Spirit says...: Inspiration

Morfars och mormors altan

Eftersom morfar var trädgårdsmästare så var jag omgiven av blommor nästan året runt. Mest var det så klart på sommaren. Frön och plantor hade kommit upp och allt planterades både här och där. Det fanns gott om rabatter överallt på tomten, och de var fulla med tagetes, salvia, petunior, gloxinia, lobelia, pelargoner, ageratum, margeruiter och säkert annat jag glömt namnen på. Vackert var det i alla fall, och hela trädgården badade i färger och dofter. Att bara gå in i ett växthus idag och plocka dessa nyuppkomna plantor är nostalgi för mig, och jag vårdar och pysslar om mina blommor precis som mormor gjorde på sin tid, när det begav sig. Morfar planterade, mormor vattnade och ansade.

Jag har för avsikt att så småningom skriva om morfars och mormors livsverk, handelsträdgården, så jag ska inte gå in för mycket på det nu, men jag tänkte beröra deras altan eftersom den spelade en central roll i mitt liv. Det gjorde den året runt, men på somrarna var den verkligen Platsen att vistas på. I själva verket utgjorde den taket på det morfar och mormor kallade lökkällaren. Golvet var blåmålad cement och räckena var svarta med röda lyror med gula strängar som inslag. Lyrorna och gallret hjälpte jag till att måla mer än en gång, och så småningom blev de gula strängarna ommålade med guldfärg istället. Tjusigt värre! Och så då blommorna som sommartid prydde altanen. Utmed räckena stod lådor fulla med ovan nämnda blommor, samt två fyrkantiga träurnor på ben. Utmed räckena hängde lådor med blommor, och utmed taket hängde träamplar med mestadels pelargoner och lobelia. Halva altanen var nämligen täckt av korrugerad plast, så här kunde man hänga amplar. I lådorna var det petunior, gloxinia, ageratum, margueriter och tagetes som övervägde, och i de stora urnorna mest salvia.

Min mamma var en solstolle när hon var ung, och så klart apade jag efter. Så fort det blev tillräckligt varmt att sitta ute så gjorde vi det. Och altanen var perfekt, för där var det söderläge och lite lä mot husväggen. Mamma kunde mycket väl ställa ut en köksstol och sitta där mitt i vintern om solen var framme, men det var inte så mycket för mig. Nej, för min del skulle det vara sommar. Mormor och morfar hade ett par solstolar att koppla av i, bara att välja - eller slåss. Dels hade de en baden-badenstol. Den var blå med stora rosa blommor på. Tung som ett skrälle, och den gnisslade när man fällde ut den. Handtagen var av trä, så det var ju innan plasten gjort entré i solstolsbranschen. Eller, nästan. Det fanns också en solsäng där man kunde fälla upp ryggen. Den var gul med bruna fläckar, såg ut som en giraff i mönstret. Och även om stommen var av stål så var själva sängen i någon sorts kraftig plast, typ skinnimitat. Måste varit en kvarleva från 50-talet. Nu tänker jag på den solsängen med lite kärlek så klart, eftersom en säng som den inte går att få tag i idag, plus att den var lite mobbad eftersom vi båda ville ha den mjuka baden-badenstolen... Den gula rackaren var inte så lätt att fälla ut, man klämde sig alltid i "gångjärnen" som skulle ställa ryggen. Det var någon taggig historia, där taggarna skulle in i avsedda hål, och den snurran lösgjorde man med en liten spak. Det skulle göras på bägge sidor samtidigt, annars funkade det inte. Det var därför man klämde sig. Dessa spakar hade nämligen en tendens att kärva...

Om man inte ville sola så kunde man sätta sig i skuggan under taket. Där stod bord och stolar så man kunde sitta och fika eller äta. Detta gjorde vi också flitigt på somrarna. Ett glas apelsinsaft och mormors hembakade bullar och småkakor, det var grejor det. Några gånger gjorde vi tafatta försök att grilla, men det var inte riktigt morfars och mormors specialitet. Men vem behövde det egentligen, det gick så bra ändå med kokt potatis och stekt kotlett eller kokt dillkött och annat gott mormor var så duktig på. Jag älskade också att sitta ute under taket och skriva eller läsa. (Ja, jag skrev redan på den tiden, har alltid skrivit. Men då på 70-talet blev det inte till nånting.) Särskilt mysigt var det att sitta där när det regnade. Då svepte jag en filt om mig och kröp upp i baden-badenstolen och satt där tills jag började frysa eller det var dags för middag eller något annat som krävde min uppmärksamhet.

Precis som de flesta barn hade jag pool. Den lilla uppblåsbara jag hade när jag var liten ersattes av en krånglig historia med en blå lining och en ram av blå korrugerad plåt eller kanske hårdplast. Liningen skulle fästas i ramen (som man rullade ut och gjorde sitt bästa att forma rund) med hjälp av plastskenor. Min kära mor som inte har världens bästa tålamod svor sig hes över denna idiotuppfinning till bassäng, och verkade tro att kasta runt delarna skulle hjälpa till att få ihop eländet. Hur det gick till vet jag inte, hon gick väl runt husknuten och räknade till tio, kom tillbaka och fick ihop grejorna, minns inte så noga. Men poolen stod där i alla fall, och för omväxlings skull ställde vi denna på altanen någon sommar. Vet inte om det var någon bra idé, eftersom altanen var stenhård, gjuten i cement som den var. Vi hade ju haft poolen på gräset tidigare, men eftersom det lutade så var det lite trist att ha vatten bara på ena sidan... Så poolen på altanen var ett försök att få jämn yta helt enkelt, lättare att få jämn fördelning på plastbåtar, badankor, uppblåsbara delfiner och annat skröfs man hade när man badade. Men det var nog bara en enda sommar, det blev för många olyckor. En av mina kompisar skulle hoppa ur bassängen, snubblade på kanten och skrapade insidan av låret så hon fick det största blåmärke jag sett nånsin. Men det var ju poolens fel, inte altanens. Tror dock inte hon landade särskilt mjukt även om hon var lite tjock...

Mormors kök hade fönster ut mot altanen. Detta gav oss små knattar ett perfekt läge att leka kiosk. Vi var uppfinningsrika, och använde fönstret som kiosklucka, köket som kiosken, och altanen som utanför där man kom och skulle handla tidningar och godis. Så det var bara att gå ut på altanen, knacka på fönstret och be "kiosktanten" att betjäna oss. Ibland kunde det också vara en affär med rakt-över-diskservice. Då utökades sortimentet med mormors socker, mjöl, kakao, burkar, husgeråd, och allt vi kunde tänka oss. Och vi kunde tänka oss mycket...

Jag saknar verkligen altanen, den var liksom navet, smultronstället. Även när det regnade var vi därute och lekte, trampade runt på trehjuling, bambino, trampbil och andra trampbara saker vi hade på den tiden. Och golvet var så härligt varmt när solen låg på... Så om man frös vad det bara att gå ut och lägga sig där. Ljus och värme - det var mitt Frinnaryd! I varmt minne bevarat...

Musik: Lyckliga Gatan med Anna-Lena Löfgren