Spirit says...: Inspiration

Valborgsmäss i Frinnaryd

Det var tradition att alla Frinnaryds invånare deltog i alla "event" den lilla byn hade att bjuda på. Ingen satt och surade i sin stuga, utan ut och träffa varandra, ut och umgås. Sund inställning, tycker jag såhär en evighet senare. Alltså var alla vid bygdegården vid Midsommar, alltså var alla i kyrkan på Lucia, alltså var alla vid bandyplan på Valborgsmässoafton.

När man tände det stora bålet så var det inte bara så att någon kastade en tändsticka eller två och sen brann det. Nej, den som ville tog en fackla och gick med i tåget runt hela Frinnaryd. Det var ju åldersgräns på detta. Jag minns inte vad gränsen var, men man måste nog ha fyllt minst 10 i alla fall. Eld i procession är inte att leka med heller, inte eld i någon form. Jag gick med i så många fackeltåg jag kunde innan jag lämnade byn. Därför kan jag också lätt säga att vädret varierat enormt under åren. Jag har gått i fackeltåg i snöstorm och jag har gått i fackeltåg utan jacka - märkligt, va? Hur som helst, ville man gå med en fackla så träffades man vid bandyplan där nämnda facklor delades ut. Någon fick sin fackla tänd och sedan tände vi på varandra (jaja, ni med fantasi som räcker och blir över vet vad jag menar - denna elden den ska vandra...). Det långa tåget gick från bandyplan in mot byn, upp Gärdesgatan och ner Dockelia (eller om det var tvärtom) och in på några tvärgator. Sen var vi tillbaka vid bandyplan och kunde springa fram med våra facklor och tända bålet med hjälp av dem. Sedan stod man där och tittade in i lågorna, värmde sig, fick något varmt att dricka medan kören sjöng alla välkända vårsånger: "Vintern rasat", "Glad såsom fågeln" och ett antal fler. Många hade sin studentmössa på sig där de stod och försökte kvittra in våren, jag förstod aldrig vad det var bra för. Lunds studentsångare hade inte funnit sin väg upp till norra Smålands avkrokar, så det var inte dem det berodde på.

Ett år flyttade vi på bålet. Jag vet inte varför bandyplan skulle överges till förmån för en lerig åker uppe vid kyrkan. Det var ju inte direkt så att någon mer än prästen fick närmare till bålet. Någon hade väl fått en idé... Detta var 1986. Jag minns det väl, eftersom det blåste ganska hårt och vindarna kom från väster. Någon sa att vi behövde alla västliga vindar vi kunde få. Anledningen till det hette Tjernobyl... Kärnkraftskatastrof eller ej, denna Valborg kändes annorlunda och gick nog inte direkt hem i stugorna. Det var första och sista gången under min tid som bålet inte tändes nere i byn där bredvid bandyplan.

Under 80-talet var jag med i ungdomskören, och det innebar att även vi tillsammans med kyrkokören fick stå och sjunga in våren. Kan dock inte minnas att jag hade min studentmössa på mig. Frinnaryd är en socken, och i den socknen ingår några fler byar. Den främsta "samarbetspartnern" var Sunhult. Vi bytte skolor med varann, bussade elever mellan oss. Detta betydde att vi som körmedlemmar skulle sjunga på Valborgsmäss både i Sunhult och Frinnaryd. Dock minns jag bara att jag gjorde detta en enda gång - sjöng i Sunhult. För att det skulle passa med tider så började vi i Sunhults hembygdspark. Där är många träd, så något bål tvivlade jag på att de hade. Det var i alla fall inte där, och vi stod inte intill det och sjöng. Höjdpunkten var ju så klart att få sjunga i sin egen by, så efter framträdandet i Sunhult åkte vi till Frinnaryd och körde en repris. Men i och med detta så missade man ju fackeltåget... Men vad gjorde det egentligen när jag fick göra det jag älskade mest - sjunga!

Musik: "Våren" av Antonio Vivaldi
"Light my fire" med the Doors