Inspiration - God and me

En vanlig fredag?

Jag hade redan varit i mässan en kväll den här veckan, men det smakade mera.  Eftersom jag varit bortrest hade jag ju inte kunnat närvara veckan innan, och veckan efter skulle jag absolut inte ha tid att vara där då det skulle planeras för en studentfest.  Så sista fredagen innan semestern stressade jag dit för att få mig lite extra gudsord på vägen.

Jag går i kyrkan mycket för att jag mår bra av stillheten och friden där.  Att jag är troende är liksom en bisak, men hade jag inte varit troende så hade jag nog funnit ett annat ställe att ha lite lugn och ro på. Men nu hade jag stressat hit fast jag kanske behövt stanna några minuter till på jobb.  Orkade bara inte mer efter en helt galen dag.  Och vart går man när ens dag har varit galen?  Jo, till kyrkan.  Pust, jag hann!  Jag slog mig ner på en av mina favoritplatser, men lite för sent upptäckte jag att jag satt mig på samma rad som en mamma med ett litet barn.  Åh nej, detta kan bli livat, tänkte jag och funderade desperat på hur jag skulle kunna flytta mig utan att väcka uppmärksamhet.  Äsch, tänkte jag, det får vara så.  Knatten verkar ju snäll ändå.  Men ack...  Det heter ju att en olycka sällan kommer ensam, och det visade sig vara mer än sant den här fredagen.  Det dröjde inte länge förrän ännu en unge gjorde entré på samma rad.  Detta lilla pyre var i ålder med det första, och dessa två började ju då "snacka" med varandra.  Och då menar jag prata verkligen, överrösta varandra typ, och inte bara barnen utan även föräldrarna.  Där satt man och lekte med sina barn och lät dem nosa på varandra som hundvalpar, inte en tanke på oss som satt där och försökte lyssna på den stackars prästen som fick svårare och svårare att göra sin stämma hörd.  Och som om detta inte skulle vara nog - på andra sidan gången, och på samma sida som vi, och bakom, och framför, och huller om buller, sprang ett par andra telningar runt och hade hur roligt som helst.  En av dem hade ett par stora tunga stövlar som dundrade i hela bygget. Plötsligt verkade de två bebisarna väldigt tysta och beskedliga.  Själv tyckte jag ju att jag borde ha stannat på jobb trots allt.

Alltså, jag vet att Jesus sa att barnen skulle få komma till Honom, man skulle inte hindra dem.  Och jag försöker verkligen att tänka så...  Det går tyvärr inte alltid, särskilt inte när ens eget bagage är fullt av stress och öronen fulla av dagens tjatter.  Det finns familjemässor och kyrkans barntimmar...  Och de flesta går till kyrkan för att få höra Guds ord i lugn och ro, inte delta i kurragömma och jollerkörer.  Föräldrarna försökte ändå hyssja på ungarna ibland, men det hjälpte ju föga.  Värre var det med de lekande treåringarna.  Här praktiserades fri uppfostran med skygglappar, ingen som helst respekt för vad som försiggick framme vid altaret eller vad övriga kyrkobesökare tyckte.  Undrar vad föräldrarna gjort om ungarna sprungit upp och gömt sig i prästens mässhake...?  "Akta bara så du inte snubblar, älskling!"  

Jag brukar sitta kvar en stund efter avslutad mässa, men den här gången valde jag att lämna kyrkan snarast möjligt...

Ett barn - inte alltid kul i kyrkan