Spirit says...: Inspiration

Mysteriet med den försvunna transistorradion

Min bästa kompis Anette bodde någon kilometer norrut i Frinnaryd. Hon bodde ju då egentligen i Vadstena, men på somrarna bodde hon hos sina farföräldrar i Frinnaryds Norrgård. Där finns tre norrgårdar, hennes låg i mitten. Det var ett rött trähus, målat i falu rödfärg, med tillhörande ladugård och diverse uthus, samt en jordkällare med tak i korrugerad plåt. Precis nedanför jordkällaren fanns en syrenberså och i den hade Anette en liten koja. Där var en glipa i bersån och där fanns en ställning med en gunga. Den ställningen hade utökats till en stomme som man kunde hänga typ gamla lakan och annat på så det kunde bli en liten koja. Anette var en mycket pysslig ung dam och hade verkligen lyckats inreda kojan till något riktigt mysigt. Där fanns dockservis, leksakskök, små kramdjur och annat smått och gott som småflickor älskar att leka med. En dag hade vi till och med tagit ut en transistorradio, den skulle man ju ha i sin lilla koja. Det var Anettes farbror som var den rättmätige ägaren till den.

Till Norrgården hörde också en liten stuga, typ en drängstuga. Anettes farmors far bodde här på sin tid, men efter att han dött i en bilolycka stod den tom några år. Till slut kom farmor och farfar på den smarta idén att hyra ut den. Det passerade tre familjer under vår tid tillsammans som kompisar. Den familj som figurerar i den här berättelsen hade en liten pojke på tre-fyra år, jag har för mig han hette Andreas men jag är inte helt säker. Han får heta det här i alla fall.

Vi hade lekt från tidig morgon, mycket i kojan men också mycket på andra håll i trädgården. Det var liksom inte den lilla trädgården som hörde till Norrgården, och även ladugården var rolig att leka i. Där fanns ju höloftet, rena himmelriket! Och bakom kojan fanns fältet där man slog höet och lade upp på hässjor. Ja, jag har upplevt hässjor! Fantastiskt mysigt och väldoftande, även om det var hårt arbete. Anettes familjs lantbruk var ändå halvautomatiserat, man vandrade inte runt på fälten och slog höet. Men tröskorna kunde ju inte skapa hässjor. Nåväl, åter till kojan. Allt vi tagit ut i kojan fick vara kvar, vi kunde ju komma tillbaka dit. Och det gjorde vi så småningom. Men då upptäckte vi till vår fasa att radion var borta! Åh, nej! Det var ju Jan-Olofs radio, han skulle bli jättearg för att den var borta! Vart kunde den ha tagit vägen? Ingen av oss hade rört den och inte heller kunde vi hitta den någonstans. Det var ju vår plikt att hitta den och återställa den innan någon hann märka att den var borta.

Vi var en liten samling ungar som letade efter ovan nämnda radio denna varma sommardag. Förutom Anette och jag så bör det ha varit vår andra kompis Maria och hennes lillebror Carl-Johan, kanske någon mer och så då lille Andreas. Hur vi kom på tanken att det måste ha varit Andreas som gömt eller tagit radion vet jag inte, men alla vi andra lite äldre barn var ju helt oskyldiga, så då måste det ju ha varit han. Vi frågade honom rakt ut, och han erkände. Vi var faktiskt snälla, frågade utan att vara arga eller något i den stilen. Och han erkände, alltså. Lite svårare var det att få ur honom var han gjort av radion. Ok, tänkte vi, då blir det att gå omkring på ägorna och lokalisera den, förr eller senare känner han väl igen sig. Inne i huset där han bodde sa han att den inte fanns i alla fall, så det undersökte vi inte närmare. Hans föräldrar var hemma och inte heller de hade sett en främmande radio i sin bostad. Hmm... Tja, var skulle vi börja, det fanns ju rätt många ställen att välja på. Någonstans ute på gräset fanns den inte. Gott om buskar och rabatter att ställa den i, men även om Andreas pekade på en viss buske så fanns den inte där. Konstigt...! Inne i ladugården då? Nej, inte där heller. Så pekade Andreas på nästa ställe, men där fanns den inte heller. Konstig unge, hur kan en så ung människa glömma så fort? När vi plöjt igenom garage, uthus, vedbod, lekstuga och hagar utan resultat så fanns bara ett alternativ kvar: Höhässjorna. Irritationen hade börjat infinna sig, och det kändes inte så lockande att släpa med en unge med världens sämsta minne ute på ett fält med minst tjugo hässjor. Men nu sa han ju faktiskt att radion låg i närmaste hässja, så då fick vi ju hoppas att minnet inte svek. Men nej... ingen radio i första hässjan. Suckande började vi nästan hota ungen, förklara för honom hur arga en del skulle bli på honom om han inte hostade upp radion illa kvickt. Vi kunde minsann inte fjanta runt på ägorna hur länge som helst. Ok, ok, snyftade han, radion ligger i nästa hässja. Gjorde den ju så klart inte. Och inte i nästa, och inte i nästa... Det var ju bara att inse att Andreas, en liten krulltott på fyra år, med tårarna rinnande och ulkande gråt, hade haft bort Jan-Olofs radio. Vilken liten terrorist! Och erkänt hade han ju gjort, så varför hålla på att ljuga nu? Vi gav helt enkelt upp, ungen var ju hopplös! Vi skulle aldrig få något vettigt svar av honom.

Det var helt enkelt så att vi inte begrep ett dugg om barn i Andreas' ålder. Man kan fråga dem vad som helst och de håller med eller svarar som man vill eller väntar sig att de ska svara. Ärligt talat så tror jag inte Andreas egentligen hade en aning om vad en transistorradio var för något, än mindre var den kunde befinna sig. Så även om inte Andreas återlämnade Jan-Olofs radio, så återlämnade vi Andreas till hans föräldrar. Vi såg nog lite slokörade ut där vi kom med deras son, rödgråten och trött. Men de var ändå så snälla att de bjöd oss på saft och kakor. Vi trodde nog vi skulle få skäll och en lektion i hur man behandlar knattar, men bästa straffet var nog ändå att sitta där och skämmas medan man fick saft och kakor av föräldrarna vars barn man dragit runt halva ägorna med i ett par timmars tid i stekande sol och med risk för både ormar och råttor. Jag kan än idag tänka på Andreas och hur elaka vi ändå var mot honom. Inte för att vi slog honom eller ens tog hårt i honom, men vi var inte så snälla heller när vi skällde på honom och hotade honom. Stackars liten, hoppas verkligen inte detta har påverkat honom negativt i livet.

Var radion fanns...? Ja, nästa skamvrå var ju att erkänna för farfar att vi haft bort Jan-Olofs radio. Svaret vi fick av honom: "Den tog jag in, den skulle minsann inte stå därute i solen."