Spirit says...: Reality - Januari som gått

Januari 2020

Kan inte låta bli att spinna vidare på nyårsfirandet, det var bara så komiskt…

Eftersom varken maken eller jag var särskilt roade av kycklinggryta på nyår (eller någon annan gång heller för den delen) så hade vi med oss egen mat – planka. Det var fler som inte ville ha kycklinggryta till nyår. Dottern i familjen hade opponerat sig på ungefär samma sätt som vi (kycklinggryta på nyår?!!) och en annan av gästerna sade sig inte tåla morötter, som då denna numera ökända gryta innehöll. Det hela slutade med att min kära make offrade sin planka och lät dessa två damer dela på den medan han själv åt kycklinggrytan och för artighets skull berömde den något alldeles väldigt. I övrigt så rådde allergier och intoleranser i sällskapet. Laktosintolerans är ett stående måste, någon måste absolut ha koffeinfritt och nötter var tabu. Dessutom hade den enda rökaren i sällskapet astma och klagade över vilka problem denna sjukdom åsamkade henne. Dessa allergier var det stora samtalsämnet vid bordet, kan inte minnas att vi alls pratade om något annat. När efterrätten sedan kom kunde jag glädja mig åt marängsviss. Helt perfekt sött och fett i en härlig blandning till ett festligt tillfälle! När den vispade grädden kom kunde jag inte låta bli att fråga om det var riktig grädde eller någon form av ädelvisp. ”Ja, den är riktig, laktosfri.” Jag ger upp, tänkte jag. Och istället för banan serverades frusna bär i form av blåbär och hallon. Bara för att spinna vidare på ämnet undrade jag på skämt om det var svenska bär. Svaret var däremot helt seriöst: ”Det vet jag tyvärr inte…” Och precis som på midsommar (samma folk) var det en person som tittade djupare i glaset än alla andra (rökaren - vem annars?). Vin, likör, vodka – allt slank ner. När hon sedan började klänga på mig med en sluddrande buhu-historia från när hon var 13 år så drog jag ner rullgardinen.

I övrigt har denna månad tyvärr inneburit en hel del död. Som jag berättade redan i december så förlorade jag en av mina bästa väninnor, och för en vecka sedan var jag på hennes begravning. (Hon kommer få ett eget inlägg inom kort.) En facebookvän förlorade sin mor, en annan hade precis fått upp en gravsten till sin döda pappa, en domarkollega förlorade sin pappa och min familj i USA fick sin katt dödad av grannens hund. I vårt hem har vi dock bara sagt farväl till julgranen. På något konstigt sätt känns det som att även växter av alla slag har känslor, och varje gång jag klipper ner en förbrukad julgran, för varje gren som faller, gör det lite ont i mig. Den här gången tror jag det gjorde ont i granen också, för det rann tårar utmed stammen. Det var ingen gul kladdig kåda, utan en klar vätska formad som tårar. Inför nästa jul kommer jag nog falla för min makes önskemål sedan många år – plastgran. Men den ska vara miljövänlig och helst dofta riktig gran, ingen wunderbaumliknande skitlukt! Vi får se hur många gånger jag hinner ångra mig innan det är dags med en ny gran…

Och så samma dilemma som varje år – födelsedag… Det här året lyckades jag förtränga dagen ganska bra. Jag firade den lite genom att sova länge och sedan gå i mässan. När jag kom därifrån var familjen uppstigen och sonen gav sig iväg för att träffa kompisar – sa han. Efter en stund var han tillbaka med en blomsterbukett, skapad av egen fantasi, eftertanke och kärlek. Det låg mycket av honom i den buketten och jag hoppas den aldrig vissnar… Jag blev så rörd att det fastnade en klump i halsen… Ok, vakna nu! Trots att man ska minnas sin entré till den här världen så måste det ju vara business as usual. Så värst mycket ”business” blev det ju då inte, bara ett par maskiner tvätt jag varken orkade eller hann med dagen innan. Det jobbigaste bestod nog i söndagens korsord och sudoku, det skulle också göras… Och mat ska man ju ha, så det blev specialtransport i sonens nya bil in till Malmö och middag med hela familjen samt svärmor. Tänk vad lite mat kan göra – åksjuka i baksätet in till Malmö, ingen åksjuka i baksätet hem. På jobb hade jag tigit ihjäl dagen, kanske mest för att jag inte tänkt på den. Men lät de mig slippa undan? Nej, alltid någon som har koll på saker. Jag har inte födelsedagen angiven på facebook, men tydligen på linkedin… Så genast ekade det ”KAKA!!” i kontorslandskapet och samtliga kollegor hade tårtbitar i ögonen. Ja ja, får väl sno ihop något då. Lyckligtvis fanns det en av våra yngre förmågor som fyllde 25, och det är ju mer värt att fira…

Jag gjorde ett inköp på Black Friday. Tror jag berättade om det. Det blev en ny torktumlare, eftersom den gamla hade ett snurrande hjul men den stora hamstern var inte hemma. Nåväl, den nya tumlaren har stått i hallen ett par veckor eftersom vi hade planer i tvättstugan. Planer kan ibland ta ett tag att förverkliga, så medan de smids får tillbehören samla damm och fungera som avlastningsyta. Tur då att sonen Elektrikern tar tag i saker och fixar ett par eluttag så vi kan få in den senaste familjemedlemmen och kasta ut den förra tillsammans med några gamla vänner till den (översatt gamla tumlaren med vask och trådbackar som bara samlar skit). Som ett barn på julafton satt jag häromkvällen och lekte med min nya tumlare. Den var så blank och fin, såg så helt annorlunda ut från vad jag haft hittills. Där var bara ett problem: Luckan gick inte att öppna! Hmm, konstigt! Inga knappar, synliga spärrar eller något annat udda. Ha, användarmanual! Jag hade behövt en instruktion på ”öppna luckan”, men som väntat så började instruktionen med "öppna luckan och lägg i tvätten". Det finns väl ingen människa som är så dum att den inte kan öppna en lucka! Alltså, nu talar vi om en helt annan nivå! Luckor ska bara gå att öppna, ska väl inte behövas instruktioner till det...! Eftersom man nu inte vill verka så korkad som man i själva verket är, så teg och led jag i min ensamhet där i tvättstugan medan männen i mitt liv gått och lagt sig. Men så ilsknade jag till. Hur svårt ska det vara?! Ja, det var inte så svårt, man fick bara hjälpa till lite med andra handen… Alltså var det bara att konstatera att den nya torktumlaren är ett praktexemplar, hightech machinery! Och köpt på rea på nätet! Inte mycket som passar på mig… Dock känner jag mig nöjd.

Som sig bör vid stora helger så går man i kyrkan. Det nya året var inte gammalt när jag tog svärmor med mig till St Petri Kyrka där Biskop Anders skulle hålla pontifikalmässa. St Petri är Malmös största kyrka och det gick åt när katolikerna skulle träffa sin biskop. Kyrkan var full! Vi var 45 minuter tidiga med fick leta platser. En vacker mässa, som väntat. Och det var min körledare som var kantor den här eftermiddagen. Denna kyrka har en sprillans ny orgel, en riktig hightech (den också). Istället för nycklar att dra ut och trycka in så har den touch screen när man vill byta ljud. Så denna lilla kvinna vid denna moderna orgel med detta stora ljud, det var maffigt. Så imponerande att man rös! Och när man ändå talar om kör… Det startar upp ännu en kör i vår, en ensemble med lite mer avancerad repertoar. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med. Alltså, nu vill man ju inte verka för angelägen, men efter kanske någon timme gav jag mitt rungande ja-det-vill-jag. Och när jag var och hämtade noter inför kommande ”audition” blev jag till och med ombedd att vara kvar i den vanliga kören eftersom de behöver lite stöd… Hoppsan, vilken oväntad raketkarriär det blev av den nya hobbyn…! Hmm, pressen inför audition på tisdag… Äsch, det blir nog inte direkt någon audition, vår ledare vill nog mest höra hur det funkar. Noterna har jag spelat igenom, men det är svårt med bara två oktaver piano i en mobiltelefon… Kanske ska fundera på att investera i ett litet elpiano…

Månaden avslutades i kyrkan. Det var inte direkt planerat först, eftersom hela helgen var tänkt att vigas åt kyrkan. Men kommer suget krypande så ger man vika, så är det... Efter bibelläsningar och andra ritualer var det så dags för mässan, bara att ställa sig i kö till kristi kropp. Men kära goa prästen... Döm om min förvåning när jag förväntade mig "Kristi kropp" innan oblaten lades på min tunga, men istället fick "Kristi blod"... Jag var tvungen att titta en gång till och kolla så han inte hade doppat brödet i vinet, men nej... Det var så oväntat att jag glömde först att säga amen och sen att öppna munnen... Jag fann mig ganska snabbt, och efter ytterligare några utdelningar med fel rubrik insåg prästen sitt misstag och bytte från blod till kropp. Som det kan bli...

Så trots detta års sorgliga start så ska jag sjunga i dur innan det är slut. Låt mig bara få vara lite låg ett tag och nynna i moll. Jag hittar glädjen så småningom.