Bootcamp i ryska vildmarken
Dag 1
Redan kvällen innan kändes allt annorlunda. Åka till Moskva kändes ju både spännande och
skrämmande. Ja, inte skrämmande på så
sätt, men skrämmande för att jag skulle ut och resa igen utan familjen. Förra gången blev jag ”akut sjuk” och
avbokade. Men den här gången tänkte jag
inte banga. Så jag somnade med TV och
glasögon på och sängen med både ben- och huvudända upphissade. Någon gång i ottan vaknade jag till när
tidningsbudet slamrade med brevlådorna utanför och då tänkte jag det kunde vara
läge att stänga av TV:n och sänka sängen.
Men mycket mer sömn blev det inte.
Jag var tillräckligt vaken för att komma ihåg vad jag skulle göra senare
på dagen, och det var inte sova och sen frukost och sen ut i trädgården eller
något sånt. Nej, sonen skulle köra mig
till Hyllie för en tågtur till Danmark och sen skulle jag tillbringa en stund
på Kastrup och sen ytterligare en stund på en boskapstransport till Moskva för
vidare transport till ett ställe jag redan glömt namnet på. Tur att sonen skulle börja jobba kl 10. Det fick upp mig och jag kunde i lugn och ro
packa det sista, brygga kaffe, rosta en macka och serva maken med kaffe på sängen. Detta är en lyx jag unnar honom varje morgon
eftersom jag brukar vara uppe först och han har lite längre startsträcka.
Etapp 1 klarades av ganska fort – Höllviken-Hyllie. 5 minuter och jag stod på tåget. Vanligtvis när jag inte ska vara borta så
länge reser jag bara med handbagage. Jag
behöver inte så mycket och så behöver jag inte heller stå och vänta på bagaget
eller oroa mig för att bli av med det.
Men nu var det ett träningsläger jag skulle på och risken för att svetta
ner sin dräkt var överhängande, så extra dräkt skulle krävas. Och varför då inte passa på att packa lite
klädombyte på det civila planet när jag ändå hade chansen…? Jag ångrade det
beslutet så fort jag ställde mig i kö till bagage drop. Och varför checka in online när man ändå var
tvungen att köa och få ett printat boardingkort? Pass- och visumkoll så klart, men ändå… Och som vanligt – störningsmoment. Den här gången kineser. Överallt var det kineser! I kön framför mig, i kön bakom mig, rännande
runt omkring mig, babblande och flabbande och allmänt störiga. Ja tjena, det här blir lustigt värre tänkte
jag och ville bara lämna kön och smuggla ombord min lilla gula resväska som
inte är ett dugg diskret.
Gate 20 – den sista utposten. Varför hamnar jag så ofta på gater som verkar
bortglömda? Ute i tid som jag brukar
vara så begav jag mig till gaten för att sitta i lugn och ro och läsa, lösa
korsord, blogga osv. Men nej, här blev
man visad på porten för det var fel flight jag försökte anmäla mig till. När jag sen i rimlig tid försökte smyga
tillbaka fick jag beskedet att jag fått en ny gate – C16 istället. Om möjligt ännu mer undanskymd. Bakom ett fik nerför en trappa. Men på vägen dit mötte jag kineserna i en
lång parad – på väg till gate C20! Haha,
hoppas de blir efteråkta! Men nej, de
troppade in lite huller om buller till C16, och precis som innan fanns de överallt. Irrade fram och tillbaka precis som att det
var fel någonstans och de inte visste vart de skulle. Och gissa om de var duktiga på att bevaka sin
plats i kön! Om de kunde stå ovanpå den
framför så hade de gjort det, alternativt klistrat sig mot deras rygg. Och inte nog med det. När alla väl hade satt sig i planet och det
börjat taxa ut så kom en på att en annan satt i fel stol. Hon satt i hans och skulle flytta bak i
planet. Men det ville inte tanten, utan
hon försökte sjasa bak en annan passagerare i samma rad istället. Denna ville inte heller flytta bak, utan
självklart ville hon sitta kvar bredvid sin make. Kinatanten fick vackert traska bak i planet,
men flytta sig bakåt så den andra kunde sätta sig skulle hon minsann inte. Istället skulle hon tränga sig förbi rent
demonstrativt. Jag har hört att kineser
anses vara otrevliga och detta fick jag ju lite bekräftat nu… Men till slut lämnade turisterna plats åt
personalen, och precis som SAS så kör Aeroflot med live säkerhetsföreskrifter.
Vår käre steward Alexey på andra sidan ridån (mellan oss och första klass menar
jag då, vad trodde ni?) måste ha varit Putins okände son, för ingen kan ha ett
sådant stenansikte utan att vara son till Putin. Och de såg likadana ut dessutom.
Plats 9A. Jag hade
själv valt den, den enda lediga platsen förutom två andra mittsäten. Och fönster när man ska landa i Moskva kändes
ju inte helt tokigt. Men mer plats än
nödvändigt fanns inte i den här maskinen.
Bredvid mig hade jag två små elaka dvärgar (barn – Magnus Ugglas
uttryck). Tysta och snälla var de, men
tösen bredvid envisades med att tafsa på mig både här och där. Det innebar i praktiken lite yviga gester som
råkade stöta emot armar, ben och fötter på mig.
Jag försökte trycka mig in mot fönstret så mycket som möjligt och till
slut domnade nästan vänsterarmen. På
högersidan hade jag garderat mig med min tröja, den fick funka som ett litet
värn mot vidare störig beröring. Sen kom
nästa problem – sätet framför. När man
satt och skrev med sin laptop fullt öppen fällde idioten ner sitt säte så långt
han bara kunde (för övrigt han som flyttade på tanten som tagit hans
säte). Datorn fastnade under kanten vid
bordet och var nära att tryckas ihop.
Detta gjorde det om möjligt ännu svårare att sitta ordentligt. Nu förstår jag hur en sardin i en burk känner
sig… Texten på skärmen blev oläslig,
det utdragna bordet satt snart i magen
och samtidigt skulle jag värja mig för attacker från höger. Suck… Nästa
gång tar jag tåget till Moskva! Och till
råga på allt skulle man äta! Men
Aeroflot bjöd tydligen, så en macka, en kopp kaffe, ett glas vatten, en liten
fruktkaka och ett äpple kunde väl slinka ner.
Vad som låg på mackan? Kyckling
förstås, vad annars?!
Men även den jobbigaste resa har ett slut, så även denna. Snabbt och lätt tog jag mig av planet, styrde
kosan in i ankomsthallen och skulle efter ett mitt livs första besök på en rysk
toalett (en salig doft av stark parfym och cigarettrök) passera passkontrollen. Grabben i buren var ung nog att vara min son
men han hade den respektlösa smaken att skratta när han visade sin kollega att
jag signerat på fel ställe på inresekortet.
Ett nytt kort trycktes ut, och den vassa uppmaningen ”Sign!” upprepades
och fältet visades lite tydligare den här gången. Alltså, jag kunde gapflabbat åt hans
engelska, för vem sjutton begriper vad ”Wha cunry yo con fro” betyder? Här kan man bara gissa… Pojkvasker, nästa gång drar jag dig i öronen. Du ska visa respekt för de äldre, din
odåga! Bagageutlämningen var inga
större bekymmer, det fanns bara tre band att välja på – band 1, band 2 och band
3. Köpenhamn skulle komma på band 1. Det kom inget på något av dem. Inget konstigt, tänkte jag och slog mig ner
och väntade. Jag roade mig med att
friska upp minnet av kyrilliska bokstäver, det kunde man hålla på med en stund. Sen hördes en röst i högtalaren som talade om
att bagaget från SU 2659 från Köpenhamn var försenat pga ett tekniskt fel och
blivit flyttat till – band 1. Och det
snurrade på för fullt nu. Fake
news… Min lilla gula dök upp ganska
snart, och sen skulle nästa intressanta grej följa. Skulle det finnas någon där som hämtar
mig? Men minsann fanns det det… Och innan jag visste ordet av hade jag
skaffat två nya vänner samt upplevt Moskvas ringleder i rusningstrafik. Vägrenskörning, omkörning på högersidan,
tränga sig in och förbi – piece of cake!
Och utan bucklor…
Nog för att man visste att hotellet var en fritidsanläggning
utanför Moskva, men vad exakt det innebar i praktiken var mindre klart. Önskar jag fortfarande hade svävat i
ovisshet… Vi välkomnades av en vakt
utanför, och efter lite snack mellan chauffören och vakten så öppnades den
stora tunga plåtgrinden. Alltså, boot
camp, ingen militäranläggning, tack så mycket.
Måste vara fel…! Men
dessvärre… Husens inredning var så
spartansk som bara gick – kala väggar och lysrör, högt i tak, slitna mattor och
avskavd färg.. Rummen var inte bättre -
ljusgula rollade tunna väggar, sprickor i ytterväggen, säkert tre meter i
takhöjd, ett litet handfat i en hörna, inget hårshampo och definitivt ingen
hårfön, damm bakom nattduksborden, tjocka kalkavlagringar i duschen samt bara
en liten tunn tvål. Tänkte först att det
inte heller fanns några handdukar, men de låg snyggt och prydligt på kudden i
sängen. Alltid något! Och det var dessutom fritt från vägglöss! Och naturen kan man inte klaga på. Träd, vatten och grönt gräs samt
lekredskap… Hurra! Och som grädde på moset – EN nyckel till
rummet. Men att komma överens där skulle
vi nog lyckas lösa. Det som är
roligt? Träffa gamla vänner och lära
känna nya vänner. Vi var ett tjejgäng
med mig, en rumänska, en singaporianska och två engelskor. Vi åt middag tillsammans, och GIVETVIS
serverades kyckling!! Här var ju buffé,
och så fort jag kom in i matsalen så kände jag doften av fisk. Men det som jag trodde var fisk var
KYCKLING!! Min nyvunna rumänska väninna
sa till mig att hälla över pippin på hennes tallrik, vilket jag gjorde, och sen
gick jag vidare till det som verkligen var fisk. Smakade inte alls illa. Efter maten var det dags att jaga wi-fi. Ännu mer osanning! I beskrivningen av ”hotellet” (som jag numera
nog väljer att kalla läger) stod att det fanns fri wi-fi. Gratis var det kanske, men det fanns bara i
restaurangen, byggnad 1, samt byggnad 5.
Och grattis om man skulle lyckas koppla upp sig på det! Jag använde min egen surf, men plötsligt kom
SMS att jag använt upp all surf. 112 GB
på tre timmar?! Tror inte det… Men
engelskorna var mer desperata än jag.
För deras del var livet slut om de inte kunde fånga någon liten
wi-fisignal någonstans. Blev lite
underhållande att se dem kuta runt med telefonen i högsta hugg.
Dag 1 var snart till ända.
Huruvida det skulle gå att sova i tilltänkta säng återstod att se. Madrassen hade sett bättre dagar, och
spiralerna riskerade att åsamka hela kroppen blåmärken…
 |
| Dags igen |
 |
| C20 - Gaten som Gud glömde |
 |
| Min hålplats, dags att hopppa av |
 |
| Moskva lite från ovan |
 |
| Man slipper aldrig detta varuhus |
 |
| En kontrasternas stad |
 |
| Vattenrika Volga |
 |
| Utsikt från mitt fönster |
 |
| Tror det finns mindre tvättställ än detta...? |
Dag 2
Kan väl inte påstå att första mötet med den ryska sängen var
någon succé. Inte många timmar pömsades
denna första natt. Väggarna var tunna
som kartong och allt grannarna gjorde kunde lätt höras igenom. Det hjälpte ju inte direkt att folk partajade
nedanför vårt fönster. Mitt nyinköpta
pannband med inbyggd musik gjorde ju så klart sitt jobb, men ändå… Varmt var det också i rummet och det brukar
göra att jag måste klia mig ideligen. Och så blev det även den här gången…
Frukosten var väl inte någon gedigen hotellfrukost direkt,
men det som bjöds var faktiskt väldigt fräscht och gott. Mjölprodukterna var verkligen just det –
mjölkprodukter. Inget bortskummat eller
tillsatt. Mjölken smakade nästan lite
grädde och smöret var verkligen smör och inte något Lätta. Laktos, gluten och sånt annat trams kunde man
bara fetglömma. Däremot fanns alla
möjligheter att välja bort kött. Så där
satt man och avnjöt frukost innan det var dags för registrering. Kö 1:
Hitta ditt deltagarnummer på en lista.
Kö 2: Betala. Kö 3: Få kvitto.
Tyckte först inte det lät riktigt klokt, men det gjorde nog ändå att det
gick lite fortare. Han som skulle ta
betalt och skriva kvitto på densamma slapp göra bägge delarna, plus leta upp
ditt namn på listan över 130 personer.
Kan vara svårt när man inte tänkte till och lade deltagarna i bokstavsordning. Så man fick sin ackreditering och hade sen
att hitta sin plats i undervisningssalen.
Den var stilig värre – ljusslinga i taket, scen med draperad ridå samt
bord med trikåer. Jag slog mig ner bland
de skandinaviska vännerna, dvs en finne och en norrman. Danskarna satt lite längre bort, medan de
övriga svenskarna satt spridda med de landsmän de har gemensamt ursprung
med. Undervisningen bestod i en del
gammalt och en del nytt, och tyvärr var det så att ögonlocken kändes väldigt
tunga. Sen förstod jag att jag inte var
den enda som hade svårt att hålla korpgluggarna öppna. Syret försvann så fort man stängde dörrarna
till lokalen och till slut kan man inte ha andats in något annat än sin egen utandning. Ingen risk för panik, men andra ord. Många kända ansikten fanns här i rummet, och
alltid lika kul att träffa vänner man inte ser så ofta. En man dock träffar på alla utbildningar är den
berömde FASQ – en man som har förmågan att hela tiden ställa ett antal jobbiga
och obegripliga frågor. I Bryssel blev
han till och med ombedd att sluta fråga saker, för ingen orkade förklara och
ingen orkade lyssna. Den här gången blev
det dock inte så många frågor från något håll, konstigt nog. Ovan nämnde domarkollega gav jag istället
smeknamnet ”Näsvisslaren” den här gången.
Jag hörde under seminariet att någon i publiken hade en snorkråka på
tvären, men kunde inte identifiera typen som inte orkade snyta sig. Men utanför när vi studerade flygtiderna
inför hemresan, då ställde han sig och visslade bredvid mig. Jag gick…
ut… För det var dags för
fotosession, som vanligt. Det ska göras
antar jag, men eftersom jag inte är någon linslus direkt så höll jag en låg
profil i det bakre ledet bakom någon lång person. I bästa fall ses jag väl kika fram
någonstans.
Att vi har kulturella skillnader är inget nytt. Vi nordbor sätter oss på en stol och sen blir
vi där till någon säger till oss att gå någon annanstans. Andra folkslag irrar runt och gör allt annat
än sitter still och lyssnar. Jag har all
anledning att tro att alla muslimska män har damp! De kommer alltid för sent, leker med sina
telefoner, fumlar med vattenflaskor, springer ut och in, sitter inte still,
babblar hela tiden, tramsar, gnisslar och gungar med stolarna, går före i alla
köer, och när man går före tillbaka bara för man till slut blir duktigt
irriterad så låtsas de vara artiga och håller dörrar och langar tallrikar. Precis som att det var därför de trängde sig… Ja, visst…
Och här hade vi precis gått igenom Code of Ethics! Väx upp!
Efter den delikata lunchbuffén skulle det bli lite
fysträning. Start med handsignaler och
sen lite spring – gick inte alltför illa.
Och vad gjorde de muslimska männen?
Jo, svingade sig i repen så klart.
Juuhuuu, vad fort det går! De
fortsatte säkert svinga efter vi andra
hade gått, för sen var vi fria för kvällen.
Jag passade på att ta mig en fotorunda i omgivningen. Det där med militär och läger var nog inte
helt fel. Längre ner i parken stod en
tanks och två kanoner och lite annat smått och gott, som ett lite museum. Eller kanske snarare en lekpark. Vi var ganska övertygade om att det varit en
militäranläggning en gång i tiden, typ Ljungbyhed fast i mindre skala. Vackert var det i alla fall. Skogsområde, en liten damm med svanar, fåglar
som underhöll i både gryning och skymning.
Hemma hör man inte göken så ofta längre, men här finns den. Svårt att säga vilken typ av gök det var, jag
är inte så bra på väderstreck. Varmt var
det denna måndagkväll, och både rumskompisen och jag var lite desperata efter
en svalkande dusch. Bortsett från att
det inte fanns tvål eller schampo så lämnade även duschen en del övrigt att
önska. Kabinen var utrustad med både
takdusch och handdusch. Jag gjorde ett
tappert försök med takduschen, men vredet var igenkalkat och krävde lite styrka
för att få runt. Det lyckades jag med,
men det hjälpte föga då det bara droppade lite åt alla håll och kanter från det
spräckta strilen. Åter till handduschen
alltså. Och den fick förbli en
handdusch, för satte man den i fästet så sprutade den på motstående duschvägg
utan att toucha duschande person… Jag
tyckte också det skulle bli intressant att låta håret självtorka, det var ett
tag sen. Rumskompisen Julie var däremot
mer desperat. Hon frågade runt efter en
hårfön, och hon lyckades! Sen kunde man
plugga i godan ro.
 |
| Till och med borden redo för träning |
 |
| Hoppla... |
 |
| Tur den bara är till prydnad |
 |
| Svansjön |
 |
| Lite blyg svan |
 |
| På ytan... |
 |
| Inte så lyxig i verkligheten |
Dag 3
I natt sov jag som ett barn.
Somnade tidigt och vaknade utvilad.
En annan domarkollega sa samma sak – han sov som ett barn. Med det menade han att han vaknade en gång i
timmen… Så olika det kan vara…
Vår Maestro gör alltid sitt bästa för att tillmötesgå allas
önskemål. Den här gången beslutades att
alla prov skulle göras dag 3 istället för dag 4, eftersom folk skulle resa
långt och behövde flyga hem redan samma dag som avslutningen, dvs dag 4. Inte mig emot, det gav mig bara en chans att
ta mig in till centrum Moskva i lugn och ro.
Men ändringar i scheman har sitt pris.
Start kl 8 istället för kl 9, skulle inte vara ett problem, förutom att
frukosten inte öppnade förrän vid 7:30.
Alltså, hann gjorde man ju, det blev bara lite tight. Med andra ord var man där för tidigt, och
fick istället sitta och sola en stund tills de öppnade. Så var det i full gång. Första stationen – handsignaler och intervju. Eftersom allt var i nummerordning och jag
hade 102 så innebar det ju en hel del väntan.
Perfekt tillfälle att plugga, sola, prata med folk, gå på toa. Det där sista blev så typiskt mig. Jag brukar dra mig för att smita på toa, det
brukar alltid få följder. Antingen går
mitt sällskap vidare eller så missar jag något.
I det här fallet höll jag på att missa något. Tur jag inte skulle bajsa, då hade jag
verkligen missat något! Att vänta i två
timmar på något som tar mindre än 10 minuter…
Innebar att jag skulle vidare till nästa station och vänta på min tur
där också. Scoring och IVR. Scoring har varit min akilleshäl, men den
kändes bra den här gången. IVR var nytt
för mig, men den var inte så svår – tror jag.
Säkert en sån där kuggis…
Efter lunch var det dags för spring. Hur tänkte man där? Hela dagen hade folk gått runt och klagat
över oförklarligt ömma fötter, sträckta muskler, ryggproblem, stressfrakturer
osv. Jag började känna efter… Hade jag kanske inte lite ont i ryggen
ändå? Och mina stela vrister, är
definitivt ingen löpare. Nej, hittade
inget avvikande. Bara att bita i det
sura äpplet och kuta för livet. Efter
ytterligare väntan nere på fotbollsplanen var det då dags att sprinta de omtalade
50 meterna. Det skulle klaras av på max
12 sekunder, män på max 10. Här blev det
intressant. De stora starka karlarna
föll som käglor och fick hoppa av banan.
Nu var det inte bara misstänkt ont, nu var det ont på riktigt. Sabbade knän och smällda lårmuskler på
löpande band. Förutsättningslöst ställde
jag mig på min bana. Hade inte en tanke
på att kroppen inte skulle hålla, tänkte mest på att hålla mig så rak som
möjligt för att motverka de stela vristerna och inte falla framåt. Och efter att ha löpt mitt livs lopp (kändes
det som) så gick jag i mål på 11,04.
Inte så illa pissat av en trähäst.
Ont någonstans? Nej, inte ett
dugg! Och det var nog tur för min del
att börja med rusningen, för det fanns adrenalin kvar för beeptestet. Jag såg nästan fram emot det, jag var ju
oövervinnerlig nu. En liten stunds väntan
till så var det min tur. Alltså, detta
test är tuffare än man kan tro. Hade
hellre rusat 50 m till. Jag klarade min
nivå, men var betydligt tröttare än efter 50 m.
Men den satt! Hur det gick för de
trasiga stackarna? Ja, det var halta och
lytta klubben som roade oss denna tisdageftermiddag, ganska underhållande
faktiskt. De sprang sina 50 m, och de
sprang beeptestet. Men det var som The
Walking Dead för somliga. Den ene sprang
som en gorilla och den andre sprang på det ena benet medan han släpade det
andra. Alltså, den siste där förtjänar
verkligen all respekt för sin insats på beep.
Två gånger trodde han att han var klar, och uttrycket i hans ansikte när
han förstod att han inte var det var obetalbart. Jag är osäker på om han klarade det, tror
inte det. Det visade sig att man fick
två försök, och klarade man det inte så var man bortsållad från fortsatt
eliminering. Där var tårar från ett par
håll…
Själv kunde jag konstatera att jag var mycket nöjd med min
insats. Det var den ryska solen
också. Den ska inte underskattas! Jag lyste som en stoppsignal, och hade inte
en chans att göra något åt det. Ingen
aloe vera, ingen solskyddskräm, inget smink, ingenting… Det var bara att gilla läget, duscha bort
svetten och plugga resten av kvällen.
 |
| I väntan på handsignaler |
 |
| I väntan på scoring och IVR |
 |
| Och nu blir det löpning på fotbollsplanen |
 |
| För somliga blev det sjukstugan |
 |
| I väntan på beeptestet |
Dag 4
Andra natten jag sov som en stock! Pigg och vaken och med adrenalin kvar sedan
gårdagen kunde jag konstatera att det var många som linkade runt med stela knän
och ömmande lårmuskler, och det masserades både här och där. Men nu skulle vi bara skriva prov, inget mer
spring. Med förnyat självförtroende satte
jag mig med mitt prov och tänkte ”piece of cake”. Oh-oh…
Fråga 1 – ska jag dra lott om svaret?
Fråga 2 – Elle belle bi… Och om
det finns fyra saker man ska komma ihåg, hur kan det vara viktigt att komma
ihåg i vilken ordning de står i kompendiet?
Det viktigaste är ju att komma ihåg dem…
Kunde finnas fler svar, ibland bara ett.
Konstigt prov, och de flesta verkade vara minst sagt missnöjda med sin
insats. Så det sista och definitivt det
sista provet: Hälsokontroll. Syntest, blodtryck och hörselprov. Bortsett från ytterligare två timmars väntan
så fanns det gott om tid att planera eftermiddagen som nu var ledig tid. Man kan ju inte åka till Moskva utan att se
Moskva, så det smiddes planer om den långa resan dit. Hur som helst, Frau Diesel var damen som
kollade ögonen. Det var bara att peka åt
vilket håll cirkelns öppning var, inga konstigheter. Blodtrycket var det många som kuggade på, så
vi började ju undra om grunkan var kalibrerad.
Mitt var bra, så jag slapp gå och lägga mig och pressa ner trycket. Hörseltestet missade jag bara för det var
löjligt enkelt. En signal i varje öra,
trodde först han kollade så det funkade…
Alltså fick jag lyssna igen, eftersom det faktiskt var testet jag
hörde… Vidare till t-shirtutdelningen
och sen var man fri att åka in till stora staden Moskva.
Den stora stötestenen hade hela tiden varit hur man skulle
ta sig dit. Organisatören organiserade
inte gemensam tur in till stan, utan det fick man fixa själv. Beställa taxi kunde receptionen göra, men då
tog det lång tid och blev dyrt. Det var
bättre att ladda ner en app. Min danska
kollega Peter fixade Uber till oss, och så var vi efter mycket om och men på
väg. En liten Hyundai med naturell
luftkonditionering fixade till frisyren man inte skulle vara rädd om, och efter
2 timmar och 2000 rubel senare stod vi på Röda Torget. Alltså, varför har jag alltid samma otur?! Rom 1986:
Fontana di Trevi tömd på vatten och inpackad i presenning för
renovering. Berlin 1990: Brandenburger Tor inpackad i presenning för
renovering. Samt en hel del andra
ställen helt säkert. Moskva 2019: Röda Torget belamrat med material inför
scenbygge för någon konsert. Vi såg ju
kyrkan med mjukglasstaket ändå, och Kreml med Lenins grav och allt annat som är rött, men det
blev inte riktigt en sån bild man tänkt sig.
Somliga i sällskapet saknade rubel, så in på Gum och leta upp en
bank. Wow, Moskvas svar på Dubai Mall,
Harrod’s i London, Miami Bayview. Det
strömmade ut rysk musik ur högtalarna men det hjälpte inte när det enorma
glastaket släppte in både sol och värme.
Istället svalkade vi oss på ett kafé bredvid. Det slank ner två ryska
öl, grapefruktjuice, milkshake och cola zero tills de började titta snett på
oss. Vi ville ju äta, men det fanns inte
mat. Vi kunde få pommes frites om vi var
villiga att vänta 15 minuter. Nä, det
var vi inte. Pommes frites intogs en
stund senare på en irländsk pub i en saluhall en bit därifrån. Det blev ett litet äventyr med den
måltiden. Jag beställde en cheeseburgare
och en öl, inget konstigt. De andra
beställde olika köttbitar som filé mignon och annat. Någon skulle ha pommes, någon skulle ha
grönsaker, någon skulle ha bägge delarna, och någon skulle också ha buffalo
wings till förrätt. Den som skulle ha
pommes fick grönsaker. Den som skulle ha
bägge delarna fick bara grönsaker. En
fick bara kött och varken pommes eller grönsaker. Och förrätten fick vi påminna om när
huvudrätten intagits. Här lyckades jag
också lägga fel summa pengar. Först lade
jag 300 rubel för lite, sen lade jag 3000 rubel för mycket. De 3000 fick vi gå tillbaka och hämta, och
det var bara tack vare de ärliga servitriserna som jag fick tillbaka mina
pengar. Det hade jag nog inte fått på så
många andra ställen. Faran med cash…
Klockan började ticka och Peter fixade en ny Uber. Den var inpyrd med cigarettrök men hade
riktig AC. Ingen galen trafik vid den
här tiden på dygnet, och det gick rätt snabbt att hitta tillbaka till
förläggningen mitt i ingenting. Men hmm,
grinden var stängd! Åh nej, hur kommer
vi nu in? Men där fanns ju den lilla grindstugan
precis bredvid, den borde ju ta oss till andra sidan. Så vi öppnade den olåsta dörren och klev rakt
in i mörkret. Och där satt någon! Hade jag inte väntat mig, inte utan att jag
blev lite rädd när hans ögonvitor glimmade till i mörkret. Sen var det rätt skönt att ligga i sin
säng. Rumskompisen hade åkt tidigare på
dagen så jag hade rummet för mig själv denna den sista natten. Synd att klaga över det…
På anläggningen hade det varit fest denna sista kväll. Undrar om där var så många... Vi hittade några stackare som raglade runt och det luktade chips lite överallt. Det där fick man ju då missa, vad är snacks mot en Uber till Röda Torget...
 |
| I waz here |
 |
| På väg mot Röda Torget |
 |
| Kan nån bo här...? |
 |
| Granne med detta... |
 |
| Många vackra hus blir det |
 |
| Ja, så har man sett den - den finns på riktigt |
 |
| Ett glatt gäng framför Vasilij |
 |
| En snabb selfie, en av mina bättre |
 |
| Nu går vi och shoppar |
 |
| Inne på Gum |
 |
| Cyklar uppåt väggarna |
 |
| Mums |
 |
| Där satt man och ölade i godan ro, så dök det här glada gänget upp |
 |
| Kreml i kvällssolen |
 |
| Undrar om någon öppnar om man knackar på... |
 |
| Vet faktiskt inte vad detta är för hus... |
 |
| Ryssarna är glada för lullull |
 |
| Min favoritrestaurang när det kommer till exteriör |
 |
| En irländsk cheeseburgare på ryskt vis - riktigt smaskig |
 |
| Lullull by night |
 |
| Kreml by night |
 |
| Vasilij by night |
 |
| Somliga äter förrätt efter varmrätt |
 |
| Dos amigos |
Dag 5
Vilken start på dagen…
Tänkte sova länge och ta sen frukost.
Inte så lätt när halva bygget hade tidiga flighter och det släpades
väskor och tjattrades överallt. Så var
jag uppe på toa kl 7 och kunde bara konstatera att det inte fanns något vatten
i mitt rum! Så där låg jag och hoppades
på att det skulle komma tillbaka. Så
blev det inte, och det blev ingen frukost heller. Receptionen sa faktiskt igår kväll att
frukost skulle serveras till kl 10. Då
hoppas vi de serverar lunch, annars blir det en myycket lång dag på fastande
mage. Tur Julie lämnade lite kex kvar i
rummet… Så duscha kunde jag inte – på
mitt rum. Jag gick till receptionen och
fick en guidad tur till bastun där jag kunde rumstera helt själv. Så bland badtunnor, filthattar, hammambastu
och en arabisk soffa kunde jag duscha och tvätta håret. Som tidigare nämnt så fanns det bara små
tvålar på rummet, och här fanns inte ens det.
Första gången jag tvättat kroppen med hårbalsam… Men här fanns en hårfön! Och sen var det bara slå ihjäl tid som
gällde. Undervisningssalen med bästa
internet fanns kvar till förfogande, och här var betydligt svalare än på rummet. Tyvärr började huvudvärken göra sig påmind,
och den stora förhoppningen låg i lunch och sedan ipren. Det luktade i alla fall mat…
Att beskriva hur man går och fördriver tid är inte så
speciellt intressant att läsa, så jag låter bli. Efter att ha kollat ett flertal gånger att
allt var packat, passet låg lättillgängligt, bok och dator också för
underhållning och tidsfördriv på både flygplats och plan, så var det dags att
bege sig mot utgången, dvs den stora plåtgrinden. Jag möttes av en ung kille som frågade om jag
var jag. Lite cyniskt med glimten i ögat
tänkte jag tyst för mig själv: ”Tar du det för givet bara för att jag är
vit?!” Jag var inte den enda som skulle
med den här bilen, men det är klart att med två kinesiska och ett arabiskt namn
på listan förutom mitt så kan jag ju inte klandra honom direkt. Uteslutningsmetoden… Kineserna hade inte fattat att mötesplatsen
var vid grinden och araben dök inte upp överhuvudtaget. Så det var gott om plats i den
luftkonditionerade vanen med tonade rutor, och jag kunde bara luta mig bakåt och
koppla av. Men ju närmare Moskva vi kom
desto svårare blev det. Bilar överallt,
köer, vägrenskörning, motorhaverier samt en cyklist på motorvägen gjorde det
hela både intressant och livsfarligt.
Men man måste ändå ge ryssarna en sak – tålamod. De hjälps åt i trafiken, har inga problem med
att släppa in en som valde vägrenen som expressfil.
Fram kom vi, efter mycket om och men. Fem mil på nästan tre timmar… Incheckning och säkerhetskontroll på
Sheremetyevo gick snabbt och lätt, det var gaten som höll på att ta knäcken på
mig. Elaka dvärgar skrek och for rundor,
stolarna stod rygg mot rygg och gnagde och skakas om mig så fort den där bakom
rörde sig, och så – KINESER!! Alltså,
hur är detta möjligt?! De sprang rundor
precis som ungarna, kunde inte sitta still och snällt på sina stolar. Den här gången blev det musik i öronen, men
då främst för de dampiga ungarna bakom mig.
Min bok glorde sitt och innan jag visste ordet av var det dags att kliva
på busen för transport ut till plattan.
Jag hatar de där bussarna! Varför
kan inte alla plan ha en sluss så man bara kan gå rakt in? Men in kom jag, inträngd bland kineser i
trappan upp, givetvis! Den här gången
hade jag i alla fall valt en plats vid gången, hade ingen lust att sitta lika
inträngd som vid ditresan. Men det kan
vara trångt ändå – särskilt när man har en rysk kvinna med en rysk dagstidning
bredvid sig. Där var tidning överallt,
och ju mer hon kunde prassla desto bättre.
Men det var nog ingen intressant tidning, för ganska snart slocknade
tanten och snarkade med vidöppen mun. Nu
kom mina musiklurar väl till pass igen.
Men de åkte av och på ett antal gånger, för kaptenen gillade att
snacka. Vi skulle få sitta kvar på
marken ett tag för det var skitväder ute.
Suck, tänkte jag, det blir en rolig tur.
Visst regnade och åskade och blixtrade det på väg till flygplatsen, men
det var så länge sedan att jag inte trodde det skulle betyda något. Så fel jag hade alltså… Men lyckligtvis blev det inte så långvarigt. En halvtimme senare än planerat stod vi på
Kastrup efter den obekvämaste landningen nånsin. Jag ringde sonen, han stod på Hyllie, vi kom
hem, jag kröp i säng. Maken var inte
hemma, men kom efter en stund, och det var så obetalbart mysigt att få krypa in
i hans famn igen…
 |
| Badmössor på ryska? |
 |
| Heureka! |
 |
| Så fick man då vänta igen - på att åka hem |
 |
| Orosmoln över Moskva |
 |
| För mycket bilar på motor vägen - då tar man cykeln |
 |
| Det regnar i Moskva |
 |
| Terminal E på Sheremetyevo - cirkeln är sluten |
