Reality - Berusad

Alkohol

I mina två tidigare inlägg om mitt nya liv har jag beskrivit saker som jag introducerat i mitt liv, eller återupptagit.  I det här fallet handlar det mer om något jag dragit ner på.  Det är ju också en förändring i livet.

Jag har aldrig varit någon storkonsument av alkoholdrycker.  En sak var det ju när man var ung, då skulle det drickas och has kul.  Här vill jag understryka att det inte handlade om att supa.  Eller...?  Vart räknar man fem tequilashots på en kväll, följt av muchas cervezas och paraplydrinkar?  Eller chupitorace till fram på småtimmarna?  Eller submarines bara för effektens skull?  Sånt här var kul under 20-åren, inte ens tonåren präglades av någon vidare alkoholkultur.  Men supa - nej, det vill jag inte kalla det.  Supa är för mig raggartyper som kommer dragandes med stora dunkar hembränt eller unga typer med explorer eller annan sprit, sitter och dricker och blir fullare och fullare, skränigare och skränigare, fjantigare och fjantigare.  Till slut har de löst alla världsproblem, och det på alla språk utom det de är födda till att prata.

För några år sedan kopplade jag och min kära äkta hälft av med vin respektive öl på helgerna.  Det hörde liksom till efter arbetsveckans slut, man förtjänade det efter allt slit och släp.  Men numera dricker inte käre maken alkohol överhuvudtaget - längre.  Han bara drog en gräns en dag och sa att nu räckte det.  Det gjorde ju inte jag då, jag fortsatte med mitt vin varje fredag och lördag, ibland söndag.  Inte för att han bad mig sluta, hans beslut var ju inte mitt beslut.  Däremot kom det små gliringar ibland.  Vet inte om det påverkade mig något nämnvärt, de var ganska snälla och nog inte menade att få mig att sluta dricka vin. Men så blev det ändå.  Och faktum är att jag inte riktigt kan säga vad som utlöst mitt beslut att dra ner på konsumtionen.  Vet inte ens om jag har gjort ett medvetet val där, det liksom bara slutade att smaka gott. Och varför ska man dricka om det inte smakar, bara för att det är fredag...?  Nej, helt onödigt!  Så här i efterhand kan jag säga att det lilla intaget vin gav mig mer ångest än jag kunde ana.  Nu vet jag att när jag sitter och sover vid TV:n kl 21 på kvällen så är det för att jag är trött, inte för att jag druckit vin.  Jag vet att om jag vinglar till och nästan tappar balansen så är det inte för att jag har druckit vin.  Och jag vet att när jag vaknar och är snurrig i huvudet så är det för att jag var trött kvällen innan, inte för att jag druckit vin.  En rätt behaglig känsla...  Dessutom tycker jag inte om att inte ha 100 % koll på mina tankar, vilket jag inte har när jag har druckit ens det minsta lilla.  Det blir alltid något fjantigt som hoppar ur min mun, och jag vill inte man och son ska tycka jag bär mig löjligt åt och verkar onykter.  Jag tycker inte om det alkohol gör med mina tankar.  Jag gillar inte att tappa kontrollen, tappa ansiktet.  Det har jag gjort så det räcker...

Jag har inte blivit nykterist eller något sådant.  Jag dricker fortfarande alkohol, men inte lika gärna, och betydligt mer sällan.  Dessutom kan jag vara den som avstår om någon behöver skjuts under kvällen.  Bara för att min man inte dricker behöver inte det innebära att han är den som självklart ska köra varje gång det beger sig.  Sånt irriterade mig när jag var gravid.  Bara för att man inte dricker är det väl inte hugget i sten att man måste vara chaufför...!

Farväl till spriten

Inspiration - Barndomsminne

Bus

Jag var minsann inte alltid snäll när jag var liten.  Faktiskt så kunde jag hitta på en hel del bus, men lite sådär i tysthet så det inte skulle märkas.  Som barn tror man ju att man kan slippa undan med det mesta, bara man gömmer sig och är tyst.

Eftersom jag och min ensamstående mamma bodde hos mormor och morfar de första åren av min tid här på jorden så var deras hus ganska välutrustat med sängar.  Hela ovanvåningen bestod av sovrum - morfars och mormors sängkammare, mitt och mammas sovrum, samt lilla rummet som hyste en extra TV och en bäddsoffa.  Och på den tiden hade man ju sängöverkast på alla sängarna.  Morfars och mormors överkast var ljusgult med röda prickar.  Det var vävt i en mjuk struktur, så de röda prickarna låg typ under i strukturen.  Jag minns också ett ljust överkast med grå och svarta ränder.  Det hade en lite sträv karaktär, typ strykfritt à la 40-tal.  Sedan hade vi ett brunspräckligt med olika nyanser brunt samt lite sporadiska gula nyanser också, samt en stor volang som började vid madrasskanterna och slutade vid golvet.  Himla tjusigt!  Det mönstret placerar jag nog helst på 50-talet.  Det var de överkast som mamma och jag hade på vårt rum innan hon på 70-talet köpte det knallröda tyget med medaljongmönster i olika röda varianter och sydde oss varsitt överkast.  Lite extremt snyggt tyg på sitt lilla vis, och i dagsläget nostalgiskt att tänka tillbaka på det.  Det här tyget kan vara tacksamt för att det inte fanns med i det ögonblick jag tänkt beskriva i det här inlägget, om jag nu bara kan komma till saken.

Jag kan inte ha varit mer än 3-4 år när jag en dag tyckte att mormors och morfars dörrhandtag inne i huset behövdes piffas upp.  Det här kunde ju kombineras med det otroligt spännande nyupptäckta verktyget - saxen!  Helt obemärkt hade jag lyckats komma över en sax, och den tänkte jag ju ha mycket roligt med.  Att det inte var helt legitimt för mig att använda den var jag i allra högsta grad medveten om, men som om jag brydde mig.  Det gjorde ju bara det hela ännu mer spännande.  Inte så bra för en treåring att springa runt i huset med ett så vasst verktyg!  Så för att kombinera nytta med nöje så tog jag helt sonika saxen och klippte ganska stora bitar från överkastens nederkanter och hängde på dörrhandtagen till mammas och mitt sovrum och lilla rummet.  Det var rejäla bitar, säkert över en kvadratdecimeter.  För att dölja min framfart som jag trots allt förstod inte var tillåten, så ställde jag för min dockvagn för ena sängen och min docksäng för den andra.  Undrar om jag begrep att vagnen och sängen någon gång skulle komma att flyttas på och hålen i överkasten skulle upptäckas...?  Som liten tänkte man nog inte så långt.  Men något fick mig ändå att låta bli det gula överkastet i sängkammaren.  Kanske blev jag påkommen och därmed avbruten mitt i pågående brott, eller så tyckte jag helt enkelt att det var synd att klippa sönder det fina...  Och hur jag skulle förklara att det hängde sönderklippta sängöverkast på dörrhandtagen?  Nja, vet inte riktigt...!  Men så länge som överkasten hängde med så hade de bortklippta bitar i nederkanten, och lapparna som suttit där fick nog känna doft av sopor.  Kanske vände mamma och mormor på överkasten så hålen kom inåt väggen, det hade jag gjort om jag tvingats använda något sönderklippt överkast.

Mina inlägg brukar avslutas med lämpliga bilder, helst egna, men i brist på det så finns det alltid något att hämta på nätet.  Morfars och mormors överkast var ju inget någon sprang runt och fotograferade, och inte fanns de heller på nätet, så detta inläggs bild får helt enkelt bli - en sax! Faktiskt ruggigt lik originalet...

Mitt verktyg (bild från internet)

Inspirations - Bowie Lyrics Quotes Never Let Me Down

Life is like a broken arrow

Inspiration - Ett vårminne

Valborgsmäss i Frinnaryd

Det var tradition att alla Frinnaryds invånare deltog i alla "event" den lilla byn hade att bjuda på.  Ingen satt och surade i sin stuga, utan ut och träffa varandra, ut och umgås.  Sund inställning, tycker jag såhär en evighet senare.  Alltså var alla vid bygdegården vid Midsommar, alltså var alla i kyrkan på Lucia, alltså var alla vid bandyplan på Valborgsmässoafton.

När man tände det stora bålet så var det inte bara så att någon kastade en tändsticka eller två och sen brann det.  Nej, den som ville tog en fackla och gick med i tåget runt hela Frinnaryd.  Det var ju åldersgräns på detta.  Jag minns inte vad gränsen var, men man måste nog ha fyllt minst 10 i alla fall. Eld i procession är inte att leka med heller, inte eld i någon form.  Jag gick med i så många fackeltåg jag kunde innan jag lämnade byn.  Därför kan jag också lätt säga att vädret varierat enormt under åren.  Jag har gått i fackeltåg i snöstorm och jag har gått i fackeltåg utan jacka - märkligt, va?  Hur som helst, ville man gå med en fackla så träffades man vid bandyplan där nämnda facklor delades ut. Någon fick sin fackla tänd och sedan tände vi på varandra (jaja, ni med fantasi som räcker och blir över vet vad jag menar - denna elden den ska vandra...).  Det långa tåget gick från bandyplan in mot byn, upp Gärdesgatan och ner Dockelia (eller om det var tvärtom) och in på några tvärgator.  Sen var vi tillbaka vid bandyplan och kunde springa fram med våra facklor och tända bålet med hjälp av dem. Sedan stod man där och tittade in i lågorna, värmde sig, fick något varmt att dricka medan kören sjöng alla välkända vårsånger: "Vintern rasat", "Glad såsom fågeln" och ett antal fler.  Många hade sin studentmössa på sig där de stod och försökte kvittra in våren, jag förstod aldrig vad det var bra för.  Lunds studentsångare hade inte funnit sin väg upp till norra Smålands avkrokar, så det var inte dem det berodde på.

Ett år flyttade vi på bålet.  Jag vet inte varför bandyplan skulle överges till förmån för en lerig åker uppe vid kyrkan.  Det var ju inte direkt så att någon mer än prästen fick närmare till bålet.  Någon hade väl fått en idé...  Detta var 1986.  Jag minns det väl, eftersom det blåste ganska hårt och vindarna kom från väster.  Någon sa att vi behövde alla västliga vindar vi kunde få.  Anledningen till det hette Tjernobyl...  Kärnkraftskatastrof eller ej, denna Valborg kändes annorlunda och gick nog inte direkt hem i stugorna.  Det var första och sista gången under min tid som bålet inte tändes nere i byn där bredvid bandyplan.

Under 80-talet var jag med i ungdomskören, och det innebar att även vi tillsammans med kyrkokören fick stå och sjunga in våren.  Kan dock inte minnas att jag hade min studentmössa på mig.  Frinnaryd är en socken, och i den socknen ingår några fler byar.  Den främsta "samarbetspartnern" var Sunhult. Vi bytte skolor med varann, bussade elever mellan oss.  Detta betydde att vi som körmedlemmar skulle sjunga på Valborgsmäss både i Sunhult och Frinnaryd.  Dock minns jag bara att jag gjorde detta en enda gång - sjöng i Sunhult.  För att det skulle passa med tider så började vi i Sunhults hembygdspark.  Där är många träd, så något bål tvivlade jag på att de hade.  Det var i alla fall inte där, och vi stod inte intill det och sjöng.  Höjdpunkten var ju så klart att få sjunga i sin egen by, så efter framträdandet i Sunhult åkte vi till Frinnaryd och körde en repris.  Men i och med detta så missade man ju fackeltåget...  Men vad gjorde det egentligen när jag fick göra det jag älskade mest - sjunga!

Musik: "Våren" av Antonio Vivaldi
             "Light my fire" med the Doors

Bandyplan - till vänster på asfalten tändes Valborgsmässoelden

Sunhults hembygdsgård - ingen eld här 

Valborgsmässoeld någonstans i Sverige (bild från internet)

Och en sån här har hjälpt till att tända den (bild från internet)

Reality - Kåseri Mars

Mars 2018

Det här årets mars markerar en milstolpe i den här familjens liv.  Sista barnet ut, så att säga.  Ja, yngstisen har inte flugit ur boet, men 18-årsdagen har inträffat och inskränkt mitt och faderns inflytande över sonens liv.  Inte för att vi har blandat oss speciellt mycket, har liksom inte behövt göra det.  Den här sonen har varit en lätt son att uppfostra.  Världens snällaste, lojalaste, mest hjälpsamma lilla son någonsin!  Den lille killen som somnade över gröten i sin barnstol, den lille killen som lade fjärrkontrollen till TV:n i mikrovågsugnen, den lille killen som slängde mammas mobil i dagvattenledningen, den lille killen som 3 år gammal kånkade smågatsten till grillplatsen...  och listan går vidare.  Nu är han killen som kan laga sin egen kvällsmat, killen som flyger ensam för att hälsa på kompisar, killen som övningskör varje tillfälle som ges, killen som fixar allt elektroniskt och digitalt här hemma, killen som vägrar dricka alkohol, röka eller snusa.  Men han gillar läsk, så möjligheten att handla Kopparbergs Cider 2,25 volymprocent blev den stora lyckan med 18-årsdagen.  Är det inget värre, så...  För oss föräldrar minskade möjligheten att hålla koll på hans bankkonto och enkelt kunna fylla på om det behövdes.  Nu får vi fylla på på måfå, för att inbilla sig att den "lille" telningen ska be om pengar, det går inte.

Med stora födelsedagar följer kalas.  Den här familjen är inte så speciellt social när det gäller fester, och vi avstår hellre kalas än firar att vi blir äldre.  Men så klart är det en annan sak när det gäller barnen.  De har fått avgöra själva om de vill ha kalas eller inte, och om storasyster vill ha kalas och hyra lokaler för ändamålet så gör lillebror raka motsatsen.  Inga kalas!  Men det är klart, 18 är ju något visst.  Här kunde han ju tänka sig ett trots allt.  Men bara om kusinerna skulle komma, det skulle inte vara ett kalas där vi vuxna sitter och dricker vin och tjattrar värre än vanligt och födelsedagsbarnet lämnas åt sitt öde.  Nej, tur var det det här året att äldsta kusinen var den som frågade om han fick komma och gratta födelsedagsnissen.  Och på den vägen var det.  Ovan som en annan är numera att hålla kalas så fick vi börja planera.  Mat och tårta spikades, det lagades mat och bakades, och det städades och fejades.  När allt var klart och jag unnade mig att sitta och pusta och låta huvudvärkstabletten göra sitt så kom paniken.  Hjärtat klappade, huvudet snurrade och andningen låg utanpå som om jag hyperventilerat.  Panikångest!  Det har hänt en gång tidigare på ganska kort tid, inget jag kände att jag hade tid eller lust att råka ut för just den här dagen.  Men the show must go on, och det gjorde den.  Jag höll en ganska låg profil, tänkte inte låta något ogenomtänkt fara ut och förvrängas av någon annan.  Köket blev min tillflyktsort, precis som alla andra gånger jag inte orkat eller klarat av att sitta och vara social.  På det sättet är det lättare att hålla kalas än åka iväg på ett man blivit bjuden till.  Men sonen var nöjd och det var det viktigaste!

Det här året har påsken varit tidigare.  Än så länge är det Påskafton och det har intagits sill, lax och ägg.  Precis som alla andra högtider i det här landet.  Men den här påsken har varit lite annorlunda mot andra år.  Ofta har maken varit iväg och fiskat och jag och barnen har firat själva eller varit borta någonstans.  I år var det bara jag och maken...  Det var den konstigaste påsken av alla.  Dottern är ju utflugen sedan ett år tillbaka och dessutom jobbar tösabiten hela påsken.  Sonen skjutsade jag till Sturup för ett besök i huvudstaden och en kompis han träffat på nätet.  Låter farligt, men det är det inte.  Mamma och pappa har koll!  Så torsdag kväll satt vi där själva med varsitt danskt smörrebröd och tittade på rapport med väder och sport.  Och så tittade vi på varandra, och så gick vi och lade oss. Och morgonen därpå var lika konstig.  Frun i huset är oftast uppe först, och efter att ha slängt i en maskin tvätt, väckt maken, ätit frukost och småpratat så satt vi än en gång och tittade på varandra. "Vad ska vi göra nu då?"  Är det så här det kommer att bli när även sonen är utflugen på riktigt?  Där sitter vi två gamlingar och vet inte vad vi ska hitta på...  Så vad skulle vi hitta på?  Gamla som vi börjar bli så fick vi åka runt och städa efter oss.  Maken hade glömt sin plånbok på jobb, så vi körde dit och hämtade den.  Själv hade jag glömt stänga av konvektorelementet på mitt jobb, så sen körde vi dit och stängde av det.  Lite obra att elda ner sin arbetsplats, liksom.  Och som grädde på moset körde vi sen och handlade - tillsammans!  Det är antingen maken eller jag som handlar, aldrig maken OCH jag.  Ett trevligt inslag kände jag.  Däremot är jag inte van vid att gå och lulla i affären.  När jag handlar är det smash and grab som gäller - störta in genom snurran, rusa runt till hyllorna och plocka det jag ska ha snabbt som attan, rusa mot kassorna, stå och stampa otåligt medan jag väntar på den förvelna människan framför mig i kön, sedan störta ut genom snurran igen och plattan i mattan hem. För det tar ju en kvart att inse att man är ute ur butiken, lugnet infinner sig först när ytterdörren är öppen och jag innanför den...  Så detta var nytt för mig.  Medan vi gick där kunde jag känna en enorm trötthet göra sig påmind.  Ingen panikångest att jag måste ut och bort från alla människor jag trängdes med (vi var nästan ensamma där), bara trötthet och en önskan om att få sova en stund.  Är det så här pensionärslivet kommer att bli...?  Det blev alltså en försmak, det kände vi båda två.  Våra barn är myndiga, den ena utflugen, den andra flyger ut så fort han får chansen.  Så där kommer vi sitta i vårt stora hus och höra ekot av våra egna fotsteg och minnen som dröjer sig kvar efter våra barns glada skratt och upptåg.  Minnena av oss själva och våra liv kommer sitta i väggarna tills den dag huset inte finns längre.

Sommartid...  Kunde väl inte vara mer malplacerat än just i år!  Ute faller snön, vinden viner, snörök över motorvägen, trafikstockningar och olyckor, inställda tåg och flyg, sen ankomst till jobb pga halka och snö och minusgrader.  Den enda som verkar gilla snön är kaninen, som tuggar snö så hon liknar en hamster.  Hård vind verkar hon inte heller bry sig om.  En vikingkanin är vad vi har!  Men sommartidens vara eller inte vara har diskuterats ett tag, mer högljutt än vanligt detta året.  Tack och lov att det är fler som kommit på vilken idiotisk idé detta är!  Vad är vitsen med att lura sig själv med klockan halva året?  Man blir ju bara prillig!  Just när morgonen börjat bli lite ljus och man ser att det går på rätt håll.  Ja, då är det någon idiot som kommit på att vi ska vrida fram klockan en timme, och därmed ta bort den lilla gnuttan hopp man börjat få när det börjar bli ljust på morgonen och därmed lättare att gå ur sängen.  "Men det är ju ljusare på kvällen" argumenterar väl någon annan fjant. Kanhända, men vad har man för nytta av det när det är minusgrader, blåsigt och snöar parallellt med horisonten?  Jag skiter i hur ljust det är ute när jag ändå inte kan vara ute i detta grisväder! Kvällsljuset är så malplacerat det bara kan bli och totalt meningslöst och fel för både kropp och själ! Nej, måtte man lägga av med denna styggelse!  Men som vanligt så kan inte folk vara normala:  Vi ska ha sommartid året om!  Suck, jag ger upp om människorna...

Jag börjar också ge upp om fotokursen på distans jag anmälde mig till i januari.  Enligt arrangören skulle den starta den 14 februari, och efter att ha avkrävt mig personnummer som alla tycker sig ha rätt att göra nu för tiden, så blev det total tystnad.  Jag mailade och ringde men fick inget gehör alls för mina påtryckningar.  Inte förrän jag "hotade" med att hoppa på en kurs hos någon annan, då blev det liv i luckan.  Det hette att kursen ju inte fanns med på nätet och att jag ska ha fått info om att den var under uppbyggnad men skulle komma igång "den här veckan".  Den veckan var för tre veckor sedan, och den lyser fortfarande med sin frånvaro.  Vänligt nog lovade arrangören att jag skulle få den gratis när jag nu fått vänta så länge och inte fått korrekt information, men gratis låter ju meningslöst om man inte får något alls.  Skicka nyhetsbrev är de däremot flitiga med!  Och inte vågar jag avprenumerera heller, ifall jag skulle missa min dyra gratiskurs.  Men jag har ändå gett upp om den här kursen, och har anmält mig till en annan.  Varför erbjuda en kurs som ska starta under våren och sen händer ingenting?  Varför inte vänta med att ta med den i utbudet tills den är uppbyggd och klar?  Gratis eller inte, de kan kamma sig...


Musik: "Time" med David Bowie
             "Undo Love" med Rebekka Karijord

Min lille - 18 år

Min kompis, som jag vill lära mig mer om

Min privata Easter Bunny

The Melting Watch av Salvador Dali - min bisarra relation till sommartiden