Reality - September som gått

September 2019

En tidig lördagsmorgon i slutet av september… Jag satt ensam i köket över en kopp kaffe, morgonens tidning låg orörd på bordet framför mig.  Därute glittrade gräset av daggen som fortfarande låg kvar, och solen gjorde ett försök att bryta igenom diset som klädde hela morgonen i en blek, tunn slöja.  Det var helt tyst, förutom en ensam liten fluga som dröjt sig kvar i köksfönstret.  Surret från den störde mig inte.  Tvärtom påminde den mig om sommaren som alldeles nyss varit så full av liv.  Nu har den inte långt kvar.  Flugan blev till bara ännu en suck från sommaren innan den till slut skulle ge upp andan.  Jag log för mig själv med ett styng av vemod.  Snälla, stanna…  Bara en liten stund till… Jag är inte redo att släppa dig ännu…


September har varit mild mot oss.  Våra sommarblommor har levt kvar länge och lever fortfarande. Jag tänkte göra ett försök att spara pelargoner till nästa sommar, får se om jag lyckas.  För petuniorna är det ganska kört.  En sista röd liten blomma vägrar ge upp medan en annan inte alls finns längre. Tagetes brukar klamra sig fast ett tag, och de kämpar tappert fortfarande.  Men pelargonerna…  Vet inte ens hur de ser ut när de vissnar, för det har ännu inte hänt…  Förutom blommorna så har hela huset fått sig ett lyft.  Gavlarna har ju som bekant blivit målade, så nu även lådorna och till och med garaget mot innergården.  Den här gången blev det musik i öronen och där gick jag och skrålade medan jag målade i en synnerligen obekväm ställning.  Inte en del av min kropp var dagen därpå smärtfri, till och med håret råkade illa ut.  Tro nu för all del inte att det bara är jag som har jobbat i trädgården med sådana här till synes ganska manliga uppgifter.  Nej då, maken har också varit flitig. Han klippte tujahäcken som vi låtit härja fritt på tomtgränsen mellan oss och ”ogräsmakaren” på tomten bredvid.  Och snäll som maken är så klippte han även oräsmakarens sida när han ändå var i farten.  Det var ju mer än vad 08-grannen på hörnan gjort.  Han såg om sitt eget hus utan en tanke på att hjälpa till på andra sidan.  Hur som helst, jag blev ju den som fick räfsa upp resterna av häcken.  Lätt och enkelt för en som är trött på att måla.  Det tråkiga var att ont om sopsäckar var det gott om.  En enda stackare lyckades jag fylla medan resten av spillet fortfarande ligger och kväver den nygödslade och återhämtande gräsmattan.  Trädgårdskärlet…?  Redan fullt!  Tyvärr är man ju dålig på att komma ihåg att köpa sånt där som man köper så sällan…


Den lilla tösen vänder upp och ner på våra liv…  Och sitt eget också faktiskt.  Att hon jobbar som flygvärdinna har väl inte undgått någon av mina regelbundna läsare.  Det lilla livet har dock hankat sig fram på tidsbegränsade kontrakt och väntat otåligt på besked om fast tjänst.  I konkursernas och flygskammens tid fanns det ju lite anledning att tugga på naglarna, liksom.  Så vad gör man om ens egen arbetsgivare inte kan bestämma sig?  Jo, man överväger att söka till Thomas Cook…  Tur att det bara blev ett övervägande, Thomas Cook gick som bekant i konkurs…  Så hur gick det med den fasta anställningen?  Jo, det gick alldeles utmärkt!  Dottern har numera en fast tjänst fr o m 1 november som flygvärdinna hos Norwegian att se fram emot – med bas i Oslo!!  Tösabiten ringde och berättade om dilemmat, och glad som man ju vill vara å ens avkommas vägnar så tyckte jag att det ju bara var att gratulera.  ”Eller beklaga”, kom svaret rappt.  Ömsom vin, ömsom vatten alltså.  Visst, förutom att hon tappar kollegorna så är det ju hela boendespiralen som snurrar till sig rejält.  Lägenheten hon tänkt måla om till hösten, hennes barn (dvs två kaniner och två marsvin), närheten till familjen och kompisarna…  Inte lätt, och separationsångesten är ömsesidig.  Men jag är van vid att bli serverad omställningar av det tuffare slaget, så detta bearbetar jag successivt.  Det gör hon också, och senaste budet verkar bli dubbelt boende med planer på en inneboende som tar hand om djuren medan tösen jobbar.  Schemat är jobba 5 dagar och ledig 4, så det borde ju gå att lösa.  Och Oslo är ju inte jättelångt bort…  Tösen är inte ensam om detta, så hon och några kollegor till gör gemensam sak av att hitta något gemensamt i den norska huvudstaden.

Mitt kära jobb är vad det är, precis som mina kära arbetskamrater.  Kontoret är så kallt så till och med isbjörnar hade fått frostskador, så här sitter man med tvådubbla tröjor, tjocka strumpor, en filt runt sig samt värmefläktar och konvektorelement.  Får nog skaffa en något större filt, för den jag har vill jag ha dubbelvikt och då räcker den inte både till axlar och ben.  Garnrester har jag gott om, så jag ska göra slag i saken sticka mig ett par torgvantar.  Understället ska jag också leta fram, det börjar bli dags…  Och medan en del av oss försöker hålla värmen så har vi fyra stycken som gör sitt bästa för att slå ut blodcirkulationens funktioner helt frivilligt med hjälp av nikotin.  Två av dessa har gjort tappra försök att sluta med de där dumheterna, men det gick ju sådär – åtminstone för den ena. Snusaren satt i sin hörna och tyckte inte livet var värt att leva.  Nu bommar han påsar av en annan kollega som inte har för avsikt att sluta med sin fula vana.  Den andra tänkte lägga cigaretterna på hyllan, berättade vitt och brett om detta och bommade pinnar av en annan kollega som inte har för avsikt att sluta med sin fula vana.  Eller rättare sagt så blev hon påtvingad cigaretter eftersom hon höll på att slå ihjäl allt och alla.  Denna tös tog trots allt sitt ansvar och fortsatte handla egna när hon fick se sig besegrad av vanans makt.  Så fimparna på marken nedanför askkoppen utanför vår entré lär öka, så även hålet i huvudet som alla rökare automatiskt utrustats med.  Så måste det ju vara, varför slänger man annars skiten på marken när det finns askkopp!!??  Och så var det cheferna som envisas med sina meningslösa månadsmöten med uppdateringar om vad som händer i företaget runt om i världen.  Meningslösa är synd att säga, men med en högtalarpadda med röster som hostar och snörvlar, pratar åt alla håll utom in i micken så kan man inte säga annat om det.  Det mest underhållande här är moderatorn som pratar engelska på göteborgska.  Kurt Olsson kunde inte gjort det bättre!!


Ett par andra saker av avgörande slag har gått av stapeln den här månaden.  Jag hade kunnat skriva en liten uppsats om detta här, men jag väljer att göra det i andra forum här på bloggen.  Så det kommer inom kort ett par inlägg till.



Musik: Changes med David Bowie
            Hard habit to break med Chicago

En daggfrisk morgon

Så stolt över mina vackra blomsterlådor

En kompis i vår björk

Operation fönsterbyte

Inspiration - I natt jag drömde

Årets första dopp

Jag är en badkruka, av stora mått.  Varken förra sommaren eller den här sommaren har jag varit på stranden!  Jag älskar havet, så det är egentligen obegripligt.  Kan kanske bero på att jag inte gillar att trängas bland folk på en strand...

I natt har jag i alla fall badat, eller åtminstone varit på god väg.  Jag och några till var på en badort, som hade en fantastisk strand hette det.  Tja, det sägs att skönhet ligger i betraktarens öga, och så var det verkligen i det här fallet.  Vi - vilka "vi" nu var - delade upp oss, och jag och ett par stycken till tog en promenad till nämnda strand.  Det var inte så lätt att ta sig dit.  Eftersom stranden låg utmed en stor och trafikerad väg så gick vi vid sidan om.  Inte mycket bättre, det fanns ingen väg där,  bara stora stenbumlingar.  Och "stranden"...  Tja, en liten sandplätt som inte hade rymt mer än ett tjugotal besökare.  Det var molnigt den här dagen, och där var ingen som badade.  Jag tog upp min telefon och ringde de andra och berättade om läget, att stranden inte var speciellt stor...

Det närmast jag kommer, men jag hade inte känslan av Dubai i min dröm

 

Inspiration - Newspaper bloopers

Ja, en del tror att de går omkring med en skarpladdad pistol mellan benen...

"I shoot from the hip"

Inspiration - I natt jag drömde

En fotograf på resa

Ja, i natt var jag på fest.  Det partajades hej vilt med gamla klasskamrater från folkhögskoletiden.  Jag hjälpte till med städningen av lokalen och sen var det dags att ställa i ordning inför nästa event - en bröllopsfest.  Den som gifte sig var en gammal klasskamrat från grundskoletiden, och hon var så vacker i sin brudklänning.  Hon var precis sig lik...  Eftersom jag hjälpte till att fixa så blev jag bjuden till festen men jag ville inte gå och försökte komma på något att skylla på.  Det blev en ursäkt om att jag skulle upp tidigt nästa morgon för att ut och resa och behövde åka hem och packa.  Jag skulle faktiskt ut och resa, antingen till Paris eller Rom.  Problemet var bara att jag inte hittade någon resekompis.  Så jag velade mest runt, osäker på om det skulle bli något eller inte.

På något vänster blev det ändå en resa.  Resesällskapet blev några gamla arbetskamrater från mitt förra jobb, samt min käre make.  Det blev dock inte Paris eller Rom - tror jag - utan Moskva.  Någon vasilijkatedral såg jag inte till, bara entrén till ett shoppingcenter samt en vidunderlig utsikt över Paris från Sacre Coeur.  Jag skulle fotografera utsikten men min kamera hade jag inte med mig.  Det blev inte så bra med mobilkameran för det var mörkt ute.  Men jag upptäckte att jag bara behövde sätta mig på huk så blev det ljust!  Det var i det ljuset jag såg den gamla röda bilen som stod på fälgarna intill en husvägg.  Den hade sjunkit ner i gruset mellan kullerstenarna.  Foto på den också.  Jag reste mig upp och det var åter mörkt.  Så skulle vi då in på shoppingcentrat som var målet för denna kvällsutflykt.  Jag var så imponerad för det var större än Gum.  Mycket större - jag gick iväg för att titta på något och vips hade jag lämnat maken ensam någonstans.  Men man hade väl mobiltelefon!  Det var bara att ringa honom och möta mig vid bilen, jag hade precis börjat köra.

Jag har varit ute och rest mycket på sista tiden, dessvärre bara i mina drömmar...  Det kanske betyder nånting!  Antingen är det en reaktion på mina verkliga önskemål, eller så förebådar dessa drömmar en resa jag kommer att göra...

Gum by night

Inspiration - Bowie Lyrics Quotes Tonight

Where there's trouble there's poetry

Inspiration - I natt jag drömde

Bland skaldjur och annat

Av alla konstiga drömmar... 

Min dotter och jag skulle flyga till Paris.  Vi var på planet och miljön påminde snarare om gate-området än en flygplanskropp.  Det var liksom allt i ett.  Jag fick för mig att jag skulle hämta något i mitt bagage, som stod i ett stort rum bland allt annat bagage ombord.  Efter en stund kom flygvärdinnorna och skällde på mig för att jag inte satt på min plats inför landning, så det vara bara att springa ut från rummet, ner ett par trappsteg och tillbaka in i kabinen.  När jag skulle gå av planet så var jag tvungen att hoppa över ett litet dike som fanns mellan planet och gaten.  I det här diket simmade en stor hummer.  Den var fullt levande även om den var röd.  Jag tyckte den var jättefin så jag försökte rota fram min kamera för att fotografera den.  Det var inte så lätt i stressen och vattnet i diket forsade på rätt bra.  Men flygvärdinnorna hejade på, ivrigt upprepande att vi tjänade jättemycket pengar på att jag fotograferade hummern.

Äntligen av planet.  Men hummern var inte alls borta.  Den kom efter mig, ända in i hyrbilen jag satte mig i.  Jag blev så klart livrädd och undrade varför den var efter mig hela tiden.  Jag försökte fly från den, störtade ut ur bilen och sprang rundor ute på parkeringen.  Jag sprang runt och gjorde tvära vändningar för att lura den men, det hjälpte inte.  Till slut förstod jag att den faktiskt inte ville mig något illa.  Vad den ville vet jag inte, men plötsligt hade den förvandlats till en människa - en man med ljust hår, och han bad mig att lugna ner mig.  Sen vaknade jag.

Drömmar har ju alltid en betydelse, sägs det.  När jag vaknade så tänkte jag direkt på kvinnan som förlorade körkortet för att hon kört på tok för fort.  Men varför hade hon kört så fort?  Jo, för att hon haft en förföljande bil bakom sig, och trots att hon vettskrämd kört flera varv i en rondell, och andra kringelikrokar för att skaka av sig den andra bilen så gav förföljaren inte upp.  Det visade sig vara en polis som på sin lediga dag roade sig med att skrämma den stackaren till att köra för fort, ringa kollegorna och låta dem sätta fast den stackars kvinnan för fortkörning.  Hon fick tillbaka sitt körkort...

Kanske var polisen min hummer - en galning som förföljde mig utan någon uppenbar anledning, och som trots allt visade sig vara "the good guy" om än med lite dåligt omdöme...

The stalker

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Samlingsplatser i svunna tiders serviceanda

Landsbygden var förr betydligt mer självgående an den är numera.  Så ock Frinnaryd.  En hel del fanns långt innan min tid också, så med reservation för "hörsägen".  Jag vet bara att jag aldrig kommer att förstå anledningen till att urholka småbyarna och därmed döda en levande landsbygd.  Hur kan det ha gett ekonomisk vinning?  En del självdog kanske, vad vet jag...?  Jag har redan nämnt några verksamheter som fanns här - kiosken, affärerna, banken,


Nöjds skoaffär

När jag var en liten flicka i lilla Frinnaryd fanns ett litet utbud av skor hos Nöjd.  Skojigt namn, man gick nog oftast nöjd därifrån...  Jag var inte gammal när Nöjd hade sin skoaffär i Frinnaryd, jag minns nog mest det gula huset utmed Sunhultsvägen.  Här godde också Mona med sin dotter Anne, som var några år yngre än jag, hade rött hår och var väldigt snäll.  Vi var dock inte kompisar som umgicks, för det var åldersskillnaden för stor.  Mona kan ha varit dotter eller släkt med Nöjd, men jag lämnar det osagt för jag är långt ifrån säker.  Monas man och därmed Annes pappa minns jag bara vagt, och inget namn har jag på honom heller.  Har för mig att han gick bort ganska tidigt.

När jag tänker på Nöjd så tänker jag på tofflor.  Jag hade tofflor som passade bra för små fötter - rejäla skoaktiga tofflor i mjukt skinn med dragkedja ovanpå foten.  Och de var alltid mörkblå.  Träskor köpte vi också hos Nöjd, gärna svarta med gul eller röd rem.  Sedermera kunde de även vara gula, plastiga och helt utan rem.  Jag minns ett par där jag lätt kunde slita bort det gula plastiga höljet.  Jag hade också ett par röda som var sydda med svart tråd runt ovansidan.  Snyggt var det! Varför försvann då Nöjds skoaffär från Frinnaryd?  Det var nog inte någon annan orsak än att farbror Nöjd helt enkelt dog och ingen tog över.  Därmed blev man tvungen att börja handla i stan, där fanns mer än en skoaffär.  Utbudet var typ detsamma som hos Nöjd, fast i lite större skala...



Bilmeken

Eftersom det fanns bilar i Frinnaryd så fanns det också en bensinmack med tillhörande verkstad.  Det var ingen gör-det-själv-trams, utan här var det full service.  Morfar lämnade ofta sin Vovo duett till bilmeken (som liten visste jag knappt vad han hette) för att smörjas.  Vet inte riktigt vad detta begrepp innebar, kan tänka mig ett mellanting mellan att serva bilen eller helt strunta i att göra något alls. 

När man kom in i verkstan så fanns det en stor smörjgrop mitt i , och väggarna runt omkring var fulla med diverse verktyg och vätskor.  Till vänster, tror ett par trappor ner, hade bilmeken sitt kontor, som man efter avslutat arbete lämnade med ett handskrivet kvitto i handen.  Hela verkstaden doftade av olja och annat som hör verkstäder till, plus lite avgaser så klart.

Bensinen som bilmeken hällde i våra tankar (inte heller här något -gör-det-själv-trams) var av det gula slaget med en snäcka som symbol.  Jag reflekterade väl inte så mycket över att källan inte verkade sina, det var ju bara att köra dit så fick man bensin och kunde köra vidare.  Men en dag försvann de gula tankarna.  Mamma fick förklara att även de kunde bli tomma och behöva påfyllning.  De ersattes dock inte av nya gula tankar, utan av röda med en med ett namn som antydde en amerikansk delstat.  (Mina beskrivningar av tankarna och deras namn kan med översättning till modernt språk jämföras med dåligt pixlade texter på SVT.)  Hmm, inte bra att det blev något nytt här, jag kände inte helt igen mig...  Så även när jag var liten så var det minsann andra tider när tankarna var gula, oj så länge sen det var... 


Posten

Posten har precis som alltid genomgått ett antal förändringar.  Innan jag var född eller medan jag var för liten för att ha minnen av det, så fanns posten inrymd i ett litet litet vitt hus inte långt från mormor och morfar.  Familjen jag minns från detta hus tillhörde missionsförsamlingen.  Det var ett äldre par med två vuxna döttrar.  Frun - tant Ebba - var en av mina söndagsskolefröknar.  Äldsta dottern var scoutledare.  Jag tyckte alltid att hon var så vacker, och hon var en av mina favoriter i scouterna.  Hon hade långt, svart, vågigt hår och glasögon (stora à la 70-tal).  Posten i huset var som sagt före min tid. 

Posten har också legat i ett stort rött hus nere vid järnvägsstationen.  Jag minns inte den tiden heller, var säkert som vanligt inte född.  I det huset bodde syskonen Tingersten, så när det slutade vara post så blev det "Tingerstens" kort och gott.  Tingersten hade en blå citroën av det ädre slaget, och brukade ta med sina systrar på bilturer.  Jag vet inte om det var Tingersten som hade hand om posten, de bodde i alla fall i huset så länge jag kan minnas.

Sedermera inrymdes posten i stationshuset, men det återkommer jag till i ett annat inlägg.  Stationen ska ha en egen plats!

Efter stationen blev det lantbrevbärare.  Brevlådor sattes upp lite här och var, längor med några stycken i rad.  Brevbäraren Aina i sin gröna SAAB 99 levererade posten, tog emot brev, sålde frimärken, gjorde utbetalningar och tog emot inbetalningar, och man kunde även posta brev hos henne.  Hade man ett ärende till henne så var det bara att sätta ut en liten plastskylt på brevlådan så kom hon och knackade på.  Lantbrevbäraren var aktiv ända in på 80-talet, fanns kvar när jag lämnade Frinnaryd.  Hur det är nu vet jag faktiskt inte, men troligen inte.  Då kommer nog inte Aina i så fall, Aina finns nog inte längre.  Hur som helst, på sommarloven brukade jag sitta i köket hemma och vänta på att hon skulle komma, för jag prenumererade på Starlet och Mitt livs novell.  Det var veckans höjdpunkt när dessa tidningar låg i brevlådan.  Vill minnas att det var på tisdagar...  Jag hade också brevkompisar över hela världen, så brev väntade jag på varje dag.


Konditoriet

Som liten flicka var jag faktiskt med på Charlottendal och fikade.  Jag har ett svagt minne av en endaste gång.  Charlottendal var ett stort gult stenhus i lägre delen av byn, granne med den gamla posten.  Det fanns en bagare där, hans namn minns jag inte alls, men jag minns honom.  Han var lika snäll som han såg ut.  Hans fru har jag inget minne av, men jag vet att hon fanns.  Bagarens konditori bjöd ju så klart på hembakat - bröd, bakelse, småkakor osv.  De hade även glass, och den randiga glassgubben stod förstås utanför. 

Redan när jag var barn började bagaren bli till åren och hans konditori såldes till en kvinna med långt rågblont hår.  Hon hade små barn och jag tror inte att hon blev någon ny konditoriinnehavare i Frinnaryd.  Huset blev rött med svarta knutar och kompletterat med en liten veranda.  Bagaren själv flyttade till ett litet villa villekulla i miniatyr i "gropen" på andra sidan järnvägen.  Gropen hette området eftersom husen låg som i en grop.  Enkelt...


Hårfrisörskan

Längre tillbaka i tiden fanns en barberare i Frinnaryd.  Tror inte han fanns ens när jag var liten, så det var längesen.  Huset där barberaren fanns gick under det allmänna namnet "barberarns", även om den verksamheten var borta sen länge.  Men så en dag på tidigt 70-tal började det ryktas om att det skulle komma en hårfrisörska.  Det gjorde det - en ung blond tjej vid namn Lisa.  Hon hade alltid en blå framknäppt, figursydd arbetsrock, och hon hade en värmeborste som hade ett handtag som var lika blått som hennes rock.  Att jag minns det är nog för att min mamma köpte den värmeborsten när Lisa skulle uppdatera sina arbetsredskap.

Lisa stannade några få år.  Jag minns inte om hon hade familj eller om hon skaffade en sådan och flyttade av den anledningen.  Efter henne kom dock Gunilla.  Gunilla minns jag mest som gravid.  Först kom en bebis och sen kom en till ett tag efter.  Det fick ju till följd att det inte hölls öppet på heltid direkt, utan kanske ett par dagar i veckan.  Barberarns var ju i sin tur inte så stort så efter några år in på 80-talet såldes barberarns och Gunilla och hennes familj byggde nytt längre upp i byn.  Salongen tog hon med sig till det nya huset.  Mormor var inte så glad för det, för hon började bli till åren och var inte helt nöjd med att behöva gå uppför Gärdesgatan för att bli fin i håret.  Själv var jag aldrig i Gunillas nya salong.  Vid det laget hade jag lämnat byn. 


Övriga verksamheter

Så levande som det bara kunde vara...  Förutom det jag beskrivit ovan, skrivit om i andra inlägg, samt kommer skriva om längre fram, så kunde Frinnaryd skryta med ett antal företag.

Det fanns en vagnfabrik, där ägaren helt enkelt "hette" Tage Vagnmakare.  Eller han kanske inte var ägaren...  En parallell jag bara drog...  Vilken typ av vagnar som tillverkades har jag ingen aning om, det var före min tid.  Jag minns bara huset.  Det var ett stort rött hus (falu rödfärg så klart) och låg bredvid bilmeken.  Vagnfabriken brann ner till grunden 1977.  Morfar och jag hade varit i Tyskland och passerade Frinnaryd med tåget.  Jag såg att det brann, men morfar missade det.  Han trodde mig inte riktigt, och att beskriva det stora röda huset utan att nämna ordet "vagnfabrik" gjorde det ju inte direkt lättare för honom.  Men vadå, jag visste väl inte att det huset kallades vagnfabrik...  Men när vi kommit hem så fanns det gott om flammor att gå och titta på tillsammans med resten av frinnarydsborna.  Jag vet faktiskt inte om det var ett livsverk som gick upp i rök här eller om det stod tomt.

Det fanns även en leksaksfabrik.  Denna har jag inget minne av överhuvudtaget.  Jag minns bara ruinen av den, i utkanten av skogen nedanför stationshuset.  Såvitt jag vet står det där än idag och förfaller.  Sorgligt...  Frinnaryd har tyvärr en del gamla ödehus som ingen tagit hand om.  På ett sätt är jag glad för att de står kvar som ett minne av min barndom, men samtidigt är det riktigt synd att de bara förfaller och glöms bort.  Man kanske inte ens vet vem som äger dem...

Vi hade också en skräddare - Lood.  Han fanns inrymd i ett litet vitt stenhus utmed Sunhultsvägen, i slutet av en kort liten snutt grusväg.  När jag var med mamma här var jag inte gammal, och minnet är ju därför vad det är.  Namnet Lood är för mig stora, runda, svarta knappar.  Måste ha varit något vi lämnat in och fått fixat på något vänster.  Känns lite som att dessa knappar hörde hemma i en mörkblå ullkappa. 

Jag har också ett svagt minne av en sömmerska som mormor gick till, men här är jag inte säker alls. Kan inte ens säga var hon skulle haft sin verksamhet.  Jag känner bara att ordet sömmerska figurerar i mitt minne och jag sätter det inte i samband med Helli, vår modeskapare med ett eget inlägg här i bloggen.

Så hade vi då vårt taxibolag - Fjärdhammar.  Han var flitigt anlitad.  Under min tid i Frinnaryd under hans aktiva år förbrukade han två peugeoter.  De var modell större, så det blev han som fick skjutsa oss till sommarsimskolan varje år.  Antalet ungar i taxin passade nog bra för att få ihop grupperna ute vid sjön, och Fjärdhammar körde skytteltrafik mellan Frinnaryd och Hullaryd.  För att inte tala om alla sjukresor han fick göra, när våra äldre skulle till farbror doktorn eller tandläkaren.  Fjärdhammar bodde i - just det - ett vitt stenhus.  Det låg utmed Sunhultsvägen rättså i utkanten.  Det vita stenhuset blev så småningom gult, tror det även fått panel. 

Frinnaryd hade också rörmokare och elektriker, ett charkuteri, en möbelfabrik, ett mejeri samt Fritzells järnhandel.  Och aktiva än idag förutom alla lantbrukare, är tvätteriet som efterträdde mejeriet, samt containertillverkaren.  Frinab började ganska enkelt, men tog sitt patent och utecklades.  Det sysselsatte ett antal unga pojkar under sommarloven.  Numera är det ett internationellt företag, sålt sen många år.  Men det ligger kvar i Frinnaryd.  Ni kan inte missa det...

Ej att förglömma trädgårdsmästeriet med Smålands godaste tomater.  Men denna verksamhet kommer så småningom att få ett eget inlägg...

Jag hoppas jag inte har glömt någon nu.  Det har jag säkert...

Nöjds skoaffär, huset till vänster
Bild från Frinnaryds facebooksida, efter ett vykort

Gamla posten, tant Ebbas hus
Bild från internet

Mejeriet

Bagarens egna Villa Villekulla i gropen

Charkuteriet, numera antikvitetshandel

Fritzells järnhandel, låg borta på hörnan

Tingerstens hus

Ett av ödehusen...

Vagnfabriken brinner, bredvid bilmekens röda bensintankar
Bild från Frinnaryds facebooksida

Reality - Augusti som gått

Augusti 2019

Den här månaden har bara flugit förbi!  Det är inte länge sen jag sammanfattade juli månad.  Men där är det konstigt...  Det jag gjorde i juli känns just nu oändligt länge sen, men min juliberättelse skrev jag typ igår.  Jag och tid - det är väl därför jag aldrig får något gjort.  Det här med "äh, det tar jag längre fram" kommer blåsa mig på väldigt många drömmar...

Mina barn är så stora nu att de kan resa på egen hand.  Det yngre har varit i Fuengirola i Spanien och det äldre lite varstans.  Så vad innebar då detta för mig?  Tja, för det lilla barnet inte så mycket mer än en baby på vift som klarar sig ur alla omöjliga situationer.  Han hade en del diskussioner med den spanska solen, men så mycket sangria blev det nog inte.  Och mitt visakort hade han fått med sig, helt enkelt för det kortet har gratis uttag utomlands.  Och dessutom kunde mamma ha koll på spenderandet.  Ganska sparsamt faktiskt!  Det blev en del pizza kunde jag se, och lite shopping.  Men det höll sig helt klart på en rimlig nivå.  Det lilla livet hade sparat och gnetat och lyckats stoppa undan en nätt liten summa semesterpengar.  Olyckligtvis kostar det ju pengar att ha egen bil, och när bilen går sönder så får man själv betala.  Det blev inte så mycket semesterpengar kvar efter besiktning, reparation och ny besiktning, och när man dessutom slänger in en dos parkeringsböter på det så är man pank.  Men tanken var hela tiden god, och visst kunde ju mamma och pappa bistå med lite hjälp till resan sonen och kompisarna planerat i tre månader...  Att han sen hade med sig ett envist och otrevligt halsvirus hem var en annan femma.  Han kunde skaffat klippkort på Näsets Läkargrupp...

Det äldre barnet är en annan historia.  Hon är den förvirrade flygvärdinnan som bara klarar av att flyga på jobb, privat vet hon inte ens var säkerhetskontrollen ligger.  Men tydligen hade det gått bra, för hon och väninnan landade i Barcelona med varsin resväska, och tågluffade sen därifrån till Nice, Cannes och Milano med ett kort stopp i Monaco - med varsin resväska.  Någon hade ju avrått töserna från att köpa tågluffarsäckar, de påstods vara för små och inte rymma någonting.  Alltså vandrade två flickor på drygt 20 år runt i Monaco - med varsin resväska.  Kan det ha bidragit till att dottern inte var speciellt imponerad av detta lilla furstendöme som jag under min tågluff för 100 år sedan tyckte var så vackert.  Hur som helst, jag blev indragen på mer än ett sätt i tösabitens semester.  Hon har fyra vad hon själv kallar barn.  I själva verket handlar det om en charmig kanin, en folkilsken kanin samt två tjocka marsvin rädda för sina egna skuggor.  Dessa fyra små pyren måste ju ha mat, vatten och rent i burarna, och det var där jag kom in i bilden.  Dag 1:  Charmig kanin - check.  Tjocka, rädda marsvin - check.  Folkilsken kanin - hmm.  Tyckte jag var snabb med att norpa vattenskålen, men vips så satt det ett par huggtänder i handen.  Hygglo!  Du kunde ha svultit ihjäl istället, ditt otacksamma lilla knyte!  Så rengöring och påfyllning av mat, vatten och hö gjordes fortsättningsvis med grillvante.  Har aldrig sett en snabbare kanin!  På en halv sekund hade hon förflyttat sig från ena sidan av buren till den andra.  Men när det var slut på semestern och mitt pysslande med dotterns barn inte längre behövdes så kändes det allt lite tomt.  Vi hade blivit bra kompisar, jag och barnbarnen...

Jag själv hade planerat in en sista semestervecka.  Nu blev det ju inte så mycket semester eftersom vi har ett hus som också behöver lite omvårdnad.  Gavlarna skulle målas, fönster skulle målas och även bytas på västersidan.  Och det växande gräset tar inte heller ledigt bara för att jag gör det.  Men maken har ju alla möjligheter att ta hem hjälpmedel för att underlätta, så jag har åkt lift i min strävan att förbättra utseendet på vårt gemensamma hem.  Höjder är inte det bästa jag vet, men eftersom det inte är någon fobi så kan jag hantera det så länge jag känner mig säker.  Lite kul var det ändå.  Och grannarna tyckte jag var duktig!  Det brukar de tycka när jag hanterar manliga maskiner!  Men måla ett hus med naftabaserad färg har sina sidor.  Jag blev hög som en julgran, och karrékotletterna jag grillade liknade dansande grisar där de låg.  Och när jag nöjd, nyduschad och sprutad med nya deodoranten lade mig i vårt färgdoftande sovrum vet jag inte vilken doft som sökte mig mest - färgen eller deodoranten...

Jobbet har inte direkt stressat sönder mig.  Det har varit gott om tid att smita iväg och gå i kyrkan mitt på dagen.  Ja, jag har bett på arbetstid - igen!  Det har ju inte varit några kvällsmässor under större delen av sommaren, så det var ju nästan enda chansen.  Kvällsmässor skulle dock starta igen den 14 augusti.  Perfekt, tänkte jag!  Det var dessutom högtid, och då är det viktigare än nånsin att dyka upp.  Men ve och fasa - det krockade ju med blodbussen!  Fanns inte en chans att jag skulle hinna göra båda sakerna på kvällen.  Så det fick bli en dagsmässa till.  Just den här dagen hade jag varit på massage på jobb.  Det var en ny massör som var behagligt tyst medan hon masserade, men som använde en överdriven dos olja.  Eftersom mitt långa hår fick falla för saxen för ett tag sedan så hade jag ingen svans att samla det i, så hela dagen fick jag gå omkring med nackhåret fullt av olja samt resten av kroppen luktande av detsamma.  Har väl aldrig längtat så efter en dusch efter massage...  Men vår härliga kyrkoherde höll en jättefin mässa, så jag lyckades glömma min "bad hair day" för ett tag.  Den gjorde sig dock påmind igen när jag stod på blodtrailern och väntade på en stol för vänsterarmar.  Och jag kände mig som en "stinky-pooh" med den intorkande oljan, som satt i kläder och hud och överallt.  Usch, folk undrade väl vad jag har gjort...  Strunt i det egentligen, men frestande var det att bara informera alla om att jag faktiskt varit på massage och att massören inte brytt sig om hur mycket olja som hamnade i håret.  Och på tal om blodgivning:  Härom dagen fick jag ett sms från blodcentralen.  Det stod att blodet som jag gav den 14 augusti nu kommit till nytta för en patient.  Kul att få veta så konkret, även om jag ju vet att det blir så.  Jag har kanske hjälpt ett litet barn att överleva en bilolycka...  Känns bra!

Och sonen har fått jobb!  Familjen kan numera titulera sig Heltidsanställd Arbetsinnehavare.  Ingen är företagare, studerande, arbetslös eller timavlönad.  Eftersom den yngsta avkomman så klart var den siste att ta studenten så var han ju också den siste att kunna ha heltidsjobb.  Yrkesutbildningar har sina fördelar.  Efter att ha slängt ut CV till alla tänkbara elföretag var det till sist ett som nappade, troligen direkt efter att ha återkommit efter semestern.  "Kan du vara komma på intervju idag?"  "Ge mig en halvtimme!"  Svaret på den intervjun kom två dagar senare:  "Kan du komma hit genast?"  "Ge mig till eftermiddagen, jag ska utnyttja mitt klippkort hos läkargruppen".  Eftermiddagen samma dag ringde sonen:  "Jag har fått jobb, jag börjar i morgon."  Snabba vändningar med andra ord, och helt perfekt.  Efter lite timmar här och lite timmar där på olika ställen samt en resa och lite sommarlov så är allvaret ett faktum.  Lärlingsplats, valv, belysning.  Och dessutom deltagande i TV-licensplikten.  Lyckan är fullständig!

Musik:  "I'd rather be high" med David Bowie

Bildbeviset

Dansande grisar

Folkilsken - jag?  

Rund är också en form

Dags att jobba
Bild från internet