Spirit says...: Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Samlingsplatser i svunna tiders serviceanda

Landsbygden var förr betydligt mer självgående an den är numera. Så ock Frinnaryd. En hel del fanns långt innan min tid också, så med reservation för "hörsägen". Jag vet bara att jag aldrig kommer att förstå anledningen till att urholka småbyarna och därmed döda en levande landsbygd. Hur kan det ha gett ekonomisk vinning? En del självdog kanske, vad vet jag...? Jag har redan nämnt några verksamheter som fanns här - kiosken, affärerna, banken,

Nöjds skoaffär

När jag var en liten flicka i lilla Frinnaryd fanns ett litet utbud av skor hos Nöjd. Skojigt namn, man gick nog oftast nöjd därifrån... Jag var inte gammal när Nöjd hade sin skoaffär i Frinnaryd, jag minns nog mest det gula huset utmed Sunhultsvägen. Här godde också Mona med sin dotter Anne, som var några år yngre än jag, hade rött hår och var väldigt snäll. Vi var dock inte kompisar som umgicks, för det var åldersskillnaden för stor. Mona kan ha varit dotter eller släkt med Nöjd, men jag lämnar det osagt för jag är långt ifrån säker. Monas man och därmed Annes pappa minns jag bara vagt, och inget namn har jag på honom heller. Har för mig att han gick bort ganska tidigt.

När jag tänker på Nöjd så tänker jag på tofflor. Jag hade tofflor som passade bra för små fötter - rejäla skoaktiga tofflor i mjukt skinn med dragkedja ovanpå foten. Och de var alltid mörkblå. Träskor köpte vi också hos Nöjd, gärna svarta med gul eller röd rem. Sedermera kunde de även vara gula, plastiga och helt utan rem. Jag minns ett par där jag lätt kunde slita bort det gula plastiga höljet. Jag hade också ett par röda som var sydda med svart tråd runt ovansidan. Snyggt var det! Varför försvann då Nöjds skoaffär från Frinnaryd? Det var nog inte någon annan orsak än att farbror Nöjd helt enkelt dog och ingen tog över. Därmed blev man tvungen att börja handla i stan, där fanns mer än en skoaffär. Utbudet var typ detsamma som hos Nöjd, fast i lite större skala...

Bilmeken

Eftersom det fanns bilar i Frinnaryd så fanns det också en bensinmack med tillhörande verkstad. Det var ingen gör-det-själv-trams, utan här var det full service. Morfar lämnade ofta sin Vovo duett till bilmeken (som liten visste jag knappt vad han hette) för att smörjas. Vet inte riktigt vad detta begrepp innebar, kan tänka mig ett mellanting mellan att serva bilen eller helt strunta i att göra något alls.

När man kom in i verkstan så fanns det en stor smörjgrop mitt i , och väggarna runt omkring var fulla med diverse verktyg och vätskor. Till vänster, tror ett par trappor ner, hade bilmeken sitt kontor, som man efter avslutat arbete lämnade med ett handskrivet kvitto i handen. Hela verkstaden doftade av olja och annat som hör verkstäder till, plus lite avgaser så klart.

Bensinen som bilmeken hällde i våra tankar (inte heller här något -gör-det-själv-trams) var av det gula slaget med en snäcka som symbol. Jag reflekterade väl inte så mycket över att källan inte verkade sina, det var ju bara att köra dit så fick man bensin och kunde köra vidare. Men en dag försvann de gula tankarna. Mamma fick förklara att även de kunde bli tomma och behöva påfyllning. De ersattes dock inte av nya gula tankar, utan av röda med en med ett namn som antydde en amerikansk delstat. (Mina beskrivningar av tankarna och deras namn kan med översättning till modernt språk jämföras med dåligt pixlade texter på SVT.) Hmm, inte bra att det blev något nytt här, jag kände inte helt igen mig... Så även när jag var liten så var det minsann andra tider när tankarna var gula, oj så länge sen det var...

Posten

Posten har precis som alltid genomgått ett antal förändringar. Innan jag var född eller medan jag var för liten för att ha minnen av det, så fanns posten inrymd i ett litet litet vitt hus inte långt från mormor och morfar. Familjen jag minns från detta hus tillhörde missionsförsamlingen. Det var ett äldre par med två vuxna döttrar. Frun - tant Ebba - var en av mina söndagsskolefröknar. Äldsta dottern var scoutledare. Jag tyckte alltid att hon var så vacker, och hon var en av mina favoriter i scouterna. Hon hade långt, svart, vågigt hår och glasögon (stora à la 70-tal). Posten i huset var som sagt före min tid.

Posten har också legat i ett stort rött hus nere vid järnvägsstationen. Jag minns inte den tiden heller, var säkert som vanligt inte född. I det huset bodde syskonen Tingersten, så när det slutade vara post så blev det "Tingerstens" kort och gott. Tingersten hade en blå citroën av det ädre slaget, och brukade ta med sina systrar på bilturer. Jag vet inte om det var Tingersten som hade hand om posten, de bodde i alla fall i huset så länge jag kan minnas.

Sedermera inrymdes posten i stationshuset, men det återkommer jag till i ett annat inlägg. Stationen ska ha en egen plats!

Efter stationen blev det lantbrevbärare. Brevlådor sattes upp lite här och var, längor med några stycken i rad. Brevbäraren Aina i sin gröna SAAB 99 levererade posten, tog emot brev, sålde frimärken, gjorde utbetalningar och tog emot inbetalningar, och man kunde även posta brev hos henne. Hade man ett ärende till henne så var det bara att sätta ut en liten plastskylt på brevlådan så kom hon och knackade på. Lantbrevbäraren var aktiv ända in på 80-talet, fanns kvar när jag lämnade Frinnaryd. Hur det är nu vet jag faktiskt inte, men troligen inte. Då kommer nog inte Aina i så fall, Aina finns nog inte längre. Hur som helst, på sommarloven brukade jag sitta i köket hemma och vänta på att hon skulle komma, för jag prenumererade på Starlet och Mitt livs novell. Det var veckans höjdpunkt när dessa tidningar låg i brevlådan. Vill minnas att det var på tisdagar... Jag hade också brevkompisar över hela världen, så brev väntade jag på varje dag.

Konditoriet

Som liten flicka var jag faktiskt med på Charlottendal och fikade. Jag har ett svagt minne av en endaste gång. Charlottendal var ett stort gult stenhus i lägre delen av byn, granne med den gamla posten. Det fanns en bagare där, hans namn minns jag inte alls, men jag minns honom. Han var lika snäll som han såg ut. Hans fru har jag inget minne av, men jag vet att hon fanns. Bagarens konditori bjöd ju så klart på hembakat - bröd, bakelse, småkakor osv. De hade även glass, och den randiga glassgubben stod förstås utanför.

Redan när jag var barn började bagaren bli till åren och hans konditori såldes till en kvinna med långt rågblont hår. Hon hade små barn och jag tror inte att hon blev någon ny konditoriinnehavare i Frinnaryd. Huset blev rött med svarta knutar och kompletterat med en liten veranda. Bagaren själv flyttade till ett litet villa villekulla i miniatyr i "gropen" på andra sidan järnvägen. Gropen hette området eftersom husen låg som i en grop. Enkelt...

Hårfrisörskan

Längre tillbaka i tiden fanns en barberare i Frinnaryd. Tror inte han fanns ens när jag var liten, så det var längesen. Huset där barberaren fanns gick under det allmänna namnet "barberarns", även om den verksamheten var borta sen länge. Men så en dag på tidigt 70-tal började det ryktas om att det skulle komma en hårfrisörska. Det gjorde det - en ung blond tjej vid namn Lisa. Hon hade alltid en blå framknäppt, figursydd arbetsrock, och hon hade en värmeborste som hade ett handtag som var lika blått som hennes rock. Att jag minns det är nog för att min mamma köpte den värmeborsten när Lisa skulle uppdatera sina arbetsredskap.

Lisa stannade några få år. Jag minns inte om hon hade familj eller om hon skaffade en sådan och flyttade av den anledningen. Efter henne kom dock Gunilla. Gunilla minns jag mest som gravid. Först kom en bebis och sen kom en till ett tag efter. Det fick ju till följd att det inte hölls öppet på heltid direkt, utan kanske ett par dagar i veckan. Barberarns var ju i sin tur inte så stort så efter några år in på 80-talet såldes barberarns och Gunilla och hennes familj byggde nytt längre upp i byn. Salongen tog hon med sig till det nya huset. Mormor var inte så glad för det, för hon började bli till åren och var inte helt nöjd med att behöva gå uppför Gärdesgatan för att bli fin i håret. Själv var jag aldrig i Gunillas nya salong. Vid det laget hade jag lämnat byn.

Övriga verksamheter

Så levande som det bara kunde vara... Förutom det jag beskrivit ovan, skrivit om i andra inlägg, samt kommer skriva om längre fram, så kunde Frinnaryd skryta med ett antal företag.

Det fanns en vagnfabrik, där ägaren helt enkelt "hette" Tage Vagnmakare. Eller han kanske inte var ägaren... En parallell jag bara drog... Vilken typ av vagnar som tillverkades har jag ingen aning om, det var före min tid. Jag minns bara huset. Det var ett stort rött hus (falu rödfärg så klart) och låg bredvid bilmeken. Vagnfabriken brann ner till grunden 1977. Morfar och jag hade varit i Tyskland och passerade Frinnaryd med tåget. Jag såg att det brann, men morfar missade det. Han trodde mig inte riktigt, och att beskriva det stora röda huset utan att nämna ordet "vagnfabrik" gjorde det ju inte direkt lättare för honom. Men vadå, jag visste väl inte att det huset kallades vagnfabrik... Men när vi kommit hem så fanns det gott om flammor att gå och titta på tillsammans med resten av frinnarydsborna. Jag vet faktiskt inte om det var ett livsverk som gick upp i rök här eller om det stod tomt.

Det fanns även en leksaksfabrik. Denna har jag inget minne av överhuvudtaget. Jag minns bara ruinen av den, i utkanten av skogen nedanför stationshuset. Såvitt jag vet står det där än idag och förfaller. Sorgligt... Frinnaryd har tyvärr en del gamla ödehus som ingen tagit hand om. På ett sätt är jag glad för att de står kvar som ett minne av min barndom, men samtidigt är det riktigt synd att de bara förfaller och glöms bort. Man kanske inte ens vet vem som äger dem...

Vi hade också en skräddare - Lood. Han fanns inrymd i ett litet vitt stenhus utmed Sunhultsvägen, i slutet av en kort liten snutt grusväg. När jag var med mamma här var jag inte gammal, och minnet är ju därför vad det är. Namnet Lood är för mig stora, runda, svarta knappar. Måste ha varit något vi lämnat in och fått fixat på något vänster. Känns lite som att dessa knappar hörde hemma i en mörkblå ullkappa.

Jag har också ett svagt minne av en sömmerska som mormor gick till, men här är jag inte säker alls. Kan inte ens säga var hon skulle haft sin verksamhet. Jag känner bara att ordet sömmerska figurerar i mitt minne och jag sätter det inte i samband med Helli, vår modeskapare med ett eget inlägg här i bloggen.

Så hade vi då vårt taxibolag - Fjärdhammar. Han var flitigt anlitad. Under min tid i Frinnaryd under hans aktiva år förbrukade han två peugeoter. De var modell större, så det blev han som fick skjutsa oss till sommarsimskolan varje år. Antalet ungar i taxin passade nog bra för att få ihop grupperna ute vid sjön, och Fjärdhammar körde skytteltrafik mellan Frinnaryd och Hullaryd. För att inte tala om alla sjukresor han fick göra, när våra äldre skulle till farbror doktorn eller tandläkaren. Fjärdhammar bodde i - just det - ett vitt stenhus. Det låg utmed Sunhultsvägen rättså i utkanten. Det vita stenhuset blev så småningom gult, tror det även fått panel.

Frinnaryd hade också rörmokare och elektriker, ett charkuteri, en möbelfabrik, ett mejeri samt Fritzells järnhandel. Och aktiva än idag förutom alla lantbrukare, är tvätteriet som efterträdde mejeriet, samt containertillverkaren. Frinab började ganska enkelt, men tog sitt patent och utecklades. Det sysselsatte ett antal unga pojkar under sommarloven. Numera är det ett internationellt företag, sålt sen många år. Men det ligger kvar i Frinnaryd. Ni kan inte missa det...

Ej att förglömma trädgårdsmästeriet med Smålands godaste tomater. Men denna verksamhet kommer så småningom att få ett eget inlägg...

Jag hoppas jag inte har glömt någon nu. Det har jag säkert...