan jag kräker av mig något, mest för min egen sinnesro.  Men nu var måttet rågat.  "Det kittlade, du tog på fel ställe!" Och det verkade träffa en öm tå:  "Ursäkta?!"  Eftersom kärringskrället nu inte fattade att hon låg så på gränsen till vad jag uppfattade som kränkningar så fick jag förklara en gång till vad jag ansåg att hon gjort fel.  Sen följde långa haranger om att då kunde jag minsann hålla undan tutten själv, sen komma och titta på röntgenplåten och själv se hur många saker som var i vägen så hon var tvungen att ta en ny bild.  Men sen ångrade hon sig, jag skulle inte alls kolla några bilder.  Och varför skulle jag, jag är ingen röntgensköterska.  Och medan jag stod och bytte om hörde jag hur hon beklagade sig för en kollega om vilken besvärlig och otrevlig patient jag hade varit.  Kollegans svar hörde jag inte, hon hade nog mer vett i skallen än att prata skit om patienten i lyhörda lokaler.  Fy vilken kränkande upplevelse!  Jag kommer aldrig mer att klämma tuttarna i Trelleborg, inte så länge kvarlevan från gamla östeuropa jobbar kvar där.   Helt ärligt - vad vet hon om mig!  Funderade hon alls över varför jag valde att lägga armarna om mig?  Hur vet hon att jag inte blivit utsatt för sexuella övergrepp av något slag?  Lite vänlighet och omtanke hade inte skadat, nästa gång kanske hon träffar på en patient som faktiskt har blivit utsatt för detta.  Behandlar hon då henne som hon behandlade mig så lär hon bli anmäld.  Säger bara en sak:  #metoo!

Jag är ingen feminist.  Tvärtom!  Jag tycker det är riktigt trist att det knappt är tillåtet att bekänna sig till ett kön längre.  Jesus har mig veterligen alltid varit en man, ingen tvekan där.  Det där ordet som jag aldrig nånsin kommer använda på fullt allvar, det där ordet som är avsett att användas när man inte vet om det handlar om en han eller en hon, det var någon som beslöt sig för att kalla Jesus för just detta - hen.  Ja usch, för mig är det ordet lika fult som att svära i kyrkan.  Det är något man helt enkelt inte gör.  Men jag får ju förtydliga mig för mina läsare, liksom...  En präst i svenska kyrkan i Västerås tyckte att Jesus skulle göras könlös!  Lyckligtvis finns det fler som jag, prästen (ett kvinnonamn, jag slår vad om att hon var helt nyutexaminerad och fulltankad med henhjärntvättningar från sin studietid) fick be om ursäkt.  Victory!!  Alltså, det skulle aldrig min kyrka komma på tanken att göra - kalla Jesus eller Maria eller någon annan för "hen" (aj, där kom elchocken igen!).  I min kyrka är man vördnadsfull!

Mer feministtrams:  Några stackars indoktrinerade själar skrev insändare i Sydsvenskan om att de mådde dåligt av de hopplöst omoderna serierna tidningen publicerar varje dag.  Hur kan man bara publicera serier som Zits, Baby Blues, Hälge och Kalle & Hobbe?  Alltså, det var ju inte klokt! Mammorna i dessa serier är ju hemmafruar som tar hand om familjen, pysslar om sin man och skickar sina ungar till skolan och ser till att de har allt de behöver.  Hemskt, alltså!  Men jag älskar Kalle & Hobbe!!  Jag har inte ens reflekterat över att mamman där är hemmafru, eller att mamman i Zits är hemmafru, eller att jägaren i Hälge har en omtänksam fru.  Och vad är det för fel i det?  Kan man inte vända på steken och tycka att det är ju inte klokt att mannen ska kränkas och framställas som lite enfaldig, lat, dum, klarar inget på egen hand, fattar inget om arbetet i hemmet.  Nej, är det någon som ska känna sig kränkt så är det väl männen i dessa serier...?  Sydsvenskan var ju oerhört stolta över att kunna säga att det var förändringar på gång, serierna skulle moderniseras minsann. Hälge och Zits är kvar, men underbara Kalle & Hobbe fick stryka på foten och även Baby Blues. Istället får man dras med idiotserier som Zelda och Lilla Berlin, serier man inte fattar något av.  Det moderna i detta är en figur som går omkring och är på dåligt humör och undrar varför tills hon går på toa och hittar en blodfläck i trosorna.  Suck, hallå!!  Varför i h-e ska feministkampen och den politiska korrektheten krypa in under skinnet på en även när man slår upp dagens höjdpunkt?  Ingen höjdpunkt längre, kan jag lugnt säga...  Inget kul får man ha!

Ännu en gång är det årets sista månad.  Ännu en gång ska vi ta farväl av ett gånget år.  Ännu en gång ska vi säga att det har varit ett riktigt dåligt år, det nya året kan inte bli värre.  Det har väl varit enda trösten många gånger, det nya året kan inte bli värre.  Men det har det blivit i många fall.  Jag skulle dock vilja säga att inte mycket kan slå det här årets elände.  Vi har begravt en mor/svärmor och vi har begravt en gammal vän som inte fick bli äldre än 59 år, bland en del annat vi nästan begravt...  Det här året har det fällts fler tårar på ett par månader än det har gjorts på tio år.  Det här året har vi haft så ont i själen att vi nästan gått sönder av smärtan.  Så nej, det nya året kan inte bli sämre.  Det nya året kan bara bli det år då vi börjar leva igen, hittar tillbaka till gamla sunda värderingar, gammal glädje, nya utmaningar.  Året då jag kan fortsätta vara stolt över mina barn, som skänker mig så mycket glädje i livet.  Året då jag kan fortsätta pyssla om min man och stötta honom i hans tuffa vardag.  Det kan bara bli det år då vi blir bättre människor.  Och jag har börjat så smått...

Vi planerar nyårsmeny med fondue och jordgubbspannacotta.  Vi kommer hjälpas åt, men jag ser fram emot att få pyssla om min familj.  Gott Nytt År på er därute - var ni än är!


Musik:  "Hallelujah" med Leonard Cohen
              "Broken Promise Land" med Weeping Willow
              "One Being" med Sally Oldfield

Den jag är

Er gjorde vi bra

Reality - Äventyr i Västerås

Svenska Mästerskapen - Taekwondotävling

Dag 1

Väskan packad, det fick bli den gula den här gången.  Det blir så trångt när man ska knöla ner uniformen i trolleyn.  Den här gången blev konstellationen lite annorlunda än vanligt.  Meningen var att jag skulle åkt från Hyllie redan vid kl 10.  Alltså skulle jag tagit bussen till jobb, sedan tåg till Hyllie och bli upplockad där.  Men chauffören i den bilen fick en snilleblixt när det visade sig att en av passagerarna i den andra bilen behövde komma upp till Västerås lite tidigare.  Alltså bytte vi, och jag kunde ta bilen till jobb, jobba till lunch, och sedan köra till Trelleborg och ställa bilen där för att åka med hela vägen till Västerås.  Alltså, så skönt att slippa köra själv!  Jag slipper alltid det på långturerna, bara att luta sig tillbaka och slappna av.  Och nu behövde man ju inte direkt trängas, vi var bara två i bilen och jag kunde till och med sitta i framsätet!

Som vanligt blev det matpaus vid Dinners strax utanför Ödeshög.  Någon större aptit hade jag inte, men en bit lax och en ramlösa slank ändå ner.  Man visste ju inte när det kunde bli mat nästa gång. Resten av vägen gick som smort, och utan problem gled vi in på Good Morning Hotels' parkeringsplats en mörk decemberkväll.  Jag fick mitt rumskort och till min glädje såg jag att jag skulle dela rum med Madde.  Min partner in crime!  Denna dam dröjde dock, så jag kunde ligga i sängen och undra om hon skulle dyka upp.  Jag kunde också fundera på vilken säng jag skulle välja, det fanns ju flera alternativ liksom.  Att dela en 140 cm bred säng med någon annan än mannen i sitt liv känns lite för intimt, men det hade i värsta fall gått.  Tur för mig att Madde älskar våningssängar...  Så fick hon stå ut med mitt evinnerliga TV-tittande även denna kväll.  Jag kan göra avkall på det, men för tillfället är mitt liv ganska komplicerat så jag behöver något som skingrar mina tankar.  Då får det bli TV.  Tur - eller tråkigt - nog så hade även hon lite tankar att skingra, så TV var ok.  Och medan eländet skramlade så låg vi och pratade om ditt och datt ända tills vi somnade av pur utmattning.

Packad och klar, fick bli rejäla doningar den här gången

Känns snarare som Good Night...

Compact living - påminner lite om en tågkupé

Dag 2

Uppe med tuppen fast man hellre hade stannat i sängen.  Hotellsängar med tillhörande sängkläder är alltid skönt och mysigt, trist att man alltid måste upp så tidigt...  Vi låg och drog oss så länge vi kunde men sen var det frukost som gällde.  Inte mycket jag får ner nu för tiden, det räckte med en bulle, en kopp kaffe och ett glas juice.  Det var inget lyxhotell direkt, men fördelen var att man kunde promenera till sporthallen.  Och det ville man ju - klädd i tunna skor och vita byxor - en mörk decembermorgon med frosthalka och minusgrader.  Det bet i skinnet kan jag säga.

Svenska Mästerskapen...  Ganska stort att vara uttagen domare till ett SM, men det är inte mitt första SM.  Och sen det förra har jag dömt en hel del, så det kändes rätt chill.  Förbundet hade slagit på stort på andra saker än hotellboende.  Vi domare fick gå ut och ställa oss utanför hallen för att vi sen skulle marschera in.  Det kändes mest som att man stod och laddade upp inför ett luciaframträdande, så det var bara glitter och ljus som saknades. Men det blev inmarsch till Star Wars Imperial March, mörkt i hallen och rätt maffigt.  Sen stod vi där och väntade på bättre tider.  Någon liten sekundsnabb truddelutt hördes i stereon, för att sen tystna och få publiken att klia sig i huvudet och fundera över hur förberedelserna inför detta event gått.  Men efter nationalsången var det ändå dags att dra igång, och jag måste säga att jag tyckte det löpte på väl.  Min egen insats som domare kändes helt ok och min teamleader hade koll på allt - förutom kaffet som han hällde över papper och sina vita byxor.  Min statistik på nekade VR var också till fullo tillfredsställande, så det gick inte att gå missnöjd ifrån detta SM.  Sen kunde jag ju inte påstå att jag var pigg och sugen på banketten efteråt, men då restaurangen på hotellet bjöd på pyttipanna en lördagkväll så kändes ju en gratis sexrättersmeny på en italiensk restaurang inne i centrala Västerås i glada vänners lag inte så fel ändå.

Madde och jag hade rena rama tonårsfixet på rummet.  Det duschades och fönades, sminkades och parfymerades, och så klänning på.  Wow, ravashing!  Ute i foajén satt killarna och väntade med varsitt glas rödvin, taxi beställd, off we go.  Väl framme haffade jag en plats bredvid min teamleader  vid bordet där min egen spelare just gått och blivit svensk mästare i sin klass.  Kunde ju inte bli bättre!  Och vi åt och drack, och vi drack och åt, och vi roa' oss såhär!  Avbruten blev man ju några gånger eftersom idrottsklubbar med allt vad det innebär är sällskap för intern beundran.  Priser och tacktal och allt vad det heter...  Suck...!  Vinpaketet satte sina spår i mitt redan trötta huvud och min avmagrade kropp, så det snurrade lite mer än vin brukar göra för mig.  Tur att jag varvat med vatten hela tiden, detta var jag ju medveten om kunde hända.

Hallen - Little Bombardier

Japp, stämmer

Inte litet direkt - 5 kyorugi och 2 poomsae

Det där var ju nåt man tvingades leva med

Så här glad är man när man snart ska bli svensk mästare i Master -80 kg

Här är alla vi som dömt SM 2017

I väntan på god mat, Finland och Uzbekistan framför mig

Tiramisú i glas

Mitt mantra för kvällen var att klura ut vad detta var för en liten hytt.  Personalen gick
bakom den men syntes inte i "fönstret".  Insåg sen att fönstret var en spegel...

Dag 3

Oj, inte pigg avresedagen!  Svårt att avgöra om det berodde på gårdagens vinpaket eller min egen dagsform.  Lite sovmorgon blev det, vi tänkte komma iväg senast kl 9 mot Malmö.  8:40 ringde grabbarna, de satt i bilen och väntade och ville komma iväg.  Tur då att jag inte tänkt äta särskilt mycket, och tur att jag inte tänkt göra det för det fanns knappt någon frukost kvar.  Det blev ett glas yoghurt och en kopp kaffe, sen satt jag i bilen.  Hemresan blev med samma gäng jag skulle åkt upp med från början, de andra två skulle stanna några timmar till.  Det var ju nybörjartävling på söndagen. Rätt skönt att slippa den!

Snö...  Den fanns i Västerås och ända förbi Jönköping ner mot Skillingaryd.  Lunch intogs på Max i Jönköping, ett helt perfekt ställe.  Inte bara för att jag gillar deras hamburgare bäst, utan också för deras beställningsmaskiner.  Det var bara att boka sin order i maskinen, betala i maskinen, få sitt kvitto och sen få sin mat vid disken.  Hur enkelt som helst, ingen kö där man inte vet vem som står var eller folk som tränger sig eller står i vägen fast de bara väntar på maten.  En suverän idé, något för andra hamburgerhak att ta efter.  Sen gick det raka spåret hem.  Tråkig väg, vädret blev också tråkigare och tråkigare, och det var ju tur då att man kunde sitta och slumra lite.  Dessa grabbar är mina goda vänner och vi har mycket roligt ihop, men ibland kan de få lite dinga idéer.  Jag hörde nog hur de satt och bestämde var de skulle släppa av mig, men jag hoppades de hade fattat vart jag skulle. Det var ju liksom ingen av dem som inte visste var min bil stod.  Så plötsligt stannade de.  Varsågod, här ska du av.  Ööh... va?  Helt fel gata tyckte jag, som inte är speciellt bekant med Trelleborg.  Den ene mumlade "det var det här jag var rädd för".  När jag sen såg min bil mellan husen hade chauffören redan börjat köra runt för att släppa av mig på gatan där min bil faktiskt fysiskt befann sig. Suck, genvägar brukar bli senvägar, fattar inte varför det ska vara så jobbigt att för en gångs skull köra en fram till dörren.  Jag brukar utan gnäll ta mig till en upphämtningsplats när vi ska iväg, så även denna gång.  Är det för mycket begärt då att bli avsläppt vid samma plats?  Tycker faktiskt inte det...  Inte för att det var långt att gå om jag gått av vid den andra gatan, men varför krångla till det...?

SM slut, och tävlingssäsongen slut.  Nu tar vi nya tag nästa år!

Utsikt från mitt fönster

Dags att åka hem

Inspiration - Ett vinterminne

Vinter i Frinnaryds Kyrkskola

När vintern kom till Frinnaryd fanns alltid massor att göra.  I skolan var det extra kul, för vi hade så mycket att hitta på med snö och is.  Till och med lärarna kunde bli lite wild and crazy och delta i snöbollskrig.  Inte ofta förekommande, men det hände någon gång.

På vintrarna tog vi oss till skolan på andra sätt än vanligt.  Inga cyklar, inga promenader i ordets rätta bemärkelse.  Nej, det var ibland med skidor, ibland med spark och ibland med kälke eller pulka i släptåg så man kunde störta nerför Dockelia på hemvägen.  Men det där har jag ju berättat om en gång innan.

Snöbollskrigen var riktigt roliga.  De omfattade alla klasser i hela skolan.  Vi delade upp oss i två lag och byggde varsitt fort av snöbollar.  Var man riktigt modig så tog man sig ur forten och sprang mot de andras fort och mulade motståndaren ända ner på ryggen.  Ofta fick man sota för det.  Det fanns en kille i klassen som var expert på att isa till sina snöbollar och sen sikta och kasta hårt på nära håll rakt på låret.  Min första erfarenhet av rejäla och färggranna lårkakor.  Men det hörde till spelets regler.  Ingen som gnällde om att känna sig kränkt eller något sådant.  Här var det lika för alla!

Det vanligaste vinternöjet var ändå banorna.  Det fanns en pytteliten sluttning utanför killarnas toalett, och där mutade man in varsin liten plätt där man kunde göra isbanor.  Det var hård konkurrens mellan banornas team (vi var minst två om banan).  Det gällde att göra banan så hal som möjligt med hjälp av alla tänkbara medel.  Först och främst var det viktigt att ha rätt skor.  Vissa skor kunde göra banorna halare än andra.  Allvädersstövlar med klack kunde gå bra, men kängor med riktig gummisula var mindre bra.  De var inte "hala" nog.  Trist att göra en hal bana och inte känna det, liksom.  Om man började från scratch så gick det till såhär:  Den inmutade plätten plattades till och fylldes på med snö som man packade hård genom att trampa runt på den.  Ju mer man trampade runt, desto halare blev den.  Till slut blev den så packad att man kunde springa den hal.  Då ställde man sig på "krönet" och höll i den andres händer så han eller hon kunde springa på stället och få banan ännu halare.  Och om den inte var halast av alla banor så tog man ett mjölkpaket och hällde på vatten som sen fick frysa till is.  Min bana blev besiktigad av en av de äldre killarna.  Han var mäkta imponerad av vår hala bana, och man var ju inte så lite stolt.  De förde respekt med sig de där mopedkillarna, även utan mopeder.  Men ve och fasa!  Den svenska avundsjukan kunde slå till när som helst!  Om ens bana var oslagbart hal kunde man på nästa rast hitta den förstörd av antingen grus eller varmt vatten.  Då stod vi där och var arga och tyckte att vem det än var som sabbat banan var jättetaskig.  Så det var bara till att börja om från början...

Den här säsongen innebar ju lite extra arbete för den som städade skolan.  Eftersom man alltid var ute på rasterna så drog man ju in både snö och grus.  Jag kan inte minnas att inneskor var obligatoriskt, så de våta kängorna eller allvädersstövlarna satt på fötterna hela dagarna.  Ibland tog man nog av sig dem för att låta strumporna torka under lektionen, men man fick passa sig för moddpölarna under bänken. Thermobyxorna åkte av i alla fall.  Det blev alldeles för varmt och klumpigt att sitta i dem inomhus.  Thermobyxor var förresten en annan källa till skoj i snön, så länge de inte var tillverkade av friktionsfritt tyg.

Som man kunde sitta där inne i skolan och längta ut till snön.  Nu längtar man förgäves.  Dels har det ju att göra med breddgraderna jag valt att bosätta mig på, men även klimatbovarna har sett till att snön inte är så ofta förekommande längre.  Jag saknar min barndoms snörika vintrar...

Sparkåkning i Frinnaryd

Pulkaåkning i Frinnaryd (Gungsan)

Inspiration - Thoughts

Reality - Kåseri November

November 2017

Nu börjar alltså höst och vinter att göra sig påminda.  Månaden inleddes med att äkta hälften drog på sig en förkylning.  Undertecknad rusade till blomsterbutiken och köpte en bukett rosor och ett kort med "krya på dig", men det gjorde inte mer nytta än att lysa upp tillvaron och glädja mottagaren några dagar.  Som om det inte skulle varit bra...  Så klart var det det!  Vackra små blommor, och även om de nu är rättså ledsna så står de kvar fortfarande.  Jag har så svår för att kasta blommor...

Med mörker och regn och kyla följer att annat problem - trafiken.  Jag är så lycklig över att jag inte längre pendlar till Landskrona!  Där kryllade av idioter vareviga dag, och frågan var bara när det skulle smälla, inte om.  Men där är rätt gott om idioter på den väg jag kör nu också.  Som vanligt finns det de nonchalanta typerna som inte tycker att de behöver kommunicera överhuvudtaget.  Blinkerolja har de glömt fylla på, för den blinkade lampan lyser med sin frånvaro.  Alltså, har de stukat fingrarna?  Eller tror de att det är extrautrustning som de inte velat betala för?  Eller tar det för lång tid?  Eller vet de inte var spaken sitter?  De kanske tror det är en knapp man ska trycka på, och så hittar de inte den och väljer att sluta leta efter den.  Eller så kanske de helt enkelt inte tycker att andra har med att göra vart de ska...  Sen har vi typerna som parkerar sig i ytterfilen.  E6 mellan Trelleborg och Malmö är också ett lysande exempel på detta ofog.  Det tar inte många morgnar förrän man inser att det inte är lönt att lägga sig i den filen för det går fortare i högerfilen.  Men ser man långtradare i den filen två bilar fram så lägger man sig i omkörningsfilen eftersom man bara måste köra om dem.  Lastbilen man körde om innan hinner dock i fatt och kör om på högersidan.  De långtradarna man siktat in sig på ligger inte längre två bilar fram, utan fyra, sex, tio, tjugo...  Ja, till sist har de försvunnit och innan man hunnit ifatt dem så är de på väg ner på yttre ringen.  Alltså stannar man i innerfilen.  Eller...?  Nja, lika bra att ligga i ytterfilen och blockera för alla andra.  Det går ju alldeles utmärkt att ligga där och köra saktare än bilarna i högerfilen.  Köra om i ytterfilen?  Nej, varför det, man ligger ju så bra där ändå.  Att det är en kilometer till framförvarande bil tycks inte få idioten att reagera.  Man får ju inte köra om på insidan, man får ju faktiskt inte det.  Men vad ska man göra när det inte går att ta sig fram på annat sätt?  Ja, jag är en av dem som slutat ligga och vänta på att bollona i ytterfilen ska inse att man nog ska flytta på sig om någon vill köra om...  Och så har vi så klart de som tror att påfarter mot motorvägar är parkeringsplatser.  Nej, nej, nej, era knäppgökar, de är till för acceleration så man inte utgör en fara för de som redan befinner sig på motorvägen.  Alltså, hur många som hittat sina körkort i flingpaketet börjar jag bli rädd för är en hel del, det.  Och jag kan ändå klappa mig på axeln en hel del, för min son har precis börjat på körskola och hälsade från sin körskolelärare med stolthet i rösten att vi ska ha all eloge för det jobb vi gjort med att lära honom köra bil.  Så det så!  Jag är inte bara en besserwisser som gnäller på andra och inte gör fel själv!  Klart jag gör, men inte så jag innebär en trafikfara.  Kanske lite, när vissa fåntrattar vill parkera i kurvor istället för att svänga och komma upp i hastighet.  Hur frestande är det inte att putta på dem lite så det händer något...?

Den här hösten har något alldeles speciellt inträffat:  Jag har varit sjuk.  Sängliggandes!  Det är många år sedan det hände, kan jag säga.  Redan innan jag reste till Paris var jag förkyld, men sätta sig på ett flygplan och sen vistas i miljöer med främmande människor innebär ju att man ber om det.  Så efter hemkomsten från Paris var jag på jobb en dag - halvdöd av mer än en anledning - sedan blev det resten av veckan hemma i sängen.  Det blev ingen träning, inget styrelsemöte, ingen Svenska Cupen 3, ingen invägning.  Inte förrän söndag eftermiddag började jag kvickna till igen.  Då blev huset städat och kläder tvättade, lådor rensade på onödigt skräp samt återvinning sorterat.  Hurra, jag var vid liv!  Jag hade överlevt!  Så måndag morgon tog jag mig ur sängen och körde till jobb.  Träning får dock ta sin lilla tid.  Tisdagen hade jag inte energi kvar till, och onsdagen kraxade jag mest fram instruktioner.  Så bäva månde ni, små medlemmar, snart är jag tillbaka och kan ryta på er igen!  Men först ska jag känna mig skyldig...  Precis när jag piggnat till lade sig de manliga medlemmarna i familjen.  Sonen kör på ändå med skola och praktik, trots ont i halsen och stopp i nästan.  Maken blev  däremot hemskickad från jobb senast idag.  Han kan knappt prata, har ont i lungorna och stopp i näsan.  Och fingrarna som strök mig över ryggen en natt var heta av feber (ja, faktiskt feber).

Jag råkade läsa att någon dag i november var världstoalettens dag!  Alltså, har verkligen toaletten en egen dag?!  Detta tänkte jag på som ett mantra varje gång jag gick på toa i Frankrike.  Toan i hallen där tävlingen hölls lämnade en hel del övrigt att önska, och det var duktigt kallt och hårt och otrevligt att sätta sig där.  Toan på flygplatsen när jag kom till Orly var inte heller särskilt fräsch.  Luxemburgs toa var mycket fräschare.  Och toan i hallen i Fujairah ska vi bara inte tala om!  Rena lyxbtoan!  Men den äckligaste toa jag nånsin varit på var i Tunisien 1988.  Det var en riktig toa, men det gick inte spola, det var fullt av allt möjligt upp till kanten, papper låg överallt.  Helst skulle man ju hållt sig där, men det var tyvärr inte ett alternativ.  Men bästa toan är trots allt den som står hemma!  Min egen kära lilla toastol...!

Musik:  "Something in the Air" med David Bowie

En toalett i Frankrike - inte mitt papper!!

En toalett i Emiraten

Lite vissna, precis som ägaren

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Diamond Dogs

I'm in your way, and I'll steel every moment

Reality - Äventyr i Frankrike

French Open - Taekwondotävling

Dag 1

Packad och klar var jag i god tid, så det var rätt lugnt att åka och jobba denna fredag trots att jag skulle flyga till Paris på kvällen.  Lite tidigare blev jag ju tvungen att smita från jobb så klart, men även det var rätt lugnt.  Planet skulle lyfta 19:05, så runt 16:00 skulle vara lagom att lyfta hemifrån. Käre maken hade lovat att köra mig till tåget, så bussen skulle jag åtminstone slippa.  15:30 satt jag i bilen på väg hem.  Kom runt kröken ner på min gata (mammas).  Ve och fasa - ingen frontgaffel på en toyota hilux stack ut från parkeringen.  Hur kan han inte vara hemma när han ska köra mig till tåget?! Lugn nu, ingen panik...  Gott om tid...  Kommunikationen mellan detta äkta par hade uppenbarligen varit bristfällig.  Jag tyckte jag hade informerat klart och tydligt, och han tyckte han hade uppfattat klart och tydligt:  Vi skulle köra till flygplatsen runt kl 19...  Hmm, var jag så otydlig...?  Men maken är aldrig omöjlig, Mobilia kunde vänta, men inte frugan.  Plattan i mattan hem, in med reseattiraljerna och iväg.  Ingen platta i mattan tyckte jag, så bråttom var det inte.  Incheckad och klar, inget bagage att skicka iväg.  Bara att valsa runt på Kastrup och softa, kanske äta något eller dricka något.

Det kan vara ganska underhållande att strosa runt på en flygplats.  Lite frustrerande när någon som går precis framför en helt plötsligt tvärnitar så man nästan flyger över huvudet på dem, men sånt händer ju överallt.  Får försöka hålla gott avstånd i gångtrafik också...  Lite svårt i det här fallet då det var i kön till säkerhetskontrollen.  Där slank man igenom helt fritt den här gången, annars brukar slumpgeneratorn yla rätt ofta.  Istället fick jag fortsätta rakt in bland parfymerna, som sedan följde mig resten av kvällen.  Nästan lika envisa som cigarettrök, dock lite snällare mot min hälsa.  Jag kunde ändå känna mig glad över att känna doften, då jag tillfället till ära dragit på mig en förkylning som inte verkade ha några planer på att vika undan.  Jag lufsade vidare, och i telefonen kom meddelandet att jag skulle gå på planet vid gate 14.  Eftersom jag inte hade något bättre för mig så blev det en rejäl promenad ut till gate 14.  Ja, jag hade ju bara hunnit dit när jag fick ett nytt meddelande om att gaten ändrats till gate 20 istället.  Tja, kan ju inte vara så långt bort tänkte jag och vände med min lilla trolley.  Hmm, trodde fel.  Från längst ut på en stjärnudd till längst ut på en annan.  Det hann cirkulera en del busiga tankar på vägen ut till gate 20.  Det långa rullbandet går snabbt om man går på det också medan det åker.  Men om man tar bandet tillbaka och går åt motsatt håll...?  Vem är snabbast, bandet eller jag?  Eller lika snabba så man står och stampar på samma ställe?  Eftersom jag nu inte ville verka korkad (eller bevisa för folk att jag är korkad) så lät jag bli att kolla.  Gate 20 var i alla fall lika glesbefolkad som gate 14, så det var bara att ta plats och plocka fram Sydsvenskan och dagens sudoku och vänta på att få gå ombord.  Gott om tid, det var 20 min försenat.  Men underhållning saknas som sagt var inte på en flygplats.  Rätt som det var hördes höga toner från disken några meter bakom mig.  Av sammanhanget att döma handlade det om en gubbe som var arg för att han precis missat sitt plan till Färöarna och det var ju inte hans fel utan personalens, och det var ju inte alls intressant att behöva köpa en ny biljett.  Och ge sig tänkte han minsann inte göra.  Ha, planet hade taxat ut för länge sen, inte en chans att de skulle rulla in igen och plocka upp den här slarvern.  Airport Security slöt till slut upp och helt enkelt satte gubben på en bänk och förklarade hur saker och ting fungerar i dessa sammanhang.  Skojsigt!  Ännu mer skojsigt blev det för mig när jag fick gå till ytterligare en gate.  Nu nr 18.  Lugnt, den kunde jag se från där jag satt vid nr 20.  Folk hade redan ställt sig i kön för att få gå ombord, varför det nu skulle vara så bråttom med det.  Ombord kommer man alltid, handlar mest om hur länge man vill stå i en kö.  Men jag stod först i kön när det gällde att checka in handbagaget vid gaten.  Behövde ändå inget i den, kunde lika gärna bidra med lite mer plats i hyllplanet.

Tröttheten tog överhanden, och efter lite bokläsning, ett glas vin, en kopp kaffe och en bulle var det rätt skönt att få stänga ögonen en stund.  Men två timmar går fort, och rätt som det var var det dags att landa.  Kaptenen tog till mikrofonen och vrålade ut i kabinen att personalen skulle sätta sig inför landning.  Alla hoppade högt i sina stolar, och skrattet lät inte vänta på sig.  Det här planet var också utrustat med hollywooddäck.  Trots att det skrek om hjulen så var det en mjuklandning, faktiskt en av de mjukaste jag varit med om.  Sen stod man då på flygplatsen i Orly och väntade på det bagage man inte tänkt checka in.  Vanligtvis brukar man få ta gateincheckat bagage ute på plattan, men nu gick vi inte av på plattan.  Det var så lyxigt så vi fick gå genom en sluss.  Skönt ändå!  Men min trolley kom nästan först, så det var inga större bekymmer.  Det större bekymret kom senare när jag insåg att det inte stod någon och väntade på mig när jag kom ut i ankomsthallen.  Jag trodde nästan jag hade landat i Marocko, för där var bara araber...  Namnet på skyltarna i händerna på taxichaufförer och andra upphämtande personer var också arabiska.  Tack och lov att det finns mobiltelefoner och att min var laddad.  Några samtal och jag fick besked på att jag skulle bli hämtad vid avgångshallen!  Det tog nästan en timme innan jag tillsammans med två andra domare till slut satt i taxin på väg till hotellet.  En positiv överraskning att se flaggorna med texten Radisson Blu!  Hade inga planer på någon mat eller något annat, bullen på flyget mättade rätt bra en förkyld kropp, så istället var det duschen och sen sängen som gällde.  Och så blev det, efter kramkalas av gamla och nya domarkollegor.  Min rumskompis skulle bli samma som i Belgien - polsk tjej som bodde i Amsterdam, så jag satte gladeligen fingret på strömbrytaren och tände i taket.  Hoppsan, hon låg och sov!  Ombytta roller...  På något vänster lyckades jag klä av mig, hänga upp mina kläder och krypa i säng med hjälp av mobillampan.  Ljuset från badrummet kunde jag inte göra något åt, det var frostat glas i dörren.  Kunde bara konstatera att det här hotellet hade de mjukaste och skönaste sängkläderna nånsin!  Fluff bigtime!

Dags ännu en gång

Gate 21 på Kastrup, vände mina egna gater ryggen

That's my ride

Departure B, i väntan på Godot?

Orly Sud

Dag 2

Uppe med tuppen var man ju tvungen att vara.  Det skulle ätas frukost i lugn och ro och sen skulle man promenera till hallen, tog bara 5 minuter.  Alltså var jag uppe först.  Omklädd och klar stod jag och insåg att jag glömt packa vita strumpor.  Faktiskt hade jag glömt packa strumpor överhuvudtaget, hade bara de svarta som satt på fötterna.  Lysande utsikter - samma strumpor i fyra dagar!  Blä!  Där är nackdelen med att packa för tidigt, det blir inte att man kollar vad som redan ligger i väskan.  Och de vita strumporna hade hängt på tork i tvättstugan vid tillfället då jag packade övriga saker.  Idiot! Men frukosten var gudomlig, oavsett vilken färg jag hade på strumporna.  Och det tog verkligen inte mer än fem minuter att gå till hallen.  Vilken oslagbar planering!

Jag fick lära känna en ny teamleader, och en del nya domare.  Någon kände jag sedan innan.  Förkylningen hade börjat finna sig tillrätta i mina bihålor och i mina luftrör, så jag måste ju säga att jag varit mer upplagd för det här arbetet andra tillfällen än detta.  Men man biter ihop och gör sitt jobb.  Min teamleader var en mycket skicklig domare och en bra teamleader som gav feedback efter varje avslutat framträdande på mattan.  Jättebra tänkte jag först, eftersom feedback är viktigt.  Men när det efter varje gång inte kom fram vad jag gjorde bra, så började jag tappa sugen lite.  Om det bara handlar om de fel man gör så blir man för försiktig och rädd för att göra fel.  Med andra ord så tror jag nog att jag gjorde ett bra jobb och inte mer fel än jag brukar göra.  Något blir det alltid, man har inte ögon från alla vinklar.  Ganska snart gick det upp för mig att det var likadant för mina domarkollegor också, ingen slapp undan denna vassa tunga.  Är dock lite osäker på om killarna blev lika omklappade som jag...  I övrigt var det ingen som utmärkte sig direkt, förutom en.  Det engelska teamet höll på att få mig att trilla av stolen!  Man får ju lov att ha med sig sitt egen läkarteam, men den här läkaren var något utöver det vanliga.  I spelarens paus kom han med vattenflaska som han duschade spelaren i nacken med, en kylkudde som han lade i nacken på spelaren efter duschen, och sen som lök på laxen - en rosa handfläkt!  Den såg ut som en leksaksfön jag hade som barn!  Vatten och kylkudde ok, men en rosa handfläkt!  Alltså, hallå!!  Jag visste inte vart jag skulle bli av, höll på att brista ut i världens gapflabb!  Men denna fläkt hjälpte inte spelarna i finalen, England fick gå hem med silver.  Inget dåligt arbete av spelaren, han var duktig och kämpade hårt för sin medalj.

Lunchen var intressant...  Förrätt sallad med lax och bröd, huvudrätt broccoli med pasta och långa smala korvar, såg mest ut som stekta ölkorvar.  Denna korv vågade jag inte prova, den kunde ju innehålla något kött jag inte ville ha.  Det franska kulinariska köket lyste grällt med sin frånvaro i denna måltid.  Men mat var det, och batterierna var därför laddade inför eftermiddagens matcher. Av någon outgrundlig anledning skulle alla finaler köras samtidigt av cirkulerande domarteam.  Det innebar att det drog ut på tiden onödigt länge, och middagen intogs runt 21:30.  En lika fantastisk kulinarisk upplevelse som lunchen, typ:  Grönsaksrisotto utan salt och peppar samt sönderkokta grönsaker.  På väg till hotellet stannade jag och ett par danska kollegor till vid en liten supermarket och handlade vatten och vin.  Något kul skulle man ju få unna sig efter denna långa dag.

Amsterdam kom in precis när jag klätt av mig i bara trosor.  Av någon anledning är det alltid så, även där hemma.  Ingen kommer, man tar av sig naken, och då dyker alltid någon upp.  Konstigt...! Men vad gjorde det egentligen?  Kompisen var lika trött som jag, och efter varsin dusch kröp vi i säng och summerade dagens förvärv över lite vin.  Jag hade tagit glaset i badrummet, hon halsade direkt ur flaskan.  Nej nej, tyckte jag, jag tar ett glas till dig.  Skulle jag aldrig ha gjort!  Hon stötte till glaset och hade därmed halva sängen full med rödvin...  Stackars tös!  Till råga på allt ställde hon sig och tvättade sängkläderna.  Efter en stunds snackande och zappande bland TV-kanalerna kunde vi bara konstatera att det inte fanns något att se, utan att sömnen var rätt attraktiv vid det här laget.

Hotellentrén - Radisson Blu Paris Boulogne

Look at my phone! 

On the way

Och vips så var vi framme

Lugnet före stormen

Matta 5 - min plats för dagen

Oh no!  

Reza, Eric och David, bland många andra

Spelarteamens egna kryp-in

Utsikt från mitt fönster

Dag 3

Andra och sista tävlingsdagen...  Hur trött kan man vara på en skala?  Efter en del hosta under natten samt en ömmande näsa så var det bara att konstatera att det skulle bli business as usual.  En dag till med en teamleader som var omöjlig att göra nöjd och som mest bekymrade sig om ifall vi tyckte om honom eller inte.  Den här morgonen fick vi den lilla hallen, vilket jag kunde tycka var lite skönt.  Mindre lokal, mindre publik, mindre press.  Men också mindre antal stolar att slå sig ner på.  Jag och en annan kollega ville inte dra på oss teamleaderns missnöje med att stå och prata vid bordet, så vi satte oss på stolar ett fåtal meter från vårt bord.  Ja, då fick vi oss en skrapa för att han hade sprungit runt och till den andra hallen och letat efter oss.  Jamen, vi satt ju bara där!  Där är inte vårt team, vi är här, blev svaret.  Ja ja, men vi försökte göra rätt, gick alltså inte.  Men vi körde på den här dagen också, inga större bekymmer.  Ingen läkare med rosa handfläkt den här dagen.  Skönt, han gick mig lite på nerverna.  Lunchen var lika trist som gårdagen, men jag fick i alla fall lunch.  Det var det inte alla som fick.  Den tog nämligen slut!  Vet inte om de hade tur eller otur...  Det som serverades skulle nog föreställa någon form av hamburgare.  Konstig hamburgare var det i alla fall...  Och inget jag åt. Det blev sönderkokta grönsaker igen med någon sorts pasta.

Vid 15:30 var det slut!  Det var faktiskt slut!  Och ingen konstig middag efteråt!  Nu var det egentid som gällde.  Jag marscherade hem till hotellet, nöjd med att ha avtalat kvällsaktiviteter med domarkollegorna.  Min lilla Amsterdam skulle åka hem, så vi hade lite kvalitetstid på hotellrummet istället.  Om inte Belgien blev så bra så blev Paris desto bättre.  Vilken härlig tjej!  Vi fann varann den här gången, och det blir kul att träffa henne igen när det beger sig.  Efter dusch och tjejsnack lämnade jag henne åt sin packning och gick ner i lobbyn och väntade på kollegorna för Paris by Night.

Vi var sex personer som hade en kanonkväll denna söndag kväll i Paris.  Jag från Sverige, en tjej från Finland, en tjej från Ungern, samt en tjej och två killar från Kanada.  Grabbarna var riktiga gentlemän visade det sig.  De hade metrobiljetter och de stod för vinet vi skulle dricka senare.  Första stopp - Eiffeltornet.  Jag har sett det innan, men det var dagtid för 30 år sedan.  Nu var det upplyst och det blinkade och sprakade om det.  Men jag kunde ju inte riktigt minnas att det fanns så många försäljare där förra gången.  Eftersom barnen inte är små längre så kändes det ju fel att komma hem med lysande öron på spiralfjäder...  Vi gick ner mot tornet och karusellen och insöp den franska atmosfären.  Temperaturen låg på ca 8 grader, vilket var precis lagom.  Jag frös inte!  Visserligen hade jag tjocka kläder på mig och varma skor, men det brukar inte hindra mig.  Men nej, mycket behaglig temperatur.  Vi promenerade vidare mot Triumfbågen och Champs Elysée och vi fortsatte våra halvtokiga fotograferingar.  Den finska kollegan är alla kamerors favorit, en fantastisk tjej!  Härligt att få fotografera henne!  Men nu var det ändå dags att få något i magen.  Efter en del letande efter en lämplig restaurang med lagom priser så slog vi oss ner på 5 Guys lite off Champs Elysée.  Det var mest ett hamburgerhak, men bra priser och trevlig personal.  Maten var det heller ingen fel på.  Och vinet kändes gudomligt och riktigt välförtjänt.  Och när vi satt där, vem dök upp om inte organisatören och några till!  Då blev det lite flabb med dem så klart.  På vår väg tillbaka till lämplig Metro stötte vi på dem två gånger till.  Flabbandet fortsatte men till slut blev vi inte förvånade längre. Vi stannade till och lyssnade på en liten tunn tjej med en fantastisk röst, och våra kanadensiska gentlemän lade 5 € till henne.  Hon gick säkert på någon musikhögskola!  Och när pengarna åkte fram kom tiggarna som flugor kring en sockerbit.  Där tog det stopp för oss alla med generositeten... Vi lämnade av vår lilla Ungern som skulle upp tidigt morgonen därpå, och fortsatte vår väg på Champs Elysée en bit till.  Killarna ville egentligen gå ut och dansa, men när inte vi tjejer ville så föll de till föga och avstod.  Vi var inte direkt 20 någon av oss, och Finland var muslim, så discot lämnade vi åt de unga att roa sig med.

Hotellrummet var tomt och ensamt efter Amsterdams hemresa.  Samtidigt tyckte jag det var lite skönt att få springa runt och yra som jag ville, duscha varmt och länge, titta på vilka franska kanaler jag ville, dricka mitt vin, sms:a med maken därhemma som jag tyckte skulle varit med mig hit.  Yra runt - check, lång varm dusch - check, SMS make - check, zappa - check, vin - ?  Ja, check, men jag somnade innan jag druckit ur glaset, och flaskan var inte tom än.  Det var bara en liten flaska, rymde inte mer än två glas.  Så mycket vin blev det alltså den här helgen.  Kan väl inte kalla mig alkis direkt...  Och så skönt det skulle bli att få sova ut!

Det gick vilt till på lördagnatten

En regnig morgon i Paris

Vår arena

Jag och Reza - representerade Sverige

Lilla hallen, skön som omväxling

Förberedelser

Väntar på teamleadern?

Toaletterna lämnade en hel del övrigt att önska...  Och det är inte mitt papper!

Vårt team

På eftermiddagen tittade solen fram

Jag och min rumskompis

Ungern och Kanada, i bakgrunden Kanada, Finland och Kanada

Ingen närmare presentation behövs här

Paris har också baksidor...

Vackra karuseller finns det gott om

Kanada, Finland, Kanada, Ungern, Kanada

Vilket hotell bor ni på?  Det med den röda dörren...  

Tänk att stå här under när det regnar

Detta landmärke behöver nog inte heller någon närmare presentation

Ungern, Finland, Kanada, Sverige och Kanada

Gorgeous Finland, even the camera loves you

Står och lutar mig lite bara

Här försökte vi göra en Marilyn, det fläktade underifrån

I väntan på maten

Min mysiga säng...

Dag 4

För att hinna med något denna min sista dag hade jag ställt klockan på 8.  Men snooza måste man ju alltid göra, och det en bra stund.  Efter frukost i joggingoverall, en dusch och packning så kom jag iväg vid 11-tiden.  Nu var det upp till bevis om jag lärt mig något från kvällen innan.  Jodå, ner i metron.  Hmm, denna går nog bara åt ett håll, och inte åt det håll jag vill.  Upp igen och en ny metro. Här blir bra!  Biljett...  Inte lätt att veta vad man behöver och vad man tjänar bäst på.  Men det var inte som Kapp-Ahls erbjudanden, det var rätt och slätt en biljett per destination.  Damen i informationen pratade inte särskilt mycket engelska, så det blev på franska efter bästa förmåga.  Jag fick vad jag behövde - tre biljetter.  Sen var det bara att börja åka.  Metro är egentligen oerhört enkelt att åka med.  Det går inte ta fel på skyltarna om vilken linje som går vart.  Här skulle jag åka 13 stationer och sen byta, slutdestination Anvers för Sacre Coeur och Montmartre.  Så jag snodde en ståplats i denna eminenta metro.  Rena rama Harry Potter-bussen!!  Håll hårt i ledstången säger jag bara!  Det tog ju längre tid än jag trott det skulle göra.  Yr efter tågresan stapplade jag av vid Anvers och hittade snart vägen upp mot Sacre Coeur.  Eftersom jag 30 år tidigare blivit av med min kamera här, så var det lite av en revansch att få mina utsiktsbilder över Paris' hustak.  För att få komma in i kyrkan krävdes en väsköppning.  Det gör jag så gärna, bra att de kollar.  Tråkigt bara att det ska behövas.  Dessa low life pieces of shit!  De förstör allt!  Jag smög runt i kyrkan, köpte ett litet ljus som jag tände och tänkte på mormor och morfar.  Biktstolarna var öppna, bara att sätta sig och vänta på sin tur.  Det finns ju en del att bekänna, men det blir lättare att göra det på svenska, så jag fyllde inte på kön.  Utanför kyrkan stod en grupp killar och sjöng, rena rama allsången.  Hes och förkyld som jag var så blev det väl mest mim till Leonard Cohens Hallelujah, men varför skulle vi sjunga när de gjorde det så bra själva?  Jag lämnade den lilla trion till sitt och tog mig vidare nerför Montmartres trappor.  Tror till och med att jag passerade dörren in till ateljén där jag pratade med en tjej för 30 år sedan.  Då på sommaren kryllade Montmartre av konstnärer och tavlorna de ställde ut.  En alldeles speciell atmosfär...  Nu var det tomt och öde, inte en konstnär i sikte.  Därför blev mitt besök i Montmartre ganska kort, och nu blev det metron till Cité för att titta på nästa kyrka - Notre Dame.

Notre Dame är inte direkt någon skönhet utifrån sett.  Inifrån är den desto vackrare, men den här gången avstod jag från att gå in eftersom det var en jättelång kö in.  Hade säkert haft tid, men hade helt enkelt inte lust att stå i någon fånig kö för att komma in i en stor kyrka.  Tänk då hur trångt det skulle vara därinne...  Istället gick jag över bron till Rive Gauche, fotade en del.  Här stod poliser och hjälpte oss att känna oss tryggare i detta otrygga samhälle.  Rive Gauche var inte mer spännande än Rive Droite, så jag gick tillbaka dit och umgicks med duvorna innan jag tog metron tillbaka till hotellet.  Även om jag har väl ingångna skor så började jag känna av en liten blåsa bak på hälen, och förkylningen var envis och tänkte inte släppa taget så lätt.

Jag undrade i mitt stilla sinne hur många incidenter metron i Paris har på en vecka.  Bara den enda dagen jag tillbringade där nere i tunnlarna gav exempel på två.  En dam sprang och ropade på Henri, och ville ta sig upp i vagnen där jag stod.  Eftersom man måste vara snabb i metron, det är ut och in och inget velande, så fastnade hon med handen i dörren och två starka killar fick bända upp dörren så hon kunde springa gatlopp i tåget och fortsätta leta efter Henri.  Otroligt nog hann hon av tåget också genom en annan dörr innan det sakta började rulla.  Inte så långt efter det försökte en äldre dam göra samma sak, även om hon inte letade efter Henri.  Den lilla tanten hann inte in genom dörrarna innan de stängdes, och även om hon inte fastnade med handen i dörren så fastnade hon med nånting.  Det sista jag och de andra passagerarna såg av henne var hur hon for bakåt och slog huvudet i den hårda perrongen.  Vi tittade alla på varandra med uttryck som speglade vad vi kände just precis då...  Jag kommer undra i alla mina kvarvarande dagar hur det gick för henne.  Men jag såg också att vänliga människor på perrongen tog hand om henne.

Det blev ingen lunch i Paris trots att magen skrek.  Orkade helt enkelt inte.  Istället satt jag i lobbyn och läste min bok tills Reza kom.  Han skulle också åka hem på måndagen, dock lite tidigare än jag. Reza gick och kom gjorde en av organisatörens assistenter.  Vi satt och pratade en stund och sen delade vi en taxi till Orly.  Paris i rusningstid är inte jätteroligt, så det var tur att vi hade gott om tid.  I mitt fall alldeles för gott...  Så mycket tid kan man inte fördriva på den lilla terminalen.  Jag hann handla parfym till maken, toblerone till sonen och en annan liten present till dottern med sambo.  Och jag hann äta en bit mat och dricka en liten flaska vin.  Tur var det att säkerhetskontrollen upplyste mig om vilken gate jag skulle till, för det stod vare sig på någon skärm eller i min app.  Och den här gången stod jag som nr 2 i kön, och jag var först ombord i den bakre ingången till planet.  Och jag hade fönsterplats!  Ibland är det mysigt.  Särskilt när det är korta flighter och man inte behöver ränna till toa.  En liten powernap blev det också, och jag avstod från både mat och dryck trots att min mun skrek efter vatten.

Maken hämtade mig på Hyllie.  Klockan var nästan 00:30 och vi skulle båda upp och jobba dagen därpå.  Men det hindrade oss inte från myspys...

Utsikt från Sacre Coeur

Se förra bildtexten

Staket utmed trappa i Montmartre

Trappa i Montmartre

Sacre Coeur bakom galler

Turistpråm på Seine

Ständig bevakning

Lång kö till Guds hus

Då går man över till andra sidan

Och tillbaka till duvorna utanför Notre Dame

Vackert staket till justitiedepartementet

Bara en gatuvy med ett vackert träd

Ett café i Paris

Vackra skyltar till allt

På väg till flygplatsen i rusningen

À bientôt, Paris!  Tu me manques...