Reality - Februari som gått

Februari 2020

Konstig månad, detta...  Att allt är snett när det gäller klimat och väder, det är inget nytt.  Men när februari beter sig som att det var april, då är det riktigt snett!  Vintern och snön lyser fortfarande med sin frånvaro, och inga vinterdäck sitter på min bil.  Lite riskabelt tycker en del, men det är lite miljötänk där eftersom jag har dubbdäck.  Vill ju inte slita upp asfalt i onödan.  Men som sagt, ingen snö i sikte.  Istället har det varit höststormar så det har stått härliga till.  Dennis avlöste Ciara, varningar gick ut i media, det är översvämmat och sönderblåst.  Solen har skinit medan regn och hagel vräkt ner, sex plusgrader ena dagen, en minusgrad nästa dag.  Upp och ner är det minsann...  Men gräsmattan är ganska grön och krokusarna har poppat upp i rabatterna.  Hade önskat att det var ett par månader senare, då hade det passat bättre...

Februari är månaden då man ska sporta.  Det är ju inte så lätt när det inte är väder att sporta i.  Det är knappt där är snö i vare sig fjällen eller alperna.  Det hindrade ju inte kollegorna från att åka på semester.  En del kom hem nöjda, andra mindre nöjda.  Men oavsett vilket så skulle det ju diskuteras snödjup, temperatur, vilka backar man åkte, bla bla bla.  Skidor är kul, men inte riktigt min grej eftersom jag är för bekväm för denna aktivitet.  Låsa in fötterna i betongfundament, spänna fast dem på ett par plankor av senaste snitt i både färg och form, spöka ut sig som en rymdgubbe, och sedan trängas med Liftwaffe i kön till transporten till toppen, missa att sätta sig, ramla av, sträcka sig efter eländet och bli släpad tills man tappar taget, bli till allmänt åtlöje, hötta med stavarna åt de hånskrattande självgoda fjantarna som glömt hur det började, och sedan minnas äventyret som en enda stor pinsamhet.  Jag har kommit en bit på vägen sedan det där begav sig, men kul var det inte.  Kan ju också minnas när jag hamnade i en puckelpist, tänkte att oj, här har man verkligen missat att pista ordentligt, såhär kan det ju inte se ut!  Eller när jag missade svänga vid stupet jag flög rakt ner över och landade i snön med skidor och stavar som plockepinn runt mig.  Men också att jag gick från blå backar till svarta backar på en vecka, var först ut i en röd helt nypistad backe, solen sken och snön glittrade.  Så mitt förhållande till utförsåkning är lite varierat.  Det är kul när man väl åker, men allt runtomkring vill jag helst slippa...  Nej, jag är nog för bekväm för det där.  Skönare att bara ta på sig jacka och skor och ta en promenad, eller springa en runda.

Men sportlovet betydde en del annat också, för oss som var kvar och höll ställningarna på jobb.  Det var ganska tomt på avdelningen, flera hade semester.  De två värsta pratkvarnarna var inte där, och gissa om det var tyst och lugnt!  Vi var flera som njöt hejdlöst.  Men ve och fasa...!  Andra skumma ljud hördes i landskapet.  Någon som hade radio på?  Det får vi inte, vill man lyssna på något så är det lurar som gäller.  Men som jag tidigare skrivit om så finns det en avdelning som gärna hellre tittar på TV än jobbar.  Och just den avdelningen var det.  Och det var TV så klart, inte radio.  Alltså, hade de nu varit intresserade av skidskytte-VM som gick av stapeln denna månad, så hade jag ändå haft en viss förståelse trots allt, när de nu som sagt tycker det är helt ok att titta på sport på arbetstid.  Men det som visades när jag gick förbi var inte skidskytte...  Det var - håll nu hårt i hatten - BIG BROTHER!!!  Alltså, hallå!!  Kom nu inte och säg att man inte kan säga något negativt om ett program man aldrig har sett, men jag har faktiskt sett lite av detta förfärliga avfall till förnedrings-TV.  I väntan på andra program har vi zappat bland kanalerna och fastnat på denna styggelse.  Det räcker med en enda liten minut för att få klart för sig att detta är förnedring och fördumning på högsta nivå.  Vet inte om förnedringen avser deltagarna i skräpet eller tittarna.  De som tittar är ju redan dumma för att de just tittar, och de som deltar är förstås ännu dummare.  För att inte tala om hur dumma de som gör programmet är.  Men den dummaste av dem alla måste ju ändå vara den som kom på idén en gång i tiden.  Den personen är ju så dum så att kalla honom/henne dum är en förolämpning mot dumma människor!  (Jag älskar det där sista!  Jag har snott det från "En fisk som heter Wanda" där Jamie Lee Curtis förklarar för Kevin Cline just precis hur dum han är.)  Hur som helst, min koncentrationsförmåga på mitt arbete, och det lugna tysta landskapet blev plötsligt en plåga.  Jag var inte den enda som stördes av detta, men ingen verkade vilja säga till kollegorna.  Men jag kunde inte hålla mig.  I all vänlighet berättade jag att det hördes väldigt tydligt bort till oss och att det störde.  Vips så sänktes volymen!  Nästa dag var det samma sak igen...  Ännu en gång sa jag till på ett vänligt sätt och volymen sänktes.  Kollegan jag sa till den här gången skojade lite och sa att det faktiskt var arbetsrelaterat för det handlade om lastbilar.  Hmm, undrar hur...?  Haha, jo för alla i det programmet är körda!!!

Körövningen har börjat igen.  Det blev en rivstart.  Kören har bestått av ett gäng glada sångare varav en del sjunger hellre än bra.  Och läsa noter är väl inte det viktigaste man kan kunna...  Helt klart är det en fördel om man vet vad som menas med "sidan två, fjärde systemet, upptakt till tredje takten, andra versen".  Somliga frågar mer än en gång var vi ska börja...  Stackars körledare, hennes tålamod testas verkligen emellanåt!  Men ny som jag är i kören så har jag inte sagt något, känner mina medkorister för dåligt för att vilja sucka och himla med ögonen.  Vad jag tänker är en annan sak, och jag håller det för mig själv.  Men där finns ju andra som tagit tag i saken nu och det resulterade i ett bildande av ytterligare en kör - en ensemble bestående av ett fåtal men erfarna och kunniga körsångare.  Glad är jag ju så klart över att även jag blev tillfrågad efter denna ensembles första framträdande, jag har i ärlighetens namn tyckt att körens repertoar varit väldigt enkel ibland och tyckt det varit tråkigt när vår ledare sänkt tonarten för att vi inte satt de höga tonerna.  Slut med det nu!  Men det tråkiga var att informationen liksom fastnade någonstans och allt blev så fel från början.  Känslorna svallade och vännerna i "gladkören" var lite ledsna och lite arga.  Men sånt lägger sig, nu är vi up and running, och bägge körerna sjöng med lyckat resultat för en vecka sedan.  Dock innebär ensemblens repertoar mer övning än vad som först var tänkt.  Det är inte de lättaste styckena vi ska ta itu med!  En underbar utmaning och vår kära ledares dröm!  Hallelujakören från Händels "Messias" känns som en promenad i parken helt plötsligt, och den är nog det svåraste jag gett mig på hittills.  Så en del extra övningstillfällen blir det, och det blir också till att öva hemma.  Det gjorde jag innan.  Man får ju passa på medan make och son inte är hemma, vill ju inte utsätta dem för detta.  Konstigt att man tänker så egentligen.  Jag är med i den här kören för att jag kan sjunga, och ett stycke med fem satser och en maxton på höga ass, den kräver sin sopran.  Så inne i tvättstugan, sittande på en hög med smutstvätt, noterna i knät, plinkande på en pianoapp i mobilen (ska köpa keyboard), pep jag fram dessa höga toner efter bästa förmåga.  Inget är njutbart när det tas ur sitt sammanhang, så här spelar röstresurser ingen roll. Det är det färdiga resultatet som ska vara njutbart, och när alla har övat sina stämmor och vi träffas och flätar ihop verket, så kommer det bli något helt annat.  Och sätter vi detta på Långfredagen, då blir det en rysare som kommer få håren att resa sig på församlingsmedlemmarna.  Och Gud i sin himmel kommer att le...

Ja, det är väl härligt att man har något att glädja sig åt i en värld full av elände.  Influensan baserad på coronaviruset sprider sig som en löpeld över en stor del av världen.  Det började i Kina, och eftersom de inte gjorde vad de skulle så har viruset skördat onödiga dödsoffer.  Och det har spridit sig till Europa och även till Sverige.  Så nu kommer den vanliga förmaningen:  Iakttag god handhygien.  För en del av oss är det en självklarhet, men nog inte för alla.  Vi slipper åtminstone springa till apoteket för att handla munskydd som inte finns och som ändå inte hjälper.  Nys och hosta i armvecket, tvätta händer med tvål och varmt vatten, använd handsprit om tvål och vatten inte finns tillhands.  Stanna hemma från jobb om man är förkyld och har feber osv osv.  Svårt att veta var man ska dra gränsen börjar det bli.  En kollega blev uppmanad att hämta sitt barn på dagis eftersom han snorade.  Hade inte tagit lång tid att tömma det dagiset, vilka ungar snorar inte...?  Kollegan idiotförklarade dagispersonalen och satt lugnt kvar på sin stol till arbetsdagens slut.

Jag är en språkpolis, det vet alla som känner mig.  Alltså var det inte alls svårt för mig att tänka mig att rubriken på sidan i tidningen var korrekt:  Ämneslärare i svenska håller ej måttet (inte i matte heller för den delen, men det gendarmeriet lämnar jag till mattepoliserna).  Kan jag mycket väl tänka mig, det räcker att se nyheterna för att märka det.  Tidningsjournalisterna är väl någorlunda duktiga, men allt annat löst folk göre sig icke besvär.  Särskrivningar, syftningsfel, subjekt/objekt, skiljetecken, tidsvarianter, talspråk...  inga kunskaper någonstans.  Eller vad sägs om detta?  Hoppas ni kan klura ut vad det egentligen står.

"Mellan mjölk och smör behöver mej till mat lagning som är slut.  Bland färs och pasta finns och svamp." 

Välkommen krokus

Höga ass...  Det ni!

Inspiration - I natt jag drömde

Min tid är nu

I natt har jag delat matta med Hedda Stiernstedt.  Låter konstigt, javisst.  Drömmen om henne var också konstig...

Jag var i Ljungenskolans sporthall för att träna.  Det var dock inte ledigt i hallen, och i verkliga livet var detta inget ovanligt.  Det hände titt som tätt att där var annan aktivitet och ingen hade meddelat oss (min taekwondogrupp).  I drömmen var det någon sorts loppis i hallen, typ en outlet, med bara kläder.  Det låg

kläder slängda överallt, där var klädställningar med kläder slarvigt upphängda på galgar.  Med andra ord såg det ut som en kaotisk rea där folk rivit och slitit ohämmat i plaggen.  Utmed ribbstolarna låg tjockmattan utslängd, och det var här jag och Hedda Stiernstedt krupit in under en filt och gömt oss från kaoset utanför.  Och ute i hallen fanns för mig både kända och okända ansikten, nya som gamla.  Det fanns även en ryggtavla på en gammal vän som inte längre är min vän.  "Gå du, jag vill aldrig se dig mer", tänkte jag om denna fd kompis.

Så hur tolkar vi nu detta?  I verkligheten var jag faktiskt på klubben igår för att ställa upp på en fotografering.  Jag var tveksam till det redan från början eftersom jag inte längre tränar, men kompisarna ser det ju inte så.  Det var roligt att se dem igen, men det rev upp en massa blandade känslor.  Kaos i huvudet...  Sen ville jag bara gömma mig.  Men Hedda kan jag inte få in någonstans...

Hedda Stiernstedt

Inspiration - Newspaper bloopers

Läs det finstilta:  Skåne är BÄST i Sverige på överbeläggningar!  Grattis!!

Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Idrottsplatser – samlingsplatser för friskvård

I små byar får man ta vad man kan få när det gäller idrott.  Jag måste ändå säga att lilla Frinnaryd hade (och har säkert fortfarande) ett bra utbud på aktiviteter med tanke på sin storlek.


Elljusspåret

Har jag berättat om redan (se Frinnaryd vinter april 2019), så det kan ju bli lite tråkigt att upprepa sig. Men jag kan ju tillägga att elljusspåret inte lämpat sig bara för skidor, utan även för tipspromenader, som anordnades med jämna mellanrum.  Detta gör man fortfarande…


Skridskobanan

Det fanns även en skridskobana.  Den låg mittemot bygdegården och användes flitigt av både bandylag, skolans gympatimme eller friluftsdag, byaktiviteter samt helt vanliga hobbyskejtare.  Varje vinter, när temperaturen började sjunka mot minus, höll vi barn koll på skridskobanan.  ”Har de spolat, har de spolat?!”  ”Jaaa, de har spolat!!”  Så snabbt som ögat var det termooverall och så många strumpor som kunde trängas i de två storlekar för stora skridskorna som gällde, och rusning till den nyspolade men tillfrusna skridskobanan.  Ofta planerade man för en heldagsutflykt, så då var det även matsäck med smörgåsar och varm chokladmjölk med i lämplig väska.  Sen var det det vanliga i-landsproblemet…  Ska man gå till skridskobanan i skridskorna, eller ska man gå i kängorna och ta skridskorna med…?  Det ena eller det andra kan verka självklart beroende på vem man frågar, men såhär var det:  Gå i skridskor – efter en hel dags åkande var man duktigt trött i fötterna, och då stappla hem i dessa ganska obekväma fotplagg var mer än tröttsamt.  Ta med skridskor – kängorna som fick stå hela dagen var obehagligt kalla att dra på sig, och lilla mormor som var rädd om mig tyckte inte om att jag skulle bli kall, för jag kunde bli sjuk.  Så det fick bli lite blandat där.  Ibland tror jag till och med att jag tog min lilla röda spark, så slapp jag både bära tungt och gå till fots.

Vi flickor hade så klart konståkningsskridskor.  Först handlade det nog mest om att det var lättare att bromsa eftersom det finns taggar framme i spetsen.  Här talade man tyst om att man också kunde stå på näsan av samma taggar…  Sen var det också det här med konståkning.  Ingen av oss ägnade oss åt den sporten, men vi var hobbyåkare.  Jag ville gärna börja med det, men mamma förklarade att det var alldeles för dyrt så det var ju omöjligt.  Suck…  Men jag var isprinsessa ändå!  Jag och mina kompisar var isprinsessor!  Vi gjorde små hopp, snurrade flera varv, åkte bakåt på konståkningsvis och alla andra möjliga vis.  Åka fort var också ett måste, och det var jag duktig på.  Det fanns en liten läktare vid ena långsidan, så där satt vi och tittade på varandra när vi åkte våra små program. Ibland åkte vi par.

Eftersom vi tillbringade hela dagar på isen så kunde vi ju inte undvika mörkrets inbrott.  Ibland blev det helt enkelt becksvart.  Någon hade dock lärt sig hur man tände strålkastarna.  På en av lyktstolparna satt en dosa med en brytare, och det var bara att trycka brytaren neråt så tändes allt.  Det var mysigt att åka skridskor i strålkastarljuset – lite star struck, typ…

Det fanns något som hette ”skridskor till tusen”, som anordnades tror jag varje vinter.  Man skulle åka 1000 meter, så klart.  Det var åtminstone målet.  Både barn och vuxna deltog i detta, och jag minns en kväll när jag svepte runt banan i hög hastighet och varvade ett antal människor.  Somliga var riktigt imponerade!  Här var det slut med isprinsessastuket, nu var det mer långdistans som gällde (dock fortfarande konståkningsskridskor).  Långa svepande skär med ena armen viftande utmed
sidan och den andra växelvis på ryggen.  Ja, konståkningsskridskor behärskade jag till fullo, och än idag skulle jag aldrig komma på tanken att använda något annat.  I högstadiet envisades vår gympalärare med att vi skulle ha hockeyrör eller bandyrör, för de där taggarna var inget att ha ansåg hon.  Som att cykla utan broms…  Jag har aldrig ägt några andra skridskor än konståkningsskridskor, och jag har dem kvar ännu.  Min man har försökt kasta dem ett antal gånger, men det blir kalla handen.  Barnen och jag har åkt tillsammans, minsann.  Flickor konståkningsskrillor, pojke hockeyrör.  Så det så!  Våga vägra feministextremismen!


Fotboll

Frinnaryd hade även ett litet antal fotbollslag (har fortfarande – fotboll går inte utrota!). Idrottsplatsen låg förbi järnvägsstationen, typ i andra ändan av skridskobanan.  På den här fotbollsplanen delade herrlaget (eller herrlagen, minns inte så noga), damlaget och knattelaget på tiderna.  Tror de samsades ganska bra, hörde inget gnäll.

När jag var barn hade man en gång om året en vänskapsmatch mellan herrlaget och någon annat litet lag som jag inte minns vilket.  Damlaget, kanske…?  Eller så hade de bara delat upp byns alla herrar i två lag, helt enkelt.  Jag låter det vara osagt…  Hur som helst, jag var inte särskilt gammal, borde varit 4-6 år.  Hela byn var ju vid idrottsplatsen vid dessa event.  Förutom matchen så fanns det lite stånd med tombola, varmkorv, godis osv.  Och så – ponnyridning!  Liten flicka, glad för djur, kul att åka något annat än bil…  Ja, ingen tvekan om varför jag var där!  Det var ingen längre tur, ungefär en långsida av fotbollsplanen och tillbaka.  Lite läskigt tyckte jag allt att det var, särskilt när första längden var avverkad och det var dags att vända vid grinden och skritta tillbaka.  Svängen där fick mig att börja glida av sadeln och flickan som ledde min lilla ponny tog tag i mig och rätade upp mig. Ja, så var det ju så klart inte varje gång…

Fotbollsplanen var omringad av ett grönt räcke.  Både stolpar och överliggare var grönmålade och ganska grova, men det funkade ändå att använda dem som gymnastikredskap att snurra och klänga på och hänga knäveck i.  Med andra ord hade fotbollsmatchen väldigt liten betydelse för mig…  Det enda jag minns är faktiskt morfar som svettig och iförd en gul uppknäppt jacka lade en hörna och sparkade iväg bollen.  Fotboll har fortsatt att aldrig intressera mig, så därför var det desto konstigare att jag gick med i damlaget när jag var 16 år.  Men vad gör man inte för lite fritid ihop med bästa kompisen?  Eftersom jag var så lat av mig, så var det perfekt att få vara målvakt.  Jag slapp springa så mycket.  Det var bara det att jag inte tyckte det fanns någon anledning att träna heller, det var ju inget jag behövde kunna för att vakta målet, liksom.  Alltså var tränarens kommentar att det var dålig träning på mig väldigt orättvis!  Då hoppade jag av.  Tror inte någon saknade mig, vi förlorade en bortamatch med 13-0…


Gymnastik

Då var det roligare med gymnastik.  Det fanns en del grupper i Frinnaryd, alltid något som kunde passa.  När jag var mindre var det barngympagruppen som gällde.  Vi höll på med allt som var roligt för barn i lågstadieåldern – hopprep, redskapsgymnastik, ärtpåsar, bollekar av alla de slag, skeppsbrott.  Gymnastiksalen hade så mjuka bollar.  Man kunde tro att de var dåligt pumpade, men de skulle vara så.  De var blå, stora som fotbollar, och luktade på ett alldeles speciellt sätt.  Jag minns ännu doften, och på bara bråkdelen av en sekund skickas jag tillbaka till min första skolas
gymnastiksal och allt roligt jag hade där.  Ok, slut på nostalgi…  Dessa bollar var perfekta för spökboll.  Det gjorde ju inte direkt ont att få dem på sig, liksom.

Det roligaste var ändå skeppsbrott…  Det innebar att vartenda redskap drogs fram – bockar, plintar, bänkar, mattor, bommar, räck, rep.  Sedan skulle vi använda oss av alla redskapen och förflytta oss hela tiden utan att nudda golvet.  Det fanns ju någon som var utsedd till pirat och den skulle vi akta oss för.  Blev vi tagna så fick vi gå och sätta oss, och det ville vi ju inte.  Nuddade vi golvet fick vi också gå och sätta oss.

När vi blev äldre hamnade vi så klart i en grupp för ungdomar.  Det var inte lika kul…  Uppvärmning skedde med hjälp av en LP-skiva och därtill hörande rörelser, och sedan en urtråkig dans som jag har för mig hette Miss Nancy Brown.  Men lite redskapsgymnastik slängde man in då och då, och det var så klart det roligaste.  För att inte tala om volleyboll!  Det blev mycket av den varan.  Jag var faktiskt duktig på volleyboll, rena serve-esset.  Kunde vända en match från 0-5 till 10-5 på bara en serverunda.  Baggerslagen var inte heller att leka med.  Fingerslagen däremot lämnade en del övrigt att önska...

Så klart fanns det en husmodersgymnastikgrupp också.  Denna hann jag dock aldrig ta mig till innan jag flydde fältet.  Istället för gympagrupperna gick jag över till truppgymnastik, med träning förlagd till Sunhult.  Då blev det gymnastik på riktigt...!


Tennis

Min moster är en driftig dam, har alltid varit.  När hon tog sitt pick och pack och flyttade från Tyskland till Sverige blev hon uttråkad och ville ha något att göra på sin fritid.  Hon tog en dust med kommunen och ordnade till en tennisbana.  Den blev snart populär och som jag förstår det ganska välbesökt och fullbokad.  Mer än så vet jag inte om den, tennis har aldrig blivit av att jag gett mig på. En gång provade jag på skoj, men lyckades inte få iväg bollen…  Håller mig till badminton.
Men skönhet falnar, så även tennisbanor.  Idag står den övergiven och ledsen, full med ogräs och sprucket underlag.  Kunde inte låta bli att pika moster, som vurmat så för denna bana.  Ja, men nä, alltså, det är ju kommunen, de har inte gjort vad de lovat, så att…  Alltid någon annans fel…  Men vad vet jag, jag var inte inblandad.

Skridskobanan sommartid

Tennisbanan

Gympasalen som den ser ut idag (betydligt mycket mindre än jag minns den)

Idrottsplatsen

Reality - My goodbye

When life turns around

You’re in my head…  I wish I could ask you to leave, but I also wish I could ask you to stay.  You were one of my best friends and we let go of each other, and for my part in that I am for ever sorry. You think you have all the time in the world, but too many times I have had to realise life is too short to think like that.  But for what it’s worth – you were on my mind a lot more than you would think, wondering how you were, what you were doing, what you were doing for a living.  And I still didn’t bother to ask…  You were only a phone call away.

I was having a bad day, crying over everything and nothing.  Why? I had no idea.  Then I read a tribute on a place as trivial as facebook.  I had to read it more than once to understand that you were not just leaving this country, you were leaving this life.  That was a lot to take in…  You were younger than me!  You were happy, always happy no matter what came your way!  It wasn’t supposed to be like this…  But Heaven gained a new angel that day.  And when the stars come out I will look for you, because I know you are out there somewhere.

Our friend found a wife in South Africa.  That was you.  And he married you on our wedding anniversary!  From the first time we met we became the best of friends.  We talked and talked and forgot everything else.  Our husbands were working on our house and we were just having fun.  We talked about and laughed at everything from sex to marijuana, from beauty to sponge cakes, from parents to work applications.  As much as you loved anyone you also loved my kids.  You played with them, laughed at them and with them.  And one of those beautiful summer days we went to the beach in Klagshamn.  To lift the weight off my shoulders for a while you kept an eye on my children so I could swim.  You were not much of a beach person really, you were happy in the shade with your clothes on.  Not that you were bothered with your weight, I don’t think you were.  You just didn’t like being in the sun, exposed to the rays.  You were beautiful inside and out…

It was tough for you in the beginning.  Finding work could be hard for anybody, and for you not knowing Swedish it was of course worse.  Cleaning staff is needed always, and that’s what you got.  After having worked in shipping for years it was a huge change.  But a job is a job, and better than nothing while looking for something else.  You were doing a nail course in order to fix ladys’ nails in a beauty parlour somewhere or on your own.  I can’t remember that you ever finished this.  Later on in life you’d go from nails to feet, but you didn’t know that then…  But working as a cleaner could give you the possibility to look for work at the companies you were doing the cleaning for.  However, you soon found out that they thought they were too good for you and would not hire the cleaner…  So unfair!  But it was their loss, they didn’t realise your true value…  But then finally…  You were about to become my neighbor, applicating for a job near where I worked, down in the port.  You were so hopeful, so happy!  And then you called me, telling me what they had told you: “The good news is you got the job.  The bad news is that the position will not be developed after all. ” So the new position they were starting would not start…  You were just laughing at the whole thing, despite the fact you were back to square one.

You had so many crazy ideas, you were so adventurous and spontaneous.  The sky was the limit… One thing I remember in particular – your wished to introduce me to certain substances…  But I have never ever tried any kind of narcotics, why should I start now…?  The closest I’ve come was the smell of pot from the coffee shops in Amsterdam.  One evening after too much wine you suggested we’d go to Copenhagen to get some weed.  You said it was such a nice feeling, maybe something to put on my bucket list.  I had made the mistake of telling you I was curious about pot and it would be fun to try it.  Then we laughed a bit more, just like we were high already.  I knew this would never happen, but you can’t stop a girl from dreaming…  I had the perfect and honest reason not to, and I told you. “There’s only one problem – I can’t smoke…”  But we did have some wine, and we sure enjoyed it.  And you taught me one thing: “You want coffee?” “No thanks, I’m still enjoying my wine.” I think of you everytime I turn coffee down if I have wine left in my glass…

I also think of you when it comes to dying my hair.  I used to tone my hair, meaning the color would wash out eventually.  Took some effort, as it needed to be renewed quite often. “Why don’t you go for permanent hair dye?” you asked.  My reply was I was afraid to in case I’d fail.  I had done it once before and my dad called me an idiot, more or less.  But I took your advice and used permanent hair dye for years.  I gave it up only about a year ago, as I got so tired of the grey roots.  That was all your fault, my friend.  And now I let the hairdresser do it…

Your husband had bought a house for the two of you to live in.  You trusted him on that, and I think you liked the house.  We visited you there once, and it was a very nice house with great potential. You had so many plans for this house.  You had brought your things over from South Africa – couches, curtains, washing machine and dryer and some more furniture.  For your hubbie it was pretty tough.  He was working full time, helping other people with their houses and then he had yours too to work on.  Energy and time…  There was not enough of any of them…  And the money issue with only one person working full time.  But you were happy, and you were so proud of your curtains that you finally had a window for.  You had been talking about those curtains so many times, and I was happy to finally be introduced to them.  Your laundry room must however have been under restoration.  Your washing machine was standing in a corner of some empty space underneath the staircase.

We were like little girls…  As close as we were we had to have some kind of childhood together.  Do you remember that time when a pen had fallen through the wooden floor of our patio?  We could see it through the gaps but could not reach it.  Of course a pen lost was not a disaster, but it became a mission to us.  We were lying on our stomachs, trying to figure out how to get that pen up.  You analyzed the whole situation and came to the conclusion: “We’re basically fucked…”  Well, it seemed that way, but the pen came back up somehow.  Mission accomplished!

Then we sold the house and bought a new one.  As it happened your hubbie’s services were needed once more.  And I got to see you again!  By that time you were talking about gastric surgery.  You had an appointment in Belgium, a clinic there that would perform some kind of gastric bypass or sleeve with the possibility to make your stomach bigger again in case you got too skinny.  The only problem was your citizenship.  I’m not sure I ever understood what the problem was, as you were a Swedish citizen.  You were, weren’t you…?  But you won over the authorities – you always won – and you would have this done.  I was so happy for you, too much weight takes its toll…  Your husband may not have been quite that thrilled as he liked you big (a lot of you to love), but with him being skinny as flag pole, he wouldn’t understand.

Times changed, they always do.  You and your husband got divorced for reasons I’ll keep between you and me.  But not living together doesn’t necessarily mean love died.  You were a strong woman.  You came here with only your husband in your Swedish life.  Then you got some friends, then you got working colleagues, and more friends, and then you had the strength to leave the one person you came here for.  Not because you didn’t still love him, I know that…  And he loved you until the very end...  Anyway, in the middle of this we got to talk again, after quite a few years.  We met at Emporia shopping mall, and talking on the phone I even had to describe my outfit in order for you to find me. Was it really that long ago?  Well, it was a few kilos ago, I’ll tell you that!  You had really lost a lot of weight!  We grabbed a coffee and talked for a long time…  My son was there too and you were so happy to see him, and he you.  We went shopping, and had a blessed day together.  You updated me on love, work, friends and weight loss.  There was no risk for you to let it get to your head. Being skinny was just not your thing.  You showed me pictures of how skinny you became after a short period of time.  “I was 57 kg, I had no tits, I had no bum…”  So you went right back to Belgium and told them to untie your stomach a bit.  And you looked so good…!

So the last time I physically saw you was in May 2013.  The last time I talked to you was on messenger, October 2017 when you told me your ex husband had a bad accident.  We should have stayed in touch after that.  I was fighting my own demons at that time, and as much as I needed a friend I couldn’t let anyone in behind the doors of my screwed up brain.  The next time I came close to you I was saying goodbye to you at your coffin.  And this time I brought my daughter, who also was deeply sorry for having lost you.  Oh my sweet friend, why didn’t you tell me…?  It hurts me to think that maybe you thought I wouldn’t care.  Still I doubt you’d think that.  We were just not part of each other’s lives anymore…  And you didn’t want to bother me.  I don’t know.  All I know is that you were sad too for not telling me.  Why else would you make me cry before I even found out you were gone…?  So there you were – inside a wooden coffin with sun flowers on and around it.  What flower could possibly suit you better?  You were always reaching for the sky, striving for the sun.  It was a different kind of funeral.  Your friends were playing “Baker Street” with Gerry Rafferty before the ceremony started.  I’ve heard that song so many times, but from now on it will always remind me of the last time I said goodbye to you.  It was quite powerful to listen to it in the chapel.  I’ve always liked the song, but all I could think of at the time was how good it really is.  And it brought you back somehow, you were in the chapel with us.  Best song, it had your name on it.  And it worked its way into my head.

We put paper butterflies and roses on your coffin and told you to sleep tight and have a safe trip back home.  We wrote condolences in the memory book meant for your ex husband.  But we didn’t write anything personal on a piece of paper to put on your coffin.  What would we write?  With nothing prepared it would only have been trivial.  My last words to you are right here, and I think you will feel them just as much as you would have felt them on your coffin…  So we bowed to your partner, and we bowed to your ex husband.  And we left you behind.  And a mother in another part of the world will get her baby back in a coffin...

I have another song for you, my friend: “You saw me crying in the chapel…”

I miss you…

When words are not enough

Inspiration - I natt jag drömde

Livet är en fest

I natt har jag lekt charader.  I den här drömmen figurerade två personer ur verkliga livet – en domarkollega från taekwondo och en gravid kollega från jobb.  Vi lekte charader i en för mig obekant lägenhet.  Eller vi och vi…  Domarkollegan satt i soffan utan att röra en fena och den gravida kollegan minns jag bara känslan av.  Hur som helst, mitt sista bidrag till leken blev ganska spektakulärt.  Jag låg i fosterställning på golvet och föreställde ett barn som höll på att födas.  När jag sen ”poppade” ut sa jag:

”Here’s where life begins!”

Ibland är analyser av drömmar lite roliga att göra…  Här har jag en klar bild av dubbla betydelser. Först och främst den uppenbara: Den gravida kollegan som ger nytt liv.  Sedan den andra lite mörkare: Mitt nya fria liv utan taekwondo och domaruppdrag. 

Nej, jag lägger inte upp någon bild på en födande kvinna...
Bild från internet

                                                       

Inspiration - Bowie Lyrics Quote Let's Dance

Just when the best things in life are gone

I look into your eyes

Reality - Januari som gått

Januari 2020

Kan inte låta bli att spinna vidare på nyårsfirandet, det var bara så komiskt…

Eftersom varken maken eller jag var särskilt roade av kycklinggryta på nyår (eller någon annan gång heller för den delen) så hade vi med oss egen mat – planka.  Det var fler som inte ville ha kycklinggryta till nyår.  Dottern i familjen hade opponerat sig på ungefär samma sätt som vi (kycklinggryta på nyår?!!) och en annan av gästerna sade sig inte tåla morötter, som då denna numera ökända gryta innehöll.  Det hela slutade med att min kära make offrade sin planka och lät dessa två damer dela på den medan han själv åt kycklinggrytan och för artighets skull berömde den något alldeles väldigt.  I övrigt så rådde allergier och intoleranser i sällskapet.  Laktosintolerans är ett stående måste, någon måste absolut ha koffeinfritt och nötter var tabu.  Dessutom hade den enda rökaren i sällskapet astma och klagade över vilka problem denna sjukdom åsamkade henne.  Dessa allergier var det stora samtalsämnet vid bordet, kan inte minnas att vi alls pratade om något annat.  När efterrätten sedan kom kunde jag glädja mig åt marängsviss.  Helt perfekt sött och fett i en härlig blandning till ett festligt tillfälle!  När den vispade grädden kom kunde jag inte låta bli att fråga om det var riktig grädde eller någon form av ädelvisp.  ”Ja, den är riktig, laktosfri.” Jag ger upp, tänkte jag.  Och istället för banan serverades frusna bär i form av blåbär och hallon.  Bara för att spinna vidare på ämnet undrade jag på skämt om det var svenska bär.  Svaret var däremot helt seriöst: ”Det vet jag tyvärr inte…”  Och precis som på midsommar (samma folk) var det en person som tittade djupare i glaset än alla andra (rökaren - vem annars?). Vin, likör, vodka – allt slank ner.  När hon sedan började klänga på mig med en sluddrande buhu-historia från när hon var 13 år så drog jag ner rullgardinen.

I övrigt har denna månad tyvärr inneburit en hel del död.  Som jag berättade redan i december så förlorade jag en av mina bästa väninnor, och för en vecka sedan var jag på hennes begravning.  (Hon kommer få ett eget inlägg inom kort.)  En facebookvän förlorade sin mor, en annan hade precis fått upp en gravsten till sin döda pappa, en domarkollega förlorade sin pappa och min familj i USA fick sin katt dödad av grannens hund.  I vårt hem har vi dock bara sagt farväl till julgranen.  På något konstigt sätt känns det som att även växter av alla slag har känslor, och varje gång jag klipper ner en förbrukad julgran, för varje gren som faller, gör det lite ont i mig.  Den här gången tror jag det gjorde ont i granen också, för det rann tårar utmed stammen.  Det var ingen gul kladdig kåda, utan en klar vätska formad som tårar.  Inför nästa jul kommer jag nog falla för min makes önskemål sedan många år – plastgran.  Men den ska vara miljövänlig och helst dofta riktig gran, ingen wunderbaumliknande skitlukt!  Vi får se hur många gånger jag hinner ångra mig innan det är dags med en ny gran…

Och så samma dilemma som varje år – födelsedag…  Det här året lyckades jag förtränga dagen ganska bra.  Jag firade den lite genom att sova länge och sedan gå i mässan.  När jag kom därifrån var familjen uppstigen och sonen gav sig iväg för att träffa kompisar – sa han.  Efter en stund var han tillbaka med en blomsterbukett, skapad av egen fantasi, eftertanke och kärlek.  Det låg mycket av honom i den buketten och jag hoppas den aldrig vissnar…  Jag blev så rörd att det fastnade en klump i halsen…  Ok, vakna nu!  Trots att man ska minnas sin entré till den här världen så måste det ju vara business as usual.  Så värst mycket ”business” blev det ju då inte, bara ett par maskiner tvätt jag varken orkade eller hann med dagen innan.  Det jobbigaste bestod nog i söndagens korsord och sudoku, det skulle också göras…  Och mat ska man ju ha, så det blev specialtransport i sonens nya bil in till Malmö och middag med hela familjen samt svärmor.  Tänk vad lite mat kan göra – åksjuka i baksätet in till Malmö, ingen åksjuka i baksätet hem.  På jobb hade jag tigit ihjäl dagen, kanske mest för att jag inte tänkt på den.  Men lät de mig slippa undan?  Nej, alltid någon som har koll på saker. Jag har inte födelsedagen angiven på facebook, men tydligen på linkedin…  Så genast ekade det ”KAKA!!”  i kontorslandskapet och samtliga kollegor hade tårtbitar i ögonen.  Ja ja, får väl sno ihop något då.  Lyckligtvis fanns det en av våra yngre förmågor som fyllde 25, och det är ju mer värt att fira…

Jag gjorde ett inköp på Black Friday.  Tror jag berättade om det.  Det blev en ny torktumlare, eftersom den gamla hade ett snurrande hjul men den stora hamstern var inte hemma.  Nåväl, den nya tumlaren har stått i hallen ett par veckor eftersom vi hade planer i tvättstugan.  Planer kan ibland ta ett tag att förverkliga, så medan de smids får tillbehören samla damm och fungera som avlastningsyta. Tur då att sonen Elektrikern tar tag i saker och fixar ett par eluttag så vi kan få in den senaste familjemedlemmen och kasta ut den förra tillsammans med några gamla vänner till den (översatt gamla tumlaren med vask och trådbackar som bara samlar skit).  Som ett barn på julafton satt jag häromkvällen och lekte med min nya tumlare.  Den var så blank och fin, såg så helt annorlunda ut från vad jag haft hittills.  Där var bara ett problem: Luckan gick inte att öppna!  Hmm, konstigt!  Inga knappar, synliga spärrar eller något annat udda.  Ha, användarmanual!  Jag hade behövt en instruktion på ”öppna luckan”, men som väntat så började instruktionen med "öppna luckan och lägg i tvätten".  Det finns väl ingen människa som är så dum att den inte kan öppna en lucka!  Alltså, nu talar vi om en helt annan nivå!  Luckor ska bara gå att öppna, ska väl inte behövas instruktioner till det...!  Eftersom man nu inte vill verka så korkad som man i själva verket är, så teg och led jag i min ensamhet där i tvättstugan medan männen i mitt liv gått och lagt sig.  Men så ilsknade jag till.  Hur svårt ska det vara?!  Ja, det var inte så svårt, man fick bara hjälpa till lite med andra handen…  Alltså var det bara att konstatera att den nya torktumlaren är ett praktexemplar, hightech machinery!  Och köpt på rea på nätet!  Inte mycket som passar på mig…  Dock känner jag mig nöjd.

Som sig bör vid stora helger så går man i kyrkan.  Det nya året var inte gammalt när jag tog svärmor med mig till St Petri Kyrka där Biskop Anders skulle hålla pontifikalmässa.  St Petri är Malmös största kyrka och det gick åt när katolikerna skulle träffa sin biskop.  Kyrkan var full!  Vi var 45 minuter tidiga med fick leta platser.  En vacker mässa, som väntat.  Och det var min körledare som var kantor den här eftermiddagen.  Denna kyrka har en sprillans ny orgel, en riktig hightech (den också).  Istället för nycklar att dra ut och trycka in så har den touch screen när man vill byta ljud.  Så denna lilla kvinna vid denna moderna orgel med detta stora ljud, det var maffigt.  Så imponerande att man rös!  Och när man ändå talar om kör…  Det startar upp ännu en kör i vår, en ensemble med lite mer avancerad repertoar.  Jag blev tillfrågad om jag ville vara med.  Alltså, nu vill man ju inte verka för angelägen, men efter kanske någon timme gav jag mitt rungande ja-det-vill-jag.  Och när jag var och hämtade noter inför kommande ”audition” blev jag till och med ombedd att vara kvar i den vanliga kören eftersom de behöver lite stöd…  Hoppsan, vilken oväntad raketkarriär det blev av den nya hobbyn…!  Hmm, pressen inför audition på tisdag…  Äsch, det blir nog inte direkt någon audition, vår ledare vill nog mest höra hur det funkar.  Noterna har jag spelat igenom, men det är svårt med bara två oktaver piano i en mobiltelefon…  Kanske ska fundera på att investera i ett litet elpiano…

Månaden avslutades i kyrkan.  Det var inte direkt planerat först, eftersom hela helgen var tänkt att vigas åt kyrkan.  Men kommer suget krypande så ger man vika, så är det...  Efter bibelläsningar och andra ritualer var det så dags för mässan, bara att ställa sig i kö till kristi kropp.  Men kära goa prästen...  Döm om min förvåning när jag förväntade mig "Kristi kropp" innan oblaten lades på min tunga, men istället fick "Kristi blod"...  Jag var tvungen att titta en gång till och kolla så han inte hade doppat brödet i vinet, men nej...  Det var så oväntat att jag glömde först att säga amen och sen att öppna munnen...  Jag fann mig ganska snabbt, och efter ytterligare några utdelningar med fel rubrik insåg prästen sitt misstag och bytte från blod till kropp.  Som det kan bli...

Så trots detta års sorgliga start så ska jag sjunga i dur innan det är slut.  Låt mig bara få vara lite låg ett tag och nynna i moll.  Jag hittar glädjen så småningom.

St Petri Kyrkas interiör - inte katolsk längre, men mycket vacker

Senaste julgranen, medan den fortfarande levde...

Elarbete i tvättstugan.  Typiskt hantverkare att bara gå sin väg...

Min födelsedagsbukett - så mycket kärlek inbunden i den... 
Min underbara familj, jag älskar er!