Inspiration - Ett vinterminne

Lucia i Frinnaryd

Luciafirande var en självklarhet i Frinnaryd, precis som på alla andra ställen.  Vi gick lucia i skolan, i bygdegården genom föreningslivet, i söndagsskolan, på scouterna, och i kyrkan.  Och så klart plågade man familjen med diverse julsånger.  Inte bara familjen, utan faktiskt hela Frinnaryd.  Jag och kompisarna klädde oss till Lucia, tärnor och tomtar och så knackade vi på hos alla vi kände och stod och sjöng för dem.  En ensam gammal farbror blev så rörd att han grät.  Ja, jag vill tro att det var för att vi sjöng så vackert som han grät.  Fast egentligen tror jag att han grät för att vi kom ihåg honom, att vi ville glädja honom till lucia och jul när han nu satt ensam. 

Det stora luciatåget i kyrkan var så klart höjdpunkten, oavsett hur många "extratåg" man deltog i.  I extratågen kunde man påverka lite vad som skulle sjungas och vem som skulle sjunga vad, och jag som älskade att sjunga solo roffade ju åt mig det jag kunde.  I kyrkans luciatåg var dock tablån given.  Det var "Natten går tunga fjät" när man gick in och "Sankta Lucia" när man gick ut.  Däremellan blev det "Stilla Natt", "Staffan var en Stalledräng", "Jul, jul, strålande jul", "Det strålar en stjärna", "Gläns över sjö och strand" m m.  Min favorit var "Gläns över sjö och strand", och den är nog fortfarande min favorit.  En underbar stämsång som börjar lugnt och fint men eskalerar efter bara ett par strofer och stämmorna sprids i helt ljuvliga molltoner som lätt framkallar en tår i ögat.  De flesta av mina körkompisar tyckte den var jobbig för den var så långsam och hade så många och långa verser.  Hmm, det var tre verser, men ja ok, de var långa. 

Det övades en hel del inför luciatåget.  Vi övade sångerna i församlingshemmet, och vi övade intåg och formationer i kyrkan.  Två och två skulle man gå, och framme vid altaret delade vi på oss och ställde oss på varsin sida Lucia.  Vem som skulle vara Lucia var alltid givet - äldsta flickan i församlingen.  Här var det minsann aldrig något snack om att någon av killarna skulle vara Lucia.  Det fanns inte på kartan, ingen hade ens tänkt tanken.  Tyvärr har man ju börjat göra det nu för tiden. Alltså, jag har svårt att hålla mig för skratt åt det.  Tänk om det hade lufsat in en skäggig karl med stora kängor och säckig hållning med en ljuskrona på huvudet och en vit dräkt med rött bälte runt midjan i den vackra lilla kyrkan mitt i sin högtidlighet.  Det hade varit en hädelse!  Lucia kan vara en man lika lite som Jesus kan vara en kvinna, så det så.  Men nu glider jag från ämnet - mitt vackra minne av Lucia ska inte solkas ner av dagens sorgliga avvikelser.  Nej, killarna var inte med i tåget överhuvudtaget.  Det vara bara Lucia med tärnor, inga stjärngossar, pepparkaksgubbar eller tomtar. Stilrent och enkelt.  Tror inte några killar var ledsna över att inte få vara med, de tyckte det mest var tramsigt att hålla på med tjejgrejor.  Nåväl, när luciakvällen kom var det full aktivitet i "back office" på läktaren.  Vi bytte om, klippte glitter, skrev manschetter, sjöng upp oss, blötte trasan för Lucias hår, tog oskulden av stearinljusen, fnittrade och tramsade.  Men när vi ställde upp i vapenhuset, då var det på allvar.  Kantorn tände våra ljus, vaktmästaren öppnade dörrarna, och sen - showtime.  Vi började sjunga och allas huvuden vändes mot oss där vi sakta gled fram mot altaret, i takt vilande på stegen.  Formationerna gick alltid som vi övat dem, och vi missade aldrig en ton.  Och Lucia, som i min värld inte sjunger, hade en text att läsa:  "Visa mig Herre Din väg, och gör mig villig att vandra den."

Ja, det var roligt att vara med i det luciatåget.  Det var högtidligt och vackert och det var lika självklart som julbönen på julafton, oavsett om man var med i tåget eller inte.  Jag kände ändå en viss saknad mot slutet av mina aktiva luciaår, saknaden av att vara den lilla flickan som satt i kyrkbänken för att titta och lyssna.  Den lilla flickan som  i spänd förväntan vände huvudet mot vapenhuset längst ner i kyrkan när Lucia och hennes tärnor började sjunga samtidigt som vapenhusets dörrar långsamt öppnades.  Kyrkan var nersläckt, bara en nödvändig ledbelysning var fortfarande tänd.  De var så vackra där de skred utmed altargången.  Det var de stora flickorna, och som jag beundrade dem.  Och just där och då längtade jag tills det skulle vara min tur att gå i tåget.  Men det kändes mest som en dröm, tänkte aldrig riktigt på att jag skulle få vara Lucia i kyrkan någon gång i framtiden.  Men vad vet man om tid när man bara är några år gammal...?

Nu lussar jag inte längre.  Jag har inte ens tid att se luciatåget de visar på TV, eftersom det ju krockar med morgonbestyren inför dagens arbete.  Sorgligt...  Och ännu sorgligare är det att man drar ner på firandet.  Flera skolor väljer att inte ordna något lussefirande för barnen.  Lyckligtvis har jag ännu inte sett en skäggig lucia.  Jag har inte ens sett en lucia av fel kön.  Tack och lov!

När det begav sig...  Lucia i Frinnaryds kyrka 1985.