Reality - Äventyr i Bryssel

International Referee Seminar

Dag 1

Som jag har våndats över den här resan!  För det första tog det ända in i det sista innan jag anmälde mig.  Lite känsligt att berätta hemma att det blir inte som vanligt med ledigheten den här julen.  Jag hade fått godkänt sen innan, men det hade ju familjen hunnit glömma.  Men, men, det blev resa till Bryssel till slut.  Det var inte en särskilt tidig morgon, jag hade alla möjligheter att gå och hasa runt hemma.  Inte så lätt när modren fortfarande var kvar, men jag behövde inte gå upp kl 3 och ta tåget 4:30 eller något sånt.  Mor skulle skjutsas till bussen och jag skulle skjutsas till tåget, maken fick slå två flugor i en smäll.  Det var inte det lättaste, folk sprang som yra höns ute på Hyllie för att få en tugga av rean.  Sonen var en av dem.  Jag hade hoppats på att få se pyret innan jag åkte, men det var inte så lätt att ta sig ut därifrån så det sket sig.  Å andra sidan hann jag precis in på tåget innan det körde, och jag gick direkt till gaten och fick en plats där.  Men sen var det slut på turen...

Strulet började - förutom brist på son på Hyllie - lite försiktigt med ett utbytt plan.  Det som skulle flugit oss till Zaventem hade fått förhinder, så istället blev det ett modell mindre.  Jag hade bokat säte 36C, allra längst bak vid gången.  Nu blev det 23F, några säten från slutet men fönsterplats.  Spelar inte jättestor roll tänkte jag och kröp in till min stol vid fönstret.  Mina resekamrater på samma rad måste ha varit nyförälskade, för de kunde inte sluta pilla på varandra.  Killen hade en röst som rimmade illa med den ålder han såg ut att vara i (antagligen alldeles för många cigaretter under sitt ganska unga liv eller en stämbandsinflammation som sjöng på sista versen) och flickans ansikte såg jag aldrig, det doldes av en enorm härva hår.  Borta i andra raden strax bakom mig satt en unge och sparkade på något han/hon inte hade lov till.  Stewarden var den som fick säga till, föräldrar av idag praktiserar fri uppfostran.  Tyst blev det i alla fall.  Men i övrigt var resan chill och jag klev ut i ankomsthallen med nyfikna ögon som spanade efter typ mitt namn på en skylt.  Nja, jag hittade en skylt med "World Taekwondo" så det fick bli min skylt.  Sen kom strul 2.  De tre musketörerna som skulle hämta deltagare till detta eminenta evenemang letade i papperna, men hittade inte mitt namn.  Det var då märkvärdigt tyckte jag och tog över letandet, bara för att konstatera att de hade rätt.  Hade det lite på känn...  Det måste ju ha funnits någon anledning till att jag skrivit ut min anmälan och bekräftelse för tillfällen som detta.  En ingivelse, bara...  Men handskrivet hamnade mitt namn på listan, och skjuts fick jag till hotellet.  Jag och mina två finska kollegor Juha och Kari.  De var med i Helsingborg, kul att se dem igen.  Det gick i ilfart genom Bryssels motorvägsnät, i en liten Golf som luktade mindre gott av inpyrd cigarettrök, in till hotellet som inte låg i klass med Scandic.  Ja, jag visste att det skulle vara Ibis, har sovit där innan med Madde i sängen ovanför mitt huvud.  Men innan jag kom så långt att jag kunde konstatera det så kom strul nr 3.  Receptionisten med en andedräkt som kunde väcka döda hittade först inte mitt namn på listan (var har jag hört den innan?), men sen gjorde han det ändå.  "Ja, du ska dela med Maria".  Öh, nä, det tror jag inte, jag har bokat singelrum...  Jag stod där i säkert tre kvart innan allt var utrett.  Det hette först att det hade blivit ett missförstånd i bokningen för att det var fullbokat sista natten.  Det diskuterades och telefonerades en bra stund, och det blev eget rum i alla nätter utom den sista.  Jaja, en natt kan jag väl stå ut, tyckte jag.  Ge och ta, liksom.  Men jag behövde lämna kreditkort, och då skulle de reservera 500 €.  Varför det?  Det skulle ju kosta max 400 €...  Jaha, oj då, hur många nätter skulle jag egentligen stanna.  Jo, fyra nätter, och nej, jag reser inte hem på Nyårsafton utan dagen innan.  Men då så, då är ju problemet löst!  Suck...  "Ja, alltså, folk har ringt, mailat, SMS:at och haft sig och inte fyllt i avsett formulär".  Alltså, det stod klart och tydligt hur man skulle göra och vem man skulle skicka vad till.  Hur svårt kan det bli?  Jag hade gjort allt rätt men var den som råkade ut för strulet när andra gjort fel.  Konstigt...

Nu ligger jag äntligen i min 160-breda säng och tittar på engelsk humor från 70-talet, mätt i magen efter den italienska salladen jag intog nere i restaurangen eftersom jag var för trött och för hungrig för att äta musslor kl 20:30 ihop med ett gäng kollegor.

Dags igen

Uppdukat på planet

Utsikt från mitt fönster

Compact living 

Dag 2

Hotellfrukost - alltid lika gott!  Hotellfrukost - alltid lika förvirrat innan man hittat allt!  Ett hotell med compact living innebär också compact dining rooms.  Med andra ord, så svårt skulle det inte behöva vara.  Det var det inte heller...  Men innan man hittade tallrikarna att lägga maten på så var hela brickan full av kaffemugg, yoghurtskål, croissant, bröd, ost och gurka.  Hoppas brickan var ren...  Att vi var flera som hade vilda diskussioner med apelsinjuicemaskinen är kanske en annan sak.

Jag och mina två svenska domarkollegor Reza och Hatef gjorde gemensam sak och promenerade till lokalen vi skulle vara i.  Någon som visste var den låg?  Javisst, någon hade ju pekat och visat och sagt gå till vänster ut från hotellet och sen ligger det lite längre fram på vänster hand.  Tack och goddag!  Vi stötte på många som var lika förvirrade som vi och vi fick till slut strosa in i sjukhusets reception och fråga om vägen.  Till saken hör att vi befinner oss på universitetssjukhusets campus och här finns hur många tänkbara byggnader som helst.  Hur vi sen lyckades hitta rätt byggnad vet jag trots allt fortfarande inte, men fram kom vi, halade upp våra 100 $, fick vårt material, promenerade upp ett par trappor och slog oss sedan ner i läkarutbildningens aula.  Förmiddagen avverkades relativt snabbt med genomgång av tävlingsregler och allt vad därtill hör.  Vår instruktör den här morgonen har franska i botten och därmed var det kört.  Parallellen med Inspektör Closeau i Rosa Pantern var oundviklig och jag bubblade av skratt inombords för varje "bött" och "cömm" han kläckte ur sig.  Helt omöjligt att bli uttråkad...  Men underbart är kort och vips var det lunchdags.  Tipset för intag av föda var en närliggande restaurang som serverade halalkött i form av huvudsakligen kyckling.  Vad f-n annars?!  Finns vegetariskt?  Ingen visste men trodde.  Dög inte åt mig!  Jag och grabbarna gick till sjukhusets cafeteria istället eftersom rekommenderad restaurang varken hade plats eller såg särskilt fräsch ut.  Inredd som ett slakteri innanför en garageport - mysigt.  Men grabbarna valde trots det att gå tillbaka eftersom någon annan vänlig själ hade köpt mat till dem.  Och i det här läget var jag ju tvungen att krypa ut ur garderoben och förklara varför detta inte var ett alternativ för mig.  Jag äter inte kyckling och jag äter inte halal.  Och om ni inte vet att det finns något till mig så stannar jag här.  Så jag satt i sjukhusets lobby med en pestosallad i knäet, vilket kändes helt ok.  Och precis som jag väntat så hade jag enligt Reza inte missat någonting...

Två timmars lunch när man är ca 200 pers...  Lite väl länge kanske, men stressen var ju obefintlig.  Nästa avsnitt inkluderade en del videoexempel, och då fick folk tag i mobilerna på riktigt. Det hade redan tidigare informerats om att man inte fick lov att filma, men en del har bara så förfärligt svårt att lyssna och göra som de blir tillsagda.  Det tog mer än en tillsägelse innan alla fattat vad som gällde.  Vuxna människor...  Och den gode kollegan som fastnade i Sörens statistik (se Äventyr i Trelleborg från januari 2017) över idiotiska frågeställare, han var också igång.  Han blev på ett fint sätt ombedd att hålla käften och visa respekt, han hade redan sinkat det hela med 20 minuter. Ha!  Där fick han!  Men vi hann ändå inte klart innan det var dags för scoring och sedan fys i gympahallen.

Middag...  Jag skulle först hängt på Reza och Hatef och ätit persiskt (här var konstaterat att det fanns vegetariskt) men jag bangade när jag insåg att en hel bunke iranier skulle med.  Hatef lovade att han skulle prata med mig, men jag vet hur det blir.  Jag som enda svensk bland 50 iranier, hur kul kan det bli på en skala?  Inte en enda av dem hade suttit och pratat engelska för min skull.  No hard feelings, men jag valde att gå ut med danskarna istället.  Jag tror att den iranska maten hade varit mycket bättre, men Quick Burger fick duga eftersom vi inte orkade gå ända till den italienska restaurang vi egentligen hade tänkt oss.  Så efter ett mediumstort menymål veggieburgare med pommes, majonnäs, en flaska vatten och churros till efterrätt så var det kallt att gå tillbaka till hotellet, men varmt och skönt i min 160-säng efter en ännu varmare dusch.  Jag hade tänkt plugga ikväll också, men efter halva häftet knastrade torrheten i ögonen, och det fick bli att serva mina läsare med lite info om en precis avslutad dag 2 i Bryssel.  Och jag har ännu inte sett Manneken Pis...

Förvirrade domare en kall morgon i Bryssels utkanter

Alla har inte hittat hit ännu

Besvikna på Slaktarens

Wham bam thank you

Det var varmt mat åtminstone

Dag 3

Idag var jag tröttare.  Igår var jag åtminstone vaken när klockan ringde, idag väckte den mig.  Får lägga mig tidigare ikväll var ju då min spontata slutsats.  Frukosten intogs med danskarna den här morgonen.  Ingen av oss lyckades tämja juicemaskinen, lika trilsk som igår om inte ännu värre. Vägen till aulan gick dock betydligt fortare idag, nu visste man ju vart man skulle.  Men inte alla visste det...  Vi västerlänningar är ganska bra på att passa tider.  Blir vi försenade så gör vi vårt bästa att meddela detta och sen be om ursäkt när vi väl dyker upp.  Alltså var alla västerlänningar på plats i tid till lektionens start idag, och några sjusovare droppade in efterhand.  De bara stövlade in, ingen ursäkt, ingen bugning, ingen förklaring, ingenting.  Gissa om de blev gjorda rakt av.  "Du är sen!"  "Ja, jag var långt bort härifrån."  Alltså, då har man masat sig ur sängen för sent.  Gör om gör rätt! Den sena ankomsten blev noterad...

Efter videoexempel och ingående förklaringar på handsignaler och beslut så var det dags för första omgången av FASQ.  Några var bra, några var obegripliga.  Man kanske ska skriva ner sin fråga på engelska innan man börjar ställa den, för efter tre "ööh" har vi andra slutat lyssna.  Jag personligen kan vara ganska cynisk i vissa fall, och här drabbades jag av den enda sanna glädjen - skadeglädjen.  Morgonens instruktör skrattade åt vissa frågeställningar och exempel och inom mig stämde jag högljutt in.  Samtidigt kunde jag inte låta bli att tänka på något som var det första de sa igår om frågor. Alla säger det, men inte många kan stå för det:  Det finns inga dumma frågor!  Ställ dem inte enskilt, ställ dem inför alla så alla får ta del av svaren.  Men om man riskerar att bli skrattad åt så kanske man föredrar att ställa frågorna enskilt, inte så konstigt.  Talaren bröt strax efter 12 för lunch, trots att flera SQ säkert kvarstod.  Men vi ville ju ha lunch idag, så...  Jag hängde på danskarna och köpte baguette på samma ställe som igår - sjukhuset.  Reza och Hatef skulle komma, men de dök inte upp.  Danskarna tog sin mat och gick ut igen.  Så där satt man själv på en stol i sjukhusets lobby bland sjukhuspersonal och patienter.  Jag överväger starkt att välja ett annat matställe i morgon.  Man får ju trots allt inte så mycket aptit av att se folk krycka omkring med kapade ben, dropp och katetrar.  Men Slaktarn är inte ett alternativ.  Jag köpte i alla fall med mig en extra flaska vatten, eftersom den flaska jag tidigare fyllt med kranvatten försvann under den 15 min långa bensträckaren i morse.  Hur kunde man...?

Nu kom det jag hade väntat på - handsignaler.  En liten genomgång först i aulan, sen var det handsignaler ett par timmar.  Tidigare utbildningar har haft högre fokus på just detta, men alla lägger ju upp sina föreläsningar olika.  Armbågen klarade sig åtminstone den här gången.  Andra gånger har man knappt kunnat använda armbågen dagen efter.  När vi hade viftat klart var det dags för en ny sittning i aulan, och jag var före både Reza och Hatef.  Men ve och fasa!  Israelerna som suttit framför oss hoppade nu över till vår rad.  Därmed hade inte Reza och Hatef någonstans att sitta!  "Det spelar ingen roll nu, vi ska ändå springa fram och byta platser", ansåg de.  På det sättet hade de ju rätt eftersom inte alla kunde scora samtidigt och det gjordes med ca 20 pers åt gången längst fram i salen.  Men varför?!  Det var inte bara jag och "mina grabbar" som blev långa i huvudet.  Detta blev ju liksom en dominoeffekt.  Någon snodde våra platser, vi snodde någon annans som snodde någon annans, som snodde...  Ja, ni fattar.  Är reviren inkissade så är det där man bor, så är det bara...  Men vi flyttade runt ett par vändor till, Hatef var otålig och rastlös.  Scoring består ju mest av en enda lång väntan. Jag gick tillbaka till hotellet med resultatet 17/20, vilket är godkänt men inte tillfredsställande i mina ögon.

Sällskapet tillbaka till hotellet var Reza och en till, babblande persiska.  Frågan om middag ikväll hade kommit upp, men problemet med iranska människor är att det inte händer så mycket.  Det bara babblas och man kommer inte till skott.  När jag kom in i hotellobbyn stod danskarna där med ytterkläder på.  Jag trodde de hade gått för länge sen, men när så inte var fallet så var jag inte sen med att bjuda mig själv på den festen.  Vi promenerade åt samma håll som gårdagen, men alla goda intentioner att hitta något annat är Quick.  Vi hittade ett helt köpcentrum.  Där fanns också några restauranger av varierande slag, men inget som var så mycket att ha.  Den enda vi alla kunde tänka oss accepterade bara cash.  Den har man inte hört i Sverige på många år...  Så vi gick tomhänta från Cora Köpcentrum och hamnade istället på - Quick Burger!  Samma meny som igår, men det var åtminstone varm mat.

Och ja, jag var i säng tidigare än dagen innan.

Dags för handsignaler

Vi bara stegar upp lite här

Insidan av ett belgiskt köpcentrum

Innan stormen

Dag 4

Morgonen denna dag bjöd på lite fuktig men frisk luft, vilket var skönt och välbehövligt.  Hotellets compact policy innefattade även lobby och restaurang, och det innebar att det hela flöt ihop till en enda stor lokal med bara en simpel avdelare.  Alltså var frukosten väldigt stökig var man än satte sig.

Döm om ens förvåning när "vår" gympahall var upptagen av en bunke knattar som spelade fotboll.  De hörn som inte var upptagna av knattar fylldes av deras syskon och föräldrar samt ett antal funktionärer och övriga sörjande.  Vi som skulle ha två tester idag...!  Var ska vi vara?  Men vår arrangör verkade inte så orolig över det eller ens förvånad, så jag antog att allt skulle vara under kontroll.  Så vi promenerade in i aulan och fann våra platser till förfogande.  Skönt, ordningen återställd.  Och gissa om alla var i tid den här morgonen...  Genomgången den här morgonen bestod av medicinska exempel och regler vad gäller läkarteam och utrustning.  Det verkade inte vara något vidare intressant ämne för en del, för det tisslades och tasslades mer än vanligt i vissa grupperingar. Eller var det som vi började blir lite trötta.  Det var ju ändå tredje dagen vi satt på skolbänken, och med tester att se fram emot så började det bli lite oroligt i leden.  Men det skulle göras, och efter några skräckexempel på hur "läkarkunniga" hanterade avsvimmade spelare så hade aptiten inför lunchen liksom sakta börjat avta.  Det blev ju inte direkt bättre av att vi ännu en gång hamnade i sjukhusets lobby.  Så blir det när något är billigt och lättillgängligt.  Fördelen denna lördag var att det var helt folktomt.

Eftermiddagen blev en enda lång väntan.  Vi hade fått veta var vi skulle vara, så det var inga konstigheter.  Att bygget bestod av labyrinter och att man inte skulle hitta ut på egen hand gjorde ju att man höll sig till sällskapet.  Alltid någon med bättre lokalsinne än jag...  Men efter att ha stått som fån och inte fattat vem som skulle vara var när så fastnade vi vid lokalen för fystestet.  Det var väl det som störde mig mest, eftersom jag inte varit så omtänksam om mitt flås de senaste månaderna.  Men å andra sidan var jag inom ramarna dagen innan, så varför skulle det inte funka nu.  När det väl blev min tur så upptäckte jag att jag inte var i så dåligt skick trots allt.  Vi var tre åt gången och jag var klar först!  Den tredje tjejen var långt efter, så jag kände mig väldigt lättad där kan jag säga.  Jag hängde kvar och väntade på Reza och Hatef, och vi bevittnade ju både det ena och det andra under den väntan.  Någon var så trött att hon klev över pinnen hon skulle hoppa över.  Wow, jag är så vältränad!!  Nästa kö var till handsignalerna.  Den tog tid...  Hur vi fördrev den förstår jag ännu inte riktigt, men det blev nog en del sociala medier och spring och nya bekantskaper.  Själva provet tog två minuter.  Alltså två minuter efter två timmars väntan!  Men min väntan var inte över.  Jag skulle vänta på Reza och Hatef, som då skulle prata med hur många som helst innan de kom iväg.  Och den här kvällen träffade vi på ordförande för den holländska delen av Belgiska Taekwondoförbundet och han var vänlig nog att skjutsa oss tillbaka till hotellet.  Svårt att tacka nej till den vänligheten, även om jag helst hade tagit en uppfriskande promenad i kvällsluften.

Så var ska vi äta ikväll?  Den vanliga frågan.  Vi hade pratat om pizza på hotellet, så vi skulle kunna plugga resten av kvällen.  Morgondagen skulle innebära skrivet prov och scoring.  Vem satt i restaurangen/lobbyn om inte danskarna?  Där struntade jag i mina långsamma svensk-iranska kollegor och slog mig ner direkt hos Sören och Lars.  De var visserligen nästan klara, men jag tänkte att jag är en stor flicka och kan sitta och äta själv.  Ingen fara tyckte de, de skulle dricka mer öl, så jag skulle minsann inte bli ensam.  Och när pizzan äntligen kom så slank det ner en liten slice extra i Lars' mage.  Mäktig pizza...  Pluggandet efteråt kändes ok, och jag kunde släcka med gott samvete.

Hotellfrukost

Vi börjar kunna den här vägen nu 

Sjukhuset - vår lunchrestaurang

I väntan på handsignaler

Väntans korridor

Den har jag förtjänat

Skolbänken

Dag 5

Sista dagen...  Jag vaknade innan klockan och medan jag låg och mornade mig så var det lite smått intressant att höra vad mina kollegor pysslade med så här en söndag morgon.  Någon höll på att hosta upp sin inälvor, andra spolade, duschade, fes, pratade och harklade sig som inför ett allmänt försvarstal.  Jag masade mig ur sängen och packade det jag inte packade kvällen innan, vilket inte var så mycket eftersom jag reser lätt för det mesta.  Det skulle ju checkas ut innan morgonens promenad så allt skulle ner i väskan.  Kaos i lobbyn som vanligt, men jag fick fixat allt, och den här resans sista promenad kunde påbörjas.

Den sista frågestunden påbörjades i tid, och än en gång FASQ.  Jag hade för länge sen gett upp att få ut något av dessa frågestunder, eftersom frågeställarna mumlade och stakade sig på bristande engelska, om man överhuvudtaget hörde vad de frågade om.  Svaren fick man eftersom våra instruktörer hade mikrofon, men det hjälpte föga.  De där mikrofonerna kunde för övrigt lämna en hel del övrigt att önska.  Ibland skorrade de, ibland skrapade de, ibland lade de helt enkelt av utan förvarning.  Den goda viljan att låta frågeställarna använda mikrofon när de frågade rann ofta ut i sanden, och det hjälpte för övrigt sällan.  Inte nog med att man inte klarade att formulera sig på engelska, man visste inte heller hur en mikrofon ska användas.  De flesta trodde man skulle vifta med den som en rekvisita, helt ovetande om att ljudet försvann när armarna for rundor till höger och vänster.  Att folk runt omkring hostade och harklade sig gjorde ju inte saken bättre, och till slut var de själva så förvirrade av sina egna frågor att de inte visste vad det var de ville ha sagt.

Så var det dags...  Slutproven.  Idag hade vi skriftligt prov och scoring.  Förnuftigt nog delades vi upp så hälften började i en annan lokal med scoring medan vi andra fick stanna kvar i aulan och skriva.  Regel nummer 1:  Ingen kommunikation!  Två tomtar bakom mig bröt direkt mot det och satt och viskade och mumlade.  Stämde de av svaren månntro?  Hmm, det skulle innebära avstängning.  Men samma typer hade lite otur när de tänkte, det hade de haft hela kursen från början till slut.  Eller så var det något i ordet "not" de inte riktigt snappade.  "No filming, no pictures, no communication, don't be late", verkade innebära att det var fritt att filma, fotografera, snacka och komma när man kände för det.  Suck...  Jag är inte den som är den, helt ogenerat vände jag mig om och hyschade på dem, men min förhoppning att de skulle lyda någon längre stund var inte särskilt hög.  På något sätt lyckades jag bortse från de två respektlösa fjantarna och avsluta mitt prov med tillfredsställande resultat skulle jag tro.  Vi blev alla utsläppta samtidigt och fick trängas därnere utanför scoringlokalen som svalde 30 pers åt gången.  20 matchklipp senare var vi klara.  Men innan vi var fria att gå stod en sak till på agendan:  Inbördes beundran.  Ett annat ord för fotografering.  Vi trängdes runt banderollen både hela gruppen och teamen, enskilt, två och två, tre och tre, i all oändlighet.  Stackars våra instruktörer, musklerna i ansiktet måste ha fastnat innan de var klara.  Jag smet ut, träffade på både finnarna och danskarna, och sen tillbaka till hotellet.

Jaha, vad skulle man göra nu då?  Vi hade fyra timmar att slå ihjäl innan vår skjuts till flygplatsen skulle avgå, och så roligt var det ju inte att sitta i lobbyn och uggla till det var dags.  Danskarna och deras beslutsamhet räddade mig och vips var vi tillbaka på Cora för att äta lunch i "bara-cash"-haket samt handla.  Av någon outgrundlig anledning skulle danskarna handla mat!  Det var ju intressant i sig, och som lök på laxen fick man en inblick i hur det funkar när man handlar i Bryssel.  Vi promenerade in i Belgiens motsvarighet till ICA Maxi, men inte utan att minimera risken för snatteri.  Där gick man minsann inte in med väskor hur som helst, nä nä, de skulle plastas in.  Så vi fick vackert stoppa våra väskor i en plastpåse och sen värma ihop en söm så det inte skulle gå att öppna den.  En smart idé för att undvika snatteri men miljömässigt helt förkastligt.  Men pengar är väl viktigare än nerplastade hav...

Tiden gick, och det blev dags att sätta sig i "taxin" och fara i ilfart till Zaventem.  Varför det skulle gå så fort vet jag inte, vi hade all tid i världen - närmare bestämt fyra timmar.  Vi skulle bara äta, dricka öl och hitta våra gates.  Jag och Ragavan skulle till Köpenhamn medan Sören och Lars skulle till Billund, och vi hade redan en ledtråd - A.  Lugnt, vi kunde sätta oss och kosta på oss ett skrovmål med varsin öl innan vi lufsade vidare.  Och jag hade bestämt mig för att ta en stor stark den här gången, kändes välförtjänt.  Kursens första köttintag gjordes också samtidigt i form av lite nerklippt  bacon i en Spaghetti Carbonara.

Att se nya ställen är alltid intressant, men själva resandet tar musten ur mig.  Nu skulle jag samla mina sista krafter och sätta mig på ett flyg och ta mig tillbaka till Skandinavien.  Jag är inte flygrädd eller något annat liknande, men jag har ibland svårt för att trängas bland människor och ha det tålamod som krävs för att klara detta.  Det gick förhållandevis bra och jag hittade till mitt säte som jag själv valt ut vid incheckning.  Bara för att hitta en annan person i det!  Jag gjorde processen kort med honom genom att förklara att jag hade bokat det och att jag därmed ville sitta i det och inte i sätet längst in som han erbjöd mig.  Han fick finna sig, men han straffade mig genom att börja spela arabmusik på sin mobil.  Ett säte mellan oss, skönt.  Men det dröjde inte länge förrän det kom en lite korpulent dam och trängde sig in där samtidigt som hon drämde sin taxfree-kasse i huvudet på mig. Men snälla nån!!  Jag gjorde ändå ett försök att läsa lite i min nya bok, men inspirationen ville inte riktigt infinna sig och jag slöt istället ögonen och vilade den korta stund det ändå tar mellan Bryssel och Köpenhamn.  Inte stressade jag av flyget till tåget heller, mest för att det skulle vara meningslöst. Jag stod uppe i ankomsthallen och frös inte på perrongen fram tills det blev dags att gå på tåget.  Och i Hyllie hämtade sonen och förde mig tryggt och säkert hem till Höllviken.

Kursens sista morgonkaffe

Hatef och Reza övar scoring innan testet

Mission accomplished

Väskan inplastad, nu kan jag inte snatta

Allt jag behöver - öl och oliver

Reality - Jagad av en kyckling

Pippi på pippi

När jag var barn älskade jag kyckling.  Mormors stekta kyckling med kryddat och krispigt skinn var den absolut ultimata söndagsmiddagen.  Sen med tiden kom vilda signaler om att skinnet skulle man inte äta, det var onyttigt.  Det struntade jag i!  Jag har alltid struntat i sådana där fåniga larm, så länge det inte är uppenbart giftigt så äter jag ändå och ser glad ut.  Men tyvärr har andra tagit det till sig, så när jag blir bjuden på kyckling så är det till 99 % utan skinn.  Tråkigt!  Och det har fått mig att tröttna på kyckling och tycka det är tråkig mat.  Köttet är torrt och smaklöst och kräver en hel del annan behandling för att överhuvudtaget gå att äta.

Det finns ännu en anledning att vara försiktig med kyckling - salmonellarisken.  Dansk kyckling är ökänd för detta fenomen.  Så jag äter aldrig kyckling ute, eftersom jag inte vet var den kommer ifrån. Det hade jag inte gjort ändå, jag vill ha svenskt kött.  Men det är inte alltid jag kan välja.  När jag är ute och dömer så bjuds det ofta på kyckling till lunch, nästan varje gång faktiskt.  Kan jag välja något annat så gör jag, men när det inte går...  Sist verkade det som att någon eller något ville tvinga i mig kyckling som jag i vanlig ordning inte ville ha.  Innan har jag bara yppat min avsmak för detta fjäderfä hemma, men nu har jag även i domarkretsar börjat dela med mig av mina antikänslor för kuckeliku bambino.  Så när höstens sista tävlings sista dag närmade sig lunch såg jag fram emot en god vegetarisk rätt som dagen innan.  Där kunde jag ju klia mig...  På bänken stod ett gäng vita styroplastlådor innehållandes - kyckling!!  Jag hade svårt för att dölja min besvikelse.  Särskilt som det faktiskt var skinn på fågeln.  Kunde ju varit hur gott som helst...  Men när jag precis som förra gången riskerade att behöva äta halal, så frågade jag var maten kom ifrån.  "Nåt arabiskt ställe" blev svaret, så det var ju enkelt.  "Någon som vill ha en extra bit kyckling?" frågade jag.  "Äter du inte halal?"  blev frågan från han som fick min kyckling.  Eftersom jag inte orkade ge mig in i några religiösa diskussioner med mina domarkollegor just då och därmed skapa konstig stämning, så svarade jag bara uppgivet att jag är så trött på kyckling.  Det var ju förvisso sant, men jag hade ätit den om jag visste att den inte var halalslaktad.  Så ja, svaret är att jag inte äter halal!  Jag är inte muslim, jag är kristen, och jag är djurvän.  Jag äter kött, men djuret ska inte dö på ett inhumant sätt.  Och kom inte med något dravel om att man inte får slakta så i Sverige, det handlar bara om att det står en imam och läser en bön vid slakten.  Men det räcker för att jag inte ska äta halal, jag lyssnar på präster, inte imamer.  Dessutom finns det import...  Så min lunch den här dagen bestod av ris och vatten.  Jättegott...

Middagen hemma skulle bestå av pizza.  Bara tanken gjorde att det vattnades i munnen på mig.  En calzone med champinjoner skulle sitta fint tänkte jag och kastade mig över telefonen och beställde läckerheterna till oss.  Sonen, som då fortfarande tycker det är roligt att köra bil, hämtade pizzorna medan jag glad i hågen dukade till oss.  Lite fundersam blev jag dock när jag såg att alla tre kartongerna var platta.  Hur ser min calzone ut tänkte jag med onda aningar om att jag fått fel pizza. Och fel var det big time!  Pizzan jag fått istället var fulldekorerad med - KYCKLING!!

Ett telefonsamtal och sonen var på väg i bilen för att byta min pizza...

Musik:  "Psycho Chicken" med The Fools

Inte min middag

Inspiration - Newspaper blooper

Blev det verkligen rätt nu...?

Inspiration - Ett vinterminne

Lucia i Frinnaryd

Luciafirande var en självklarhet i Frinnaryd, precis som på alla andra ställen.  Vi gick lucia i skolan, i bygdegården genom föreningslivet, i söndagsskolan, på scouterna, och i kyrkan.  Och så klart plågade man familjen med diverse julsånger.  Inte bara familjen, utan faktiskt hela Frinnaryd.  Jag och kompisarna klädde oss till Lucia, tärnor och tomtar och så knackade vi på hos alla vi kände och stod och sjöng för dem.  En ensam gammal farbror blev så rörd att han grät.  Ja, jag vill tro att det var för att vi sjöng så vackert som han grät.  Fast egentligen tror jag att han grät för att vi kom ihåg honom, att vi ville glädja honom till lucia och jul när han nu satt ensam. 

Det stora luciatåget i kyrkan var så klart höjdpunkten, oavsett hur många "extratåg" man deltog i.  I extratågen kunde man påverka lite vad som skulle sjungas och vem som skulle sjunga vad, och jag som älskade att sjunga solo roffade ju åt mig det jag kunde.  I kyrkans luciatåg var dock tablån given.  Det var "Natten går tunga fjät" när man gick in och "Sankta Lucia" när man gick ut.  Däremellan blev det "Stilla Natt", "Staffan var en Stalledräng", "Jul, jul, strålande jul", "Det strålar en stjärna", "Gläns över sjö och strand" m m.  Min favorit var "Gläns över sjö och strand", och den är nog fortfarande min favorit.  En underbar stämsång som börjar lugnt och fint men eskalerar efter bara ett par strofer och stämmorna sprids i helt ljuvliga molltoner som lätt framkallar en tår i ögat.  De flesta av mina körkompisar tyckte den var jobbig för den var så långsam och hade så många och långa verser.  Hmm, det var tre verser, men ja ok, de var långa. 

Det övades en hel del inför luciatåget.  Vi övade sångerna i församlingshemmet, och vi övade intåg och formationer i kyrkan.  Två och två skulle man gå, och framme vid altaret delade vi på oss och ställde oss på varsin sida Lucia.  Vem som skulle vara Lucia var alltid givet - äldsta flickan i församlingen.  Här var det minsann aldrig något snack om att någon av killarna skulle vara Lucia.  Det fanns inte på kartan, ingen hade ens tänkt tanken.  Tyvärr har man ju börjat göra det nu för tiden. Alltså, jag har svårt att hålla mig för skratt åt det.  Tänk om det hade lufsat in en skäggig karl med stora kängor och säckig hållning med en ljuskrona på huvudet och en vit dräkt med rött bälte runt midjan i den vackra lilla kyrkan mitt i sin högtidlighet.  Det hade varit en hädelse!  Lucia kan vara en man lika lite som Jesus kan vara en kvinna, så det så.  Men nu glider jag från ämnet - mitt vackra minne av Lucia ska inte solkas ner av dagens sorgliga avvikelser.  Nej, killarna var inte med i tåget överhuvudtaget.  Det vara bara Lucia med tärnor, inga stjärngossar, pepparkaksgubbar eller tomtar. Stilrent och enkelt.  Tror inte några killar var ledsna över att inte få vara med, de tyckte det mest var tramsigt att hålla på med tjejgrejor.  Nåväl, när luciakvällen kom var det full aktivitet i "back office" på läktaren.  Vi bytte om, klippte glitter, skrev manschetter, sjöng upp oss, blötte trasan för Lucias hår, tog oskulden av stearinljusen, fnittrade och tramsade.  Men när vi ställde upp i vapenhuset, då var det på allvar.  Kantorn tände våra ljus, vaktmästaren öppnade dörrarna, och sen - showtime.  Vi började sjunga och allas huvuden vändes mot oss där vi sakta gled fram mot altaret, i takt vilande på stegen.  Formationerna gick alltid som vi övat dem, och vi missade aldrig en ton.  Och Lucia, som i min värld inte sjunger, hade en text att läsa:  "Visa mig Herre Din väg, och gör mig villig att vandra den."

Ja, det var roligt att vara med i det luciatåget.  Det var högtidligt och vackert och det var lika självklart som julbönen på julafton, oavsett om man var med i tåget eller inte.  Jag kände ändå en viss saknad mot slutet av mina aktiva luciaår, saknaden av att vara den lilla flickan som satt i kyrkbänken för att titta och lyssna.  Den lilla flickan som  i spänd förväntan vände huvudet mot vapenhuset längst ner i kyrkan när Lucia och hennes tärnor började sjunga samtidigt som vapenhusets dörrar långsamt öppnades.  Kyrkan var nersläckt, bara en nödvändig ledbelysning var fortfarande tänd.  De var så vackra där de skred utmed altargången.  Det var de stora flickorna, och som jag beundrade dem.  Och just där och då längtade jag tills det skulle vara min tur att gå i tåget.  Men det kändes mest som en dröm, tänkte aldrig riktigt på att jag skulle få vara Lucia i kyrkan någon gång i framtiden.  Men vad vet man om tid när man bara är några år gammal...?

Nu lussar jag inte längre.  Jag har inte ens tid att se luciatåget de visar på TV, eftersom det ju krockar med morgonbestyren inför dagens arbete.  Sorgligt...  Och ännu sorgligare är det att man drar ner på firandet.  Flera skolor väljer att inte ordna något lussefirande för barnen.  Lyckligtvis har jag ännu inte sett en skäggig lucia.  Jag har inte ens sett en lucia av fel kön.  Tack och lov!

När det begav sig...  Lucia i Frinnaryds kyrka 1985.

Inspiration - Newspaper blooper

Sydsvenskan 2018-12-01

Om du har ett besvärligt ombud, då är Jojo-kort något för dig! 

Reality - Kåseri November

November 2018

Den här månaden avslutades med ett julbord på jobb, i glada vänners lag.  Julborden på mitt förra jobb, ihop med mina förra arbetskamrater, brukade vara hur trevliga som helst.  God mat, trevlig miljö, bra underhållning med blandad musik att dansa till.  Men sen blev det så stort att det blev anonymt och den sista innan jag slutade valde jag att avstå ifrån eftersom den skulle vara likadan som året innan och året före det...  Nu är jag på ett annat ställe, andra arbetskamrater, andra typer av julfester.  Förra året var vi ute på julbord och njöt av underhållning medan vi åt.  Det här året var vi kvar på kontoret, och det var en fullträff!  Vi är inte så många, så det blev intimt och mysigt.  I ena konferensrummet var gående bord och i det andra satt vi och åt och hade roligt i varandras sällskap.  Julmaten var verkligen alldeles utsökt, och ett par arbetskamrater hade dukat och dekorerat och gjort riktigt fint till resten av oss som satt och jobbade in i det sista.  Men det blev inte bara julmat, det blev musikquiz också.  Mitt lag vann förstås första omgången, andra omgången väntar vi fortfarande på resultatet för...  Men sen var det dags att dra vidare, och efter några rundor i kvarteren kring St Gertrud hade jag och min bil hittat en plats till bilen där den kunde stå medan jag och kollegorna utövade Slaget om St Gertrud på Sherlocked.  Jag har alltid velat prova Sherlocked, och äntligen skulle jag få chansen.  Hmm...  Jag antar att det var kul, men jag är alldeles för korkad för att reda ut något sånt här.  Jag fattade ingenting!!  Frågor och ledtrådar var utställda lite överallt men jag fick inget som helst samband mellan dem eller någon aning om vad jag skulle göra med informationen som jag var osäker på om jag hade fått.  Tydligen ger det ena det andra, så det kunde vara lite kul att göra det igen en annan gång, bara för att se om det hade gått bättre.  Men jag kan ju säga såhär mycket - om jag skulle spelat det själv och inte blivit utsläppt av någon, så hade jag suttit där ännu...  Efter spelets slut skiljdes våra vägar.  De andra fortsatte festandet medan jag satte mig i min kära bil och körde hem till min älskade man...  Det bästa av allt:  Jag kunde köra, styra min egen tid, känna att jag hade värdigheten i behåll, slippa yrsel och orediga tankar som berusning ger, samt betongkeps dagen efter. Jag är ingen absolutist, men mitt alkoholintag har minskat kraftigt, och det är jag väldigt tacksam över.  Alltså, inte för att det var särskilt stort innan, men det där glaset vin jag skulle ha varje fredagkväll t ex behöver jag inte längre.  Och all credd till kollegorna, ingen av dem blev full eller otrevlig, alkoholintaget var förhållandevis sparsamt även för dem.  Ingen skål med nubbe, inga fåniga snapsvisor.  Bara öl och vin och bästa juldrycken Julmust och mat i lugn och ro!  Jag hade bara en tanke av oro den här kvällen...  Vad gör vi med all överbliven julmat?  Hur god den än var så klarar man inte att äta så mycket.  Det kanske blir doggybags på måndag?  Eller tillbaka till Hamn & Peppar som servat oss med ett av de finaste julbord jag ätit?  Hoppas ingen slänger det, det kunde komma så många andra till gagn.  Våra uteliggare till exempel...

När man går på julbord ska man vara fin.  Dagen till ära var jag nyklippt och nyslingad.  Att det blivit dagen innan var inte planerat, men någon tyckte väl att det skulle vara så.  Detta hade jag längtat efter, jag hade sett ut som white trash länge nog nu med tovigt halvlångt hår med utväxter så man inte visste vilken färg håret egentligen har.  Sorglig syn var det.  Men jag smet tidigt från jobb och kunde unna mig nästan tre timmar i frisörstolen denna torsdag eftermiddag.  Först en fulklippning och sen slingor.  Sen hamnade jag i någon sorts high tech-hårtork där jag inte fick titta vare sig uppåt eller neråt för då kunde slingorna bli ojämna.  Och så spelade manicken en trudelutt först när den startades och sen när den stängdes av.  Under tiden kunde jag njuta av kaffe och pepparkaka medan jag läste skvallerblaskor.  Det var ju tur att min frissa hade just detta nummer av Vänt i Häcken - förlåt, Hänt i Veckan - så jag fick veta vad Drottning Silvia inte var rädd för efter ett otäckt besked hon fått.  Alltså, jag trodde ju att hon fått någon sjukdom, eller att hon tittat sig i spegeln eller något sånt, men ack nej.  Hon var inte rädd för spökena som finns på Drottningholm.  Alltså, det är ju gamla nyheter, skvallerfjant!  Detta berättade hon på TV för säkert ett år sedan!  Inte ens skvallret är uppdaterat nu för tiden, vart är det här landet på väg...?  Nåväl, den avnjutna terapin i både klippstol och sköljstol gick mot sitt slut.  Jag hade sett mina lockar falla och nu har jag att vänja mig vid bristen på långt hår samt en ny hårfärg.  Kanske det blev rätt färg för det som är på insidan...!

Det börjar dra ihop sig till att slippa betala TV-licens.  Nu ska det ju dras på skatten istället.  När man reviderar avtal så brukar det förhandlas fram något för kunden mer fördelaktigt, men så lär det inte bli för de flesta.  Nu ska man betala per person istället och det ska dras på skatten.  Det som är bra är ju att man kommer åt smitarna, de som gör skit för oss andra.  Nackdelen är att det blir dyrare.  Men det är ju statliga verk, vad ska man förvänta sig.  Än så länge blir det inte så farligt för denna lilla familj. Inte alla i hushållet tjänar tillräckligt för att behöva betala något.  Jag undrar bara i mitt stilla sinne... Kommer vi slippa dum-TV nu?  Kommer vi slippa all förnedrings-TV med stekare och bimbos där allt går ut på att mobba ut varandra på värsta tänkbara utstuderade sätt?  Kommer vi slippa bli insläppta hos kända familjer - den ena dummare än den andra - och se alla idiotiska ytligheter de hittar på?  Kommer vi slippa se turkiska dramaserier som mest påminner om Glamour?  Kommer vi slippa se repriser från nittonhundrafrösihjäl?  Kommer vi slippa se potatisodlingens förutsättning på den svenska tundran som inte finns?!  Tvivlar på det!  Program som produceras idag har ingen moral, ingen mening.  Var i hela friden finns meningen med att se blonderade Ulla-Kicki med hårförlängningar, fejkade naglar, uppumpade tuttar, fettsugen mage samt nyllet fullt av botox?  Är såna människor verkligen så korkade, eller har de bara fått bra betalt och skiter i vilket?  Men svaret på frågan blir ju i bägge fall ja.  Folk är korkade nog att göra vad som helst för pengar.  Ja ja, jag vet att det finns både vettiga program och vettiga människor, men jag är bara upp till halsen trött på all skit som jag faktiskt betalar för!  Nej, pay-per-view hade varit det bästa för konsumenten, då kunde man slippa kasta ut skattepengar på ren och skär skit.  Vid närmare eftertanke - go, smitare!  Jag önskar att jag inte bidragit till tillverkningen av allt detta elände.  Jag förstår er!

Till min stora sorg har det avslöjats att man inte kommer prioritera sommartidens vara eller icke vara, vilket man tidigare sagt man skulle göra.  Somliga älskar detta aber att ställa om klockorna två gånger om året.  Först till en fusktid och sen tillbaka till riktig tid.  Varför gör man detta?  Först hette det att man skulle ta tillvara på dagsljuset längre.  Bönderna protesterade vilt, kornas inbyggda mjölkningklockor höll inte med om detta alls.  Att skjuta på mjölkningen var ju inte ett alternativ, då fick det ju inte avsedd effekt.  För inte tusan var det avsikten att förse folket med längre dagar.  Nej, som vanligt handlade det om pengar, att spara energi.  Nu har man ju upptäckt att det inte hjälpte ett dugg, men ändå fortsätter man tramsa med omställningarna.  Slår vad om att det kostar istället.  Att man nu skulle snabbhantera det kunde vi tacka finnarna för, de var trötta på eländet.  Men av detta blir nu intet...  Någon tyckte vi skulle fortsätta plågas med tidsomställningarna.  Hallå, vi mår faktiskt dåligt här!  I mitt fall tar det minst en vecka innan min kropp vant mig vid den nya tiden.  Lite lättare går det dock när man återgår till det normala.  I det andra fallet lurar vi bara oss själva...  

För övrigt har Sverige fortfarande ingen regering.  Och hur ska simpla TV-program kunna bli bättre när världens bästa dokusåpa utspelar sig i Rosenbad?

Musik: "You Stupid" med Alice Cooper

Fika hos frissan

Skumtomtar hör hemma på julfester

Vårt glada gäng på Sherlocked
Bild från Sherlockeds facebooksida