Spirit says...: Reality - Augusti som gått

Augusti 2019

Den här månaden har bara flugit förbi! Det är inte länge sen jag sammanfattade juli månad. Men där är det konstigt... Det jag gjorde i juli känns just nu oändligt länge sen, men min juliberättelse skrev jag typ igår. Jag och tid - det är väl därför jag aldrig får något gjort. Det här med "äh, det tar jag längre fram" kommer blåsa mig på väldigt många drömmar...

Mina barn är så stora nu att de kan resa på egen hand. Det yngre har varit i Fuengirola i Spanien och det äldre lite varstans. Så vad innebar då detta för mig? Tja, för det lilla barnet inte så mycket mer än en baby på vift som klarar sig ur alla omöjliga situationer. Han hade en del diskussioner med den spanska solen, men så mycket sangria blev det nog inte. Och mitt visakort hade han fått med sig, helt enkelt för det kortet har gratis uttag utomlands. Och dessutom kunde mamma ha koll på spenderandet. Ganska sparsamt faktiskt! Det blev en del pizza kunde jag se, och lite shopping. Men det höll sig helt klart på en rimlig nivå. Det lilla livet hade sparat och gnetat och lyckats stoppa undan en nätt liten summa semesterpengar. Olyckligtvis kostar det ju pengar att ha egen bil, och när bilen går sönder så får man själv betala. Det blev inte så mycket semesterpengar kvar efter besiktning, reparation och ny besiktning, och när man dessutom slänger in en dos parkeringsböter på det så är man pank. Men tanken var hela tiden god, och visst kunde ju mamma och pappa bistå med lite hjälp till resan sonen och kompisarna planerat i tre månader... Att han sen hade med sig ett envist och otrevligt halsvirus hem var en annan femma. Han kunde skaffat klippkort på Näsets Läkargrupp...

Det äldre barnet är en annan historia. Hon är den förvirrade flygvärdinnan som bara klarar av att flyga på jobb, privat vet hon inte ens var säkerhetskontrollen ligger. Men tydligen hade det gått bra, för hon och väninnan landade i Barcelona med varsin resväska, och tågluffade sen därifrån till Nice, Cannes och Milano med ett kort stopp i Monaco - med varsin resväska. Någon hade ju avrått töserna från att köpa tågluffarsäckar, de påstods vara för små och inte rymma någonting. Alltså vandrade två flickor på drygt 20 år runt i Monaco - med varsin resväska. Kan det ha bidragit till att dottern inte var speciellt imponerad av detta lilla furstendöme som jag under min tågluff för 100 år sedan tyckte var så vackert. Hur som helst, jag blev indragen på mer än ett sätt i tösabitens semester. Hon har fyra vad hon själv kallar barn. I själva verket handlar det om en charmig kanin, en folkilsken kanin samt två tjocka marsvin rädda för sina egna skuggor. Dessa fyra små pyren måste ju ha mat, vatten och rent i burarna, och det var där jag kom in i bilden. Dag 1: Charmig kanin - check. Tjocka, rädda marsvin - check. Folkilsken kanin - hmm. Tyckte jag var snabb med att norpa vattenskålen, men vips så satt det ett par huggtänder i handen. Hygglo! Du kunde ha svultit ihjäl istället, ditt otacksamma lilla knyte! Så rengöring och påfyllning av mat, vatten och hö gjordes fortsättningsvis med grillvante. Har aldrig sett en snabbare kanin! På en halv sekund hade hon förflyttat sig från ena sidan av buren till den andra. Men när det var slut på semestern och mitt pysslande med dotterns barn inte längre behövdes så kändes det allt lite tomt. Vi hade blivit bra kompisar, jag och barnbarnen...

Jag själv hade planerat in en sista semestervecka. Nu blev det ju inte så mycket semester eftersom vi har ett hus som också behöver lite omvårdnad. Gavlarna skulle målas, fönster skulle målas och även bytas på västersidan. Och det växande gräset tar inte heller ledigt bara för att jag gör det. Men maken har ju alla möjligheter att ta hem hjälpmedel för att underlätta, så jag har åkt lift i min strävan att förbättra utseendet på vårt gemensamma hem. Höjder är inte det bästa jag vet, men eftersom det inte är någon fobi så kan jag hantera det så länge jag känner mig säker. Lite kul var det ändå. Och grannarna tyckte jag var duktig! Det brukar de tycka när jag hanterar manliga maskiner! Men måla ett hus med naftabaserad färg har sina sidor. Jag blev hög som en julgran, och karrékotletterna jag grillade liknade dansande grisar där de låg. Och när jag nöjd, nyduschad och sprutad med nya deodoranten lade mig i vårt färgdoftande sovrum vet jag inte vilken doft som sökte mig mest - färgen eller deodoranten...

Jobbet har inte direkt stressat sönder mig. Det har varit gott om tid att smita iväg och gå i kyrkan mitt på dagen. Ja, jag har bett på arbetstid - igen! Det har ju inte varit några kvällsmässor under större delen av sommaren, så det var ju nästan enda chansen. Kvällsmässor skulle dock starta igen den 14 augusti. Perfekt, tänkte jag! Det var dessutom högtid, och då är det viktigare än nånsin att dyka upp. Men ve och fasa - det krockade ju med blodbussen! Fanns inte en chans att jag skulle hinna göra båda sakerna på kvällen. Så det fick bli en dagsmässa till. Just den här dagen hade jag varit på massage på jobb. Det var en ny massör som var behagligt tyst medan hon masserade, men som använde en överdriven dos olja. Eftersom mitt långa hår fick falla för saxen för ett tag sedan så hade jag ingen svans att samla det i, så hela dagen fick jag gå omkring med nackhåret fullt av olja samt resten av kroppen luktande av detsamma. Har väl aldrig längtat så efter en dusch efter massage... Men vår härliga kyrkoherde höll en jättefin mässa, så jag lyckades glömma min "bad hair day" för ett tag. Den gjorde sig dock påmind igen när jag stod på blodtrailern och väntade på en stol för vänsterarmar. Och jag kände mig som en "stinky-pooh" med den intorkande oljan, som satt i kläder och hud och överallt. Usch, folk undrade väl vad jag har gjort... Strunt i det egentligen, men frestande var det att bara informera alla om att jag faktiskt varit på massage och att massören inte brytt sig om hur mycket olja som hamnade i håret. Och på tal om blodgivning: Härom dagen fick jag ett sms från blodcentralen. Det stod att blodet som jag gav den 14 augusti nu kommit till nytta för en patient. Kul att få veta så konkret, även om jag ju vet att det blir så. Jag har kanske hjälpt ett litet barn att överleva en bilolycka... Känns bra!

Och sonen har fått jobb! Familjen kan numera titulera sig Heltidsanställd Arbetsinnehavare. Ingen är företagare, studerande, arbetslös eller timavlönad. Eftersom den yngsta avkomman så klart var den siste att ta studenten så var han ju också den siste att kunna ha heltidsjobb. Yrkesutbildningar har sina fördelar. Efter att ha slängt ut CV till alla tänkbara elföretag var det till sist ett som nappade, troligen direkt efter att ha återkommit efter semestern. "Kan du vara komma på intervju idag?" "Ge mig en halvtimme!" Svaret på den intervjun kom två dagar senare: "Kan du komma hit genast?" "Ge mig till eftermiddagen, jag ska utnyttja mitt klippkort hos läkargruppen". Eftermiddagen samma dag ringde sonen: "Jag har fått jobb, jag börjar i morgon." Snabba vändningar med andra ord, och helt perfekt. Efter lite timmar här och lite timmar där på olika ställen samt en resa och lite sommarlov så är allvaret ett faktum. Lärlingsplats, valv, belysning. Och dessutom deltagande i TV-licensplikten. Lyckan är fullständig!

Musik: "I'd rather be high" med David Bowie