Spirit says...: Inspiration - Minnen från en by som en gång var

Idrottsplatser – samlingsplatser för friskvård

I små byar får man ta vad man kan få när det gäller idrott. Jag måste ändå säga att lilla Frinnaryd hade (och har säkert fortfarande) ett bra utbud på aktiviteter med tanke på sin storlek.

Elljusspåret

Har jag berättat om redan (se Frinnaryd vinter april 2019), så det kan ju bli lite tråkigt att upprepa sig. Men jag kan ju tillägga att elljusspåret inte lämpat sig bara för skidor, utan även för tipspromenader, som anordnades med jämna mellanrum. Detta gör man fortfarande…

Skridskobanan

Det fanns även en skridskobana. Den låg mittemot bygdegården och användes flitigt av både bandylag, skolans gympatimme eller friluftsdag, byaktiviteter samt helt vanliga hobbyskejtare. Varje vinter, när temperaturen började sjunka mot minus, höll vi barn koll på skridskobanan. ”Har de spolat, har de spolat?!” ”Jaaa, de har spolat!!” Så snabbt som ögat var det termooverall och så många strumpor som kunde trängas i de två storlekar för stora skridskorna som gällde, och rusning till den nyspolade men tillfrusna skridskobanan. Ofta planerade man för en heldagsutflykt, så då var det även matsäck med smörgåsar och varm chokladmjölk med i lämplig väska. Sen var det det vanliga i-landsproblemet… Ska man gå till skridskobanan i skridskorna, eller ska man gå i kängorna och ta skridskorna med…? Det ena eller det andra kan verka självklart beroende på vem man frågar, men såhär var det: Gå i skridskor – efter en hel dags åkande var man duktigt trött i fötterna, och då stappla hem i dessa ganska obekväma fotplagg var mer än tröttsamt. Ta med skridskor – kängorna som fick stå hela dagen var obehagligt kalla att dra på sig, och lilla mormor som var rädd om mig tyckte inte om att jag skulle bli kall, för jag kunde bli sjuk. Så det fick bli lite blandat där. Ibland tror jag till och med att jag tog min lilla röda spark, så slapp jag både bära tungt och gå till fots.

Vi flickor hade så klart konståkningsskridskor. Först handlade det nog mest om att det var lättare att bromsa eftersom det finns taggar framme i spetsen. Här talade man tyst om att man också kunde stå på näsan av samma taggar… Sen var det också det här med konståkning. Ingen av oss ägnade oss åt den sporten, men vi var hobbyåkare. Jag ville gärna börja med det, men mamma förklarade att det var alldeles för dyrt så det var ju omöjligt. Suck… Men jag var isprinsessa ändå! Jag och mina kompisar var isprinsessor! Vi gjorde små hopp, snurrade flera varv, åkte bakåt på konståkningsvis och alla andra möjliga vis. Åka fort var också ett måste, och det var jag duktig på. Det fanns en liten läktare vid ena långsidan, så där satt vi och tittade på varandra när vi åkte våra små program. Ibland åkte vi par.

Eftersom vi tillbringade hela dagar på isen så kunde vi ju inte undvika mörkrets inbrott. Ibland blev det helt enkelt becksvart. Någon hade dock lärt sig hur man tände strålkastarna. På en av lyktstolparna satt en dosa med en brytare, och det var bara att trycka brytaren neråt så tändes allt. Det var mysigt att åka skridskor i strålkastarljuset – lite star struck, typ…

Det fanns något som hette ”skridskor till tusen”, som anordnades tror jag varje vinter. Man skulle åka 1000 meter, så klart. Det var åtminstone målet. Både barn och vuxna deltog i detta, och jag minns en kväll när jag svepte runt banan i hög hastighet och varvade ett antal människor. Somliga var riktigt imponerade! Här var det slut med isprinsessastuket, nu var det mer långdistans som gällde (dock fortfarande konståkningsskridskor). Långa svepande skär med ena armen viftande utmed
sidan och den andra växelvis på ryggen. Ja, konståkningsskridskor behärskade jag till fullo, och än idag skulle jag aldrig komma på tanken att använda något annat. I högstadiet envisades vår gympalärare med att vi skulle ha hockeyrör eller bandyrör, för de där taggarna var inget att ha ansåg hon. Som att cykla utan broms… Jag har aldrig ägt några andra skridskor än konståkningsskridskor, och jag har dem kvar ännu. Min man har försökt kasta dem ett antal gånger, men det blir kalla handen. Barnen och jag har åkt tillsammans, minsann. Flickor konståkningsskrillor, pojke hockeyrör. Så det så! Våga vägra feministextremismen!

Fotboll

Frinnaryd hade även ett litet antal fotbollslag (har fortfarande – fotboll går inte utrota!). Idrottsplatsen låg förbi järnvägsstationen, typ i andra ändan av skridskobanan. På den här fotbollsplanen delade herrlaget (eller herrlagen, minns inte så noga), damlaget och knattelaget på tiderna. Tror de samsades ganska bra, hörde inget gnäll.

När jag var barn hade man en gång om året en vänskapsmatch mellan herrlaget och någon annat litet lag som jag inte minns vilket. Damlaget, kanske…? Eller så hade de bara delat upp byns alla herrar i två lag, helt enkelt. Jag låter det vara osagt… Hur som helst, jag var inte särskilt gammal, borde varit 4-6 år. Hela byn var ju vid idrottsplatsen vid dessa event. Förutom matchen så fanns det lite stånd med tombola, varmkorv, godis osv. Och så – ponnyridning! Liten flicka, glad för djur, kul att åka något annat än bil… Ja, ingen tvekan om varför jag var där! Det var ingen längre tur, ungefär en långsida av fotbollsplanen och tillbaka. Lite läskigt tyckte jag allt att det var, särskilt när första längden var avverkad och det var dags att vända vid grinden och skritta tillbaka. Svängen där fick mig att börja glida av sadeln och flickan som ledde min lilla ponny tog tag i mig och rätade upp mig. Ja, så var det ju så klart inte varje gång…

Fotbollsplanen var omringad av ett grönt räcke. Både stolpar och överliggare var grönmålade och ganska grova, men det funkade ändå att använda dem som gymnastikredskap att snurra och klänga på och hänga knäveck i. Med andra ord hade fotbollsmatchen väldigt liten betydelse för mig… Det enda jag minns är faktiskt morfar som svettig och iförd en gul uppknäppt jacka lade en hörna och sparkade iväg bollen. Fotboll har fortsatt att aldrig intressera mig, så därför var det desto konstigare att jag gick med i damlaget när jag var 16 år. Men vad gör man inte för lite fritid ihop med bästa kompisen? Eftersom jag var så lat av mig, så var det perfekt att få vara målvakt. Jag slapp springa så mycket. Det var bara det att jag inte tyckte det fanns någon anledning att träna heller, det var ju inget jag behövde kunna för att vakta målet, liksom. Alltså var tränarens kommentar att det var dålig träning på mig väldigt orättvis! Då hoppade jag av. Tror inte någon saknade mig, vi förlorade en bortamatch med 13-0…

Gymnastik

Då var det roligare med gymnastik. Det fanns en del grupper i Frinnaryd, alltid något som kunde passa. När jag var mindre var det barngympagruppen som gällde. Vi höll på med allt som var roligt för barn i lågstadieåldern – hopprep, redskapsgymnastik, ärtpåsar, bollekar av alla de slag, skeppsbrott. Gymnastiksalen hade så mjuka bollar. Man kunde tro att de var dåligt pumpade, men de skulle vara så. De var blå, stora som fotbollar, och luktade på ett alldeles speciellt sätt. Jag minns ännu doften, och på bara bråkdelen av en sekund skickas jag tillbaka till min första skolas
gymnastiksal och allt roligt jag hade där. Ok, slut på nostalgi… Dessa bollar var perfekta för spökboll. Det gjorde ju inte direkt ont att få dem på sig, liksom.

Det roligaste var ändå skeppsbrott… Det innebar att vartenda redskap drogs fram – bockar, plintar, bänkar, mattor, bommar, räck, rep. Sedan skulle vi använda oss av alla redskapen och förflytta oss hela tiden utan att nudda golvet. Det fanns ju någon som var utsedd till pirat och den skulle vi akta oss för. Blev vi tagna så fick vi gå och sätta oss, och det ville vi ju inte. Nuddade vi golvet fick vi också gå och sätta oss.

När vi blev äldre hamnade vi så klart i en grupp för ungdomar. Det var inte lika kul… Uppvärmning skedde med hjälp av en LP-skiva och därtill hörande rörelser, och sedan en urtråkig dans som jag har för mig hette Miss Nancy Brown. Men lite redskapsgymnastik slängde man in då och då, och det var så klart det roligaste. För att inte tala om volleyboll! Det blev mycket av den varan. Jag var faktiskt duktig på volleyboll, rena serve-esset. Kunde vända en match från 0-5 till 10-5 på bara en serverunda. Baggerslagen var inte heller att leka med. Fingerslagen däremot lämnade en del övrigt att önska...

Så klart fanns det en husmodersgymnastikgrupp också. Denna hann jag dock aldrig ta mig till innan jag flydde fältet. Istället för gympagrupperna gick jag över till truppgymnastik, med träning förlagd till Sunhult. Då blev det gymnastik på riktigt...!

Tennis

Min moster är en driftig dam, har alltid varit. När hon tog sitt pick och pack och flyttade från Tyskland till Sverige blev hon uttråkad och ville ha något att göra på sin fritid. Hon tog en dust med kommunen och ordnade till en tennisbana. Den blev snart populär och som jag förstår det ganska välbesökt och fullbokad. Mer än så vet jag inte om den, tennis har aldrig blivit av att jag gett mig på. En gång provade jag på skoj, men lyckades inte få iväg bollen… Håller mig till badminton.
Men skönhet falnar, så även tennisbanor. Idag står den övergiven och ledsen, full med ogräs och sprucket underlag. Kunde inte låta bli att pika moster, som vurmat så för denna bana. Ja, men nä, alltså, det är ju kommunen, de har inte gjort vad de lovat, så att… Alltid någon annans fel… Men vad vet jag, jag var inte inblandad.