Alkohol
I mina två tidigare inlägg om mitt nya liv har jag beskrivit saker som jag introducerat i mitt liv, eller återupptagit. I det här fallet handlar det mer om något jag dragit ner på. Det är ju också en förändring i livet.
Jag har aldrig varit någon storkonsument av alkoholdrycker. En sak var det ju när man var ung, då skulle det drickas och has kul. Här vill jag understryka att det inte handlade om att supa. Eller...? Vart räknar man fem tequilashots på en kväll, följt av muchas cervezas och paraplydrinkar? Eller chupitorace till fram på småtimmarna? Eller submarines bara för effektens skull? Sånt här var kul under 20-åren, inte ens tonåren präglades av någon vidare alkoholkultur. Men supa - nej, det vill jag inte kalla det. Supa är för mig raggartyper som kommer dragandes med stora dunkar hembränt eller unga typer med explorer eller annan sprit, sitter och dricker och blir fullare och fullare, skränigare och skränigare, fjantigare och fjantigare. Till slut har de löst alla världsproblem, och det på alla språk utom det de är födda till att prata.
För några år sedan kopplade jag och min kära äkta hälft av med vin respektive öl på helgerna. Det hörde liksom till efter arbetsveckans slut, man förtjänade det efter allt slit och släp. Men numera dricker inte käre maken alkohol överhuvudtaget - längre. Han bara drog en gräns en dag och sa att nu räckte det. Det gjorde ju inte jag då, jag fortsatte med mitt vin varje fredag och lördag, ibland söndag. Inte för att han bad mig sluta, hans beslut var ju inte mitt beslut. Däremot kom det små gliringar ibland. Vet inte om det påverkade mig något nämnvärt, de var ganska snälla och nog inte menade att få mig att sluta dricka vin. Men så blev det ändå. Och faktum är att jag inte riktigt kan säga vad som utlöst mitt beslut att dra ner på konsumtionen. Vet inte ens om jag har gjort ett medvetet val där, det liksom bara slutade att smaka gott. Och varför ska man dricka om det inte smakar, bara för att det är fredag...? Nej, helt onödigt! Så här i efterhand kan jag säga att det lilla intaget vin gav mig mer ångest än jag kunde ana. Nu vet jag att när jag sitter och sover vid TV:n kl 21 på kvällen så är det för att jag är trött, inte för att jag druckit vin. Jag vet att om jag vinglar till och nästan tappar balansen så är det inte för att jag har druckit vin. Och jag vet att när jag vaknar och är snurrig i huvudet så är det för att jag var trött kvällen innan, inte för att jag druckit vin. En rätt behaglig känsla... Dessutom tycker jag inte om att inte ha 100 % koll på mina tankar, vilket jag inte har när jag har druckit ens det minsta lilla. Det blir alltid något fjantigt som hoppar ur min mun, och jag vill inte man och son ska tycka jag bär mig löjligt åt och verkar onykter. Jag tycker inte om det alkohol gör med mina tankar. Jag gillar inte att tappa kontrollen, tappa ansiktet. Det har jag gjort så det räcker...
Jag har inte blivit nykterist eller något sådant. Jag dricker fortfarande alkohol, men inte lika gärna, och betydligt mer sällan. Dessutom kan jag vara den som avstår om någon behöver skjuts under kvällen. Bara för att min man inte dricker behöver inte det innebära att han är den som självklart ska köra varje gång det beger sig. Sånt irriterade mig när jag var gravid. Bara för att man inte dricker är det väl inte hugget i sten att man måste vara chaufför...!
 |
| Farväl till spriten |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar