Reality - Kåseri Juli

 Juli 2018

Så var det dags att sammanfatta juli månad.  Den känns lång...  Fast den är ju inte längre än den längsta månaden som finns, det är väl bara det att det har hunnit hända många saker i juli månad.

VM i bollsparkning är äntligen slut!  Jag höll på att bli tokig på detta spektakel.  Förutom att vanliga TV-program fick flytta på sig så fanns det konspiratoriskt nog inget att titta på på de andra kanalerna. Men det värsta av allt var helt klart att jag inte kunde sköta mitt jobb.  Några kollegor hade uppenbarligen alldeles för lite att göra, poppade popcorn, satte på TV:n och gick all in.  Min arbetsplats förvandlades till en sportbar!  Sen hade de mage att klaga över att kunder ringde och störde så de missade hela första halvlek!  Sveriges arbetsmoral idag...  Men detta var för nästan en månad sedan, nu har vi gått vidare och påbörjat semestern!

Det är mycket man ska hinna med på semestern, den tid på året då man bara ska slappa och göra vad man känner för.  Det bästa är att resa bort någonstans, då är man så illa tvungen att koppla av.  Detta hade vi tänkt göra det här året, men ödet ville något annat.  Huset krävde sitt och det kan det ju ha förtjänat efter alla år det gett oss tak över huvudet och väggar runt omkring oss.  Dock är inomhus ett höstprojekt, så nu på sommaren blir det mest finlir där ute.  Männen gör det grova, undertecknad gör det lätta.  Nytt trädäck...  det innebär lite ingenjörskonst av glada amatörer, sågning, skruvning och elinstallationer (upplyst ska det vara).  Förarbetet kunde jag ju dock bidra med - dra ut gamla skruvar, bära bort kantstenar och sortera bort gammalt virke.  Sen behövde alla fogarna i stenläggningen rensas från ogräs, mossa samt stenmjölet vi en gång sopat ner där.  Nu ska det till cementfog för att hålla ogräset stången.  Det får bli en senare fråga dock, men stensättningen blev helt klart lyft.  Jag kan inte nog poängtera vilken kombination av totalt hjärndött arbete och oerhört tillfredsställande resultat av flera dagars slit detta har varit.  Plus win-win på naturlig solbränna, träning av arm- och ryggmuskler och stilren innergård.  Sen har ju rabatterna också fått sig ett lyft.  Det första lyftet jag själv gjorde var att påpeka att rabatterna behövde påfyllnad av matjord eftersom rötterna och lökarna kröp på ovansidan, och vips stod det en säck med en kubik matjord på strategisk plats i trädgården. Bara att skyffla ut.  Snabbt och lätt tänkte jag, men armmusklerna fick sig ännu ett par träningspass.

Trädäck - check.  Rabatter - check.  Vad har vi kvar en varm sommar som denna?  Klippning av häck, rensning av stensättning på uppfarten, fontän i stenen, fönsterbyte på västra gaveln, målning av träpanel.  Fontänen i stenen har männen i mitt liv redan påbörjat.  Jag körde till Anderslöv och köpte en pump som maken hittat till salu på Blocket, och efter lite körning fram och tillbaka innan jag hittade rätt så hittade pumpen hem till oss.  En stilig sak, gul och svart och aldrig använd.  Den matchar grovdammsugaren och högtryckstvätten som bär samma märke och därmed samma färger.  Inget skit, minsann!  Så nu kanske stenen äntligen kan hjälpa småfåglarna att svalka av sig i värmen!  Vi trodde ju bautastenen satt sig och klämt slangen under, men det var hela tiden den gamla pumpen som inte ville längre.  Enkelt åtgärdat, med andra ord.  Sonen blev utsedd till att rensa brunnen vid stenen, vilket inte var ett jobb jag avundas honom.  Förutom en massa gamla ruttna löv fiskade han upp en död koltrast...  Hans kommentar "Oj, ett kadaver!"  kan man ju kanske le lite åt, men jag började ju tänka ett steg längre.  Upp på min näthinna kom en bild av en desperat och rädd liten fågel som flaxar med vingarna och kvittrar högt som ett rop på hjälp.  Men ingen kan hjälpa, och till slut orkar han inte mer utan sjunker ner i det smutsiga vattnet och drunknar.  Så en dag fiskar vi upp honom.  Nu går jag och väntar på läskiga samtal där någon kraxar fram "Seven daaays..." för att sedan flyga ut ur min TV och hacka sönder mitt ansikte.

Denna sommaren har ju varit varmare än någon annan sommar under vår livstid.  Det har resulterat i extrem torka med både bevattningsförbud, eldningsförbud och till och med grillförbud i ens egen trädgård.  Varken mina rhododendron eller hortensior har blommat något nämnvärt, fjärilsbusken vissnade snabbare än vanligt, clematis och rosbusken kämpar i torkan och gräset är gult och prassligt. Och inte vågar man tjuvvattna, man hade ju ganska snart blivit avslöjad.  Så frågan är om fontänen i stenen kommer igång inom en överskådlig framtid...  Matfrågan varje dag har ju blivit en ständig fråga, eftersom man nu inte kan grilla.  Om man inte vill bege sig till exempelvis Kårböle med ett paket korv och sätta sig och grilla över öppen eld i skog och mark, förstås.  Värmen och vad den gör mot en lockar ju inte till några längre stunder vid spisen direkt.  Om man ens orkar äta...  Tur jag och sonen inhandlade det näst sista parasollet som affären hade.  En lyxvariant som räddat de slappa stunder vi ändå tagit oss tid med.  Det gamla parasollet var ett arvegods som sett sina bästa dagar, och när det blåst omkull en gång för mycket så var det dags att begrava det stackars eländet en gång för alla.  Så lite slappetid har det blivit.  Jag älskar att läsa böcker, och vissa dagar orkar jag inte göra något annat än just detta.  Den här sommaren har det bara blivit en enda.  Jag utrustade loungesoffan på framsidan med ett ljust badlakan för att slippa räfflade brännmärken på kroppen, reglerade parasollet, fyllde ett stort glas vatten och kastade mig i soffan med en spännande bok.  Sonen intog den andra soffan med ipad och öronsnäckor (går ju inte leva utan musik).  Runt omkring mig hördes prassel och kvitter från fåglarna, skruvdragare från grannen som också lägger trädäck, samt andra allehanda ljud.  En ung kille (kan inte ha varit något annat) på en gnisslig cykel trampade förbi, misshandlade en läskburk och lade av en hög och gurglande rap precis utanför vårt hus.  Tack för den!  Sonen fnissade och tittade på mig, som han alltid gör när han själv rapar högt och ljudligt.  Till sist kom mannen ut från baksidan av huset, rusade förbi med orden "jag kör" och borta var han.  Han har inte varit så glad för värmen, har varit svårt att jaga upp honom från sängen.  Nu vaknade han tydligen av sig själv, driven av vetskapen att verktygsaffären stängde om en halvtimme.

Min mor har en förmåga att fylla år mitt i semestern.  Plikttroget fick man ju sätta sig i bilen och ratta de 40 milen upp till henne för att gratta på 75-årsdagen som varit tre dagar tidigare.  Barnen skulle också följa med medan maken följde med kompisen till Karlstad för att inhandla en husbil.  Sonen följde med för han vill övningsköra, dottern följde med för att hon är plikttrogen.  Låter ju som att vi inte alls vill träffa gamla mor, men så är det inte.  Dottern hade inte semester, hon hade bara ett par lediga dagar där mycket skulle klämmas in.  Och vi med den ylande trädgården som krävde sitt.  Så det blev en kort visit, några foton i de vackra omgivningarna, hembakat och så iväg igen.

Och så har vi jagat blodmånen.  Det var inte det lättaste, då även de tunnaste slöjmolnen dolde uppgången.  När sedan månen var uppe så var det för mörkt för en bra bild.  Min kamera är min ständiga följeslagare, och det är en bra kompis.  Dock saknar jag objektiv för den här typen av fotografering.  En dag när jag blir rik...


Film:  "The Ring"
Musik:  "The Heat Is On" med Huey Lewis and the News

Nykratsade fogar under ett slokande parasoll

Flitens lampa lyser

Nya parasollet - skönt att ta paus under den här skuggan

Operation rabatter

Seven Days...

Nästan klart, lamporna ska bara lysa också

Svartån i Frinnaryd - förföriskt vacker

Bygdegården i Frinnaryd föregår med gott exempel - här finns handikapparkering.  Eller...?

Blodmåne - godnatt

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Hellimodeller - en samlingsplats i modevärlden

Frinnaryd hade ett eget modehus.  Minsann, sant är det!  Vi hade en sömmerska som sydde och sålde sina modeller i lilla Frinnaryd.  Och det var inte någon hobbyskräddare, utan ett proffs.  Sömmerskan hette Helli och hade varit modedirektris i Paris.  Hon var finska, och hade världens mysigaste brytning.  Det var en ganska kort dam med blonderat hår och lagom kurvor för sin storlek.  Eftersom jag inte var så gammal när vi handlade kläder hos Helli så tyckte jag ju så klart att hon var gammal, men det var hon nog inte egentligen.  Eller så var hon det, och dolde det väl under tjocka lager av smink.  Men jag skulle gissa att hon var runt 45 när hon hade sin storhetstid i den lilla byn.  

Ofta istället för att åka och handla kläder så gick vi till Helli.  Hon bodde bara en bit upp i backen, i ett rödteglat suterränghus.  Man kunde parkera på husets baksida, vilket var på Hellis garageuppfart.  Den stora garagedörren var entrén till Hellis syateljé.  När man kom in så var det rakt in i tygförrådet.  Hennes stackars man hade alltså ingen garageplats till sin ford taunus eller manta eller vad det nu var han hade.  Men det är nog inget ovanligt i kombination eget hus-garageplats.  Det finns ju så oändligt många andra saker man kan använda garage till...  Hur som helst, mitt i garaget stod ett stort bord med rullar av tyger i alla möjliga färger och mönster.  Utmed väggarna fanns hyllor med dito.  Bland tygerna låg stora tunga tygsaxar som små barn som jag inte fick röra för man kunde skada sig.  Det luktade alldeles speciellt därinne bland tygerna.  Måste ha varit en blandning av färgtryck, symaskinsolja och symaskinsmotorer.  Helli hade inte någon vanlig hobbysymaskin, här var det rejäla grejor.  Innanför garaget fanns en liten hall med en garderob med draperi.  Där bakom hängde kläder i olika storlekar, och det var bara att prova.  Under åren handlade vi bl a snickarbyxor och snickarkjol i ljusblå tunn denim med blommor på, en tunn röd jacka med svart mönster på, vinterjacka med stora pälsärmar (fuskpäls så klart), röd teddykappa med mössa till (den hade små runda teddybollar vid öronen), småblommig förklädesklänning, mellanblå gabardinbyxor och mycket mer.

Som de trogna kunder vi var så hade vi vissa fördelar.  Det anordnades mannekänguppvisningar i Bygdegården någon gång om året, och jag blev tillfrågad om jag ville gå mannekäng för Hellimodeller.  Jag och ett par stycken till fick visa upp oss på Frinnaryds Catwalk och sälja Hellis barnkläder.  Det var det hon sydde mest.  Sen var det några klädesaffärer i Aneby som visade upp sina kreationer med vuxna frinnarydsdamer.  Vi var så flotta!  Som tack för hjälpen fick vi behålla ett av plaggen.  Jag valde en rosarutig klänning med puffärmar och klockkjol, och det fick bli min avslutningsklänning i andra klass.  Den var riktigt söt, tycker jag än idag.

Helli hade inte bara syateljé i Frinnaryd.  Hon höll också Frinnaryds kvinnor i arbete.  Ett sätt var faktiskt riktigt arbete.  Åtminstone min mamma hjälpte Helli med att zickzacka klädesdelar som ärmar, framstycken, bakstycken, fickor, kragar osv.  För att kunna göra det rätt fick mamma också låna en symaskin av henne.  Som jag nämnde innan så var det inte vilken liten hobbymaskin som helst, utan riktiga doningar.  Maskinen stod i det rum som mamma och jag delade i mormors och morfars hus.  Den var stor som ett kräk och vägde också som ett kräk.  Det var nästan så man hade behövt förstärka golvet för att inte eländet skulle braka rakt igenom.  Denna maskin hade ett speciellt ljud.  Motorn fick liksom gå igång och arbeta på egen hand.  Sen sydde man som vanligt, men jag minns bara den susande motorn.  När mamma hade sytt klart och stängt av monstret till symaskin så dånade motorn i säkert tio minuter till innan den till slut tystnade.  Tror inte det gav så mycket pengar, men det var en hjälp till Helli och lite extraklirr i kassan.

Ett annat sätt att hålla kvinnorna upptagna i byn var sykurser.  Helli startade sykurs i en gammal lokal som fanns mitt i byn.  Vet inte vad det var för ett hus egentligen, ingen bodde där och det användes knappt.  Men det finns kvar ännu.  Fast det var bara första kursen som hölls där, sedan var det bygdegården som gällde.  Jag var med där ganska många gånger.  Har för mig det var på måndagkvällar.  Hit fick man dock ha med sig sin egen symaskin.  Mamma hade en gammal vit Husqvarna, vilken hon sitt humör troget hotat med att kasta ut genom fönstret för att den stackaren inte sydde som hon ville.  Kan det ha varit ett handhavandefel...?  Den brukade alltid lyda mig när jag lånade den.  Hur som helst, det var på sykursen jag lärde mig dricka te.  Kaffe kunde jag ju inte dricka, det var ju för vuxna.  Jag minns inte så mycket vad mamma sydde på de där kurserna, men ett par alster kommer jag ihåg.  Hon sydde en mörkgrön lodenrock till sig själv och en röd långklänning till mig.  Den klänningen hade jag i kyrkan på julbönen vid säkert ett par tillfällen.  Den var faktiskt riktigt fin.

Helli ville med tiden dra ner på verksamheten.  Parallellt med egna kollektioner så sydde hon på beställning.  Det var bara att köpa tyg och leverera idéer så sydde hon.  Då var det inte längre ingång genom garageporten, utan balkongdörren bredvid.  Sen tog hon mått, ritade mönster, och vips så hade man en kavaj, ett par thermobyxor eller en sommarklänning.  Man kunde också göra bottenköp i någon affär och sen gå till Helli för ändring.  Jag tror hon var rätt upptagen, vår kära finska modedirektris.  Hon var duktig och hon höll tiden.  Sa hon att det skulle vara klart på tisdag så var det klart på tisdag.

Hellis hus finns kvar i Frinnaryd, men inte Helli själv.  Jag minns inte om hennes man gick bort eller om de skilde sig, men något hände.  Jag själv lämnade Frinnaryd när byn började bli sjuk, och det som fanns kvar när jag försvann hade försvunnit när jag kom tillbaka.  Sorgligt, men så blir det...  Det sista plagget Helli sydde till mig var en småblommig sommarklänning i blått.  Kjolen hade en vidd av säkert fyra meter, en volang längst ner, v-format liv, samt rynkad front för tuttarna.  Axelbanden var bara smala vita bomullsband.  Det var min egen design som Helli sydde enligt mina önskemål.  Den klänningen hade jag på avslutningen i sjunde klass.

Mammas alster på sykursen

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Earthling

Let me fly fly fly

While I'm touching tomorrow

Inspiration - Ett sommarminne

Mysteriet med den försvunna transistorradion

Min bästa kompis Anette bodde någon kilometer norrut i Frinnaryd.  Hon bodde ju då egentligen i Vadstena, men på somrarna bodde hon hos sina farföräldrar i Frinnaryds Norrgård.  Där finns tre norrgårdar, hennes låg i mitten.  Det var ett rött trähus, målat i falu rödfärg, med tillhörande ladugård och diverse uthus, samt en jordkällare med tak i korrugerad plåt.  Precis nedanför jordkällaren fanns en syrenberså och i den hade Anette en liten koja.  Där var en glipa i bersån och där fanns en ställning med en gunga.  Den ställningen hade utökats till en stomme som man kunde hänga typ gamla lakan och annat på så det kunde bli en liten koja.  Anette var en mycket pysslig ung dam och hade verkligen lyckats inreda kojan till något riktigt mysigt.  Där fanns dockservis, leksakskök, små kramdjur och annat smått och gott som småflickor älskar att leka med.  En dag hade vi till och med tagit ut en transistorradio, den skulle man ju ha i sin lilla koja.  Det var Anettes farbror som var den rättmätige ägaren till den.

Till Norrgården hörde också en liten stuga, typ en drängstuga.  Anettes farmors far bodde här på sin tid, men efter att han dött i en bilolycka stod den tom några år.  Till slut kom farmor och farfar på den smarta idén att hyra ut den.  Det passerade tre familjer under vår tid tillsammans som kompisar.  Den familj som figurerar i den här berättelsen hade en liten pojke på tre-fyra år, jag har för mig han hette Andreas men jag är inte helt säker.  Han får heta det här i alla fall.

Vi hade lekt från tidig morgon, mycket i kojan men också mycket på andra håll i trädgården.  Det var liksom inte den lilla trädgården som hörde till Norrgården, och även ladugården var rolig att leka i.  Där fanns ju höloftet, rena himmelriket!  Och bakom kojan fanns fältet där man slog höet och lade upp på hässjor.  Ja, jag har upplevt hässjor!  Fantastiskt mysigt och väldoftande, även om det var hårt arbete.  Anettes familjs lantbruk var ändå halvautomatiserat, man vandrade inte runt på fälten och slog höet.  Men tröskorna kunde ju inte skapa hässjor.  Nåväl, åter till kojan.  Allt vi tagit ut i kojan fick vara kvar, vi kunde ju komma tillbaka dit.  Och det gjorde vi så småningom.  Men då upptäckte vi till vår fasa att radion var borta!  Åh, nej!  Det var ju Jan-Olofs radio, han skulle bli jättearg för att den var borta!  Vart kunde den ha tagit vägen?  Ingen av oss hade rört den och inte heller kunde vi hitta den någonstans.  Det var ju vår plikt att hitta den och återställa den innan någon hann märka att den var borta.

Vi var en liten samling ungar som letade efter ovan nämnda radio denna varma sommardag.  Förutom Anette och jag så bör det ha varit vår andra kompis Maria och hennes lillebror Carl-Johan, kanske någon mer och så då lille Andreas.  Hur vi kom på tanken att det måste ha varit Andreas som gömt eller tagit radion vet jag inte, men alla vi andra lite äldre barn var ju helt oskyldiga, så då måste det ju ha varit han.  Vi frågade honom rakt ut, och han erkände.  Vi var faktiskt snälla, frågade utan att vara arga eller något i den stilen.  Och han erkände, alltså.  Lite svårare var det att få ur honom var han gjort av radion.  Ok, tänkte vi, då blir det att gå omkring på ägorna och lokalisera den, förr eller senare känner han väl igen sig.  Inne i huset där han bodde sa han att den inte fanns i alla fall, så det undersökte vi inte närmare.  Hans föräldrar var hemma och inte heller de hade sett en främmande radio i sin bostad.  Hmm...  Tja, var skulle vi börja, det fanns ju rätt många ställen att välja på.  Någonstans ute på gräset fanns den inte.  Gott om buskar och rabatter att ställa den i, men även om Andreas pekade på en viss buske så fanns den inte där.  Konstigt...!  Inne i ladugården då?  Nej, inte där heller.  Så pekade Andreas på nästa ställe, men där fanns den inte heller.  Konstig unge, hur kan en så ung människa glömma så fort?  När vi plöjt igenom garage, uthus, vedbod, lekstuga och hagar utan resultat så fanns bara ett alternativ kvar:  Höhässjorna.  Irritationen hade börjat infinna sig, och det kändes inte så lockande att släpa med en unge med världens sämsta minne ute på ett fält med minst tjugo hässjor.  Men nu sa han ju faktiskt att radion låg i närmaste hässja, så då fick vi ju hoppas att minnet inte svek.  Men nej... ingen radio i första hässjan.  Suckande började vi nästan hota ungen, förklara för honom hur arga en del skulle bli på honom om han inte hostade upp radion illa kvickt.  Vi kunde minsann inte fjanta runt på ägorna hur länge som helst.  Ok, ok, snyftade han, radion ligger i nästa hässja.  Gjorde den ju så klart inte.  Och inte i nästa, och inte i nästa...  Det var ju bara att inse att Andreas, en liten krulltott på fyra år, med tårarna rinnande och ulkande gråt, hade haft bort Jan-Olofs radio.  Vilken liten terrorist!  Och erkänt hade han ju gjort, så varför hålla på att ljuga nu?  Vi gav helt enkelt upp, ungen var ju hopplös!  Vi skulle aldrig få något vettigt svar av honom.

Det var helt enkelt så att vi inte begrep ett dugg om barn i Andreas' ålder.  Man kan fråga dem vad som helst och de håller med eller svarar som man vill eller väntar sig att de ska svara.  Ärligt talat så tror jag inte Andreas egentligen hade en aning om vad en transistorradio var för något, än mindre var den kunde befinna sig.  Så även om inte Andreas återlämnade Jan-Olofs radio, så återlämnade vi Andreas till hans föräldrar.  Vi såg nog lite slokörade ut där vi kom med deras son, rödgråten och trött.  Men de var ändå så snälla att de bjöd oss på saft och kakor.  Vi trodde nog vi skulle få skäll och en lektion i hur man behandlar knattar, men bästa straffet var nog ändå att sitta där och skämmas medan man fick saft och kakor av föräldrarna vars barn man dragit runt halva ägorna med i ett par timmars tid i stekande sol och med risk för både ormar och råttor.  Jag kan än idag tänka på Andreas och hur elaka vi ändå var mot honom.  Inte för att vi slog honom eller ens tog hårt i honom, men vi var inte så snälla heller när vi skällde på honom och hotade honom.  Stackars liten, hoppas verkligen inte detta har påverkat honom negativt i livet.

Var radion fanns...?  Ja, nästa skamvrå var ju att erkänna för farfar att vi haft bort Jan-Olofs radio.  Svaret vi fick av honom:  "Den tog jag in, den skulle minsann inte stå därute i solen."

Grusvägen bort till Norrgården, huset skymtar längst bort. 
Till höger fältet där hässjorna stod förr.

Norrgården i bakgrunden, man ser i alla fall taken av boningshuset och ladugården.

Hässja (bild från internet)

Reality - Kåseri Juni

Juni 2018

Sommarvärmen som var kvar sen maj månad fortsatte även i juni.  Det blev fortsatta uteluncher på jobb och till och med den nitiska luftkonditioneringen på kontoret kröp ihop och rullade iväg.  Det var faktiskt en fröjd att få sitta och svettas lite på sin stol, för det mesta är det ylletröjor som gäller på det stället.  Det öppnades korsdrag och fläktades med papper så gott det hanns med, men till slut var det någon som tröttnade och ringde fastighet.  Det skulle hon eller han aldrig ha gjort!  Nu satt man där igen omgiven av pingviner och med sedvanliga varma tröjor på sig.  Men vi fortsatte öppna fönster - för att släppa in lite värme i frysboxen till kontor!  Det hjälpte faktiskt...

Det finns ett långt utdraget lidande i mitt liv just nu.  Det är så outhärdligt att jag inte vet vart jag ska bli av, jag vet bara att jag vill bort från det.  Men det finns ingenstans att ta vägen, ingenstans att fly. För det finns överallt.  Det kallas fotbolls-VM!  Hemska tillställning!  Det är på alla TV-kanaler, på alla löpsedlar, på alla radiokanaler, smyger sig in i alla program och till och med reklamen anspelar på eländet.  Och att zappa runt bland övriga TV-kanaler är ju inte lönt, de är ju mutade av fotbollsfolket att bara sända skräp-TV.  Ska man få se något så får man ta sig till Discovery, TLC, History Channel och liknande, de begriper bättre.  De begriper att det finns vanliga människor som helt enkelt vill slippa fotbollshysterin!  Men vi har ingenstans att ta vägen...  Alltså, inte ens mitt arbete är en säker plats längre.  Jag är kanske inte så duktig på matte, men 1+1=2.  Tillgång till TV+unga grabbar=fotbollstittande.  Rätta mig om jag har fel, men när man är på sitt jobb ska man väl ändå sköta det man har betalt för.  Inte fasen betalar arbetsgivaren dig för att sitta och glo på TV?! Men för allt del, om det ska vara på det viset så kan jag ju dra igång TV:n när det är VM i hästhoppning eller konståkning.  Om det nu hade varit så att min arbetsmoral varit så undermålig, vill säga.  Nej, när jag är på mitt jobb så jobbar jag, TV och andra intressen har sin givna plats på fritiden.

När man ändå är på ämnet TV.  Jag såg Uppdrag granskning för ett par veckor sedan, handlade om #metoo och vad det kan ställa till med.  Jag har full förståelse för att människor, och då främst kvinnor, kan känna sig kränkta och orättvist behandlade av män som inte varit rädda för att utnyttja och missbruka och trampa rakt över dem, men det ger dem inte rätten att fördärva andra människors liv.  Fredrik Virtanen medgav att han varit ett svin som gått över flera gränser, men han förnekade våldtäkt.  Och av de inspelningar av intervjuer som återgavs i programmet så gav damerna där inte något vidare intryck.  Alla fick komma till tals, vilket är standard i ett demokratiskt samhälle. Men metoorörelsen är inte någon demokrati - det är en diktatur.  För det blev ju så klart ett förfärligt liv på dem när Uppdrag granskning verkade ta Virtanens parti.  Så var det ju inte, men man hör ju det man vill höra.  Hur vågade någon ifrågasätta deras auktoritet?!  Nu är det sista dagen i juni och det lallas fortfarande om detta...  Tala om långsinthet. 

Att folk är korkade har inte undgått mig.  Hur utsuddad gränsen för hur dum man är tillåten att vara har jag dock inte riktigt varit medveten om.  Är det jag som är korkad här, eller...?  När man läser i tidningen och hör på nyheterna att folk faktiskt blir irriterade på ambulanser och brandbilar som behöver komma fram där de har ställt sina bilar, att de mer eller mindre vägrar flytta bilarna.  Och att de sen hellre står och filmar bilolyckor och drunkningstillbud istället för att hjälpa till, nästan kryper in i ambulanserna för att få en bild av den stackaren som ligger därinne.  Alltså, jag som trodde att de mest korkade krockade i tittköer...  Plötsligt flyttar dessa idioter upp ett pinnhål.  Det är bara såhär att det går inte in i mitt huvud HUR KORKADE MÄNNISKOR ÄR!!!  Men varför inte, när min käre exemplariske son övningskör och får nyttiga lektioner varje tillfälle han är ute i den skånska trafiken. Lektioner i hur man INTE ska bete sig i trafiken.  Och folk fortsätter lämna barn och hundar i varma bilar så de kokas levande i hundragradig värme.  Och folk kommer fortsätta släppa ut sina sommarkatter när de återvänder till stan i höst, låta dem långsamt plågas till döds.  Det finns med andra ord gott om idioter.  Vi är omgivna av dem!  Det påminner mig om att jag måste köpa den boken...

Nu har jag nog trampat någon på tårna, för jag har varit sjuk.  Då talar jag inte om en vanlig förkylning, utan något helt annat.  Vill inte gå närmare in på vad det var, men det var sannerligen inte roligt.  Jag hade känt mig lite kymig en tid, men ignorerat tecknen och försökt bota mig själv så långt det var möjligt.  Men sen kom febertoppar och då blev ett läkarbesök oundvikligt.  Så jag förvarnade kollegorna att jag kanske inte skulle vara på kontoret före lunch i måndags.  Söndagkvällen avslutades med hög feber och värk och orolig sömn i både TV-soffa och säng.  Stackars dotter, vi som skulle fira hennes födelsedag...  Måndag morgon blev det läkarbesök efter 2,5 timmar i telefonkö!  Tur det finns möjlighet att bli uppringd...  Diagnosen ställdes inte helt oväntat i överensstämmelse med min egen, och det blev till att lunka över till andra sidan och hämta ut recept på antibiotika.  Men först skulle jag ha apelsinjuice!  Det var som att vara nygravid med "cravings".  Men först medicin - trodde jag.  Där låg inget recept till mig.  Sen blev det ett par nya turer till vårdcentralen innan jag till slut stegade in på apoteket med ett gult pappersrecept i handen.  Och av kön på apoteket att döma så var jag inte den enda som råkat ut för Läkargruppens transmissionshaveri.  Det blev inget jobb på måndagen.  Inte heller tisdag, onsdag eller torsdag.  Det blev soffläge, bok, korsord och även en gratis fotokurs när febern krupit ner.  Men fy så segt detta har varit!  Det har tagit nästan en hel vecka att känna sig återställd och som vanligt igen.  Aptiten har lyst med sin frånvaro och jag har druckit alldeles för lite.  Febern har åkt hiss i flera dagar, och ibland har jag haft så ont att jag knappt kunnat gå.  Och det ultimata tecknet på allvarlig sjukdom:  Jag drack ett halvt litet glas coca-cola...


Film:  Dum & Dummare 

Inte van vid att vara sjuk...